Månad: juli 2008

Fyndig fantasy; Neil Gaiman

Min bättre hälft slukar böcker, gärna dåliga böcker. Hon sitter där och plöjer igenom bok efter bok av löjlig tjocka pocketböcker med Fantasy. Jag sätter min rynkade näsa i vädret och undrar varför hon inte läser Coetzee som jag gör. Coetzee har faktiskt vunnit nobelpriset, så han måste vara bra!

Sedan läser jag pocketböckerna som hon köpt, fast mycket långsammare. Min bättre hälft har nämligen ett mycket bättre språk än vad jag har, läser snabbare och kan fler svåra ord och fattar överhuvudtaget nyanser och an peglingar bättre. Hon kan skriva poesi medan allt jag skriver lätt liknar byråkrat-prosa.

För den som vill ha något enkelt och underhållande men samtidigt tankvärt att bläddra i under sensommarens varma dagar kan jag rekommendera Neil Gaimans böcker. Nyligen har han fått en del uppmärksamhet genom att en av hans böcker, Stardust, blev film.

Jag har inte läst Stardust som bok, men som film har den flera likheter med de böcker som jag läst, även om böckerna är mindre matiné-artade. Likheten är att huvudkaraktären, gärna fast i ett småtaskigt förhållande med en kvinna som vill omforma honom, av en slump eller ödet, likt Alice i Underlandet, råkar ramla ner i ett kaninhål och finner en annan verklighet under ytan av det till synes alldagliga. Det är lite som Matrix fast roligare och utan långa och tröttsamma actionscener. Till exempel scenerna där Neo står på en tunnelbanestation känns lite som boken (som från början var en TV-serie på BBC) Neverwhere där handlingen utspelar sig i en alternativ värld i Londons underjord (där det bor munkar vid Black Friars, där det finns en gammal man som fångar fåglar och heter Old Bailey, en ängel som heter Islington…).

Min favoritbok än så länge är dock American Gods. Boken bytter på idén att alla gudar och mytologiska varelser som någon någonsin trott på existerar just genom människors tro. Över hela Amerika finns gamla gudar vars krafter är svaga då ingen tror på dem längre, men då de är gudar kan de inte heller dö. Huvudkaraktären som just kommit ut från fängelse råkar bli anställd av en kringresande gubbe med namnet Mr. Wednesday. Ja, ni kan la lista ut själva vem det egentligen är.

En av gudarna dyker upp igen i boken Anansi Boys där huvudkaraktären när bittra minnen av sin spexiga och opålitliga far mr Nancy när han dock återvänder till sitt hemland för att besöka hans begravning. Mr Nancy är i realiteten den västafrikanska ”trickstern” och spindeln Anansi som förekommer i många folkloresagor. En tid senare dyker hans okända bror upp och krossar hans liv för honom.

För den som, av förståeliga skäl, ryggar tillbaka av banal standard-fantasy och den nördiga stämpel som Sci-Fi har (ser just att Stargate går på teven… *suck*), men samtidigt blivit trött på sommardeckare ger Neil Gaiman ett bra alternativ.

GAIS 0 – 2 GIF Sundsvall

Det finns inga lätta GAIS-matcher. Det torde vara en klyscha som de flesta grönsvarta supportrar kan utantill. Samtidigt är hoppet något som sällan överger människan. Bortförklaringarna för bortamötet kommer över mig medan jag cyklar över bron. GAIS hade inte spelat på konsträs tidigare i år; det var en lång bortaresa; Sundsvall är starka hemma; Wanderson är viktig för GAIS spel och var avstängd. Inga av dessa aber förlåg inför måndagskvällens hemmamöte mot GIF Sundsvall. Det är la som upplagt för en plattmatch.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson (74′ J. Mårtensson), B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; F. Lundgren, E. Hédinsson (45′ B. Andersson); L. Patjadzjan, W. do Carmo, T. Lycén (62′ D. Nicklasson); d. Morais Reis.

