Öis

GAIS 1-1 ÖIS

Var detta verkligen nödvändigt? Kunde inte GAIS vunnit matchen genom att sätta sina chanser? Nej, självfallet inte! Återigen skall man dras med besvikelser som fläckar ner helgen och drar ett mörkt täcke över vår tillvaro – en upptakt till missnöjets vinter.

GAIS ställde upp med en väntat uppställning. Lika väntat som uppställningen var lagets inledande spel som i stort sett följde samma mönster som föregående matcher mot lag från undre halvan. Lite tafatt och nervöst helt enkelt. Det unga, orutinerade, ÖIS fick dominera den första kvarten av matchen. Efter en tid fick GAIS ett mål bortdömt. Joel Johansson sprang fram mot målvakten som rensade rakt på honom och bollen studsade in i mål. Bollen bedömdes emellertid ha tagit på armbågen och dömdes därför bort. En i mina ögon någorlunda rimlig bedömning. Däremot väckte den irritation som domslutet gav i alla fall lite liv i spelarna som efter detta kunde ta mer kontroll lver matchen, utan att för den sakens skulle skapa några större målchanser under första halvlek.

Under framförallt andra halvlek skapade och fick GAIS en del chanser men vare sig Joel eller Daniel Mendes var riktigt med på noterna och ett antal gyllene lägen rann ut i sanden. Trots allt visar skottstatistiken på en hyfsad dominans från Grönsvart håll men inte är det något som spelar någon roll när gästerna kan trycka in 0-1 i en tilltrasslad situation i samband med en hörna. Mendes kan efter en tid replikera genom att på snarlikt vis göra mål på ÖIS till 1-1 mot slutet av matchen.

Målen avspeglade på flera sätt matchen där ÖIS och med tiden även GAIS började ta verksamheten på allvar utan att egentligen besitta förmågan att prestera.   Jag är nästan tacksam över att jag inte kommer att kunna uppleva den stundande matchen mot Ljungskile, då jag kommer att vara bortrest.  Bara tanken på att se Lindberg, Olsson och Mankoo göra mål på ett taffat, tröttkört och stirrigt GAIS utan ett fungerande försvarsspel ger mig gåshud. Tack, men nej tack! Jag får ståttsätta mig för att bli förnedrad i Stockholm istället.

ÖIS 0-1 GAIS

-Det luktar ångestsvett.

Så kommenterade min bättre hälft när hon gick från köket till sovrummet och i vardagsrummet såg mig ligga på golvet med en kudde som snutte i famnen. GAIS ledde då ännu inte med 1-0 och spelade med en man mer (två, om man får tro ujsarnas historieskrivning). Jag kan knappast föreställa mig att lukten i vardagsrummet blev bättre därefter, då detta snarare förstärkte känslan av nära stående undergång och förnedring.

GAIS inledde detta derby bra men började allt med att tiden gick att tappa mark. Jag skulle säga att problemet framförallt låg i relationen, och distansen, mellan mittfält och försvar. Medan ett offensivt mittfält fungerade bra när GAIS kunde ta kontroll på mittfältet och på detta sätt kunde bygga upp lite tryck, var det lite si och så när Öis fick lite momentum åt andra hållet.

För en gångs skulle innebar den svenska domarkårens märkliga, och enligt min uppfattning avsiktliga och dirigerade, nivå till GAIS fördel. En öisare blev utvisad i slutet på första halvlek efter två gula kort. Det var inte i strikt mening fel och eftersom GAIS har fått flera utvisningar och kort som inte varit värre än så så går det att säga att det inom den bubbla som är superettan så var det helt korrekt. Med tanke på detta får spelaren skylla sig själv, som inte kan kontrollera sitt temperament efter ett vackert GAIS mål som inte heller det blev odiskutabelt. En boll in från långt nere till höger från Hampus Andersson nådde Andreas Drugge som slog till.

