GAIS 1-3 Östersunds FK

Med snart en tredjedel av Superettan 2014 avslutad kan jag gå in för en GAIS-match med obefintliga förväntningar. Detta gör den omedelbara upplevelsen mindre smärtsam men bidrar samtidigt till en molande känsla av hopplöshet, av besvikelse och irritation. Således kunde jag med ett lugn betrakta den katastrof som var förlustmatchen mot Östersunds FK.

Det första som har slutat förvåna mig är GAIS laguppställningar. I och med diverse, inte helt oväntade, skador på förstahandsvalen i anfallet så ställs förstås laget inför svåra beslut. Askebrand valde med stoisk envishet att lösa problemet med skadade anfallare genom att använda sig av anfallare som anfallare. Istället fick Adam Eriksson, mittfältare, denna gång sällskap av Marcus Översjö, i första hand mittback, på topp. Översjö har använts som anfallare förut, av Askebrand i FFF. Det uttrycks därmed som att han kan spela där. Något av en tautologi, då alla spelare i princip kan spela på alla positioner. Om man vill kan Tommi Vahio spelare anfallare också, om man vill. Jag förmodar att detta delvis är en respons på att det inte fungerat att använda sig av yttermittfältare som anfallare, så nu använder man sig allt mer av innermittfältare och mittbackar. En annan förmodan jag gjorde var att detta signalerade en ambition av att använda sig av Översjö som target. Detta gjordes i förvånansvärt liten utsträckning. För några matcher sedan har små snabba yttrar får bollen i huvudhöjd med ryggen mot mål. Nu verkar det istället som att GAIS faktiskt försökte bredda anfallet lite och använda kanterna. I det stora hela fungerade det emellertid inte tillfredsställande. Den som var närmast att vara en anfallare i startuppställningen fortsatte sin bejublade roll som defensiv mittfältare. Resultatet var, inte helt oväntat, pannkaka både framåt och bakåt.

GAIS klarar av att göra en habil första halvlek mot ett lag som inte gillar långsamt tempo. Om jag inte missminner mig var avsluten i första halvlek 3-2, där båda lagen hade ett avslut på mål. I GAIS fall var det en av få gånger där ett offensivt presspel gav utdelning och lite tempo faktiskt hjälpte laget till ett ledningsmål genom ett hårt inspel längst med marken från Kenneth Gustafsson. Med en ledning mot Östersund hemma var det förstås dags att börja ta det lite lugnt och försöka försvara denna ledning. Lite som Helsingborg mot Inter borta på San Siro år 2000 eller Sverige mot Argentina efter Anders Svenssons vackra frispark år 2002. Medan försvarslinjen i alla fall inte ramlade rakt ner på Vahio direkt och den hölls upp något sådär den första kvarten i andra så var det tydligt att GAIS frivilligt gav bort initiativet.

Under rätt förutsättningar har GAIS ett försvarsspel som klarar av att hålla undan ett lite bollskickligare lag. Detta kräver emellertid en del ork och ett självförtroende som, likt en utblommad maskros, lätt blåses bort vid minsta motvind. När  hemmalaget släppte in 1-1 så kollapsade moralen och tankeförmågan på och vid sidan av plan. Askebrand gör några till synes defensiva byten som ingen riktigt förstår men det är försent och som ett flygplan som gått in i spinn finns det ingen motverkande kraft som kan stabilisera situationen. Kraschen är oundviklig och därmed, enligt fotbollens logik, rättvis.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 21 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tolfte plats (-2 sedan omgång 8). För att denna prognos skall uppfyllas krävs emellertid en fungerande åtgärdsplan, utöver att göra sig av med tränaren, vilket alltså ägde rum nu på morgonen dagen efter.

Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

På SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

Landskrona BoIS 2-1 GAIS

Det finns lite olika sätt att betrakta matchen så här några dagar efteråt, då jag inte haft tid att skriva något under helgen (det är ju på arbetstid man har tid att ägna sig åt sånt här, eller hur?). Det ena är att bedöma det som matchen i sig själv, och hur jag upplevde det då, innan det sena förlustmålet. Det andra är att försöka bedöma matchen i förhållande till resultatet och en flod av negativa yttranden på .nu. Jag kommer här att hålla mig till det förra förhållningssättet.

