Hammarby

Falkenberg, Assyriska och kundvård inom den moderna fotbollen

Efter år av att leva ett drönarliv på era skattepengar (speciellt hasardsspels-Tomas, om han nu betalar skatt vill säga…) måste jag nu börja producera. En avhandling skall skrivas. Detta är min ursäkt för att jag inte skrivit några matchrapporter under de senaste två matcherna. I fallet med FFF är detta något att beklaga, då det var en intressant match med ett lyckligt slut. Assyriska hade emellertid varit både tråkigare och även svårare. Då jag inte hade praktisk möjlighet att ta mig till matchen fick jag förlita mig på Csports, som svek. Istället fick matchen följas genom att titta på bet365:s uppdateringar, en radiosändning som någon gång emellanåt nämnde matchen och diverse aggressiva och frustrerade tillrop på .nu.

Det intressanta (för den senare matchen vill jag inte ens tänka på) är det sätt på vilket Csports hanterade sitt misslyckande. Dagen efter får jag ett e-post där de ber om ursäkt, lovar mig pengarna tillbaka och även två månaders frivisning på deras filmtjänst på nätet.En tidigare gång, då allt inte fungerade som det skulle, fixade supporten att matchen kom igång och jag fick sedan en match tillgodo. Nu skall detta inte tolkas som en hyllning av Csports. Jag har inte alltid varit nöjd. Bland annat har jag tyckt att priserna för allsvenska matcher varit för höga (superettans matchers pris har jag lättare att acceptera). Att ge mig två månader fri film kostar dem antagligen inte så mycket och kan skrivas upp som lite reklam. Jag har emellertid inte bemöts dåligt någon gång jag haft påtagliga problem.

Nej, vad vill kontrastera är med det till hälften kommersiellt ägda Hammarby Fotboll och den moderna fotbollens Svenska Fotbollsförbund. Dagen efter övergreppet e-postade jag och frågade om möjligheterna att reklamera min matchbiljett. Som jag ser det så innebar Hammarbys dåliga skötsel av säkerheten att de inte skötte sitt åtagande gentemot mig som en betalande kund. Medan jag inte förväntar mig total säkerhet, så var bristerna ändå så påtagliga och jag utsattes uppenbarligen för fara på grund av detta. I jämförelse med att missa en streamad superettanmatch från Södertälje Arena så tycker jag nog det förra är lite värre för mig som konsument (jag är även människa). Responsen från Hammarby fotboll är noll. Jag är alltså inte värd ens ett svar.

För närvarande avvaktar jag beslutet från diciplinnämnden som jag tror skulle komma idag. Detta kommer antagligen innebära att Hammarby Fotboll måste betala pengar till SvFF. Vad jag som konsument av den moderna fotbollen får ut av detta är emellertid mer oklar. Nej, förresten, det är inte alls oklart. Som bortasupporter är det ju jag som är problemen med svensk fotboll. Min säkerhet är av underordnad betydelse för SvFF och Hammarby Fotboll. När beslutet kommer avser jag åter sända ett e-post till Hammarby Fotboll där jag klargör detta och meddelar dem om jag inte får tillbaka mina hundra spänn (bokningsavgiften kan jag förstås glömma) så kommer jag kontakta ARN.

Hammarby IF 3-1 GAIS

En match som i hög grad inte kom att handla om fotboll men som i grund och botten fick ett förutsägbart resultat som ej heller kan förväntas ändras ; i och med att ingen slängde in nått päron kunde en riktig katastrof undvikas.

Efter att ha suttit kvar på kontoret länge nog för att berättiga min arbetsdag satte jag mig på tåget till storstaden och promenerade snart raskt till Gamla stan. En i alla avseenden föredömligt arrangerad pub-uppladdning bidrog till att lugna ner mig en smula (när jag kom dit var jag allt för stressad över förlusten allaredan). Bekanta ansikten ramlade in med jämna mellanrum. Ölen smakade gott. Den där tequilan, som jag prackades på av den som minst behövde det, ligger emellertid fortsatt kvar i det nedre registret på mina smaklökar morgonen efter, trots frukost, tandborstning och tre koppar kaffe.

Jag har kommit till en allt större insikt om att jag inte gillar vare sig nya arenor eller kortsidor. Den tätt, inneslutna miljön sägs ge närhet och stämning. Jag känner mig emellertid snarare distanserad och alienerad. Det är något plastigt med alltihop. Kortsida hjälper som sagt inte. I alla fall inte om man gillar att titta på fotboll på det sätter jag gillar att titta på fotboll. Fast nu handlade ju inte den här kvällen om fotboll (det är lite som vitt vin och räkor i filmen Repmånad, fast i mer negativt hänseende).

