Teori

Så talade nationalekonomen

Sitter och läser lite en bok med titeln ”Migration Theory – Talking across Disciplines”. Det är en i många avseenden tämligen ordinär akademisk antologi av ett typ som numera är tämligen vanliga. Företrädare för olika akademiska discipliner sammanfogas i en pärm där de på sitt sätt får försöka sammanfatta hur och på vilket sätt deras ämne försökt förklara internationell migration. Representanterna kommer från ämnena historia, sociologi, geografi, antropologi, demografi, statsvetenskap, juridik samt nationalekonomi.

Även om jag bara kommit halvvägs så tycks de alla försöka peka mot interdisciplinära möjligheter och utmaningar. Detta i linje med baksidestexten där redaktörerna har skrivit följande: ”Rich analysis and understanding of [international migration] can only come from a multidisciplinary approach across the social sciences.”

Sedan kommer jag till nationalekonomen, den i sammanhanget kände Barry Chiswick, som redan på första sidan lägger ner lagen för läsaren:

”The authors of several essays in this volume […] express regret regarind the virtual abscence of theory in the studies of migration in their respective field […]. The research in their field is far to often group or time and place specific […]. This crisism is seldom leveled at economics. Indeed, all too often historians, sociologist, and other social scientists complain that economics is much to focused on formalism, with too little interest in specific groups of time and place.

Economics is about the real world in which we live. […] The basic methodology of economics is the scientific method, that is, to develop models based on maximizing behavior […]. Hypotheses are maintained only to the extent that they are consistent with the data, that is, the real world.”

Sedan fortsätter Chiswick med att rada upp sina vanliga formler som la i stort sett är samma som han använt i alla sina artiklar och böcker sedan 1970-talet. Inga diskussioner om eventuella problem med grundantaganden eller vad hans nationalekonomi kan lära av andra discipliner. Discipliner som han implicit har anklagat för att inte – i alla fall inte i samma utsträckning som han – hålla på med den verkliga världen eller använda sig av en vetenskaplig metod.

Oavsett vad man tycker om neoklassisk nationalekonomi visavi andra akademiska ämnen är det tydligt att Chiswick inte talar över disciplingränserna, som bokens undertitel antyder – han predikar. Undrar hur stämningen var på kalaset i samband med bokens tryckning och utgivning?

Evidens-chimären

Under ett antal år har det inom offentlig sektor blivit allt mer populärt att eftersträva evidensbaserade metoder. Uttrycket är hämtat från det medicinska området men har nu långsamt börjat smyga sig in på allt fler områden.

I princip innebär att något har evidense att effekten är vetenskapligt bevisad under nära nog laboratorieförhållanden; dubbelblinda tester med kontrollgrupp och mycket god kontroll över alla faktorer som påverkar resultatet.

Nu är det säkert en och annan läsare som börjar bli lite eftertänksam. Det låter väl bra. Klart att effekterna av de insatser som görs med våra skattepengar skall ha en påvisbar effekt. Varför en så skeptisk titel på inlägget?

Jo, problemet är att det inte är så enkelt. Under modernitetens inbrott i den offentliga verksamheten skulle givetvis allt bli rationellt. Med åren visade det sig dock att experternas kunskaper om vad som faktiskt fungerar och hur det skall genomföras i stor skala visade sig i realiteten vara begränsad. Tilltron på det objektiva perspektivet fick sig en törn och slogs på reträtt, inte minst under 1970-talet.

Nu är experten på väg tillbaka med hjälp av evidensebaserade metoder. Genom att använda sig av än säkrare metoder som återigen efterliknar naturvetenskapen skall det offentliga komma fram till hur samhället kan förbättras.

I gårdagens DN skrev Göran Rosenberg en krönika om hur evidens-doktrinen nu skall föras in i svensk socialpolitik:

”Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra.”