Redan i sjätte minuten får Sundvall vad som kan tyckas vara ett skitmål men som samtidigt är tämligen sympomatiskt för GAIS sätt att spela matchen igenom. Lite lathet och misstag ger en gratischans till en motspelare som vid kortlinjen från en meters håll kan få in bollen i mål via Dime Jankulovskis sprattlande ben. Att mittbacksparet Andreas Tobiasson och Bobbie Friberg da Cruz inte kom rätt i brytningar eller dueller vid detta tillfälle var något som upprepades otaliga gånger matchen igenom, då Sundvall bjöds på farliga möjligheter från nästan ingenting. En halvtimma in matchen får sedan GIF tämligen enkelt göra sitt andra mål på en hörna där Dime inte rör sig och en motståndare allt för enkelt får komma upp och nicka in.

Jag råkade stå jämte en uppskattningsvis åttaårig flicka under den första halvlek och hon hade analysen klar; allt var domarens fel. Tyvärr var det inte så enkelt för en gångs skull. GAIS var helt enkelt värdelöst dåliga. De spelade utan självföroende både i passningsspel, närkamper och löpningar. Att jag inte ville skylla på domaren skede dock i halvtid innan inledningen av andra halvlek visade oss en serie direkt felaktiga och tvivelaktiga domslut. Allsvenskan är en medioker serie och det kanske är mycket begärt att domarna skall vara bättre. Men de flesta länder där domarna är än sämre är de också notoriskt korrumperade, vad de allsvenska domarna skall skylla på vet jag inte. Den unga experten frågade mig även vad ordet tidelag betyder, men den uppgiften lämnade jag över till hennes far.

I pausen fick vi även se den senaste i den långa raden av nyförvärv. Matao fick tröja nummer 29 och jag, som bittert gått och köpt en folköl, mummlade något om att 29 kanske stod för att han var den 29:e sämsta avslutaren i GAIS. Spelare värvas på rad, men ingen tycks duga för truppen.

Många underpresterade under första halvlek. Ingen var dock fullt så dålig som Eyjolfúr Hédinsson som joggade runt på mittplan och såg vilsen ut, misslyckades med enkla kortpassningar och inte ens vågade ta i i närkamperna. Att han blir utbytt i halvtid till förmån för Björn Andersson när GAIS går över till 4-4-2 var det minsta man kunde begära. Andersson för i alla fall med sig lite attityd och vilja i ett slött och håglöst grönsvart men är, konstigt nog, föga lämpad för rollen som target med GIF föga oväntat backar hem, tar det lite lungt och satsar på kontringar. eller satsar och satsar, det är bara att lunsa runt lite på mittplan och vänta på att någon spelare i hemmalaget slår en katastrofal felpass.

Jag skall inte dröja mig kvar av de sista fyrtiofem minuterna av tröttsam skitfotboll. Den enda svaga ljusglimten som ett läktarvrak som undertecknad kunde hålla sig fast vid var att Johan Mårtensson gjorde en intressant debut. Då MP inte varit så feg som Rolle och Batongen skulle det inte förvåna mig om Hédinsson får lämna plats i den givna nollpoängaren borta mot Elfsborg.


Hemma i hooden så bytte jag bort mitt medlemskap i GAIS och mitt säsongskort på ståplats om en kebabrulle och, vad jag trodde var ett sexpack folköl, men som visade sig vara spendrus lättöl.

Nej, det sista var inte riktigt sant. Jag fick betala min ångest-kebab med några skrynkliga stackars tjugor och kommer att stå där nästa match igen – mot bättre vetande.


Måsarna som började cirkla kring plan under andra halvlek åt sig mätta på död makrill.

Svårt att se film

Jag vill varna känsliga läsare för att detta inlägg inte är fullt så pretentiösa som denna bloggs ton tycks tarva.
Den fule har övertaget mot den gode(?)