Jag ser inte matchen som en katastrof, även om resultatet inte var det önskade. I många och långa stunder såg jag faktiskt matchen som en framgång. En framgångsupplevelse som förvisso vilar på förväntningar från de första sju omgångarna, efter vilket jag nu rättat mig, och inte utifrån (van-?) förställningarna jag hade innan säsongen. Sett till spelet var det inte så att GAIS var chanslösa. Båda lagen hade tio avslut enligt den officiella statistiken, och för båda lagen var fem av dem på mål. Fredrik Jonsson fick börja som anfallare, vilket fungerade bättre än med någon ytter och han kom definitivt mer till sin rätt. Att Adam Eriksson fick starta var något som flera efterfrågat. Det var samtidigt måhända lite konstigt att Adam fick spela som nominell anfallare, istället för Andreas Drugge. Det var kanske inte heller någon succé men å andra sidan så gjorde Adam också matchens första mål.

Vad jag vågar påstå är att GAIS i fredags inte var genomusla. Grönsvart var stundtals bra med och fram tills dess att Landskrona gjorde 2-1 så lutade spelet så som jag uppfattade det snarare mot en bortaseger. Medan det finns risker med att se allt som ”ett fall framåt” och inte göra något åt de problem som förmodligen existerar, så anser jag att matchen behöver bedömas främst utifrån sina egna premisser och medan resultatet var en besvikelse så var inte spelet i stort det. Frågan återstår dock för framtiden om GAIS nu har någon spelidé som det går att arbeta utifrån och bygga vidare på för framtiden, eller om det habila spelet bara var en slump som inte alls hade med ledningen och eventuell taktik att göra. Min prognos för Superettan säsong 2014 med 22 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tionde plats (ingen förändring sedan omgång 7).

GAIS 1-0 IK Sirius

Plötsligt så händer det, som det hette i någon reklam för spel och dobbel. GAIS vinner en match, vilket förstår är trevligt; tre poäng kan ju vara bra att ha. Samtidigt lämnar matchen intryck av fortsatt kris och bristande handlingsförmåga och därigenom en fadd eftersmak. Inte helt olik den smak som måndagens öl gav mig på tisdag morgon. Driven av ångest, inte främst eller i alla fall enbart min egen utan Kennys rop på fler gaisare på puben i Stockholm, tog jag mig till huvudstaden. Flera hade hörsammat Kennys lockrop (läs: desperat utskällning via socialt medium direkt efter ännu en förlust) och fylkades till match-puben. Sällskapet och sändningen, vilken bland annat inte gav något ljud under matchens gång, sänkte emellertid min förmåga att aktivt analysera matchen. Därigenom är mina kommentarer, om möjligt, än mindre genomtänkta än vanligt.

Då jag faktiskt sett Sirius en gång i år, i lagets hemmaförlust mot Varbergs Bois, hade jag en viss uppfattning om motståndets styrkor och hur man enklast slår dem. Min slutsats var att Sirius är svaga om man backar hem och låter dem trötta ut sig. Sedan slår man dem i andra halvlek. Det var lite det som hände. Jag ställer mig samtidigt frågan om detta verkligen var GAIS medvetna strategi eller en effekt av att Sirius är ett bättre fotbollslag än GAIS är, i alla fall för närvarande. Det vill säga, den defensiva strategin var en följd av att GAIS blev tillbakapressade. Första halvlek var en direkt plåga och det svor, pustades och stönades en hel del i vår sektion inom lokalen.

Andra halvlek var något bättre men också mer frustrerande, då tiden gick och GAIS hade svårt att få till några riktigt kvalificerade målchanser. Snart halvlåg jag i soffgruppen och började beklaga mig över bröstsmärtor; GAIS tyckte hos mig frammana begynnelsen till en hjärtinfarkt. Sedan kom målet i 92:a minuten och för en tid var alla problem borta: There’s only one Terry Edward!