– Göran Rosenberg

Nu har jag personligen inga preferenser angående psykoanalyser kontra kognitiv beteendeterapi överhuvudtaget. Mina kunskaper är inom området är överhuvudtaget tämligen begränsade. Däremot gissar jag att det ur ett metodperspektiv är det enklare att sätta upp evidensbaserade undersökningar för det senare i jämförelse med det förra.

Problemet är att nästan inget av de områden vari den offentliga sektorn arbetar sker under laboratorieliknande former. Att då välja metoder som passar in på labbet framför de som är lite osäkrare och svårare att mäta kan förväntas vara direkt kontraproduktivt. Under sådana krav och förväntningar på effekterna får det offentliga låta bli att handla eller endast använda uppenbart otillräckliga insatser inom en rad olika politikområden.

Jag har då rakt inte något problem med att de insatser som under kontrollerade former har visat sig vara mest effektiva i jämförelse med andra insatser som också kontrollerats under liknande förhållanden. I verkligheten ställs dock den evidensebaserade insatsen emot insatser som i realiteten inte går att testa under sådana premisser. Skall man då välja den evidensbaserade metod som man tror är sämre bara för att en bättre metod är för komplicerad för att trycka in i en glasburk på Karolinska Institutet?

Hur får man exempelvis en evidensebaserad försvarspolitik? Någon på UD får la busringa till Kreml och förklara krig och så får vi göra en jämförelse med en tidigare dag då UD inte busringde.


Sedan tycks dock Rosenberg i sin krönika försvara antroposofisk medicin vilket enligt min uppfattning är att ta det hela till sina andra extrem. Någon kontakt med verkligheten bör man nog ha.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten – men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

Tredje dimensionens ironi i Johanneberg


För några dagar sedan kom det fram ett förslag på att bygga ett höghus i Johanneberg vid mötet mellan Viktor Rydebergsgatan och Eklandagatan. Platsen är bebyggd idag och innehåller bland annat en enligt uppgifter välbesökt dagligvaruhandel med för små lokaler. White Arkitekter har kommit med ett förslag som skulle ge större handelsutrymme och mer bostäder i detta tämligen centrala läge.

Huset skall i så fall bli 17 våningar. Direkt börjar givetvis folk gnälla lite över att det är så fruktansvärt högt. Intressant nog står det i GT:sartikel att ”[d]en första versionen var hela sex våningar högre – men man befarade negativa reaktioner och sänkte.”

Detta är ett lysande exempel på vad Lukes definerat som maktens tredje dimension; nimbyister har så stort inflytande på den politiska processen genom sitt motstånd mot förändring att deras klagosång ger effekt även innan idén presenteras!

Intressant nog ligger tomten i Övre Johanneberg, ett område planerat av funktionalisten Uno Åhrén. Området anses vara av riksintresse för sin tidstypiska, tidiga nyfunkis (nästan varje sten, buske och bräda i Götelaborg anses vara av riksintresse så länge Göran Johansson, Svenska Mässan eller någon annan större aktör tycker annorlunda). Inte nog med att huset inte får synas, självklart skall det inte hota stadsbilden i området. Undrar om någon ser ironin i allt detta? Åhrén var nämligen en drivande individ bakom funktionalismens debattbok ”Acceptera” från 1931. Låt mig citera inledningen:

”Acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den, att rå på den för att förändra den och skapa kultur som är ett smidigt redskap för livet. Vi har inte behov av en gammal kulturs urvuxna former för att uppehåller vår självakning. Vi kan inte smyga oss ur vår egen tid bakåt.

Citat från Acceptera

Uno Åhrén och hans förgrundsgestalt Le Corbusier var ju verkligen emot höga hus som stack ut från sin omgiving, eller hur? jag gillar inte mycket Åhrén har sagt och skrivit om något i svensk stadsplanering och arkitektur (nu är jag i och för sig inte så hemskt påläst, men i alla fall), men jag undrar om mannen inte vrider sig en smula i sin grav.