Hammarbys supportar är tydligen upprörda. Jag kan i och för sig förstå dem. Förra året hade Hammarby Fotboll en omsättning (kostnad) på över 60 miljoner kronor, över 20 miljoner mer än de närmsta konkurrenterna. Det är resurser för övre halvan i allsvenskan (och då skulle också klubben ha än högre inkomster).  Kopplingen mellan resurser och resultat är sällan glasklar för en enskilt säsong men att harva på år efter år i denna serie är inget annat än ett misslyckande från ledningens sida. Första halvtimmen höll de sig därför borta från sin kortsida, som stod öde. Detta verkade emellertid gynna hemmalaget. Endast några minuter in i matchen kunde de göra mål och dominerade också. Någon minut efter att hemmaklacken kom ut, efter en halvtimme, kom GAIS fram till en av sina ytterst få avslut och Daniel Mendes fick in 1-1. Man får änna intrycket att spelarna inte riktigt är bekväma med den press det innebär att spela i en klubb med många engagerade anhängare. Det kanske hade varit bättre om det tagit upp hobbyodling eller frimärkssamling istället för fotboll, där pressen måhända är lite mindre. Fast nu kanske jag, som gaismedlem, inte är den som skall kasta sten i glashus. Det var ju inte precis spelare med självförtroende som sprang runt i GAIS bortaställ på torsdagskvällen.

Nå, efter att ha kommit för sent till andra halvlek från bortapuben (jag träffade en av mina bloggläsare som jag aldrig träffat i verkligheten förut och han bjöd på en öl. Det är inte första gången, så jag har säkert fått en centiliter öl per GAIS-inlägg genom åren) hann jag inte se många minuter fotboll innan jag fick uppleva ett inte fullt så diskret regn av öl över mig (mycket öl det blev här helt plötsligt). Synd att jag hade regnstället i väskan och inte på mig. En grupp… – ja, vad man nu skall kalla dem – hade tagit sig ut på den (tidigare) tomma sektionen ovanför bortasektionen och började slänga ner saker och spotta över räcket. Några bortasupportar tog sig sedan över till hörnet mot långsidan till vänster och hamnade i handgemäng. Samtidigt var det en mindre grupp på fem personer som från höger långsida slängde diverse mynt och glåpord. En av dem såg lite ut som Mr. T:s son. Förutom de inledande dropparna av öl så drabbades jag inte i någon större utsträckning och istället började en lång period av tröttsam väntan på ett beslut om matchen framtid.

Då ingen människa av värde hade skadats – bara bortasupportar, vars själars existens säkerligen diskuterats på något SvFF-koncilium med ett nekande svar – kunde matchen återupptas. Under en tid hade GAIS en hyfsad period och kanske kunde ha pressat ett till synes nervöst hemmalag ytterligare. Istället, på grund av taktiska misstag, bristande ork och/eller bristande självförtroende, blev laget med tiden allt mer passivt och mot slutet kunde hemmalaget placera in två mål. Ett tämligen förutsägbart resultat.  Tack och godnatt.

På vägen hem på sista SJ-tåget mot Muppsala (det tåg jag hade hoppats åka missade jag med några minuter och fick vänta en timme) tittade jag ut i mörkret på Stockholms näst nyaste arena. Två neon-bokstäver hade slocknat och det stod därför ”ends arena”…

This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end
Of our elaborate plans, the end
Of everything that stands, the end

Nå, kanske inte. Man får la helt enkelt odla sin trädgård. Sände ett e-post till Hammarby Fotboll om huruvida jag kan få tillbaka pengarna för biljetten. Snackade med en kollega som också var där. Tydligen är stämningen bland Bajen-anhängarna mest i linje med en Norén-pjäs. Interna konflikter och slagsmål blossade upp mellan olika fraktioner och individer både före och efter kalabaliken.   När vi gjorde 1-1 var det flera på långsidan som skanderade till kortsidesklacken att det vore bättre för Hammarby om de höll sig borta helt och hållet. Han trodde dock inte jag skulle få tillbaka några pengar.

