Månad: juli 2008

Fyndig fantasy; Neil Gaiman

Min bättre hälft slukar böcker, gärna dåliga böcker. Hon sitter där och plöjer igenom bok efter bok av löjlig tjocka pocketböcker med Fantasy. Jag sätter min rynkade näsa i vädret och undrar varför hon inte läser Coetzee som jag gör. Coetzee har faktiskt vunnit nobelpriset, så han måste vara bra!

Sedan läser jag pocketböckerna som hon köpt, fast mycket långsammare. Min bättre hälft har nämligen ett mycket bättre språk än vad jag har, läser snabbare och kan fler svåra ord och fattar överhuvudtaget nyanser och an peglingar bättre. Hon kan skriva poesi medan allt jag skriver lätt liknar byråkrat-prosa.

För den som vill ha något enkelt och underhållande men samtidigt tankvärt att bläddra i under sensommarens varma dagar kan jag rekommendera Neil Gaimans böcker. Nyligen har han fått en del uppmärksamhet genom att en av hans böcker, Stardust, blev film.

Jag har inte läst Stardust som bok, men som film har den flera likheter med de böcker som jag läst, även om böckerna är mindre matiné-artade. Likheten är att huvudkaraktären, gärna fast i ett småtaskigt förhållande med en kvinna som vill omforma honom, av en slump eller ödet, likt Alice i Underlandet, råkar ramla ner i ett kaninhål och finner en annan verklighet under ytan av det till synes alldagliga. Det är lite som Matrix fast roligare och utan långa och tröttsamma actionscener. Till exempel scenerna där Neo står på en tunnelbanestation känns lite som boken (som från början var en TV-serie på BBC) Neverwhere där handlingen utspelar sig i en alternativ värld i Londons underjord (där det bor munkar vid Black Friars, där det finns en gammal man som fångar fåglar och heter Old Bailey, en ängel som heter Islington…).

Min favoritbok än så länge är dock American Gods. Boken bytter på idén att alla gudar och mytologiska varelser som någon någonsin trott på existerar just genom människors tro. Över hela Amerika finns gamla gudar vars krafter är svaga då ingen tror på dem längre, men då de är gudar kan de inte heller dö. Huvudkaraktären som just kommit ut från fängelse råkar bli anställd av en kringresande gubbe med namnet Mr. Wednesday. Ja, ni kan la lista ut själva vem det egentligen är.

En av gudarna dyker upp igen i boken Anansi Boys där huvudkaraktären när bittra minnen av sin spexiga och opålitliga far mr Nancy när han dock återvänder till sitt hemland för att besöka hans begravning. Mr Nancy är i realiteten den västafrikanska ”trickstern” och spindeln Anansi som förekommer i många folkloresagor. En tid senare dyker hans okända bror upp och krossar hans liv för honom.

För den som, av förståeliga skäl, ryggar tillbaka av banal standard-fantasy och den nördiga stämpel som Sci-Fi har (ser just att Stargate går på teven… *suck*), men samtidigt blivit trött på sommardeckare ger Neil Gaiman ett bra alternativ.

Annonser

GAIS 0 – 2 GIF Sundsvall

Det finns inga lätta GAIS-matcher. Det torde vara en klyscha som de flesta grönsvarta supportrar kan utantill. Samtidigt är hoppet något som sällan överger människan. Bortförklaringarna för bortamötet kommer över mig medan jag cyklar över bron. GAIS hade inte spelat på konsträs tidigare i år; det var en lång bortaresa; Sundsvall är starka hemma; Wanderson är viktig för GAIS spel och var avstängd. Inga av dessa aber förlåg inför måndagskvällens hemmamöte mot GIF Sundsvall. Det är la som upplagt för en plattmatch.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; J. Lundén, A. Tobiasson (74′ J. Mårtensson), B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; F. Lundgren, E. Hédinsson (45′ B. Andersson); L. Patjadzjan, W. do Carmo, T. Lycén (62′ D. Nicklasson); d. Morais Reis.