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 23 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tionde plats (ingen förändring sedan omgång 6).

Varbergs BoIS 1-0 GAIS

Jag börjar sakna ord för att beskriva mina upplevelser över den tafatta och riktningslösa insats som GAIS uppvisat i de flesta sina matcher under Superettan 2014, en serie som nu till en sjättedel är slutspelat. Det är dags att börja prestera lite. Samtidigt slits jag lite mellan att måla allting svart och försöka finna någon ljusning, någon ansats, till framsteg och framgång i GAIS av idag (eller igår, för att vara mer exakt). GAIS var under stora delar av föregående match mot Syrianska och även i denna match första halvlek inte det sämre laget. Skillnaden ligger bland annat i en oförmåga att sätta sina chanser, även om det finns större och mer fundamentala problem än så i lagets sätt att spela fotboll.

På något sätt borde jag vara nöjd i och med att grönsvart (eller neongrönt, eller möjligen neongult -jag är färgblind- som det var under onsdagskvällen) ändrade sin taktiska uppställning mer i linje med hur jag efterfrågade. En 4-2-3-1 där Andreas Drugge inte längre utgör en säkerhetsrisk på innermittfältet och där hans kvaliteter kanske kan komma till bättre användning. Även om GAIS släppte in ett mål genom passivt agerande i försvarsspelet tyckte jag faktiskt att detta fungerade bättre. Problemet var större i den andra riktningen, då inget verkade fungera framåt. På mittfältet slarvades bollar ofta bort i den tidiga uppspelsfasen samtidigt som kantspelet var närmast obefintligt. Det är rätt svårt att säga när man inte är på plats men jag förmodar att detta beror på dålig rörlighet bland offensiva spelare och dålig breddning. Exempelvis Hampus Andersson verkade fått order (eller på egen hand valt) att i hög utsträckning gå in centralt och stod därför sällan på en bra position när bollen skulle framåt. Som jag ser det så måste ett lag med endast en central anfallare bredda ordentligt och byta sida för att slita isär motståndarnas försvar. Inte ställa sig i mitten mellan motståndarna försvar och mittfält och med hälarna i backen vänta på en smart passning från spelare som knappast har den förmågan och sedan börja dribbla sig igenom motståndarnas försvar. Det funkar ju helt klart inte. En annan omständighet i detta är att man undrar om spelarna överhuvudtaget har träffat varandra och tränat tillsammans överhuvudtaget. Vid inlägg och framspelningar gick bollen frapperande ofta till helt tomma ytor utan att det fanns en medspelare inom fem-tio meter. Finns det någon plan om var olika spelare skall söka sig vid olika situationer eller får bara spelare gå ut att göra som de vill? Jag har vare sig tränat eller spelat fotboll i någon direkt organiserad form så jag vet inte hur mycket sådant brukar diskuteras men det kanske vore en god idé att spela bollarna till där medspelare kan tänkas få någon nytta av det? Fast vad vet jag? Samtidigt var presspelet på mittfältet under alla kritik. Det vanns helt enkelt för få bollar, vilket hade kunnat skapa lite möjligheter och genom vilket Petrit Zhubi hade kunnat komma till någon nytta som anfallare. Jag vet inte om jag kan kritisera Askebrand för valet av anfallare, då valmöjligheterna var något begränsade. Men i och med att Zhubi vid uttagandet av Hampus gjorde mer på de följande fem minuterna än han hann göra som anfallare så verkar det ju i efterhand som detta var fel val.

I och med att jag är född i Varberg har jag en del direkta upplevelser av Påskbergsvallen (min morsa var också på plats). Det ger i sammanhanget upplevelsen av håglöshet en extra dimension av smärta att behöva se GAIS förlora genom en insats som knappt var i paritet med mina egna insatser i Mjölkkannan runt 1990. Min prognos för Superettan säsong 2014 med 24 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tionde plats (-2 sedan omgång 5).