Är det fler är jag som noterat hur svårt det är att se film på teve numera? Det är söndag kväll. En gång för länge sedan så konkurrerade tevekanalerna om att visa stora filmer (läs: oftast Armageddon) på söndagskvällen. Ja, som självgod snobb passade det inte alltid min kräsna filmnäsa (svartvit tysk film är ju trots allt bäst!) men nån förbannat bottennivå måste ha nåts och passerats. Under helgen visade till exempel TV6 lite spagetti-western. På lördagen visades För en handfull dollar mer och jag utgår från att För en handfull dollar visades på fredagen. Jag såg filmen på lördagen. Rätt OK film, inte mer. Den började visas klockan åtta. Den gode, den onde och den fule som skall visas ikväll är ett mästerverk, en klassiker, Sergio Leones kanske bästa film. Det är klart att den filmen måste sändas från klockan tio på kvällen och sluta efter ett på natten. Jaja, det är industrisemester och Volvo PV, som la ändå snart läggs ner, chillar i solen över Hisingen, men va fan. Kan inte människor som arbetar få se vettig film på teve istället för olika krystade tävlingsprogram om sång, modellande, matlagning, hårklippning, klädd-design, inredningsprogram och annat skit som känns som en repris även första gången det visas?

Robinsonaders självterapi

För några dagar sedan bestod SvD:s under strecket av en artikel kring kritik mot självhjälpslitteraturen; böcker som går ut på att hjälpa människor att på egen väg bli bättre människor, vad nu det är. Kan personligen inte komma ihåg att jag läst någon sådan bok men jag är en smula bekant med till exempel Phil McGraw, Dr Phil i sitt amerikanska tv-program. Vad som tycks vara gemensamt för många olika böckers råd är att det är i det närmaste narcissitiskt självcentrerade ”praktiska” förklaringar i hur man skall göra sig själv till en bättre människa. Det lämnas inte mycket plats och utrymme för människor i vår omgivnings betydelse för vår lycka och framgång.

Att individen genom att tänka positivt kan uppnå lycka för sig själv är måhända en smula märkligt då det i realiteten är andra människor som tar upp så mycket plats i vår vardag. Detta är sant både i ett större perspektiv i samhället (att individen kan göra sig själv lycklig oberoende av sitt större sammanhang är la i och för sig helt i linje med den amerikanska myten) eller de närmast oss. Som en kontrast till denna fokus på individen kom jag att tänka på en artikel i DN kring mentalisering hos unga barn. Till skillnad från den psykologi som verkar genom självhjälpsböckerna är det en allt mer utbredd uppfattning inom det psykologiska forskningsfältet att vi är våra relationer:

”Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer.


En robinsonad är en egen genre inom litteraturen döpt efter Daniel Defoes kända bok Robinson Crusoe. Karl Marx var under sin tid kritisk mot robisonaden som skildring i ekonomiska resonemang, eftersom en individ som likt Robinson Crusoe lyfts ut från sitt sammanhang av marknad och konkurrens näppeligen är en god bild av verkliga förhållanden. En rättvis kritik som enligt min mening verkligen kan överföras till andra fält än ekonomin.

Ponomarev söker jobb i Degerfors

Måhända en marginellt intressant nyhet, men ändå inte helt irrelevant. Kommer ni ihåg Anatoli Ponomarev? 26-åringen kom från FC Vaduz 2007 för rollen som tia i Rolle och Batongens system, ansåg sig ha ”en näsa för mål” men hamnade i frysboxen efter fem matcher och noll mål. Lånades ut, först till Öster – som ramlade ur superettan – och sedan till FC Baku i den Azerbadzjanska huvudstaden med samma namn vid Kaspiska havet. Men han tillhör fortfarande GAIS.

Nu har Ponomarev inte fått någon lön på på tre månader och hoppas att få bryta sitt låneavtal med FC Baku för att få börja spela för Degerfors IF. GAIS är positiva men de är oroliga för att FC Baku skall ställa till problem, även om Toli hoppas kunna övertyga dem.