GT, GP

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra – ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om – jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
– Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund – något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

– Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

– Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

– Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

– En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det – pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg – här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener…

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

”Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering.”

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering – som i den ovan refererade undersökningen – är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat ”Sverige-specifik kunskap” när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna ”Sverige-specifika kunskap” från sina blonda, ariska föräldrar – eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning – så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln ”Etnisk diskriminering och ‘Sverige-specifikt’ kunskap – vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?” (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

”En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[…]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands.”

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

Ingen vill lyssna till Schumpeter

Vid osäkra förhållanden är det möjligt att även en god investering ratas av kreditgivare på grund av svårigheterna att spå i kaffesumpen. Men vem säger att staten har någon aning? Det är en populär uppfattning att den ekonomiska verkligheten rör sig i konjunkturcykler av olika längd och form. En del är måhända lika verkliga som kanaler på Mars. Att världsekonomin idag befinner sig i en recession kan vi dock vara enade om. Det är också tydligt att denna ekonomiska situation har haft tydliga efterverkningar på den ekonomiska politiken.
Jag kommer (långt ifrån osökt) att tänka på ekonomen Joseph Schumpeters teorier om kreativ förstörelse. Vid perioder av snabba och innovativa förändringar förstörs samtidigt stora värden av befintligt kapital. Frågan för dagen är på vilken sida den svenska bilindustrin befinner sig; kreativ eller förstörd. Är det frågan om det senare är dagens regeringsbeslut inte bara kostsamt utan måhända även direkt skadligt.

Efter en lång tids tjat verkar nu den svenska regeringen bestämt sig för att just de och ingen annan har förstått vilken god investering den svenska bilindustrin är. Eller, flera har påstått det – men inte kunnat eller velat underbygga sitt påstående med ett par miljarder. Alla andra länder gör det ju också, så varför skall vi våga göra annorlunda tänker regeringen och slänger ner en säck med pengar i önskebrunnen.

Nu skall därför totalt 28 miljarder ges bort på ett bräde till en industri som ingen vet om den kommer att finnas kvar i nuvarande form om fem till tio år. 25 miljarder totalt är lånegarantier eller undsättningslån till företag inom bilindustriklustret medan måttliga 3 miljarder är till ett forskningsinstitut för fordonsindustrin som ingen vet vart det skall ligga ännu. Lånegarantierna skall till överhängande del gå till företag som anses sunda. Personen som yttest står bakom detta vågade ekonomiska beslut med allmänna medel är Maud Olofsson.

I sin bok Capitalism, Socialism and Democracy förutspådde Schumpeter kapitalismens nedgång när den intellektuella klassen lägger sig i entrepenörens verksamhet och kapitalismens sätt att fungera. Vem kunde tro att Maud Olofsson var intellektuell?

Det måste nästan vara ett utslag av ödets ironi att detta beslut kommer samma dag som Jan Jörnmark får utrymme på GP debatt med en text om betydelsen av förnyelse. Schumpeter är en viktig gestalt i till exempel Jörnmarks hyllade böcker om övergivna platser. Böcker som fullständigt dräller över av exempel hur envetna politiker och företagsledare fortsätter att pumpa in investeringar i döende verksamheter. Hur skulle det vara om pengarna istället användes till att hjälpa till att skapa förutsättningar för nya företag och verksamheter utan att stirra sig blind på det befintliga? Alla säger sig krama småföretagaren, men denne får näppeligen några lånegarantier i dessa tider när banker är rädda att låna ut även till etablerade och trogna kunder.


Några läsare som känner mig personligen är måhända förvånad över min vurm för rå kapitalism. Moralfilosofiskt är kapitalism förvisso näppeligen en förebild för min uppfattning av hur en människa är eller bör vara. Men få saker irriterar mig så när stora, privata företag genom kontaker och sin tyngd får fördelar och hjälp när det passar dem.

