SvD

Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

Begreppet nolltaxera

Under helgen har Rapport ägnat sig åt att avslöja att flera stora svenska företag har nolltaxerat de senaste åren. Aktuellt (vars nya utseende, skapat av några glada ungdomar på något mediagymnasium får man förmoda, och upplägg gör mig lätt illamående) grävde ner sig ytterligare på måndag kväll och fick koncernordförande i Securiatas att mumla lite osammanhängande om CSR.

Att tala illa om svenska storföretag är emellertid inte något som ledarredaktionen på Svenska Dagbladet gillar. I måndagens tidning slår Maria Ludvigsson tillbaka mot murvlarna på socialist-SVT genom att fastslå att företaget faktiskt inte alls nolltaxerar:

”Bolagsskatten är inte den enda skatt som bolagen betalar och noll i bolagsskatt ett år kan därför omöjligen jämställas med nolltaxering. Av de bolag som Rapport nämner i inslaget betalade exempelvis AB Volvo under 2011 in 8,5 miljarder kronor i skatter som exempelvis moms, arbetsgivaravgifter, energiskatter och fastighetsskatter. Det är ganska långt ifrån nolltaxering.”

Jasså? Vad är egentligen den vedertagna definitionen på att nolltaxera egentligen? I min föreställningsvärld är en nolltaxerare en sådan person (eller företag, i överförd betydelse) som inte betalar inkomstskatt. Att en sådan person sedan betalar moms för de varor och tjänster denna köper betyder inte att personen inte längre är nolltaxerare. För att uppnå en sådan nivå av nolltaxering krävs det att man sitter ute i en hydda i skogen och tillverkar sina egna pilspetsar av flinta.

Jag ifrågasätter inte Ludvigsson eller någon annan person rätten att försvara företagens skatteupplägg. Däremot är det näppeligen konstruktivt att försöka dribbla bort frågan genom att ändra på betydelsen av begrepp för att trolla bort problemet.

Var är mina avdrag?

Efter mitt föregående inlägg (för ack så länge sedan) om nya avdragsidéer från regeringspartiet Centern har jag med skräckblandad förtjusning följt Svenska Dagbladets artikelserie om barnpassningsbranschen, som tydligen exploderat under senare år (i alla fall i de kvarter där SvD:s journalister bor). Det senaste, föga oväntade avslöjandet var att det är få ensamstående föräldrar som betalar för denna branschs tjänster.

Det är onekligen intressant att notera centerledaren Maud Olofssons respons på detta fakta:

– Jag tycker att man kan fundera över hur man ska underlätta för ensamstående med utgångspunkt i att man ska kunna leva på sin egen lön. Det kan vara med dubbla jobbskatteavdrag, eller att man till exempel ger ensamstående en ökad subventionsgrad inom rut, säger hon.

– Efter år av pigdebatt har vi nu ett samtalsklimat där vi kan prata om att köpa tjänster utan skam. Jämför man med före avdraget var det ju ingen som hade råd överhuvudtaget.

Ja, verkligen. Det har verkligen skett en förskjutning i samhällsklimatet när förmågan att betala för hushållsnära tjänster, såsom barnpassning (dagis räknas tydligen inte) numera anses vara något som man har råd med om man kan leva på sin lön. Jag undrar nu lite försynt hur det skall gå med mina så väl behövda skatteavdrag för maltwhisky och fotbollsresor? Det är tydligt att välstånd och välfärd numera är något som börjar i toppen och sipprar ner till mindre väl bemedlade grupper. Att jag som medianinkomsttagare inte är i närheten av att tillhöra den egentliga målgruppen för dylika reformer tycks inte bekymra någon av våra politiker.

Jag är speciellt fascinerad av moderate Henrik von Sydows respons, som även den lycks vända gamla invanda och försoffade idéer till sin motsats när han söker efter sans och balans i denna välståndsöknings utvidgning till lägre skikt i samhället:

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet, ser inga problem med att barnvaktsbranschen framför allt nyttjas av familjer med god ekonomi och två föräldrar.