Då kanske han får chans att spela tillsammans med den framtida GAIS-anfallaren Pär Ericsson. Ja, om han nu kommer ifrån CU med livet i behåll. Deras styrelse har nämligen börjat kräva att GAIS skall lämna garantier för en spelare som formellt sett inte tillhör Göteborgsklubben innan 2009:

”För att United ska tillåta Pär Ericsson att spela för Degerfors i höst krävs att Gais skriftligen garanterar United den summa man ska få när Dejeprodukten flyttar till Göteborgsklubben – det vill säga 167 500 kronor.”

Wallin svarar kort till pressen att CU påtalat regler som han inte kände till och avhåller sig från att kommentera ytterligare tills efter ett styrelsemöte nu på fredag. Jag har själv inga djupare kunskaper om de relativt nya och till synes snåriga reglerna kring utbildningsersättning för unga spelare, men man undrar la om det inte är troligart att Wallin har bättre koll på detta än Stefan Westergren, som inte bara är lik en struts utan tycks ha goda erfarenheter av sin tid som informationschef för den Colombianska FARC-gerillan…


Ovan nämnda styrelsemöte leder till att GAIS ser till att Pär Ericsson kan gå på lån till Degersfors IF.” Jag hoppas att Carlstad använder pengarna till att ta en charmkurs eller en lektion i hur det fungerar i den svenska fotbollen. Vi har ju inte gjort något fel.”, säger Wallin om erfarenheterna av Carlstad United.


Vissa påståenden kring CU:s ordförande kan eventuellt vara vilda spekulationer som gränsar till förtal. Undrar vad estländska Marianne Mikko skulle tycka om det här blogg-inlägget?

Tokoptimism kring den nya arenan?

Arenan som inte har något namn väcker stora förhoppning hos fler personer än GAIS ordförande Wallin. Även det tror även, förstås, arenachefen Jonas Georgsson: ”Det skall bli nordens mest välbesökta fotbollsarena[…]. Vi räknar med att ha 600 000 besökare första året.[…] Arenan ligger ju i en evenemangsstad, den är ny modern och har tre professionella fotbollslag”, säger han. Ja, tre professionella fotbollsklubbar finns i Göteborg, men BK Häcken skall la fortsätta att spela på Rambergsvallen? Det är förstås möjligt att han menar GAIS farmarklubb ute i villaförorten Örgryte. Deras publiksiffror räknas nämligen med i sammanställningen där det i år tycks bli 274 95 åskådare per år sett till publiksifforna för dessa tre klubbar. Gothia (nej inte FC Gothia) Cup är förstås också intresserade att spela sina finaler där framför betonghålet. Lite andra matcher för folk i lusta hattar, läs vänskapslandskamper, och evenemang kommer förstås till. Bara vi slipper de där förbannade jävla förvuxna leksaksbilarna (Mooooooonnnnssssttteeeer JAAAAM!!!!!) som vill åka runt och förstöra underlaget för det gröna fältets schack.

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).
Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet
Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.

Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.

Nybyggen i Göteborg 4: Varmfrontsgatan

Den fjärde planerade bostadsbyggnationen är långt ifrån igång. Det är frågan om en förskola vid Varmfrontsgatan som skall rivas och ge plats till flerbostadshus med 70 lägenheter. Plansamråd skall enligt uppgifter ske under hösten och för nuvarande finns inte så värst mycket information att hämta på kommunens hemsida. Marken ägs av och byggherre skall vara företaget Stamsjöns Fastighets AB. Jag har utan framgång sökt efter en hemsida (ni vet, sån där som en normal 13-åring kan snickra ihop) för företaget så exakt vad de har i kikaren är svårt att sia om. Att hitta något på kommunens hemsida är också omöjligt (Om det fanns något innan så är det nu svårt att finna tack vare den genomförda ”förbättringen” för oss medborgare – konspiratoriskt anar jag en Winston Smith som sliter på Göteborgs sanningsministerium).
Nybygge i den röda figuren?
Anledningen till mitt intresse hänger delvis ihop med att jag för inte så länge sen bodde i närheten, en hållplats bort på Temperaturgatan. Detta är alltså Länsmansgården norr om Biskopsgården på Hisingen. Avståndet från min gamla lägenhet är la inte mycket mer än femhundra meter. Men som tidigare erfarenheter har visat så rör man sig sällan i funktionellt planerade områden (se tidigare tirad om problem att cykla genom dem) utan anledning och antalet gånger jag varit på platsen kan nog räknas på ena handens fingrar. De flesta av dessa berodde det på att jag var trött eller hade näsan i en bok så att jag missade min hållplats och kom till sluthållplatsen Varmfrontsgatan (vändslingan från 1964 syns till vänsterpå bilden ).