Med en man mer och ledning kunde man hoppas att GAIS skulle få ut mer av sina kontringsmöjligheter. Tyvärr kunde Joel Johansson inte förvalta sina chanser, utan fick snarare allt för mycket tid att tänka. Linus Tornblad var i sin tur inte riktigt på topp och en smula blek. Resultatet bestod därför och Öis kunde också allt mer sätta press på ett GAIS som tycktes allt mer handelsförlamat av stundens allvar. Björn Andersson och Calum Angus gjorde ett bra jobb i backlinjen men chanserna blev ändå för många. Med tiden verkade detta påbörjade tryck till GAIS fördel, då det tvingade ner mittfältet närmare backlinjen och förbättrade försvarsspelet. Det var när Öis verkligen började trycka på framåt som det paradoxalt sett blev lättare för GAIS att försvara, även om kontringarna förslösades.

Inte hjälpte detta så värst mycket för min mentala hälsa. Efter att under stora delar av matchen sått och gått runt med en soffkudde i famnen så låg jag under stora delar av andra halvlek på rygg mellan soffan och televisionsapparaten och vred på mig. I slutändan kunde vi emellertid dra en suck av lättnad och betrakta resultatet 1-0 som en framgång. Sedan fick jag gå och duscha, då jag luktade illa.

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal. Marginaljustera

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening – jag vet). Först blir bygget – som väntat – mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Politik på läktaren

Häromdagen tillkännagavs att ÖIS tvingas betala ett bötesbelopp på 10tkr för att deras supportrar hängt upp en banderoll med budskapet om att Dawit Isaak – öisare, före detta städare i Lerum och sedan åratal tillbaka fängslad utan rättegång och utsatt för tortyr i Eritrianskt fängelse. Detta tilltag anses vara politiskt av SvFF. Detta efter att Hammarbys matchdelegat anmält banderollen till diciplinkommittén.

Nog kan man hävda att banderollen är politisk men jag skulle vilja hävda att SvFF inte på ett hållbart sätt kan döma ut denna banderoll utan att samtidigt hamna i en obekväm gråzon.

Dawit Isaak hålls fängslad och torteras i strid mot FN:s mänskliga rättigheter. Förvisso är det fritt fram att hävda att bara för att deklarationen och därpå följande konventionen för mänskliga fri- och rättigher är politisk, att det är resultatet av en västerländsk diskurs, trots att Sverige och de flesta andra länder i världen skrivit under och ratificerat.

Jag vill påstå att banderollens budskap är så okontroversiellt i ett svenskt sammanhang att det är ohållbart att bötfälla klubben för detta. För om SvFF vill förbjuda sådana yttringar på arenorna, hur är det då med exempelvis kampanjer mot huliganism, rasism eller för att spola kröken? Kan då inte detta uppfattas som politiskt och bötfällas?

Och hur är det egentligen med ”emot den moderna fotbollen”? Är inte det något som SvFF tycker är politiskt?

GAIS 1 – 0 ÖIS

Det var egentligen utan några riktiga förhoppningar jag såg an detta derby, inte ens den så berömda derby-diarrén ville egentligen infinna sig. Jag bestämde mig dock för att försöka dra mitt strå till stacken för att motverka en förväntat (och besannad) dålig publiksiffra genom att försöka locka med min bror. När jag råkade nämna priset bangade han dock omedelbart. Genom att jag betalade biljetten men lät honom stå för ölen så löst det dock sig. Det han dessutom i det närmaste bli en bra affär för min del och jag fick ju rätt bra bordsservering på köpet.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (56′ 6. R. Ayarna), 23. E. Hédinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (79′ 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

När jag kom in på läktaren hörde jag hur Richard Spongs namn ropades upp från högtalaren. Taget ut sitt sammanhang trodde jag givetvis att denne avdankade gräsklippare återigen fick chans från start. jag var inte sen att slänga mig på människor och sprida denna nyhet för att se paniken och uppgivenheten i deras ögon medan det mumlades en del om att gå hem i halvtid.

Som tur vad hade jag misstförstått situationen; Spong var på bänken och det var den som lästes upp. Endast ett mediokert inhopp när laget spelade för att säkra segern var vad vi fick se av honom idag.

