DN

Löjligt om slussen

Under gårdagskvällens slösurfande mellan middagen och svamp-cupen råkade jag komma in på Lars Epsteins blogg på DN. För er som inte känner till det är det fråga om en äldre man som fotograferar av och diskuterar om Stockholm. Det hela brukar bli en smula av det allmänt nostalgiska slaget, där varje risig skogsdunge har ett unikt värde och allt faktiskt var lite bättre förr.

Ola Andersson tar i så han spricker

 

Förr flyttar hela tiden framåt i det allmänna medvetandet och nu är det sedan en tid Slussen – den där trafiklösningen mellan Södermalm och Gamla Stan – som är den unika, risiga skogsdungen som måste räddas. Nu har jag verkligen inget emot att människor har olika åsikter. Jag är ju verkligen inte Stockholmare men har gått via Slussen tillräckligt många gånger för att främst se det som en fallfärdig betongmiljö med en viss pikant doft av urin som – så länge man inte lyfter blicken – får en att tänka på spårvagnshållplatsen vid Frölunda torg snarare än kulturmiljö. Däremot kan jag förstå en del människor åsikt att den öppenhet som finns runt Slussen har ett värde, även om jag inte delar den uppfattningen.

Men ibland går människor verkligen för långt i den retorik de använder för att bevara en plats. I den måns Lars Epsteins referat är korrekt har arkitekturkritikern och Slussenälskaren Ola Andersson inte bara nått den gränsen, den är även passerad med råge:

Den kände arkitekturkritikern Ola Andersson talade om den allmänna platsens betydelse och påminde om de nyligen timade händelserna i Tunisien och Egypten där de historiska förändringarna avgjordes just på sådana stora allmänna platser.

”Och det är därför vi här. Kampen emot stadens förslag till omdaning av Slussen är en kamp för den allmänna platsen i Stockholm. Det är en kamp för att förhindra att denna unika plats reduceras till en motorled och en gång- och cykelbro, en kamp mot stadens myndigheter som vill förvandla en plats för medborgarna till en trafiklösning.

Men det är inte bara en kamp för den plats vi står på just nu. Kampen gäller den allmänna platsen i hela Stockholm. Det är här, på denna plats, det sammanhängande rummet av gator och torg i hela innerstaden kopplas samman till en sammanhängande allmän plats, gemensam för hela innerstaden. Någon annan sådan punkt finns inte i Stockholm. Det är tack vare Slussen Stockholms innerstad fungerar som en helhet, trots att den delas på mitten av Riddarfjärden och Strömmen.”

Ola Andersson avslutade med orden: ”Det nu liggande förslaget till ny utformning av Slussen är ett steg mot en stad styrd av teknokrater där den allmänna platsen reduceras till en fråga om trafikteknik. Det är steg bort från ett demokratiskt Stockholm. Därför måste vi se till att det stoppas i papperskorgen”.

Att överhuvudtaget jämföra diskussionen och besluten om Slussens framtid med händelserna i Nordafrika är direkt osmakligt. Jag förstår att Andersson försöker ge sin argumentation mer kraft genom att associera slussen med andra, kanske lite viktigare, aktuella händelser. Däremot är jämförelsen med såväl den politiska situationen som platsen i sig direkt löjeväckande. Var det vid Slussen som människor samlades för att demonstrera när SD kom in i Riksdagen i höstas? Nej, jag har inget minne av att någonsin sett på nyheterna hur protestanter samlats vid Slussen – annat än nu då det handlar om just Slussen.

Slussen är inte någon arena för folkliga protester och demokrati och detta hänger samman med att Slussen just är en trafiklösning framtagen av teknokrater som baserade sin utformning på dåtidens trafikteknik.

Annonser

Höjdpunkter bland läsarkommentarerna

En sak skall sägas direkt och det är att internet ger en intressanta sökvägar till information och kunskap!

Det hela börjar med en tämligen ordinär nyhet på Dagens Nyheters hemsida. Precis på samma sätt som Nordkorea emellanåt framhävs i ett löjes skimmer som jag nästan misstänker snarare är till för att roa läsare än att informera om i grunden tragiska händelser, är det minst lika vanligt att lyfta fram enskilda händelser i USA. Detta är givetvis tämligen enkelt, då de flesta journalister kan engelska och det inte finns någon brist på information från det stora landet i väster. Ibland är det rätt spännande nyheter, som att ett företag i USA har kommit på toarullar utan tub i mitten. Allt som oftast är det emellertid smått absurda exempel som verkligen framhäver landets medborgare som ”den andre”, med gudstro, egoism, materialism och nationalism i alla möjliga och omöjliga blandningar.

Nu var det frågan om en fyraåring som blivit stämd för att denne cyklat på en 87-årig tant. Tanten skadades så allvarlig att denne tvingades operera höften. Tre veckor senare var hon död och hennes släktingar stämde fyraåringen. En viktig detalj i mina ögon är att ungen i fråga cyklade på trottoaren. Då jag avskyr trottoarcyklister så sökte jag på nätet för att ta reda på varför ungen verkade komma relativt lindringt undan – borde inte dödsstraff vara på sin plats? OK, det var snarare så att jag misstänkte att DN:s artikel kortats ner och att hela historien på vägen förvanskats. Jag misstänkte helt enkelt att det var något som saknades i historien.

Den första informationen jag hittade var New York Times redogörelse för historien och även om jag inte hittade någon mer information så hittade jag något mycket, mycket viktigare – highlights: ”A selection of the most interesting and thoughtful comments that represent a range of views”.  Sammanfattningsvis innebär detta att 191 kommentarer till artikeln kokats ner till 10 läsvärda sådana. Måhända är det ett steg tillbaka mot redaktionellt utvalt material men för mig som inte kan låta bli att läsa kommentarerna fast jag oftast blir arg och irriterad, är detta en intressant utveckling (noterar även att det inte verkar finnas någon begränsning på antalet tecken i kommentarerna).

DN:s ledarredaktions komplott mot feminism?

Jag har inte DN på jobbet men igår eftermiddag gick jag in på DN.se för att kolla om det var några intressanta ledare eller inlägg på DN Debatt. Ja, kan man säga. DN Debatt var nämligen skriven av Margareta Sandebo Eriksson. Nej, jag skall inte kommentera inlägget. Däremot får det mig att undra om att det faktum att ledarredaktionen på DN ger utrymme till Sandebo Eriksson är en del i en avancerad komplott för att misskreditera och skada feminismen…

Tid för partitester

Det är valtider. Ja, i alla fall börjar det faktiskt närma sig valtider. Som ett brev på posten kommer med detta olika partitester och liknande, såsom den som DN.se hade idag. Genom att svara på 28 frågor enligt en skala från instämmer helt till tar helt avstånd ifrån skall testen placera in mig på ett lämpligt parti, så att jag inte står där och tvekar den tredje söndagen i september.

Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.

Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.

Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.

Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man – mot bättre vetande, enligt min uppfattning – kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar – och fotograferingar av dem – inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, ”What are they marching for?”
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

http://www.youtube.com/v/GPFjToKuZQM&hl=en_US&fs=1&rel=0

Till min salta böna till bättre hälft

Att vara expert på folkvett är la på något sätt konstigt men det är i vilket fall vad Magdalena Ribbing påstås vara. Hon dyker upp både här och där och säger hur man skall bete sig.

har noterat vid flera tillfällen att hennes definition av folkvett rimligen är en produkt av en sociokulturell norm som emellanåt krockar med min egen uppfattning om vad som är ett vettigt beteende.

Detta får som följd att jag emellanåt fnyser och skakar på huvudet åt hennes råd som i min uppfattning är präglad av beteendet hos en etablerad borgerlighet. jag är dock hycklande nog att så fort hon påstår något som går i linje med min egen uppfattning så nickar jag istället gillande.

Som en följd av detta så citerar jag här ett av hennes läsarsvar från idag med adress till min bättre hälft:

Fråga: Är det okej att salta maten innan man smakat när man är bjuden på mat eller på restaurang,
när man vet att man gillar mycket salt?

Svar: Det spelar ingen roll om man föredrar mycket sälta, man saltar aldrig på maten innan man har smakat på den. Den som saltar på mat som han eller hon inte har smakat på är opraktisk, eller rentav lite dum. Man kan inte veta ett dugg om hur salt maten är innan den har smakats på. Om den redan är i saltaste laget? Den kanske förstörs med förvägssaltandet? Vem uppskattar det?

Trots alla konstruerade förklaringar som brukar anföras angående saltande först eller sedan är det varken artigt eller klokt att salta innan man har smakat. Och det är varken fel eller oartigt att salta efter det att man har smakat. Man har olika behov av sälta och det innebär inte minsta ovänlighet eller ett uns kritik mot matlagaren att man saltar extra.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor…) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser – GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.