Redan i sjätte minuten får Sundvall vad som kan tyckas vara ett skitmål men som samtidigt är tämligen sympomatiskt för GAIS sätt att spela matchen igenom. Lite lathet och misstag ger en gratischans till en motspelare som vid kortlinjen från en meters håll kan få in bollen i mål via Dime Jankulovskis sprattlande ben. Att mittbacksparet Andreas Tobiasson och Bobbie Friberg da Cruz inte kom rätt i brytningar eller dueller vid detta tillfälle var något som upprepades otaliga gånger matchen igenom, då Sundvall bjöds på farliga möjligheter från nästan ingenting. En halvtimma in matchen får sedan GIF tämligen enkelt göra sitt andra mål på en hörna där Dime inte rör sig och en motståndare allt för enkelt får komma upp och nicka in.

Jag råkade stå jämte en uppskattningsvis åttaårig flicka under den första halvlek och hon hade analysen klar; allt var domarens fel. Tyvärr var det inte så enkelt för en gångs skull. GAIS var helt enkelt värdelöst dåliga. De spelade utan självföroende både i passningsspel, närkamper och löpningar. Att jag inte ville skylla på domaren skede dock i halvtid innan inledningen av andra halvlek visade oss en serie direkt felaktiga och tvivelaktiga domslut. Allsvenskan är en medioker serie och det kanske är mycket begärt att domarna skall vara bättre. Men de flesta länder där domarna är än sämre är de också notoriskt korrumperade, vad de allsvenska domarna skall skylla på vet jag inte. Den unga experten frågade mig även vad ordet tidelag betyder, men den uppgiften lämnade jag över till hennes far.

I pausen fick vi även se den senaste i den långa raden av nyförvärv. Matao fick tröja nummer 29 och jag, som bittert gått och köpt en folköl, mummlade något om att 29 kanske stod för att han var den 29:e sämsta avslutaren i GAIS. Spelare värvas på rad, men ingen tycks duga för truppen.

Många underpresterade under första halvlek. Ingen var dock fullt så dålig som Eyjolfúr Hédinsson som joggade runt på mittplan och såg vilsen ut, misslyckades med enkla kortpassningar och inte ens vågade ta i i närkamperna. Att han blir utbytt i halvtid till förmån för Björn Andersson när GAIS går över till 4-4-2 var det minsta man kunde begära. Andersson för i alla fall med sig lite attityd och vilja i ett slött och håglöst grönsvart men är, konstigt nog, föga lämpad för rollen som target med GIF föga oväntat backar hem, tar det lite lungt och satsar på kontringar. eller satsar och satsar, det är bara att lunsa runt lite på mittplan och vänta på att någon spelare i hemmalaget slår en katastrofal felpass.

Jag skall inte dröja mig kvar av de sista fyrtiofem minuterna av tröttsam skitfotboll. Den enda svaga ljusglimten som ett läktarvrak som undertecknad kunde hålla sig fast vid var att Johan Mårtensson gjorde en intressant debut. Då MP inte varit så feg som Rolle och Batongen skulle det inte förvåna mig om Hédinsson får lämna plats i den givna nollpoängaren borta mot Elfsborg.


Hemma i hooden så bytte jag bort mitt medlemskap i GAIS och mitt säsongskort på ståplats om en kebabrulle och, vad jag trodde var ett sexpack folköl, men som visade sig vara spendrus lättöl.

Nej, det sista var inte riktigt sant. Jag fick betala min ångest-kebab med några skrynkliga stackars tjugor och kommer att stå där nästa match igen – mot bättre vetande.


Måsarna som började cirkla kring plan under andra halvlek åt sig mätta på död makrill.

Svårt att se film

Jag vill varna känsliga läsare för att detta inlägg inte är fullt så pretentiösa som denna bloggs ton tycks tarva.
Den fule har övertaget mot den gode(?)

