Radio

Hycklar bäst som hycklar sist?

När jag på min svarta järnhäst stretade hemåt genom ett snöigt Hisingen hörde jag vid Volvo Penta lite förvånande på Ekot att Handelshögskolans rektor Rolf Wolff anser att Saab och Volvo bör förstatligas för att säkra strategiska tillgångar inom landet:

– Principiellt finns det inget som säger att staten är en dålig ägare. Amerikanarna som har konfronteras oss med ideologin om privatisering, att staten är en dålig ägare, är oerhört pragmatiska nu när krisen är ett faktum, man går in och räddar företag, medan vi håller fast vid en ideologi att staten är en dålig ägare, som det i överhuvudtaget inte finns några empiriska forskningsbevis på. Det är bara en ideologi som vi har blivit fångna i och som vi inte vågar ifrågasätta.

Nu skall jag lägga till att jag inte har någon tidigare kunskap om Wolff som person eller vad han sagt tidigare. Men nog är det märkligt hur en finansiell krasch plötsligt får folk till höger och vänster att börja ifrågasätta det rådande fria systemet och börja tala om regleringar och statligt ägande. Nu går förvisso inte Wolff så långt att han börjar slänga sig med marxistiska termer utan använder sig av en påstådd brist på empiriska bevis för staten som dålig ägare.

Sanning eller hyckleri på Handelshögskolan?

Nu säger jag verkligen bu eller bä i den frågan. Att den uppfattningen varit vida spridd bland ekonomer torde dock inte vara märkligt. Om så är fallet är det är inte första gången självklara sanningar deriverats genom att en strikt deduktiv metod från en ett tveksamt grundaxiom inom nationalekonomin. Oavsett vilket slängs nu dessa sanningar ut. Att detta förkastande sedan sker först och störst i tankens ideologiska hemland (som Citigroup i dagarna) torde inte förvåna någon; hyckleri är la ändå något av den amerikanska centralmaktens modus operandi.

För mig är det dock inte intressant huruvida staten är en bra eller dålig ägare. Som medborgare vet jag inte riktigt om jag ser nyttan med att hålla kvar en allt mer pressad industriell branch inom landet för något annat än vinstsyften. Om staten skall agera för att rädda strategiska intressen så torde de inte heller agera ur ett strikt affärsmässigt perspektiv när de styr sina nya företag. Kommer eller kan staten med den grundinställningen vid ett förstatligande förväntas agera som vilken profitmaximerande aktör som helt? Eller kommer bilindustrin bli ett sorgebarn och belastning för de offentliga förvaltningarna? Givetvis en politisk fråga, men jag har svårt att riktigt förstå poängen med en nationell bilindustri.

När det kommer till sanningshalten i rektorns uttalande väntar jag med spänning och skadeglädje på responsen från sanningsavdelningen på Sveriges marknadsideologiska Pravda och självutnämnda forskningsråd, Svenska Dagbladets ledarredaktion. Det blir nog krav på ideologisk rättning och självkritik för den dissidenten.

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.


I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att ”det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare”. jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?

Om konsten att lida

Som tidigare utlovats har P1 över sommaren startat ett kulturprogram med namnet Supporter. Idag sändes första avsnittet (gå in på sr.se och sök efter programmet där eller via länken till programmet ovan) som handlar om lidande och det främsta klubblaget i det sammanhanget. Ja, just det – GAIS. Det är inte illa att få höra ett helt halvtimmesprogram som handlar om fotboll (och GAIS) på P1 utan att huliganism nämns annat än i en bisats.
Några ser lite lidande ut
”Få lags supportrar förkroppsligar lidande som Gais supportrar. Gais har inte vunnit allsvenskan sedan 1954, och åkt upp ner i seriesystemet. I Supporter förklara de lidandet och det martyrskap som nästan blivit en belastning för klubben och dem själva, men samtidigt hoppet om att komma tillbaka och återigen bli en storklubb.”
Programmet centreras mycket kring myten kring GAIS; lidande, förbannelse och att slå från underläge. Samtidigt problematiseras myten och sätts i sitt sammanhang. Detta är P1 och inte något putslustig program på en kommersiell station. Genom att intervjua verbalt begåvade människor som Lina Henriksson och Robert Lindberg undviks de sedvanliga fånigheterna som kunnat uppstå om programmet byggts kring samtal med de mest berusade och utåtriktade supportrar som kulturarbetarna råkat ramla på.