Istället har nu GAIS på flera punkter hörsammat mina böner när det kommer till system och laguppställning. Åter till 4-2-3-1, som måhända inte är världens häftigaste system men i alla fall är balanserat så att det i många hänseenden passar lagets spelartrupp, förmåga och tabellposition. Vidare har nu Wanderson do Carmo återigen fått ta plats på mitten som så kallad tia, bakom ensam anfallare i form av Pär Ericsson.

Stjärnorna fanns dock längre bak i plan. Kenneth Gustafsson var givetvis, som alltid denna säsong, lysande och jag vidhåller mitt krav på att han skall stå staty i centrala Hindås. övriga backlinjen skötte sig dock också väl. Till och med Jonas Lundén hade lyft sig. Att två så på papperet meriterade anfallare som gnäll-Allbäck och tjocke-Santos kunde vara så pass osynliga är ett gott betyg. Dessutom var farorna från deras fasta situationer i det närmaste obefintliga. Oftast kom de inte ens in i straffområdet innan bollarna nickades undan av grönsvarta atleter. Det är något av en öppen fråga huruvida Benny Lennartssons entré som hjälptränare haft omedelbar effekt eller om ÖIS helt enkelt är så vedervärdigt usla.

Första delen av första halvleken präglades av ett lågt tempo med många felpassningar. Båda lagen spelade med kniven mot strupen och det var klart att båda fokuserade på att undvika misstag. Lagen var nämligen till en början extremt centrerade och att passningsspelet var dåligt kanske inte är annat än väntat när tjugo utespelare försöker tränga ihop sig så mycket som möjligt. Efter att några tacklingar delats ut börjar derbykaraktären dock ta över och det hela övergår till kamp, en kamp som grönsvarta spelare allt som oftast gick vinnande ur.

När halvtidsvilan inföll så hade GAIS måhända varit det bättre laget men samtidigt hade Billdal/Hovås Golf- och Seglarsällskap AB två träffar i Dime Jankulovskis målställningar. Så det var med en viss nervös förväntan som jag sände iväg min ölköpare i halvtid för att hämta fram mer ångestdämpande gift till min redan sargade strupe.

mindre än tio minuter in i andra halvlek kommer så det förlösande målet. En passning ut mot kanten skall rensas undan av en ÖIS-försvarare men denna missar bollen (gepe var förstås främst fokuserad på just denna aspekt av målet) som istället går ut till Mattias Lindström. Lindström avancerar snabbt ner i plan och slår, precis som jag om och om igen kräver och önskar av yttrarna, en snabb boll in rakt framför mål där den snabbe, ensamme forwarden Pärlan kan skjuta in 1-0 nedanför Preppens. Lite öl skvalp ut i glädjeyran men vad gör väl det?

Till skillnad från många andra matcher innebar inte en ledning att GAIS blev nervöst och taffatt i sitt försök att rädda en seger. Istället fortsatte laget kämpa på och hade ett par goda chanser till. Inget ledde till mål och även om ÖIS spelare blev allt sämre och grinigare stod jag med hjärtat i halsgropen för en sen kvittering. I detta sammanhang bör det riktas en del kritik mot Wanderson, som saknar ordentlig blick över spelet eller är allt för egoistisk vid målchanserna och istället slarvar bort avslut på halvchanser när det finns spelare i mycket bra avslutningslägen. Förvisso har jag tidigare beklagat mig över lagets duttande i anfallet men samtidigt är Wanderson en offensiv mittfältare med en fri roll, inte en goal-poacher (som exempelvis Allbäck).

Att ÖIS såg så bleka ut skall även till en del tillskrivas de två defensiva mittfältarna. Johan Mårtensson och Eyjólfur Hédinsson som kämpade väl, framförallt den senare, och såg till att ÖIS anfall isolerades. Mårtensson kom dock inte till sin rätt riktigt och ersattes efter målet av Reuben Ayarna som stod för ett lysande inhopp med sin förmåga att stå rätt i det defensiva spelet och hålla i bollen.

GAIS är genom segern mot ÖIS uppe på nio. Fortfarande vimmelkantig och ser dubbelt när en snabb, kvick mjölkkossa klättrar över repen för nästa rond. Själv har jag dock redan börjat sända mitt getöga på den skabbiga och nervösa apan som står på tur för ronden därefter.