– Det är där som behovet möjligen är störst, det är där som vardagspusslet har minst marginaler. Det finns ett större behov eftersom den stora bristvaran är tid.

På vilket sätt har ensamstående mer tid, menar du?

– Ja behoven finns där också, men de är större i situationer där bägge jobbar.

Hushåll med två vuxna har således mindre tid och det är således, underförstått, mer synd om just dem. Det måste vara svårt när tiden i den övre medelklassens kärnfamiljer måste fördelas på både sommarstugan, utlandsresan och segelbåten. Sådana tidsproblem finns inte bland de ensamstående föräldrarna. Mossiga koncept såsom ökad effektivitet och därmed tidsvinster genom arbetsfördelning (en förälder hämtar barnen, en annan handlar mat) verkar inte heller vara något som von Sydow tror på. Att det går stick i stäv med hushållsnära tjänsters själva idé verkar gått honom helt förbi.

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de ”jobbar med IT” eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

”[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret.”

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt – Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från ”1984”) att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar ”KI:s unika campus”. Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som ”unikt stadslandskap”. Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Goterna – ännu en notis om politiserad historia

Efter att ha skrivit ett inlägg för någon vecka sedan, som handlade om hur Turkiets politiserande av sin egna nutidshistoria tycks ha kommit och bitit den EU-medlemskapstörstande staten i svansen i och med att Sveriges riksdag röstat igenom att det var folkmord mot minoriteter i dagens Turkiet i skuggan av första världskriget, kom jag att tänka på något jag läst bara någon dag tidigare.

I linje med den rojalistiska yran inför det stundande bröllopet, mellan en kvinna som kan spåra sina genetiska rötter till en fransk fältmarskalk och en man som kan påvisa sina rötter till… Ockelbo, har historiken Dick Harrison, professor i Lund, fått en kungablogg hos Svenska Dagbladet, som tydligen inte vill lägga ner all tid på RUT-avdragens diskbänksrealism utan även vill ha lite blåblodig flärd.

I denna svarar Harrison på diverse apokryfiska frågor om kungar för länge sedan. Professorn är trots allt medeltidshistoriker och rör sig sällan in i ens tidigmodern tid. Inlägg som i sin tur renderar en måttlig skörd med kommentarer. Ett undantag var dock hans inlägg om huruvida de gotiska kungarna var svenska.

Detta inlägg, som alltså dryftar händelser som kanske skedde för sådär 1500 år sedan, har lett till en hel del kommentarer. Emellanåt är det lite svårt att motivera varför historia är viktigt för en måttligt ointresserad allmänhet – om än inte mitt eget forskningsämne kring efterkrigstid och en på många sätt aktuell fråga – men för en högljudd grupp människor är detta uppenbarligen en extremt viktig historisk fråga.

Ett återkommande argument mot Dick Harrison, som menar att det inte finns några direkta belägg för att goterna kom från Gotland eller Götaland, är att denne är politiskt korrekt. Det vill säga, professorn producerar den historia som är rumsren och godkänd, inte den som är sann.

Måste säga att det på många sätt är märkligt att en del människor anser goternas härkomst så viktig att det är värt att svära över på internet. Det är närmast bortom ett I-landsproblem. Vad som emellertid är än mer intressant är hur en sådan hållning framhävs.

För det första tycks de försöka utsätta porfessor Harrisons historieskrivning för någon slags poststrukturalistisk dekonstruktion. En metod som sällan brukar förknippas med människor som tycks tro på entiteter som nation och en stabil historiesyn.

För det andra implicerar deras kritik att Harrison ägnar sig åt att tillskriva historien värde utifrån nutidens syn, vilket är exakt det fel som den äldre historiesyn de förfäktar har gjort sig skyldig till.

Det hela blir lika hycklande som den turkiska ambassadörens syn på historien; det är helt fritt fram att omformulera historien så länge det görs i en riktning som passar våra föreställningar.

S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

”Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. […] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv.”

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.