Angående myter tycker jag verkligen att det är något som kan odlas. Till skillnad från många andra sfärer i samhället är myter tämligen ofarliga och oproblematiska i fotbollsammanhang. Det skapar mening och samhörighet, det är något som människor i grunden mår rätt bra av. Ja, så länge man inte är gaisare då…

Alla kramar småföretagarna

Lyssnade på P1:s Plånboken under förmiddagen som bland annat tog upp den av politiker såväl jagade som kramade gruppen småföretagare, lite beroende vem man frågar. De flesta partier anser sig nu vara småföretagarnas vänner, på samma sätt som nu även moderaterna vill krama ihjäl arbetaren.

Det är inte bara de faktiska kostnaderna (skatter och avgifter) som företagarna ser som ett problem utan all den tid och energi som måste ägnas åt att fylla i blanketter och uppfylla alla krav och regler som verksamheten för med sig. Tid och energi som istället kunde användas till lönsammare verksamheter som kommer alla till del genom högre skatteinbetalningar och fler arbeten. Samtidigt som enklare regler och kostnader skulle flera kunna och våga ta steget och bli egna företagare.

Även om socialdemokraterna och nu alliansen säger sig vilja förändra för småföretagarna ser dessa lite faktiska resultat.

Vad jag dock kommer att tänka på när jag lyssnar på programmet är den peruianska ekonomen Hernando de Sotos bok ”The Mystery of Capital: Why Capitalism Triumphs in the West and Fails Everywhere Else”. I många av den fattiga världens fattigaste områden spirar småföretagsamheten. Har dessa länder något att lära Sverige? Nej, verkligen inte. De Sotos studier har visat att det byråkratiska systemet i dessa länder är så snårigt och omständigt att det inte ens är värt att försöka agera enligt lagar och regler.

”In Haiti, one way an ordinary person can settle legally on government land is first to lease it from the government for five years and then buy it. Working with associates in Haiti, our researchers found that to obtain such a lease took 65 bureaucratic steps requiring, on average, a little more than two years. All for the privilege of merely leasing the land for five years.”

Medan svenska politiker delvis hoppas att dagens småföretag skall spira upp till morgondagens storföretag är detta något som effektivt hindras av byråkrati och korruption i många länder. Deras småföretag kanske gynnas på kort sikt genom att de fullständigt kan strunta i alla regler, skatter och avgifter – även om de troligen måste betala någon korrupt polis eller tjänsteman -men samtidigt är det omöjligt för dem att ta lån, investera, bilda aktiebolag medan de hela tiden måste oroa sig för att förlora sin – i statens ögon – olagliga egendom.

”In Egypt, the person who wants to acquire and legally register a lot on state-owned desert land must wind his way through at least 77 bureaucratic procedures at 31 public and private agencies. This can take anywhere from 5 to 14 years. To build a legal dwelling on former agricultural land would require 6 to 11 years of bureaucratic wrangling.”

De flesta regler och bestämmelser som tynger svenska företagare är skapade med den bästa av avsikter och med goda anledningar. Trots det goda avsikterna kostar denna byråkrati resurser och stryper möjligheter. Aldrig någonsin går det att göra alla nöjda, det är nog det enda tillsammans med skatter och döden som vi kan vara säkra på här i livet…

… och att GAIS aldrig vinner allsvenskan.

En lycklig nyhet

För att lyfta upp blicken lite från den här ideologiskt röriga sörja jag grävt ner mig i de senaste dagarna är det tid att fokusera på lite lättare nyheter. Hörde idag på SR:s p3 att De Lyckliga Kompisarna återuppstått som en delvis ny konstellation. Jag såg faktiskt en gammal reklamaffisch med Mart Hällgrens sedvanligt lätt förvirrade anlete på sta’n för några dagar sedan men trodde la inte riktigt på vad jag såg. Trallpunken lever!
http://www.youtube.com/v/NVe6edK-ZC0&hl=en
Igår klottrade jag för säkerhets skull ned datumet för Nationalteaterns rockorkesters spelning på Liseberg som jag som ett förbannat pucko lyckades missa förra våren. Solen skiner, det är hög tid att pimpa upp rullatorn och visa de där kidzen vart skåpfan skall ställas!