Eftersom det inte tycks finns finnas så många planer att reagera på så lämnas det utrymme för lite mer fantasi. Som en anhängare av blandstad så är det knivigt att komma på vad man kan göra med detta bygge för att förbättra inte bara för de nyinflyttade utan för hela närområdet. Blandstad är inte ett självändamål eller en estetisk fix idé för mig och därför har jag ägnat en del tid åt att tänka på frågan (‘inget liv’; va, vad menar ni?).

För att svara på frågan får vi börja med den befintliga bebyggelsen. Även om jag tycker att det finns många brister med stadsbyggandet efter kriget så är jag samtidigt inte inställningen att alla problem kan lösas genom att riva det gamla och bygga en ny, vacker värld. Det är till att gräva där vi står och genom små förbättringar göra det bästa av Göteborg.

Solstaden, notera spårvagn i bakgrunden
Närmast det planerade bygget ligger tre stora, långa hus med terrasser som lite halvt om halvt på rad böjer sig ut mot Svarte Mosse. Tidigare har jag alltid trott att dessa varit relativt nybyggda men när jag letat reda på lite information så visar det sig att det för 20 år sedan var tre nedgångna fastigheter som Poseidon sålde till Skanska som byggde om och sålde till en nybildad bostadsrättsförening 1986 (skulle tro att ombyggnaden var omfattande). Det finns mycket att säga om bostadsrätten som ägandeform men det ger i alla fall oftast engagerade och långsiktigt ägande, till skillnad från mycket annat ägande i Biskopsgården (*harkel* Jag har som sagt bott på Temperaturgatan som förvaltas av bland annat Västerstaden *harkel*…).

Den fristående bostadsrättföreningen heter Solstaden (ligger vid Solstrålegatan). För att vara lite elak: Notera hur ordet stad är positivt laddat trots att det här inte direkt är frågan om någon stadsmiljö utan en förort där utsikt och närhet till grönområden är det säljande argumentet. Det är möjligt att det hos dessa bostadsrättsinnehavare kan finnas motstridiga nimbyister som motsätter sig att området exploateras ytterligare, likt på Norra Guldheden. Detta trots att området redan är bebyggt av en tom förskola och inte är mycket mer än ett odefinerat stadsrum mellan husen och Sommarvädersgatan samtidigt som det finns stora ytor av skog med stigar och stråk åt det andra hållet.

För min del skulle de gärna få riva ner och bebygga hela den angivna ytan. Men jag bor ju inte området. Vad kan ett nybygge göra för de som redan bor där? För att försöka föra in det positiva kvalitéerna från blandstaden till förorterna så krävs det krav och ett visst mod från politikernas håll. Att kräva blandade funktioner är ett sätt, men till skillnad från till exempel de tre punkthusen nära Eketrägatan så är detta verkligen inte något idealiskt läge för något. OK, förbindelserna är egentligen inte dåliga med sommarvädersgatans och Björlandavägens T-korsning runt hörnet och med spårvagnstrafik men eftersom det är en bostadsenklav vid en ändhållplats näppeligen den första plats som ett företag vill etablera sig på. Om planerare och politiker inte har ork att propsa för och byggherrar inte något intresse av andra funktioner kan jag förstå om ärendet inte kommer upp. Samtidigt kommer det nya huset (eller husen) ligga nära gångstråket mellan den existerande bebyggelsen och hållplatsen – kanske plats för en kiosk eller något liknande i bottenvåningen?