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna – efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur – vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att ”Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.”.

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.


Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:

”Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer.”

Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.


Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby’s Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio’s Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu


Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.


Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade – kaffet ät dyrt och det är turister överallt – så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Ingrepp i Älvrummet

I samband med att detaljplanen för sköna, nya Östra Kvillebäcken släpptes och det kunde konstateras att Yimby GBG:s relativt modesta förslag på en relativt urban detaljplan fått ett litet genomslag dök det också in länk till en smått kryptisk inbjudan till Älvrummet samma kväll.

Jag visste inte exakt vad jag skulle tro när jag passerade förbi bilköerna på Göta Älvbron på min järnhäst. Jag förstod att det hela var kopplat till ett forskningsprojekt som kallas Ingrepp, exakt vad det innebar var jag dock inte vidare klar över. Var la lite halv om halvt orolig att det skulle bli något allt för flummigt (men kanske man får rödvin!?).

Kom i god tid och passade förstås på att kolla in kartorna över Östra Kvillebäcken. Vid dessa fick man samtidigt, tämligen ofrivilligt, höra på en vedervärdig vision om hur detta område skulle gestala sig i framtiden. Det var menat som en berättelse av en boende från framtiden och den gav mig verkligen kalla kårar. Ord som skönt och coolt travades på varandra när en konstlat engagerad kvinnoröst berättade om hur hon brukade äta frukost på sitt favorifik. Detta var alltså inte det flummiga konstprojektet jag talade om, utan ett propagandainslag från våra ledare. Det var lite som när Gudrun Schyman gick på rave-party.

Nu vidare till konstprojektet. En del flum var det nog, även om det måhända säger mer om min obildbarhet än det som faktiskt presenterades. Man fick i alla fall en gratis skrift, ”The Politics of Magma” (när Magma användes som en liknelse för samhället så undrade jag om det delvis berodde på att Kroppen genom idéhistorien fått en sådan negativ, reaktionär klang- men jag har inte läst skriften ännu och kanske inte skall uttala mig. ), där de olika deltagarna gör sin grej inom en luddigt formulerad ram som i huvudsak rörde förändring i landskapet/staden och i vissa mer specifika partier handlar om den dialog om Södra Älvstanden som efter flera medborgarförslag återigen blev det självspelande piano som stadsplanering oftast tycks vara för oss lite utanför. Debatten kring dessa frågor var dock inte vidare flummig, även om den kanske inte bidrog med något nytt.

Det finns något ironiskt över det hela när sociologen Chatarina Thörn uttrycker ogillande mot områden som planeras för den kreativa klassen när de flesta närvarande, inklusive hon, kan sägas tillhöra denna klass. Er trasproletära bloggare undantagen givetvis. Samtidigt tror jag många höll med henne och det finns en än större ironi att de områden som tycks planeras för en kreativ klass väcker ogillande hos densamma. Projektets existensberättigande framhävs verkligen av att det saknas förmåga att tänka utanför strikt definerade och givna ramar i hur vi bygger städer, eller snarare bostads- affärs- och kontorsområden, idag.

Östra Kvillebäcken kommer la att bebos av radhusmänniskor, de kreativas föraktade medelmåttiga medelklass, mellan de kreativa i desperation och felriktad välvilja kväver Andra Långgatan. Men så länge vi kan shoppa så är det la lugnt.

Måhända kunde titeln blivit Inbrott i Älvrummet. Någon deltagare tycktes hysa en viss förhoppning om att mötet skulle avbrytas av polis. Denna sammankomst var nämligen inte koordinerad eller subventionerad av Älvrummet eller SBK. Göteborgs Kommun tycks inte fullt så repressiv som säkerligen en del kulturarbetare hade hoppats.

Notera även att forskningsprojektets skrift – i stor uttsträckning av och för Göteborgare – måste skrivas på engelska för att få forskningsanslag – Snacka om att gå över Kvillebäcken för vatten…