GAIS 0-1 Syrianska FC

Oftast är lördagsmatcher bäst. matcher på söndagen innebär att förlusten lägger som ett extra filter av förtvivlan över måndag morgon och innebär en dålig start på arbetsveckan. Att söndagen är en förlorad och förstörd dag, efter en förlust på lördag eftermiddag, är jag mentalt intränat i sedan min ungdom, då söndagar i allmänhet var förlorade och smärtsamma. En fredagsmatch förstör hela helgen. Nu förutsätter det förstås att GAIS förlorar matchen, vilket jag inte anser är ett särskilt orealistiskt antagande. Med några dagar blir det enklare att sätta saker och ting i sitt perspektiv. Jag skall gå igenom några punkter: Motståndarlaget, matchprestationen i sig och sett till föregående match, och slutligen peka på möjliga lösningar.

GAIS förlorade mot ett Syrianska som inte var särskilt bra men som är lite svårt att placera i en tänkt sluttabell. Efter att ha spelat i Allsvenskan förra året, tappat många spelare, och en i flera avseenden tumultartad situation så kan man förvänta sig att laget skall prestera dåligt. Samtidigt gick gästerna in med några segrar i bagaget. Kunde ställa upp med en defensiv uppställning som strypte GAIS kreativa försök och sedan utnyttja en av hemmalagets akilleshälar (läs: Översjös trasiga självförtroende/vilja) och fräckt lobba in matchens enda mål.

GAIS insats var inte tillräckligt sett till att vinna matchen men helt klart en förbättring sett till föregående match. Det verkade finnas någon slags spelidé, som laget kunde spela utifrån i och med att Syrianska backade hem, men som inte fungerade och sedan spolierades ytterligare genom skador på anfallarna. Skadorna först. Att spela Gabriel Altermark-Vanneryr när han till synes inte på egen hand klarar av att ta beslut om sin egen hälsa är något ogenomtänkt. Varken han eller Joel Johansson kan i nuvarande form förväntas prestera på den nivå de båda befann sig under stora delar av förra säsongen. Det kan finnas anledning att låta spelare spela på så kallade gamla meriter, då det egentligen i många fall är den bästa indikatorn på en spelares förmåga (bäst på träning säger egentligen inte så mycket). Om en spelare underpresterar några matcher kanske det är vettigt att spela honom med den rimliga förhoppningen att det lossnar. Detta förutsätter emellertid att de är friska! Kvalitetsskillnaden mellan GAIS första- och andrahandsalternativ är inte så stora att en GAV eller Joel långt under sin normala kapacitet ändå är bättre än Fredrik Jonsson eller Linus Tornblad. Till detta kommer den ökade skaderisken, vilket GAV olyckligt nog fick illustrera i samband en av få ljusglimtar framåt, efter knappt tjugo minuter.

Skador går ju aldrig riktigt att förutspå, att även Linus fick gå av kunde man ju inte gissa på förhand. Jonsson imponerade inte heller när han kom in, genom att hans bollmottagningar var mycket dåliga. Av någon anledning skall man spela på fötterna till långa killar med dålig bollmottagning och slå luftpastejer för att korta, snabba killar skall gå upp i luftduell i dagens GAIS. Det är denna ovilja eller oförmåga att använda spelare till sina styrkor och fingertoppskänsla i urvalet som helt saknas. Detta leder oss återigen in på den hett diskuterade frågan om GAIS innermittfält, och då särskilt Andreas Drugge. Drugge presterar inte i linje med högt ställda förväntningar. Eller, för att precisera, de högt ställda förväntningar som finns hos Tarra. Övrigas förväntningar är numera inte så högt ställda. I denna match är detta inte heller så konstigt. Då Syrianska spelade tätt och försvarsinriktad blev han instängd och fick inga ytor. Det är förstås lätt att skylla på spelarens personliga brister (att han inte kan eller vill spela bättre). Även Wanderson kunde emellanåt, särskilt när han inte var riktigt som bäst, raderas ut från matchen på sådant sätt. Det finns anledningar till att misstänka att en del lag gärna går in för att göra det samma med Drugge. Det fungerade också väl mot GAIS i fredags, då det inte falls någon lösning som utnyttjade de svagheter det trots allt blir för Syrianska att försvara med tre innermittfältare. Exempelvis får Asgeir Asgeirsson mer tid med boll men framspelande är inte hans spetskvalitet. I andra lägen medför det att Björn Andersson, som kan lämna Översjö med den ensamma anfallaren, kan ta och storma framåt. Något som också skedde vid ett par tillfällen. Detta kan potentiellt rubba det defensiva lagets cirklar (Noli tangere circulos meos) och skapa de luckor som ett lag på bettet kan utnyttja.