Är det fler är jag som noterat hur svårt det är att se film på teve numera? Det är söndag kväll. En gång för länge sedan så konkurrerade tevekanalerna om att visa stora filmer (läs: oftast Armageddon) på söndagskvällen. Ja, som självgod snobb passade det inte alltid min kräsna filmnäsa (svartvit tysk film är ju trots allt bäst!) men nån förbannat bottennivå måste ha nåts och passerats. Under helgen visade till exempel TV6 lite spagetti-western. På lördagen visades För en handfull dollar mer och jag utgår från att För en handfull dollar visades på fredagen. Jag såg filmen på lördagen. Rätt OK film, inte mer. Den började visas klockan åtta. Den gode, den onde och den fule som skall visas ikväll är ett mästerverk, en klassiker, Sergio Leones kanske bästa film. Det är klart att den filmen måste sändas från klockan tio på kvällen och sluta efter ett på natten. Jaja, det är industrisemester och Volvo PV, som la ändå snart läggs ner, chillar i solen över Hisingen, men va fan. Kan inte människor som arbetar få se vettig film på teve istället för olika krystade tävlingsprogram om sång, modellande, matlagning, hårklippning, klädd-design, inredningsprogram och annat skit som känns som en repris även första gången det visas?

Robinsonaders självterapi

För några dagar sedan bestod SvD:s under strecket av en artikel kring kritik mot självhjälpslitteraturen; böcker som går ut på att hjälpa människor att på egen väg bli bättre människor, vad nu det är. Kan personligen inte komma ihåg att jag läst någon sådan bok men jag är en smula bekant med till exempel Phil McGraw, Dr Phil i sitt amerikanska tv-program. Vad som tycks vara gemensamt för många olika böckers råd är att det är i det närmaste narcissitiskt självcentrerade ”praktiska” förklaringar i hur man skall göra sig själv till en bättre människa. Det lämnas inte mycket plats och utrymme för människor i vår omgivnings betydelse för vår lycka och framgång.

Att individen genom att tänka positivt kan uppnå lycka för sig själv är måhända en smula märkligt då det i realiteten är andra människor som tar upp så mycket plats i vår vardag. Detta är sant både i ett större perspektiv i samhället (att individen kan göra sig själv lycklig oberoende av sitt större sammanhang är la i och för sig helt i linje med den amerikanska myten) eller de närmast oss. Som en kontrast till denna fokus på individen kom jag att tänka på en artikel i DN kring mentalisering hos unga barn. Till skillnad från den psykologi som verkar genom självhjälpsböckerna är det en allt mer utbredd uppfattning inom det psykologiska forskningsfältet att vi är våra relationer:

”Mentaliseringsteorin utgår från antagandet att barnet föds med en förväntan om att bli sett och förstått. Upplevelsen av att vara ett enhetligt själv utvecklas inte automatiskt i takt med barnets ökade kognitiva mognad. Det är i stället föräldern som, med sin mentaliserande förståelse, binder ihop barnets olika självtillstånd, som ”håller” eller ”fyller i” barnets ofärdiga psykiska strukturer genom att tillskriva barnet inre mentala tillstånd som känslor, impulser och önskningar. Det är just därför som anknytningen är så viktig: det är här, i det känslomässiga samspelet med den vuxna anknytningspersonen, som den sociala hjärnan når sin fulla utveckling. Vi är relationella varelser från det att vi föds, och vi blir till i våra relationer.


En robinsonad är en egen genre inom litteraturen döpt efter Daniel Defoes kända bok Robinson Crusoe. Karl Marx var under sin tid kritisk mot robisonaden som skildring i ekonomiska resonemang, eftersom en individ som likt Robinson Crusoe lyfts ut från sitt sammanhang av marknad och konkurrens näppeligen är en god bild av verkliga förhållanden. En rättvis kritik som enligt min mening verkligen kan överföras till andra fält än ekonomin.