ÖIS 1 – 5 GAIS

Det är flera gånger under senare år då jag gått, cyklat eller åkt buss och spårvagn från oavgjorda matcher och förluster då jag försökt tänka positivt och exempelvis här på bloggen svamla något om spel med mersmak; de grönsvarta laget hade helt enkelt inte levererat, men spelet var bra! Med detta i beaktande är det lite spegelvänt att nu några timmar senare tänka tillbaka på en till siffrorna helt förkrossande seger som samtidigt inte var direkt övertygande sett till GAIS spel. Det var i och för sig den uppfattning som att gick att få från nedre kortsidan – näppeligen en plats för djupare analyser – jag skall dock inte klaga.

Lag [4-3-2-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 3. A. Tobiasson, 20. K. Gustafsson:
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (72′ 23. E. Hédinsson);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (66′ 14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (81′ 9. G. Baldvinsson)

Ångest och nervositet drev mig tämligen tidigt till ett redan knökat GP och det var nästan lite trist att den där fotbollsmatchen skulle komma ivägen och störa den goda stämningen. Jag räknade på förhand med förlust 2-0, i denna match. Inte för att jag var mycket medveten om Öis brister bakom två meriterade anfallare, men för GAIS skulle ju detta inte spela någon större roll. Som bekant gör ju inte grönsvart mål på sina chanser.

När då Pär Eriksson gör mål efter sex minuter är den första reaktionen förvåning, delvis förstås för att jag står så långt ifrån. Så här i efterhand kan man lida lite med Öis målvakt som börjar matchen med att springa ut och blockera en boll på väg ut över kortlinjen med knäna och stöta ut den till en framrusande debutant. Eriksson var sedan involverad i en hel del framåt och jag måste säga att jag är nöjd över hans förmåga att vara framme. och hugga på det mesta. Samtidigt var verkligen Öis försvarsspel under all rimlig kritik. GAIS hade en del tur med några av sina avslut och målvakten var som sagt inte matchens bäste spelare, men i många fall så undrade man lite varför det såg så lätt ut när GAIS gjorde sina mål. Ja, i den mån man han tänka mellan målen rasade in i bortre änden av nya Gamla Ullevi.

Innan dess fick vi dock se ett kvitteringsmål av den tjocke Alvaro Santos som visade att även en otränad kille från en fransk frysbox kan prestera bara talangen och målsinnet finns där. Jag såg snabbt vad som komma skulle och försökte gömma mig bakom min bättre hälft som stod framför mig. Spädbarn har ännu inte utvecklat förståelse för att världen existerar oberoende av deras perception (de är la därför de roas av tittut-lekar) och jag reagerar likadant på ståplats. Det hjälpte dock föga – såväl spädbarnen som jag tvingas lära oss den hårda vägen. Tur att vi i det flesta fall har Dime Jankulovski att förlita oss på.

Responsen från GAIS på denna kvittering dröjde en tid men var av det häftigare slaget. Tre mål på under fem minuter var i det närmaste en chock. Det är förstås här jag skall säga något smart och genomtänkt om dem alla men jag har i detta skede svårt att hålla isär alla dessa mål. (en man jag talade med efter matchen hade gått ner för att köpa en öl vid 1-1 och kom tillbaka till läktaren vid resultatet 4-1) En hel del tid efter matchen gick åt till att med öl i hand försöka utröna vem som gjorde vilket mål och i vilken ordning. Det är dock lätt att konstatera några fakta, GAIS fick i stort sett maximal utdelning framåt och kunde i halvtid glida in med en komfortabel ledning, trots att Öis i hög utsträckning lyckades reducera ner stjärnan Wanderson do Carmos utrymme under stora delar av matchen. Wanderson stod förstås för några utmärkta dribblingar, framspelningar och ett spelmål ändå, men det är ju våran Wanderson vi talar om! Från vårt håll lyckades en utmärkt Richard Spong samtidigt skära av mycket av leveranserna till Öis trötta anfallsgubbar.