Jag ser två lösningar på Drugge-frågan. Den tredje lösningen, att ta bort honom, verkar ju inte finnas på kartan. Mina förslag bygger på att Drugge faktiskt har en spetskvalitet att tillföra laget. Jag vet att inte alla tar detta för sant men jag arbetar utifrån den hypotesen. Med tanke på rådande tränare verkar det rimligt att utgå från att så kommer att ske i alla fall så det är lika väl att vara lite positiva. Det ena är att ta bort en anfallare och spela med tre innermittfältare. Detta borde på många sätt gynna speluppbyggandet och tar bort några av de säkerhetsrisker som Drugge innebär med sin något loja försvarsinsats. Det finns ett antal alternativ till tredje innermitt och kan väljas utifrån dagsform och motstånd. Nackdelen är att vi blir av med en anfallare men med tanke på det skick våra givna förhandsalternativ befinner sig i så har detta blivit något av ett mindre problem. Det andra alternativet är att flytta ut Drugge på en kant. Han har ju näppeligen egenskaperna hos en klassisk ytter men där skulle han få mer ytor att arbete med och sedan arbeta sig in mer i plan. Som en del säkert kommer ihåg var det inte ovanligt att Wanderson var placerad till vänster innan han blev självskriven på en mer central utgångsposition.

En annan del av problemet med GAIS 4-4-2 mot 4-2-3-1 eller motsvarande formationer med en central anfallare i motståndarlaget är att GAIS numerära fördel blir hos mittbackarna. Detta kan förvisso uppfattas som tryggt (i alla fall när Marcus Översjö är i någon form av mental balans…). Men när GAIS har bollen och spelar för att vinna är det något av ett slöseri att ha två mittbackar för en anfallare. det är just detta som möjliggjorde för Björn att komma fram med boll, som en modern libero, många gånger. Under matchen så sa kommentatorn, Jarnelind eller vad han hetera, att Bobby Warshaw under sin tid i Ängelholm tenderade att börja långt ner men sedan var där framme och gjorde mål. Nu är jag fortsatt något osäker på om Bobby med y är en fågel eller fisk, men rimligen är det så vi skall försöka använda honom. Istället för att sätta in honom som anfallare, så skall han börja som mittfältare på en mer tillbakadragen position eller till och med som mittback och få fungera som den gubbe i lådan som förstör och skapar oreda genom att dra isär och bryta upp försvarslinjer.

Nåja, spelar ingen roll. Nu skall vi förlora ärorikt mot Varbergs Bois på onsdag. Min prognos för Superettan säsong 2014 med 25 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på åttonde plats (oförändrat sedan omgång 4).

Husqvarna FF 2-0 GAIS

”Är du ledsen på dina kompsisar, pappa?” Med nästan en veckans distans är min dotters undran i stort sett det jag kan komma ihåg av matchen mot den där klubben som jag knappt kom ihåg namnet på (jag fick gå in på .se och kolla för att skriva rubriken) men som tydligen har ett av Superettans bästa lag. Detta är inte för att mitt mina överlag är så värst dåligt (inte perfekt, men fullt adekvat) utan är en följd av en mental förträngningsmekanism som verkar som en respons mot det trauma som matchen innebar för mig.

