resor

Tillbaka till Sverige igen

Efter en vecka i Italien med mycket begränsad tillgänglighet på internet i ett land där allt dubbas så är jag åter i den så kallade verkligheten. Det första jag tar reda på att att GAIS har slarvat bort en ledning mot Ljungskile SK. Sedan ger tjuvlyssnande av en konversation när jag äter en hamburgare i väntan på en flygbuss tillbaka till Muppsala en ögonblicksbild av tillståndet i landet – de talas om bostadsrättsaffärer; spekulationer på eget boende. Att detta (och vädret) är det enda människor tycks tala om är ett i mina ögon säkert tecken på att vi inte kan förvänta oss en vändning efter sådär 20 år av mer eller mindre misslyckade reformer. Sedan kommer flygbussen, som tycks speciellt utvald för sin olämplighet att ta emot passagerare med stor packning. Det drabbar inte mig i detta sammanhang, då jag reser lätt, men med en veckas perspektiv står det klart att Sverige är ett land med serviceavgifter men ingen service.

IMG_20130903_130637

I Italien har jag levt en bubbla där GAIS inte förlorat matcher (som jag känt till) och jag hade ingen aning om vad som sas om den där paddan till politiker och bunga-bunga-partajare som då och då syntes på diverse skärmar. Dessutom så försökte värdarna tvinga på mig fem-sex rätter vid varje middag. Bubblan kanske trots allt är att föredra men jag kan ändå inte tvinga mig själv till att genuint lägga ner min själ i bostadsspekulationer och livspusselsstrategier. Dessutom spricker ju alla bubblor förr eller senare.

Annonser

Det inställda London

Nej, titeln innehåller ingen felstavning, mitt besök i London präglades av inställda företeelser. Då jag tog väldigt få bilder är alla bilder tagna från internet, mestadels Wikipedia.

Anlände på lördagen. Resan gick bra och framme vid Liverpool Station var det enkelt att byta till Central Line västerut mot Sheperd’s Bush. Vi valde ett vandrarhem tillhörande en kedja som vi bodde på förra besöket i London, den gången dock i Southwark. Är la OK standard till ett OK pris. Det stora problemet med kedjan är dock dess australienska koppling. Har träffat många trevliga människor från down under men i allmänhet är den unge aussien som gör Europa (eller USA för den delen) en högljudd och påfrestrande individ. Hade dock inte som målsättning att hänga i ett skabiggt chill-out room (typiskt, tramsigt aussie-uttryck) utan lämnade direkt igen. Hittade en utmärkt vegetarisk kinarestaurang på Uxbridge Road ut mot Sheperd’s Bush Green vars buffé fyllde på två till bristningsgränsen för under 20 pund. Rullade vidare till närmsta pub i hörnet Uxbridge Road – Wood Lane, ett välbesökt vattenhål som spelade hyfsad musik för hipsters. Under besöket han vi besöka tre pubar i närheten och av dessa var nog sunkhaket The Green mitt emot det första det vi trivdes bäst med.

Sheperd’s Bush Green när det faktiskt är grönt

På söndagen gav vi oss direkt efter frukost av mot Camden Market. En av Londons mest populära resmål och en marknad för krafts runt en gammal kanal. Området skulle egentligen saneras men är nu en en vital marknad. Eller krafts och kraft, det blandades högt och lågt bland hundratals små stånd där jag gick runt och hoppades att min bättre hälft inte hittade något som hon menade att jag behöver. Tycker nog att det var rätt trevligt i alla fall.

Camden Lock

Efter detta tog vi oss ned mot Museum of London i City. Vid förra besöket var delen efter branden 1666 stängd och jag tänkte att ett halvt Museum var lagom innan lunch. Dessutom var det bra läge för min bättre hälft att komma till några vettiga toaletter. Medan jag stod och väntade i entrén på toabesöket så startade brandlarmet. Min stackars bättre hälft hade bara hunnit öppna dörren när larmet började bröla. Samtidigt började ett lätt snöfall driva längst London Wall och några aussies som såg ut att vara i senare tonåren började skrika, hoppas och låtsas-slåss som småbarn – inte var jag förvånad.

Nu gällde det att hitta en ny toalett i City of London en söndag förmiddagen. Inte den lättaste saken i världen i ett område utan boende och arbetsplats för tiotusentals slippsnissar under veckodagarna. På söndag är området nästan helt öde. Vi fick ta vår tillfälle till stationen Bank och reste ner till Southwark där vi visste att det inte skulle vara några problem att hitta en pub för lite söndagskäk. Efter detta vandrade vi tillbaka mot Museum of London via Millenium Bridge. Området på den södra sidan av stranden är fullt av turister och andra som traskar runt – trots allt det är klämt mellan ett vattendrag och tågräls mellan Waterloo och London Bridge Station – konstigt va? När vi så slutligen kunde återta vårat hastigt avbrutna besök upptäckte jag att avdelningen som var stängd för ett år sedan fortfarande inte öppnats – snopet! Vi åter till British Museum istället och gjorde ett kort besök, att ens försöka gå igen hela på ett besök är i vilket fall hopplöst. Sedan vandrade vi planlöst bort västerut mot Soho…

Loftus Road, hem för the Hoops

Under natten till måndag föll det en hel del snö. Detta fick hela huvudstaden att fullständigt kollapsa. Tunnelbanan slutade fungera och skolorna stängde. Eftersom jag tänkt gå på fotboll dagen efter var jag lite orolig att de skulle fortsätta fall snö om engelsmän hade så svårt för någon decimeter snö. Vi tog i alla fall och traskade bort till Loftus Road – inklämt i ett område av stadsradhus – för att köpa biljetter och se till att vi verkligen hittade.