GAIS 1-0 Hammarby IF

Så fick gröna raketer stiga mot skyn, även om det inte var något som jag märkte framför televisionsapparaten. En skön och i ett antal avseenden välförtjänt seger. Även om det skall sägas att Hammarby i långa stunder under framförallt var det spelförande laget. Att ha bollen mest vinner emellertid inte nödvändigtvis matcher och en eloge skall även kunna delas ut för ett gott försvarsarbete. Innan denna match, i en senkommen reflektion kring föregående seger (två i rad!), så undrade jag om inte GAIS mittfältare skulle börja pressa över hela banan, då jag inte kunde se hur de skulle klara av att hålla en linje. Så fel jag hade! GAIS försvarade som lag betraktat förnämligt under i stort sett hela matchen.

Två band av fyra grönsvarta spelare som täckte upp och gjorde det svårt för ett, ärligt talat, lite fantasilöst och trögt gästande lag i det där bortastället som man nu nästan börjat utveckla lite positiva känslor kring. Initialt oroade jag mig kanske framförallt för att Hammarby, som enligt rapporterna (däribland en kollega) skulle vara bra på kanterna, skulle springa förbi Calum Angus och Mirza Mujcic och lämna dem på efterkälken och därigenom riva upp hela GAIS försvarslinje. Så blev sällan fallet. Även om Mirza vid några tillfällen gjorde felbeslut och, i början av matchen, tenderade att hamna för långt in i banan och glömma bort sin kant, så måste man ändå säga att det var en rejäl förbättring mot förra gången, då han orsakade en straff och därefter blev utvisad. Angus var samtidigt något av en gigant på andra kanten och med två stabila och nickstarka innerbackar i Andreas Augustsson och Björn Andersson som stod upp mot motståndarnas ofta rätt småväxta och veka figurer fanns det sällan så värst mycket att oroa sig för. De största anledningarna till oro var nästan deras dåliga, och frekventa, hörnor som hamnade så snett och vint att de helt enkelt var svåra att förutspå. Dessutom kom yttermittfältarna ofta ner och hjälpte till på ett föredömligt sätt, vilket medförde att ytterbackarna inte blev lämnade åt sitt öde.

Framåt hade detta som konsekvens att det mestadels blev snabba omställningar på Joel Johansson och Mommo. Joel slet som ett djur och vann flera gånger bollar som tycktes förlorade genom att pressa motståndarbackarna, sig själv och planens linjer till det yttersta. Tyvärr så fick han allt för ofta för mycket tid att tänka och siktet var inte väl inställt. De flesta avslut gick långt över och utanför. Mommo arbetade hyfsat som target med ryggen mot mål men hans förmåga att passa vidare är, som oftast, rätt begränsade. Det blir oftast pösiga småpassningar som snarare fångas upp av motståndarnas mittfältare än når rätt adress.

I andra halvlek kunde GAIS lyfta upp sig lite och kunde emellanåt visa upp ett både effektivt och vackert passningsspel i hyfsad fart med både korta och långa bollar som satte press på gästernas försvarslinje. Den straff som vi fick i och med att Joel föll i mitten på andra halvlek var också korrekt, vilket är trevligt i sammanhanget. Att den utmärkte Andreas Drugge träffade stolpen -likt två andra avslut under matchen, inte minst när inbytte Linus Tornblad kom på en kontring i slutet av matchen – innan den studsade rätt.

Strax innan matchen hade min laptop behagat kollapsa fullständigt så det var förbannad tur att matchen gick på televisionen och inte var något som jag fick se på annat sätt. Det är la typiskt att ingen glädje är oblandad.Som tur är går även nästa match på teve fyra sport. Lite mer orolig över matchen efter det, någon irriterande konferens eller liknande den helgen. Hoppas jag kan komma undan på något sätt. Jag har emellertid allt mer dåligt samvete för mitt undermåliga gaisande i och med att jag sitter här och gnäller. GAIS som är så snälla att sända mig matchbladet inför varje hemmamatch och allt. Nå, jag försöker jobba på framtida generationer. Min tvååriga dotter känner igen GAIS sköld – ser matchprogrammet och säger ”pappa”- samt satt i soffan och sa ”heja gajs!” innan min bättre hälft tvingade henne i säng.

Ordinärt polisarbete uppmärksammas

I samband med matchen Halmstads BK mot Hammarby IF ”råkade” polisen slå Hammarbys säkerhetsansvarige rakt över ansiktet med en batong. Hammarby har nu valt att anmäla polisen för misshandel.