I det stora hela håller jag fast vid min problembild från föregående match. GAIS har en dysfunktionell taktik som inte spelar på spelarmaterialets styrkor. Svagheten personifieras av Andreas Drugge. Ett problem som måhända delvis beror på hans personliga och spelmässiga tillkortakommanden men som ändå får ses vara en följd av en matchplan som inte fungerar (jag väljer oftast struktur framför aktör som förklaring till resultat på fotbollsplan; det är en lagsport, även om inte alla inblandade förstår det). Han klarar inte av att finna ytor där han kan komma rättvänd med boll och han har samtidigt svårt att finna någon att leverera till, då yttermittfältarna inte sträcker ut spelet tillräckligt och för att ytterbackarna kommer för sent (och det är överhuvudtaget tveksamt om vi har material för offensiva ytterbackar. I många avseenden högaktar jag Richard Ekunde, men hans inlägg… är kanske inte de bästa). Lösningen på denna Gordiska knut verkar ha varit att strunta i mittfältet och slå långa luftpastejer direkt på anfallarna istället. Med tanke på att GAIS startade med Joel Johansson och Linus Tornblad, som är snabba men knappast vinner några luftdueller, var detta ett minst sagt märkligt val av taktik. Jag kan inte riktigt avgöra om detta faktiskt var Thomas Askebrands taktisk, en följd av att spelarna inte kunde spela på det sätt som Tarra ville att de skulle spela och föll tillbaka på vad de i varje enskild situation uppfattade som det enda återstående vettiga alternativet (läs: sparka bort bollen så lång från eget mål som möjligt) eller en kombination av ovanstående där Tarras taktiska upplägg var så naivt och ogenomtänkt att flera spelare mer eller mindre i medveten protest började spela enligt en annan plan. Det enda jag vågar påstå med bestämdhet att begrepp som plan eller taktik inte riktigt beskrivet det jag tvingades betrakta i två gånger 45 minuter (GAIS var bra några minuter i början av andra halvlek, så jag kvittar det mot tilläggstiden).

Med Drugge position/inställning fallerar också det centrala försvarsspelet. Asgeir Asgeirsson försöker ju alltid till hundra procent men han klarar inte av att på egen hand täcka upp alla de luckor och tomrum i försvarsspelet som den nuvarande taktiken tycks skapa.Om/när både Joel och Gabriel Altemark-Vanneryr är helt kuranta, och om Linus fortsätter att uppträda på det sätt han gjort under senare tid, blir det ett tufft val men jag undrar om vi inte måste ha in ytterligare en spelare på innermittfältet för att kunna kontrollera matcher. Alternativet är att ta av Drugge och sätta in en mer defensivt skolad och orienterad innermittfältare, som kan hjälpa Burken med jobb han i dagsläget helt enkelt inte kan utföra själv, och spela upp via yttermittfältare och/eller långa bollar på GAV i en targetroll. Jag förordar det senare alternativet, i alla fall så länge Malkolm Moenza slipper spela på högerkanten, vilket han inte har spelregistret för.

För övrigt undrar jag hur det kommer att gå med exil-återväxten. Tidigare har jag kunnat positivt förstärka uppfattningen av GAIS med beprövade behavioristiska inlärningspedagogik; om jag får titta på GAIS får hon glass och godis. Den här säsongen har det gått lite sämre. För ett par matcher sedan fick hon inte titta på ”Dora Utforskaren” på datorn, vilket ledde till ett avståndstagande från GAIS. Som om detta inte är anledning nog att oroa mig för min dotters framtid har jag nu börjar bli nervös för att hon skall hamna i dåligt umgänge. Under veckan bad hon vid ett tillfälle att få titta på ”Bananer i pyjamas”. Efter att ha sett ett avsnitt (det är datoranimerat numera, inte fullt lika påfrestande som den äldre versionen) försökte jag leda bort henne från den stigen genom att ställa den ledande frågan om det inte var ett rätt tråkigt och dåligt program. Det tyckte hon inte. Som tur är har hon inte velat se några fler avsnitt, så kanske det fungerade iallafall. Jag håller tummarna.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 26 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på åttonde plats (-2 sedan omgång 3).