Ja, kiosk. Just kiosk och Varmfrontsgatan är en kombination som relativt nyligen förekom i media i samband med ett mord på en kioskanställd av några påtända ungdomar i den kiosk som finns vid vändslingan. Det är därför inte konstigt att det på Solstadens hemsida bland annat står att ”[v]i har låg brottslighet i området, mycket på grund av att alla är måna om säkerheten. Dagmammorna [anledningen till att förskolan är tom. min kommentar] som är många, hjälper till att ha koll under dagarna.”. Själv har jag aldrig varit rädd för att röra mig i förorter, i alla fall inte utan synbar anledning. Texten påminner mig dock Om Jane Jacobs mantra om att det behövs ögon på gatan för att upprätthålla säkerheten i området. Smart planering allena eleminerar inte brottslighet men nog hade det varit bättre om kiosken legat i bottenvåningen på ett bostadshus nära hållplatsen istället för i en liten barrack vid sidan av, funktionsuppdelat och fint (för att vara riktigt ärlig tror jag i och för sig att några boende på ena kortsidan möjligen kan hålla ögonen på vändslingan och kiosken).

Jag vet inte om det bara är ett resultat av mitt fördomsfulla intryck, men nog verkar det av någon anledning finns underlag för mycket fler kiosker och liknande i mer traditionellt planerade stadsdelar. Planeringen påverkar folks vanor och beteende. Miljonprogram har ofta ett tråkigt inflytande på folks vanor och beteende. Därför finns det troligen en stark oro och ovilja från byggherrens sida att tvingas bygga för någon form av verksamhet i bottenvåningen i en förort likt denna där ingen förflyttar sig annat än från hållplats eller parkeringsplats till sitt hem med dubbla lås. Om det skall bli bostadsrätter kommer denna förening troligen att ogilla idén eftersom det verkar vara en utbredd uppfattning att det är bökigt att förvalta annat än bostäder. Man skulle önska att marknaden skulle se att mer blandade funktioner kan ge fördelar för de boende och det är därför tycks nödvändigt att politiker ställer krav. Tyvärr är det inte troligt att några andra krav kommer att ställas annat än från nimbyiter.

Förhoppningsvis finns det dock underlag för en kiosk i området (förutsatt att hyran i en nybyggd lokal inte dödar alla möjligheter som finns). Speciellt med 70 nya bostäder på tomten. Att se till att den är nära och tillgängligt för de boende är ett stort. Länsmanstorget är det lokala förortscentrumet, men jag undrar om det inte är lite i det längsta laget för att fungera väl för de boende vid det här nybygget eftersom jag tror att det är mer än 500 meter. Måhända acceptabelt när man skall handla mat till middagen men lite väl långt bort för att köpa tobak, godis eller en pizza. Sedan är det la risk att de krav som kommer att ställas från den svenska byggbyråkratin kommer att vara så omständigt att om någon skulle vilja omvandla en lokal i området något till något annat än vad den är planerad för så liknar situationen för fattiga som vill registera sin egendom i tredje världen.

Kiosken som blev rånad var inte del av någon kedja och var ibland stängd och ibland öppen när jag passerat förbi. Detta är ett tydligt tecken på att det inte är någon viktig hållplats där det går att tjäna pengar. Det tycks mig nämligen som Pressbyrån har ett naturligt monopol för kollektivtrafiksnoder; Hjalmar Bratingsplatsen, Eketrägatan, Marklandsgatan, Korsvägen, Järntorget…

Göra en struts av en fjäder

(titeln är ett citat från signaturen Makrillen på GAIS elektroniska tankesmedja)

Efter den överraskande övergången av Pär ”Pärlan” Ericsson till GAIS istället för ÖIS, som Carlstad United trodde har deras ordförande Stefan ”Strutsen” Westergren gjort allt som står i hans makt för att föra klubben från askan in i elden. Han har angripit GAIS styrelse för att passa bättre i en gärdsgårdsserie, själv visat en tvär och föga hedervärd attityd samt uppvisat en total okunskap hur övergångar sker inom fotbollen Självmål, är måhända ett ord som lämpar sig väl i sammanhanget.