– Jag fortsätter gå med ryggen mot polisen och helt plötsligt får jag ett slag på armen av en batong. Jag blir förvånad och vänder mig om för att se vad som hände och då slår polisen mig i ansiktet med batongen. Den träffade rakt över näsan, säger Patrik Gröndahl.

citat från Hallandsposten

Det avgörande för mediauppmärksamheten här är givetvis att en säkerhetsansvarig antas vara en pålitlig, stabil och sansad person som inte förtjänar att polisen använder sig av sådant våld. Notera hur det hela formuleras i citated nedan:

Christer Harplinger på Hallandspolisen menar att poliserna hade svårt att uppfatta att Gröndahl var säkerhetssamordnare. Han hade en liten namnbricka på bröstet.
– Han fick nog något slag med batongen och han hamnade på marken. Det är naturligtvis oerhört beklagligt att den här säkerhetskillen råkade illa ut.

citat från Hallandsposten

Ja, det tycks alltså som att grundproblemet från Harplingers perspektiv är att namnbrickan var för liten. Skall vi dra slutsatsen att polisen inte slagit en person i ansiktet med en batong om de sett att han var säkerhetsansvarig?

Skulle det kanske inte vara så att polisens agerande och användande av våld skulle styras av personens beteende. Men så är det inte, istället hade polisen ”otur” att de misshandlade en person som hade en liten bricka på sig som ger honom trovärdighet.

– En polisman slår Putte över ryggen med en batong och sedan i ansiktet. Putte säger då att han jobbar för Hammarby med det hjälpte inte. Han får ytterligare slag över munnen och näsan med batonger och övermannas, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig för Hammarby, till Sveriges Radio Halland.
Göran Rickmer stod bredvid och blev vittne till händelsen utanför en av supporterbussarna. Enligt Rickmer förekom inga provokationer mot polisen.
Christer Harplinger, informationschef vid Hallandspolisen, säger att det var tumultartat på området och att polisen uppfattade det som att de personer som stod där Patrik Gröndahl stod var på väg att börja bråka.

TT-citat som inte är mycket bättre
– nu är det OK att slå folk för att de står nära folk polisen tror är på väg att börja bråka

Den bistra sanningen är nämligen att det allt för ofta händer att polisen använder övervåld mot enskilda civilpersoner i samband med fotbollsmatcher. När sedan dessa personer beklagar sig över polisens agerande tas han eller hon inte på allvar. Denne person är ju en fotbollssupporter och kan därför misstänkas för huliganism tills motsatsen bevisats (vilket givetvis är praktiskt omöjligt).

I samband med bortamatchen mot Helsingborgs IF (i år, skulle jag fortsätta skriva fast egentligen spelar inte årtalet någon större roll – Skånepolisens beteende tycks vara en kontant i tillvaron) kände sig flera personer felbehandlade av polisen. Som vittne stödjer jag dessa personers uppfattning. Resultatet blev att GAIS från officiellt håll gick ut och fördömde sina egna supportar och Ulf Stenberg på gepesporten gick ut och berömde polisens insats.

Skillnaden mellan dessa tidigare fall och detta är alltså att denna gång hade polisens offer en liten skylt på sig.

Hammarby IF 1 – 2 GAIS

Allt talade för GAIS inför denna match. GAIS hade inte förlorat på fem matcher och kunde ställa upp med ordinarie lag, Hammarby hade fem raka förluster och fått sina två innermittfältare avstängda i föregående match mot den lille satan. Just detta faktum fick mig och många andra att – i förbannelsens anda – tänka att allt talade mot GAIS.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (75′ 6. R. Ayarna
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (83′ 29. Romarinho), 23. E. Hédinsson:
18. P. Ericsson

GAIS ställde upp med samma startuppställning som i de föregående två matcherna. Helt i sin ordning måste man säga. Ett lag som står upp bra mot Elfsborg på deras vattnade konstgräs och sedan kör över Gefle hemma bör man inte ändra på.

Det grönsvarta laget – för dagen i de orange tröjor med svarta byxor, ett försök att måhända göra något åt den förbannelse som, med rätta, tycks ha drabbat vägarbetar-bortastället – började rätt trevande mot ett nervöst men aggressivt Hammarby. Spelet blev lite därefter. Många felpass från båda lagen. Det största hotet var den store targetspelaren Paulse som GAIS inte lyckades radera ut från matchen.

Turligt nog var motståndarna i övrigt svaga och Paulses vunna bollar blev allt som oftast till intet. Speciellt deras vänsterytter Simon Helg var något av matchens Omar Jawo, i ett mer offensivt hänseende där felpass och missriktade avslut flög åt alla håll utom rätt. Lika stabil som Martin Hanssons domarnivå kan man säga.