Westfield

Sedan tänkte vi försöka ta oss in mot centrum men efter en kvarts väntan på White City-stationen nära BBC gav upp och traskade in på det tämligen gigantiska shoppingscentrumet Westfield som breder ut sig mellan hållplatsen och vårt vandrarhem. Tydligen byggt på övergiven industrimark är detta ytterligare ett exempel på den australienska rasens dåliga inflytande på London. Westfield är inte ett historiskt namn på platsen utan en kedja av stora köpcentrum som tycks rikta in sig på lite dyrare och exklusivare varor. Inifrån ser allt väldigt påkostat ut, utifrån sett är byggnaden lika ful och något av en smutsfläck på stadsbilden som dessa typ av byggen alltid får vara. Tråkigt och enkelriktad och inte heller hade någon vettig pub. Efter en fika på Costa Coffee – ett kedja av fik förvillande lika Starbucks men med måhända lite bättre kaffe – som hjälper till att berika världen med likriktning satte jag mig ner med dagens nummer av The Guardian och lät den bättre hälften härja fritt utan att behöva ha en sur gubbe i släptåg.

Serieproducerat kaffe som i alla fall inte kontrolleras av de där onda australiensarna

Framåt kvällen hade tunnelbanan börjat gå hjälpligt och vi gav oss av för att hitta en biograf. Många affärer och annat var nämligen stängt på grund av folks oförmåga att ta sig till arbetet. Vädret och kanske framförallt underlaget lämpade sig föga för stadsvandringar. Efter många om och men kom vi Leicester Square där vi tog första bästa film som vi inte trodde illa om – Changeling med Angelina-Sug-propp-Jolie – helt OK film.

Leicester Square

På tisdagen går jag upp och köper the Guardian och kan givetvis konstatera att alla matcher i London är inställda. Dessutom är skolorna i London fortsatt stängda. Ett direkt löjligt beslut, då vädret har varit utmärkt och tunnelbanan endast är marginellt påverkad. The Guardian hintar något om att polisen i London är glada att kunna slippa tänka på fotbollen dessa snöiga dagar. Jag fick traska bort tillbaka till Loftus Road och lösa in biljetterna. I sin glädje att få gå på fotboll (hon har gått på en GAIS-match i sitt liv, en tråkig förlust mot Örebro på Nya Ullevi tror jag det var) och köpte en halsduk som vare sig var blåvit eller hade klubbnamn eller märke väl synligt. Nu har vi alltså en QPR-halsduk utan att någonsin varit på en match med laget. Måhända lite pinsamt. Men jag har i alla fall sett arenan utifrån och torde bara genom det vara bättre än nio tiondelar av de svenska flanar som går runt med Manchester United och Barcelona-märken på sina kläder.

Därefter följde jag sur och grinig med till Madame Tussauds vaxgubbar på Baker Street. Kanske inte billigt, men inte heller så dyrt som jag trodde. Förväntade mig mer, även om några av vaxdockorna var riktig bra. Tog ett bra foto med den bättre hälften och gamla Maggan.

Inte en bild på min bättre hälft

Därefter tog vi oss ner mot Oxford Street och därefter ner runt Carnaby Street. Efter ett tag tröttnade den bättre hälften på att jag var surare än vanligt, både över den inställda fotbollen och shopping. Efter att jag gnällt lite över att de är för mycket valfrihet på Subway tog vi tunnelbanan till Docklands för att titta in Londons motsvarighet till Lilla Londons Lindholmen. Lokalbefolkningen på gatuplan bestod mestadels av nervöst rökande slipsnissar som stod och tog sig en paus efter vad man får förmoda dålig förmiddag uppe i glashusen som sträckte sig mot molnen. Tog och slog ihjäl några timmar på Musuem of London Docklands vars utställningar inte tog slut 1666.

Isle of Dogs

Sista dagen checkade vi ut och tog tunnelbanan till Queensway för att sedan promenera över Kensington Gardens. Vid denna tidpunkt var det mestadels rastplats för hundar som var ute med sina husar och mattar. Överallt runt omkring oss låg dock stora, vita klot som låg kvar efter skolfria ungars snöyra på måndagen. Vi tog sikte på Drottning Victorias minst sagt vulgära minnesmärke av sin älskade Albert och tog oss ner till Museum of Natural History där vi, efter att vi lämnat in våra väskor, kunde vandra runt i några timmar innan vi behövde ge oss av mot flygplatsen. Efter att både det ena och det andra ställts in var jag lite nervös för att även flyget skulle ställas in. Men efter den sedvanliga väntan på säkerhetsteatern gick allt som smort.