Historiska klubben om betyg

P1:s historiska klubben fortsätter att diskutera dagsaktuella frågor i ett historiskt perspektiv. Ett angreppssätt jag verkligen uppskattar. Med risk att låta som en dammig historielärare, som ställts mot vägen av skoltrötta elever som ifrågasätter vitsen med historia på schemat, vill jag verkligen försvara historians roll som ett unikt sätt att förstå vår verklighet.

Den här bilden har nog aldrig förr använts till ett inlägg om skolan

Denna gång ger sig historiken Pär Widen och Christian Lundahl, forskare i pedagogik, på betygens historia. jag skall verkligen inte försöka sammanfatta samtalet, men det var framför allt en sak som jag fattade tycke för. Den ena talaren – jag utgår från att det var Lundahl – menade att det är möjligt att dela upp bedömning av elever i två fack; formativ eller summativ bedömning. Formativ bedömning innebär att läraren betraktar elevens styrkor och svagheter utifrån målet att stimulera fortsatt lärande. Summativ bedömning innebär att en elevs kunskaper mäts vid ett eller ett fåtal tillfällen och inte sällan med väldigt lite återkoppling. Det är oftast nödvändigt med det senare för att skapa underlag för betyg. Lundahl menar att forskning pekar på att om lärare tvingas ägna mycket tid åt det senare innebär detta att de ägnar mindre det förra. Detta har en negativ effekt för elevens möjlighet att utveckla kritiskt tänkande och annat så där som den påstådda flum-skolan säger sig eftersträva. Jag vill verkligen återigen peka på att det kanske är viktigast att diskutera vad man vill uppnå med elevernas skolgång, inte hur det skall mätas med en krokig eller vågig linjal.

En hylling till radioföljetongen

I min vardag lyssnar jag en hel del på p1. Ibland är det bra program och ibland är det mindre bra program (till exempel på torsdagar mellan 10-11 lyssnar jag på p3 istället). Ett program som går mitt på dagen är Radioföljetongen där någon läser upp någon bok. Ofta över sådär 20-30 avsnitt, vilket tar flera veckor att lyssna klart på.

Även om jag låtsas vara en upplyst människa med en varierad smak så är jag ändå inte opåverkad av min omgivning. Tittar man igenom mina bokhyllor ser man om man tänker efter att vita, ofta döda, män dominerar bland bokryggarna. Min sambo är inte sen att påpeka detta och då drar jag gärna upp alla undantag. Det är la i stort sätt Operation B Håkansson (som är jättebra) och… av GabriellaEh, några till… tror jag.

Jag vill vara en bättre människa, jag vill läsa och ta del av andra kulturer och livssituationer, men när jag står där i bokhandeln så blir det nog någon gammal död vit man i alla fall. Men med radioföljetongen så väljs boken åt mig. Nu har uppläsningen börjat av Doris Lessings Sommaren före mörkret, som handlar om en medelålders engelsk läkarhustru och hemmafru. Innan dess var det Mosippan av Elsie Johansson som var en skildring om en ung flickas upplevelser i ett fattigt hem i fyrtiotalets Uppländska landsbygd.

Chansen att jag skulle plocka upp någon av dessa hos bokhandlaren är i det närmaste minimal. Doris Lessing är la i och för sig en nobelpristagare nu för tiden, vilket har en viss effekt på pretentiösa individer likt mig, men det är ändå ett namn som jag sett i hundratals boklådor i hela mitt liv utan att någonsin skänka en tanke när hennes böcker legat där på antikvariatet med Alstair Mclean, Vilhelm Moberg och Sidney Sheldon. Och Elsie Johansson är förvisso i det närmaste en proletärförfattare som skrivit en bildningsroman (jag har läst mycket Moberg i mina dar) om en ung kvinna, men hur skulle jag våga plocka upp en bok som berör en kvinnas sexualitet på 40-talet? Men när det går åt fanders med huvudpersonen Nancys första förälskelse får jag faktiskt lite av samma kalla magkänsla som jag brukar få i början av en GAIS-match – nu går det åt h-vete, men kanske finns det en chans i alla fall… Sedan ska hon ta mod till sig och flytta från torpet och lämna sina föräldrar för att de sin far dö av en plötslig hjärtattack och det hela slutar med att modern säger ”tur att jag i alla fall har dig Nancy”– precis som en GAIS-match…

Det ska finnas en fortsättning på Mosippan, jag måste låna den på biblioteket.