GAIS spelade mestadels på kontringar. Hammarby svarade genom att spela tufft och gruffigt. Wanderson do Carmo var oftast hårt trängd och fick inte alls det ytor som han hade i matchen mot Gefle. Fast det är kanske inte så konstigt. För att hitta sådana stora, öppna ytor lär man behöva åka ett antal spårvagn-under-mark-hållplatser från Söderstadion för att hitta. Pär Ericsson hade det inte heller lätt där uppe men som det skulle visa sig betalade hans slit och Hammarbys desperata spelstil av sig i andra halvlek.

Ledningsmålet kom i 36:e minuten på en hörna. Kenneth Gustafsson – för övrigt dominant på sin plats som vänsterback som vanligt (vi måste nog söka bygglov för den där statyn i centrala Hindås snart) – slog in en boll från höger rakt mot bortre stolpen där Fredrik Lundgrens vinnarskalle kunde dunka ner bollen i mål – I rest my case skulle man kanske kunna säga. Ett hårt avbräck för Bajen och GAIS tog över spelet i resten av halvleken. Hemmaspelarna var så ur fas att de nära nog lät Lundgren upprepa målet igen bara en kort tid senare.

I andra halvlek hade GAIS tyvärr tappat lite av sitt vinnande spel och gick nu i hög usträckning ner på försvar. Laget krympte ytorna och backade hem. En taktik som tidigare i år hade varit upplägg för katastrof men med den nya kampviljan och lagmoralen i hög utsträckning gick rätt bra. Tyvärr passade spelet och situationen inte riktigt Johan Mårtensson som fick svårt att göra något framåt och kreativt när det inte fanns några spelare framför och Richard Spongs bollvinnande ledde allt som oftast till att Hammarby kunde starta om något tiotal meter längre ner i banan utan att GAIS fick något vilorum.

Kontringarna fortsatte dock och detta skulle snart leda till ännu ett mål för atleterna. En boll studsar på Kenneth och tycks vara på väg ut till hörna för hemmalaget. Bollen studsar lite oväntat på hörnflaggan, Kenneth kan hämta upp den och startar ett anfall längst med vänsterkanten som slutar med att Pärlan blir bryskt tacklad i straffområdet av någon föga spelintelligent mittback. Straffen var så given att inte ens Hansson kunde missa den. Wanderson tar hand om straffen och skjuter distinkt men föga välplacerat in sitt 14:e mål för säsongen.

Wanderson – målskyttsglädje i skenet från bengaler

I samband med målet utspelar sig en del tumult på läktarplats. Strax innan har en ultrasgrupp som firar tio år bestämt sig för att skjuta av lite fyrverkerier och bengaler på den del av långsidan som är närmast Hammarbys mål. Detta tolkade polis och övrig ordningspersonal som startskottet till ännu en bajersk planstormning. Stämningen var onekligen hätsk men mycket till planstormning var det inte frågan om. Däremot var det lite mer skarpt läge på en annan läktare där några upprörda supportar gick upp och började skälla och och förolämpa klubbens styrelse. Domaren avbröt matchen och spelarna fick vanka in till omklädningsrummen i någon kvart eller så.

Jag hade vissa förhoppningar att GAIS skulle komma samman så bra att de kunde hålla lite i bollen. Tyvärr var det snarare Hammarbys spelare som fick ut något av den oväntade vilan. Före denna hade laget haft kontroll över bollen men presterat mycket litet. Nu började de även komma till avslut. Den sista anstormningen blir en smula obehaglig när GAIS är helt oförmögna att hålla i bollen och Hammarby slänger fram allt de har i en sista, desperad forcering inför en hemmapublik som nu nästan gett upp och ramlat ihop i fosterställning.

Strax innan full tid hittar Hansson en frispark långt nere till höger på vår sida. Domaren går runt och visar förvirrat det gula kortet för säkert hälften av GAIS-spelarna. Vet inte riktigt om han rökt på något innan matchen och nu ville visa alla sitt fina gula, kort. Som tv-åskådare var det dock i vilket fall omöjligt att avgöra vem eller vilka som fick varning och varför.

Frisparken slås hårt med marken går runt som en flipperkula bland spelarben och ramlar till slut in i mål. 1-2 alltså och anledning till nervositet. I våras tappade laget en ledning till Hammarby i slutminuterna och vi kan tyvärr inte glömma hemmamatcherna mot Kalmar FF. En sista chans får hemmalaget när ett inlägg från höger tar på en spelare och flyger upp i en hög bana framför mål för Dime Jankulovski att göra en av sina patenterade tokboxningar på. Bollen far vidare ut mot vår vänsterkant där Kenneth blir nedsparkad och bollen rullar vidare som i någon halvkass slapstick-komedi. Så blåser domaren.

GAIS spel var lite för uddlöst för att laget egentligen skulle förtjäna tre poäng. Ytor krymptes väl men Hammarby fick lite för mycket chanser mot slutet. Ett bra lag vinner dock även när inte allt stämmer och i det avseendet var GAIS ett bättre lag än avstigningskandidaten Hammarby.

Från Videojuggar till Youtubebrassar

Kommer ni ihåg Videojuggarna? Det var en kavalkad för den skadeglade icke-hammarbyaren för nästan tio år sedan när Hammarby IF köpte in två sydslaviska spelare enbart utifrån vad de kunnat se på ett videoband (och nej, det var inte motorsågsmassakern!). Resultatet var något av en katastrof både på och vid sidan av planen. En halvlek respektive en match och två korta inhopp var den nytta klubben fick ut av två spelare som knutits på tre år.

Sensmoralen var på den tiden tydlig för de flesta – trots all modern teknik och de möjligheter det ger så är det fortfarande viktigt att uppleva en spelare på plats för att få någon slags grepp om vilka kvalitéer dessa besitter. GAIS köpte trots allt – om jag nu inte missminner mig – Daniel Morais Reis på video och andrahandsuppgifter, utan provträning. Det har la ärligt talat inte varit ett lysande förvärv för atleterna även om 17 matcher och fyra mål i Allsvenskan och Svenska cupen är mycket bättre än vad videojuggarna mäktade med.

Med teknikens utveckling har dock vi idio… supportar fått ökade möjligheter att spekulera och diskutera obskyra spelarförvärv på basis av hemsidor och youtubeklipp. Intresset för att dekryptera det gamla armeniska alfabetet steg kraftigt i Göteborg när Levon Patjadzjan var på G.

Inte för att vi idio… supportar egentligen behöver detta för att komma till självsäkra och uttömmande bedömningar, men nog har det underlättat!

Nu har GAIS två brassar på besök och någon har lyckats leta reda på vad som förmodas vara ett Youtube-klipp av en av dessa nya förmågor. Killen har det förtroendeingivande namnet Romarinho och då måste han ju bara vara bra (om den andre killen kallas för Bebetoniho framgår ej)!

Problemet med att bedöma en brasiliansk spelare är att utifrån en liten bildruta inte bara bedöma spelaren utan kanske framförallt sammanhanget. En spelare som knappt platsar i superettan skulle i de flesta fall fullständigt dominera i Korpen och skulle verkligen se teknisk ut. Det är en helt annan sak att vara teknisk på allsvensk nivå där tempot är mycket högre (i jämförelse med Korpen alltså).

Om GAIS får en spelare från England så kan jag ju relativt enkelt få en förförståelse för ungefär vilken nivå vi snackar om. James Keene kom från Portsmouths ungdomsakademi och Ashley Grimes från Manchester City. Det betyder ju inte så mycket, men det ger en viss fingervisning om att de är för dåliga för Premier Leauge men kanske duger för League 1 eller Allsvenskan.

För någon som knappt kan ett ord Portugisiska, aldrig ens varit i Brasilien och inte följer landets fotboll är detta inte lätt. Brasiliansk ligafotboll på högre nivå verkar variera från världsfotboll till svag superettanklass. Nu sitter jag och tittar igenom ett nästan tio minuter långt Youtubeinslag inspelade på vad ser ut att vara övergivna öststatsläktare i betong och mysiga glesbygdsvallar i ett fruktlöst försök att avgöra om Romarinho är den den nya Wanderson.

Som tur är så får dagens brassar provträna först. Men om jag bara orkar fokusera lite mer på det där klippet kommer jag nog snart att kunna göra en träffsäker analys av läget.


För er yngre läsare där ute kan jag upplysa er om att video är föregångare till dagens DVD… eller skall jag skriva Blu-ray? Ärligt talat hänger jag inte riktigt med själv längre.


Nordamerikansk fotboll är inte heller lätt att förstå sig på. PDL där Pablo Campos kom från är i alla fall sämre än Collegefotboll och Boston Eagles, varifrån svensk fotboll fick Reuben Ayarna och Charlie Davies – eller? Charlie Davies ansågs vara helt värdelös sitt första år i – just det – Hammarby IF.

GAIS 2 – 2 Hammarby IF

Efter att med nöd och näppe överlevt vandringen till arenan med lungorna i behåll – någon hade nämligen kommit på den lysande idén att låta marschens tema bli en hyllning till de stackare som föll under andra slaget vid Ypres april/maj 1915 – var det återigen dags för GAIS att ta strid på ett bottenlag, denna gång från Södra Stockholm. På grund av en vårrea på vintage-plagg South of Folkungagatan så var antalet söderbröder och -systrar relativt få (en av dem ramlade dock in på GP och började skråla något osammanhängande) men var utrustade med en trumma som troligen inhandlats på Galne Gunnar.

Gårdakvarnar på march?

Hammarby har inte direkt imponerat än så länge men inte heller gjort bort sig fullständigt. Efter att ha sett en halvlek förra veckan var min bedömning att Bajerns brister framförallt står att finna i ett svagt försvar. Framåt har de några tyngre grabbar som säkerligen kan vinna en hel del i luften, även med hård bevakning. GAIS behöver försöka upprätthålla en press strax ovanför mittlinjen och inte sjunka ner för mycket på egen målvakt för att inte låta bortalaget lugn och ro i sin uppspelsfas, detta var i alla fall mitt recept innan match. Prognosen var givetvis storförlust – det är ju GAIS vi snackar om!

Lag: [4-2-3-1]
1. D. Jankulovski;
16. M Dalhgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J.Lundén (77′ 23. E. Hédinsson);
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (80′ 9. G. Baldvinsson)

Självfallet gör GAIS inte som jag önskade. Om det lett till seger hade jag måhända inte klagat men första halvlek bjöd på ett blek och oroväckande fegt GAIS. Hammarby har väldigt mycket boll och grönsvart spelar som Gelfe i förra matchen, minus de vassa kontringarna. Det är inte direkt så att försvarsspelet är dåligt – Hammarby är spelförande men skapar inte mycket – utan problemet tycks ligga i att det saknas något djup. Mittfältarna springer runt som yra höns precis framför backlinjen som inte vet om den skall falla ner ännu längre och när man väl får tag i bollen finns det inte många alternativ bortsett från farliga sidledspassningar, osäkra rensningar eller långbollar på ensam anfallare. Det är istället Hammarbys innermittfältare Chanko och Jensen som får styra och ställa lite som de vill.

Att Hammarby får det första målet är således inte direkt oväntat. Ett långt uppspel från egen planhalva når fram till den långe stören Paulse som vinner en nickduell med Fredrik Lundgren, bollen går därefter i en båge över en fruktlöst flaxande Dime Jankulovski som gått för långt ut. Förvisso lite turligt för bajernspelaren men ändå något som förr eller senare händer med ett så tamt eget spel.

Det är först efter målet som GAIS verkar vilja något och skapar också ett handfull chanser, två för att vara exakt under halvlekens sista fem minuter. I den första klackar Mattias Lindström en boll över motståndare till Pär Eriksson som från högerkanten skjuter in bollen i staffområdet. Bollen tar på en försvarare och går sedan i en båge som för ett ögonblick ser ut att kunna ställa deras målvakt på samma sätt som Dime. Så är dock inte fallet, bollen är på väg ut. Tommy Lycén kommer rusande på sin kant och slänger fram huvudet men lyckas endast får nätkänning på utsidan. Här agerar laget helt korrekt. Boll på kant och medan en man rusar mot bortre stolpen så står Wanderson do Carmo hyfsat placerad strax utanför målområdet för att förvalta eventuella returer. Under en så stor del av GAIS anfall är det endast den vilt kämpande och löpande Pär Eriksson som själv får stå för det mesta. Även om jag inte förespråkar huvudlösa rusningar behöver några fler spelare våga och orka ta djupledslöpningar för att vi ska kunna vaska fram något (guld, eller kanske pärlor!) från vårt anfallsspel.

Den andra chansen involverar också Lycén. Vid vänstra linjen lurar han snyggt bort sin back och slår ett inlägg som Pär Eriksson stiligt nickskarvar in i bortre änden av målet. 1-1 och lite bättre stämning på Preppens. Återigen ett bra anfall av GAIS. När Lycén kommit förbi på kanten rusar Pärlan mot främre stolpen, Lindström kommer från höger och går mot bortre samtidigt som Johan Mårtensson står som ett möjligt passningsalternativ snett inåt bakåt med hyfsat med yta efter att Pärlan dragit med sig en back in mot mål. Resultaet är i detta läga föga rättvist, GAIS skall vara glada över oavgjort i paus.

Andra halvlek börjar så som jag ville från början. Under femton minuter bjuder laget nära nog på propagandafotboll när andrabollar vinns och djupledsbollarna skär som varma knivar i smör. En attitydförändring har definitivt skett därinne i Ullevis betong-katakomber när laget slutligen spelar ut sitt register. Det är i detta läge som Mårtensson kommer till sin rätt och kan slå sina fina bollar framåt. Under de första fem minuterna skapas fler chanser än under hela föregående halvlek. En besvikelse är dock Wanderson som med sin offensiva nyckelposition tycks slarva bort de möjligheter som skapas med onödiga chansdribblingar och lösa pass utan tydlig adress. hans vilja att gå på skott lyser desstum med sin frnvaro. Jag blir med minuterna allt mer frustrerad och luftar detta med min granne som är inne på samma linje, lika väl att vi ringer till Dohlsten eller någon och ser om han har tid att hoppa in som tia för Wanderson ger oss inget och saknar framförallt inställning. Ungefär trettio sekunder senare skjuter brassen i fart från en höger ytterposition och GAIS tar ledningen med 2-1 – Jag älskar när GAIS visar att jag har fel!

Efter 2-1 får grönsvart ytterligare chanser. Ännu en boll går i mål men döms bort för offside. Misstaget GAIS nu gör, efter att en tid misslyckats med att avgöra matchen, att att backa tillbaka och återgå till det spel som präglade laget i första halvlek. Detta är ett uppenbart misstag. Med en halvtimma kvar kan och får inte GAIS lämna bort taktpinnen. Vår defensiv är inte stark nog för att klara av det, vilket första halvlek torde ha bevisat. Dessutom uppstår en del problem i detta försvar i och med att Jonas Lundén – som gör en hyfsad match defensivt men slår bort fruktansvärt mycket bollar – tvingas utgå på grund av en skada. Som en nödlösning dras Lycén ner som högerback.

Den vajande majskolven, som onekligen bidrog till GAIS första mål, bidrar till Hammarbys andra. Att kunna bedöma när man skall backa hem brukar sällan vara högt prioriterat för offensiva yttrar och ett övermodigt försök att bryta (ja, jag är medveten om att jag förespråkar lite högre press, men inte nödvändigtvis för ytterbackarna) och när bollen går vidare framåt på hans kant är han hopplöst efter. En Hammarbyare får bollen djupt ner och slår en boll snett inåt bakåt framför GAIS straffområde där Castro-Tello helt obevakad – ingen makrill tänkte på att det kan vara bra om någon täcker upp andravågen – kan skjuta in 2-2. Resultatet är måhända rättvist för matchen som helhet men med tanke på hur det utvecklade sig under andra halvlek känns det som en förlust.

Strax innan målet hade Alec tagit ut GAIS främsta och bästa anfallsvapen och satt in Gudjon Baldvinsson. GAIS lyckas få in bollen i boxen några gånger under de sista minuterna men med den unge islänningen finns det inte mycket att hoppas på. Jag har nu kommit till bedömningen att han inte har i allsvenskan att göra. Vid ett tillfälle får han bollen rakt framför fötterna, ensam mitt straffområdet. Även om han är vänd åt helt fel håll så måste han kunna prestera något men icke. Du får gärna visa att jag har fel, Baldvinsson, men jag tror inte det. Det enda GAIS får ut framåt är att Wanderson får ett gult kort för filmning.

Slutligen måste jag avsluta med att beklaga mig över domaren Sven-Martin Åkesson, allmänt känd under namnet Kodemannen. Under de första fem omgångarna har jag inte haft något generellt emot domarinsatserna. Visst tycker jag att de gör fel ibland, men de är ju bara människor och jag är trots allt väldigt partiskt, även en perfekt domarinsats skulle troligen rendera några sura miner. Att fotbollsprogram på teve brukar ägna halva tiden åt att diskutera oklara straffsituationer ser jag som en bristande förmåga att analysera spelet i sin helhet. snarare än något annat. Att behöva utstå en kväll med Kodemannen är dock något av det mest enerverande som finns. Att domarkommittén låter honom fortsätta är något av en gåta (det är trots allt lite fel att lägga all skuld på Kodemannen själv, han har ju trots allt godkänts av andra ). Nu tror och tycker jag inte att GAIS kan skylla bort resultatet på Kodemannen (även om det är en märklig fördelning av frisparkar) men som publik är det inte roligt att behöva se hur en domare kan blåsa och beklaga sig över att någon går fram några meter för ett inkast på egen planhalva medan något liknande kan släppas fram vid en frispark eller hur rena mordförsök är något man kan rycka på axlarna åt. Jag kan inte annat göra än att hålla med GK:s psykoanalys.