Taxfree-sprit byggde min vackra kropp!

Som enda inköp för egen del tog jag efter en del betänkande med mig en liter Whisky. Sedan maltwhisky blivit trendigt har taxfree-affärer svämmats över av flaskor med fantasirika namn som döljer udda lagringsår. valde i alla fall till slut en Glenmorangie-sort som numera kallas Quinta Ruban och vilket jag hoppas är precis samma som de förut kallade Portwood Finish och inget annat. vi får se när jag tillslut fått ner denna reserapport…

Real Gefle och the Hoops

Läste för någon dag sedan att Gefle IF eventuellt skall byta tröjfärg från ljusblått till vitt. Enligt fotbolldirekt skall bytet motiveras med att laget spelade i vitt fram till 1970-talet.* Detta skulle alltså vara ett steg tillbaka till rötterna. I realiteten handlar det förstås om något annat:

Gefle-spelare 1971 (bild från lagets hemsida)

– Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande.

Sportchef och tränare Pelle Olsson till Gävle Nyhetsbyrå

Det handlar alltså om marknadsföring. Så spännande det låter. Kan riktigt föreställa mig hur diskussionerna går vid matsalsborden i stadens radhus: – aha, Gefle IF skall spela med vita tröjor, ja men då bara måste jag att gå och köpa årskort på studs! Vad spelar de för sport egentligen, curling? Jag har en sporadisk läsare som faller in på den målgruppen. Han har måhända en kommentar? Hela fotbollsverige står och håller andan för att se hur det skall gå med detta nydanande och spännande exempel på modern marketing!**

* Fotbolldirekt säger fram till 1950-talet, men det tycks råda delade meningar om detta, då klubben själv säger något annat – journalist som slinter på tangenterna?
** det heter förstås marknadsföring på svenska, men människor som håller på med det brukar ha dåligt grepp på såväl engelska som svenska, så det blir till att blanda vilt.

När detta inlägg publiceras befinner jag mig i Sheperds Bush, London. Resan kommer förhoppningsvis bland annat innehålla ett besök på Loftus Road för att se QPR ta sig an Swansea, en viktig match på the Championships övre halva. The Superhoops tar sig snart an Reading i ett Londonderby. Om jag skall bo i Sheperds Bush så vill man ju stödja sitt lokala lag, men jag undrar ju om the Rs kunde passa på att byta tröjfärgor tills jag kommer fram… det är något kräkvitt över dem…

Offentlig konst i tunnelbana

Satt och tömde en kamera på bilder som fortfarande låg kvar sedan min New York-resa. Tittade runt lite och fastnade (återigen) för denna bild från tunnelbanestationen på 14th Street/8th Avenue:
Bronsfigurer som bär på subway token (biljett)

Jag var på väg tillbaka till Brooklyn och detta var det sista fotot jag kunde ta innan minnet tog slut. Synd, för snart upptäckte jag dessa små figurer både här och där, levandes ett eget litet småtrollsliv på stationen. Nu när jag fått tid att titta på bilden igen får jag i alla fall möjlighet att ta reda på vad det är för små gubbar. De är alla del av ett konstprojekt med namnet Life Underground av konstnären Tom Otterness. Enligt Wikipedia rör det som om över hundra små figurer som står lite här och var på stationen. Egentligen skulle de inte vara fullt så många, men konstnären blev så uppslukad av projektet att han gjorde mer än fyra gånger så många än vad till en början var tänkt.

Även en fot höga uteliggare blir jagade av lagen

Jag har då verkligen aldrig försökt låtsas mig på att vara konstkritiker. Men som observatör så upplever jag det onekligen som ett lyckat exempel på offentlig konst. Figurerna ser lite ut som seriefigurer och torde därför uppskattas av barn. Samtidigt så är de inte alltid så sockersöta i sitt agerande. Några verkar hålla på med kriminell aktivitet; andra att tjäna snuskigt med pengar; en stor krokodil försöker dra ner en annan figur i kloakerna. Scener som kan få den vuxne betraktaren att le men också tänka till. Bättre än nio meter Pinocchio i Borås, och då är jag ändå lockad av denne gigants implicerade dadaism. All offentlig konst måste inte vara monumental och placerad på piedestaler. Jag fördrar oftast den offentliga konst som inte försöker, ja till och med kräver, uppmärksamhet.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby’s Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio’s Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu


Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.


Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade – kaffet ät dyrt och det är turister överallt – så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg – i första hand avsett för vänner och släktingar – men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden – detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station
Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite – relativt sett – och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet
Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.
Grand Central Stations hjärta

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens – eller batman, som ungdomarna kallar honom – hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.
Gotham City

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.


Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn