politik

Tillbaka till Sverige igen

Efter en vecka i Italien med mycket begränsad tillgänglighet på internet i ett land där allt dubbas så är jag åter i den så kallade verkligheten. Det första jag tar reda på att att GAIS har slarvat bort en ledning mot Ljungskile SK. Sedan ger tjuvlyssnande av en konversation när jag äter en hamburgare i väntan på en flygbuss tillbaka till Muppsala en ögonblicksbild av tillståndet i landet – de talas om bostadsrättsaffärer; spekulationer på eget boende. Att detta (och vädret) är det enda människor tycks tala om är ett i mina ögon säkert tecken på att vi inte kan förvänta oss en vändning efter sådär 20 år av mer eller mindre misslyckade reformer. Sedan kommer flygbussen, som tycks speciellt utvald för sin olämplighet att ta emot passagerare med stor packning. Det drabbar inte mig i detta sammanhang, då jag reser lätt, men med en veckas perspektiv står det klart att Sverige är ett land med serviceavgifter men ingen service.

IMG_20130903_130637

I Italien har jag levt en bubbla där GAIS inte förlorat matcher (som jag känt till) och jag hade ingen aning om vad som sas om den där paddan till politiker och bunga-bunga-partajare som då och då syntes på diverse skärmar. Dessutom så försökte värdarna tvinga på mig fem-sex rätter vid varje middag. Bubblan kanske trots allt är att föredra men jag kan ändå inte tvinga mig själv till att genuint lägga ner min själ i bostadsspekulationer och livspusselsstrategier. Dessutom spricker ju alla bubblor förr eller senare.

Gå till rätten och få det överstökat

Är det inte lite märkligt att media under början av 2011 i flera avseenden har dominerats av Julian Assange och Silvio Berlusconi? Två män som vid en första jämförelse borde vara så olika men ändå uppvisar så många likheter? Berlusconi, en av Italiens rikaste män och tillika president, som dominerar de traditionella medierna i sitt hemland. Assange, frontfigur för en ideell organisation med syftet att blottlägga makten smutsiga buk.

Istället för detta handlar mediaflödet närmast enbart om huruvida de betalat för sex eller ägnat sig åt ”överraskningssex”. Hur mycket tid ägnar Berlusconi åt politik, som inte avser att ge honom eller hans bolag ekonomiska fördelar och juridiska kryphål? Om man går efter mediarapporteringen väldigt lite. Hur mycket av tiden som Assange går runt i media ägnas åt Wikileaks? Knappast något numera, istället påstås det en massa saker om konspirationer, utlämningar till USA, den svenska synden och feminist-talibansk lagstiftning.

Skulle jag och de flesta andra begå en tvivelaktig handling som leder till åtal hade det inte varit mycket annat att göra än att låta saken ha sin gång, försvara sig i rätten och få det överstökat. Men detta duger inte för herrarna Assange och Berlusconi! Åh, nej! Dessa skall fjanta runt och använda sig av massa advokater och åberopa olika konspirationer igångsatta av kommunister och CIA och andra svepskäl.

Är det för mycket begärt att dessa män visar att de har pungkulor och bemöter anklagelserna som vuxna medborgare?

Inflation i nordkoreanska straff

I bland annat DN kan man läsa den nyhet som i alla fall jag också förväntade mig efter Nordkoreas resultat mot Portugal. Efter tre förluster straffas nu tränaren enligt nyheterna med 14 timmars straffarbete om dagen tills vidare. Redan vid ankomsten skall laget har skällts ut i sex timmar i typisk, nedbrytande kulturrevolutionär stil.

På många sätt tragiskt, i den mån det stämmer överens med verkligheten (det finns ju alltid en anledning till att betvivla nyheter på Nordkorea och en del av de hemska rapporterna kanske skall bedömas på samma sätt som Kim Il-Jongs eskapader på golfbanan).

Och givetvis finns det anledning att uppmärksamma den Nordkoreanska regimens beteenden (som att det tydligen skall ha infört arvssynden – skuld i rättsfrågor ärvs i tredje ledet). Samtidigt tycker jag ana mig något av en inflation i dylika nyheter, även från seriösa medier som då just Dagens Nyheter (AB torde vara ett exempel från den oseriösa sidan – notera att både DN och AB har artiklar skrivna av egen personal och inte av TT, som annars brukar vara fallet numera).

Fyller nyheter från Nordkorea funktionen som ett underhållande tragikomiskt inslag som skall få läsarna att dra på mungipan, då det ändå är så långt borta, inget vi kan göra något åt och dessutom vet man ju hur nordkoreaner är? Att skratta åt Kim Il-Jong börjar bli lite av vardagsmat, som en gammal sketch från den svenska televisionens guldålder som ansågs vara väldigt roligt på den tid det begav sig men numera egentligen är rätt trist och inaktuell.

Kanske skulle det behövas en ordentlig artikel om situationen i Nordkorea istället för fem tragiska men i sin absurditet roande anekdoter? Det finns la en rad andra direkt tragiska stater som inte får samma uppmärksamhet för att de mest är så där vardagligt genomkorrumperade och diktatoriska utan en kitschig fernissa av Stalinism i kombination med väckelsemöte.

Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet – hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.

Anropar verklighetens folk

Det är verkligen något som får mig att tänka på Nordkorea när KD använder sig av sitt uttryck ”verklighetens folk”, eller i alla fall en textrad av Knutna nävar. Som bekant är detta ett retoriskt tillhygge som partiet använder mot alla som inte anses dela deras uppfattning. Suspekta grupper som högskoleutbildade, som tydligen inte behöver lämna barn på dagis, städa eller betala räkningar.

Noterar på morgonen den inledande formuleringen av Göran Hägglund i dagens under streckare:

”[M]ånga människor känner inte igen sig i samhällsdebattens ofta överpolitiserade käbbel. Verklighetens folk ger istället vardagens problem högsta prioritet.”

Är det verkligen någon bortom de redan frälsta som tar Göran Hägglund, riksdagsledamot sedan snart tjugo år, som en trovärdig representant för verklighetens folk och inte för det i samhället överpolitiserade käbblet? Vidare undrar jag varför KD anser att deras frågor inte är politiska, då de lyfter upp och driver dem på en politisk arena?

Tid för partitester

Det är valtider. Ja, i alla fall börjar det faktiskt närma sig valtider. Som ett brev på posten kommer med detta olika partitester och liknande, såsom den som DN.se hade idag. Genom att svara på 28 frågor enligt en skala från instämmer helt till tar helt avstånd ifrån skall testen placera in mig på ett lämpligt parti, så att jag inte står där och tvekar den tredje söndagen i september.

Av någon anledning tenderar jag att göra dessa tester, i alla fall om de inte är allt för långrandiga. Trots detta anser jag att de är fullständigt värdelösa, i alla fall som en indikator på vilket parti jag skall rösta på. Det i mina ögon avgörande felet på dessa tester ligger nämligen i deras oförmåga att inkorporera varför jag instämmer i eller tar avstånd från ett påstående.

Det är fullt möjligt att jag kommer till samma uppfattning en dylik fråga som någon annan samtidigt som bevekelsegrunderna och resonemanget bakom är väsensskilda. Det är en väldig skillnad på om jag är för en skattesänkning för att jag tror att det skall gynna mig som person eller om jag är för skattesänkningar för att jag är av uppfattningen att lägre skatter gynnar tillväxten eller för att jag anser att det faktiskt är en frihetsfråga.

Ett extremt, omvänt exempel på detta är det så kallade nazistargumentet, där en persons uppfattning i en sakfråga masskrediteras genom att peka på att personen i fråga delar denna med Hitler. Både han och jag är exempelvis för djurskydd, men jag vill bestämt påstå att vår världsuppfattning skulle skilja sig åt i många andra avseenden.

Det är resonemanget bakom ståndpunkten som är viktigt i ett politiskt val. Inte för att jag tror att politiker nödvändigtvis bryter sina vallöften utan för att det inte för mig går att förutse vilka frågor som kommer att komma upp på den politiska agendan under de följande fyra åren. Om de 28 frågor som DN ställer upp inte kommer att ha en framträdande roll under denna tid finns det inget som säger att bara för att ett givet politiskt parti hade en snarlik uppfattning i dessa frågor kommer att resonera som och komma till samma slutsatser som jag gör.

Har du det som krävs för att ha en åsikt?

Är det bara jag som blivit lite perflex av den svenska försvarsmaktens nuvarande reklam-, eller jag kanske skall säga upplysnings-, kampanj? Sloganen ”har du det som krävs för att ha en åsikt” ger mig associationer som jag tror och sannerligen inte hoppas var avsikten.
Kommer osökt att tänka på Robert Heinleins gamla SF-roman Stjärnsoldater – eller Starship Troopers, som den hette på engelska och troligen är mer känd som efter en mer ironisk filmatisering för ett antal år sedan. En bok utan någon direkt berättelse som utan större ansträngning kan tolkas som propagerande för militarism och måhända även fascism. I framtidsstaten är det den som är villig att offra sig och göra den insats som krävs för militärtjänst som har rätt till medborgarskap, medbestämmanderätt och deltagande i det politiska livet.

Detta inlägg är även inspirerat av svensk filmproduktions höjdpunkt och zenit, Repmånad, som gick på TV igår:
”Minns Ådalen, Wickman. Vi är de besuttnas redskap. Eller hur, Jonas.”

Sedan kommer jag också att tänka på Turkiet och andra länder där militären, i alla fall historiskt, stått som garant för staten, dess idé och stabilitet genom att gå in och, så att säga, styra upp situationen när politikerna avviker från den rätta vägen. Är det detta som den nya, numera frivilliga försvarsmakten vill förmedla (just att det numera är frivilligt underlättar kopplingen till Heinleins bok och idéer där värnplikt inte betraktas med blida ögon).

Så jag går in på försvarsmaktens hemsida och gör testet som skall avgöra min framtid som fri medborgare i den svenska militärstaten. Vilken besvikelse det blir när det visar sig att testet endast består av allmänt tyckande i arton olika frågor. Dessutom är testet ihopkopplat med Facebook.

Med tanke på att sådär nittio procent av ungdomarna som är i vad som förut var värnpliktsåldern har Facebook så känns det onekligen långt ifrån den känsla meritokrati som jag kanske hoppades på. Här får man uppenbarligen ha en åsikt hur som helst; allmänt, löst tyckande premieras. Ja, säkerligen är det så att om det finns någon brist bland dagens unga vuxna så är det oreflekterat tyckande och ej underbyggda argument!