I andra halvlek hade förstås Öis en liten chans att försöka komma igen och in i matchen genom ett tidigt reduceringsmål. Istället för detta alternativ väljer deras försvarare att spela en fristående Mattias Lindström i staffområdet som lekande lätt kan slå in 5-1 framför en extatisk grönsvart klack. Den sena värvningen från Österrikes Kalle-Anka-Bundesliga (eller vad den nu heter) kan vissa sig ha varit en lysande affär och ett lyft för GAIS offensiv. Inte nog med att han gjorde två mål (även om ett av dessa i realiteten var Pär Erikssons förtjänst), hans inlägg var flera gånger riktigt lysande. Ingen saknar nu Levon Patjadzjan. Förvisso var han rolig att titta på när han sände upp vänsterbackar för att köpa korv men hans inlägg lämnade en hel del övrigt att önska.

Efter 5-1 blir givetvis resten av matchen något av en transportsträcka. Spelarna tappar lite fokus och folk klacken börjar diskutera annat; vädret och sånt. De rödblåa anhängarna stod mest och grämde sig över att de slösade bort sin söndag på denna förnedring istället för buffén på sin golfklubb eller var nu Öregryte-anhängare spenderar sina söndagar. GAIS spel är aldrig riktigt lysande, vilket även Alec påpekade matcher, men med detta resultat i hamn och premiärnerverna överstökade kan vi se fram emot ett ärorikt sammanbrott hemma mot HIF om åtta dagar.

Senast GAIS gjorde fem mål i en seriematch var 5-3 borta mot Västerås SK i superettan 2005, om jag har kollat rätt är detta första gången i allsvenskan sedan säsongsavslutningen och 6-0 borta mot IK Sirius 1974.

Sture kan namn

På denna ödets dag, några timmar innan puben öppnar, innehåller gepe en debattartikel av Sture Allén där denne Hisingspôjk förklarar namnvalet för den nya arenan. Det blev förstås en del roade miner över att Sture Allén fick ett högt arvode (eller högt och högt, han tillhör ändå ett strata av människor som kan få bra betalt för en ytterst marginell arbetsinsats) för att föreslå att det gamla namnet skall bestå. Efter att ha läst hans resonemang är jag dock benägen att komma fram till att Sture Allén var ett bra val. Hans resonemang bygger nämligen på god, resonerande grund:

”En anläggning skall ha ett officiellt namn, som kan användas i alla sammanhang. Därutöver är det naturligtvis fritt fram för smeknamn. Sådana skall inte stå på namnskyltar – då försvinner magin – utan användas i hemligt samförstånd.
Ett namn skall gälla i nutiden, men det kan ha en intressant historisk bakgrund, och det skall också kunna bli bestående för avsevärd tid framöver.”


Han har ju förstått att ett smek- eller öknamn inte får vara det officiella namnet. Denna sjuka som tvingar fram namntävlingar i lokalblaskan så får Göran Johansson lämnat ännu ett avtryck på sin hemstad. För att inte tala om att en ansedd språkvetare som Sture Allén enkelt undviker de korkade svengelska arenanamn (”svengelska som Jämtkraft Arena i Östersund och Boden Arena. På svenska heter det Bodens arena med -s precis som i Stockholms stadion.”) och engelska namn kommer inte ens på fråga. Om den obildade pöbel av makthavare som beslutar det mesta andra i denna stad hade avgjort det hela på en av sina möten hade det inte funnits någon gräns för hur dåligt och fånigt namnet kunde ha blivit.


Noterar även att gepe har satta Ulf Dohlsten (57) på ÖIS avbytarbänk, i princip gammal nog att vara Magnus Källanders (40) farsa… Nästan så att Kåmark har bättre koll…


Dohlsten, Martin alltså, höljde för övrigt sina aktier i det grönsvarta lägret för någon vecka sedan när han i närmast ohämmat blottade sin kärleksrelation till GAIS, fast han nu spelar i Öis.


Att jag fyller på med såna här små tillägg till ett redan skrivet inlägg är inget annat är derbydiarré – ett tillstånd som tar sig många uttryck.


Tror jag behöver gå på toa igen…