Ponomarev söker jobb i Degerfors

Måhända en marginellt intressant nyhet, men ändå inte helt irrelevant. Kommer ni ihåg Anatoli Ponomarev? 26-åringen kom från FC Vaduz 2007 för rollen som tia i Rolle och Batongens system, ansåg sig ha ”en näsa för mål” men hamnade i frysboxen efter fem matcher och noll mål. Lånades ut, först till Öster – som ramlade ur superettan – och sedan till FC Baku i den Azerbadzjanska huvudstaden med samma namn vid Kaspiska havet. Men han tillhör fortfarande GAIS.

Nu har Ponomarev inte fått någon lön på på tre månader och hoppas att få bryta sitt låneavtal med FC Baku för att få börja spela för Degerfors IF. GAIS är positiva men de är oroliga för att FC Baku skall ställa till problem, även om Toli hoppas kunna övertyga dem.


Då kanske han får chans att spela tillsammans med den framtida GAIS-anfallaren Pär Ericsson. Ja, om han nu kommer ifrån CU med livet i behåll. Deras styrelse har nämligen börjat kräva att GAIS skall lämna garantier för en spelare som formellt sett inte tillhör Göteborgsklubben innan 2009:

”För att United ska tillåta Pär Ericsson att spela för Degerfors i höst krävs att Gais skriftligen garanterar United den summa man ska få när Dejeprodukten flyttar till Göteborgsklubben – det vill säga 167 500 kronor.”

Wallin svarar kort till pressen att CU påtalat regler som han inte kände till och avhåller sig från att kommentera ytterligare tills efter ett styrelsemöte nu på fredag. Jag har själv inga djupare kunskaper om de relativt nya och till synes snåriga reglerna kring utbildningsersättning för unga spelare, men man undrar la om det inte är troligart att Wallin har bättre koll på detta än Stefan Westergren, som inte bara är lik en struts utan tycks ha goda erfarenheter av sin tid som informationschef för den Colombianska FARC-gerillan…


Ovan nämnda styrelsemöte leder till att GAIS ser till att Pär Ericsson kan gå på lån till Degersfors IF.” Jag hoppas att Carlstad använder pengarna till att ta en charmkurs eller en lektion i hur det fungerar i den svenska fotbollen. Vi har ju inte gjort något fel.”, säger Wallin om erfarenheterna av Carlstad United.


Vissa påståenden kring CU:s ordförande kan eventuellt vara vilda spekulationer som gränsar till förtal. Undrar vad estländska Marianne Mikko skulle tycka om det här blogg-inlägget?

Tokoptimism kring den nya arenan?

Arenan som inte har något namn väcker stora förhoppning hos fler personer än GAIS ordförande Wallin. Även det tror även, förstås, arenachefen Jonas Georgsson: ”Det skall bli nordens mest välbesökta fotbollsarena[…]. Vi räknar med att ha 600 000 besökare första året.[…] Arenan ligger ju i en evenemangsstad, den är ny modern och har tre professionella fotbollslag”, säger han. Ja, tre professionella fotbollsklubbar finns i Göteborg, men BK Häcken skall la fortsätta att spela på Rambergsvallen? Det är förstås möjligt att han menar GAIS farmarklubb ute i villaförorten Örgryte. Deras publiksiffror räknas nämligen med i sammanställningen där det i år tycks bli 274 95 åskådare per år sett till publiksifforna för dessa tre klubbar. Gothia (nej inte FC Gothia) Cup är förstås också intresserade att spela sina finaler där framför betonghålet. Lite andra matcher för folk i lusta hattar, läs vänskapslandskamper, och evenemang kommer förstås till. Bara vi slipper de där förbannade jävla förvuxna leksaksbilarna (Mooooooonnnnssssttteeeer JAAAAM!!!!!) som vill åka runt och förstöra underlaget för det gröna fältets schack.

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).
Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet
Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.

Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.