Men skam den som ger sig! Nu ser ordföranden nya möjlighet att slänga ved på brasan. På den unga anfallarens 20-årsdag samlar han till ett extra styrelsemöte och stänger av Ericsson för resten av säsongen. Detta är dock inte något beslut som är väl förankrat hos tränarna som väljer att sluta med omedelbar verkan i protest mot styrelsens beslut. Några spelare från A-truppen har gått ut med ett eget pressmeddelande där de hotar med att sluta även de (båda sidor pressmeddelanden).

Stefan Westergren vid presskonferens med lokal media

Strutsen själv raljerar friskt men har uppenbarligen begränsad erfarenhet av sitt uppdrag. Som journalist (sic!) och sedan informatör(sic igen!) kom han in som ordförande för bara ett par veckor sedan sedan tidigare ordförande avgått ”Att hålla ihop styrelsen och föreningen och se till så att informationen fungerar mellan olika delar” svarar han vid tillträdet på frågan om vilket som är hans viktigaste uppgift. Likt en trängd kejsare eller maffiaboss i en Hollywoodfilm börjar han se hot och faror överallt. Det hela är en kamp för Carlstad Uniteds överlevnad, säger han och tydligen måste han förstöra klubben för att rädda det (för att göra en parafras på ett känt citat från Vietnamkriget).

Carlstad United ligger för närvarande tvåa i Division 1 Södra. Om klubben hade några förhoppningar att gå upp till Superettan denna säsong så kan de nog glömma de, tack vare sin nya ordförande strutsen. Bland klubbens uttalade mål står det att ”fotboll går före pengar”, då är det förstås rimligt att stänga av spelare som saknar långa kontrakt.

Som betraktare på lite distans kan man la konstatera att det finns ingen annan glädje likt skadeglädjen. Nu blir det middag, grillad struts kanske?

Kan man vinna ett krig med hamburgare?

Jag har vid två tidigare tillfällen berört konflikten mellan UEFA på ena sidan och en vettig verklighet på den andra. Vet la inte om det är värt att ödsla någon mer tid på hela frågan. Den har fått så pass mycket uppmärksamhet att det knappt är värt att uppmärksamma det här. Nu har i alla fall Uefa beslutat sig från att flytta de fyra matcherna i U21-EM som skulle spelats på Borås Arena annorstädes.

Vad jag främst tycker mig märka är hur pass smart Max har fått ut det mesta av den här till synes negativa händelsen. Genom att ställa sig på tvär mot två jättar, Uefa och McDonalds, får de direkt sympatier. Sedan går de och sätter igång med en nätomröstning. Har ni noterat hur företag gärna vill försöka engagera dig genom att du skall rösta på två olika nya smaker eller liknande? När de får människor att ta det aktiva, om än lilla, steget att trycka på en knapp och rösta för dem skapar de ett band mellan sitt företag och den presumtive konsumenten (notera att jag har noll utbildning i marknadsföring, så mina spekulationer är mer grundade i en verklighet än någon som har en så pass anti-utbildning). Dessutom var la utgången given på förhand av en sådan omröstning.

Att Uefa, likt Fifa, tycks ha en förmåga att skada eller solka ner allt det lägger sina feta prinskorvsfingrar är organisationen så pass maktfullkomligt att hur svenska folket tror eller tycker om deras agerande så spelar det ingen roll. Så fort ett medelmåttigt allsvenskt lag lyckas besegra ett lag från något litet obskyrt land och nå till tredje omgången i kvalet kommer deras kunder återigen stå… ursäkta, sitta och tjoa. McDonalds lokala restauranger som säljer en medelmåttig och dyr produkt med mördande reklam kanske inte är fullt lika roade. Dessutom måste deras moderföretag betala Ueafa för denna björntjänst.

Tidigare:
Fotbollen framtid IX – Marknadsdiktatur
Uefas snabbmatsdiktatur