recension

[Recension] XCOM: Enemy Unknown

Innan linser blev relativt billigt hade jag glasögon. Jag har således spelat en hel del datorspel. Det är i all fall så den (anti-)sociala (det har var innan spel på nätet, vilket jag för övrigt inte tycker om) logiken tycks fungera. Jag tror däremot inte att jag har spelat så värst många datorspel i jämförelse med en del andra. En något så där begränsad budget (även om piratkopiering var möjligt så var det lite mer omständligt förr om åren) och måhända en viss fallenhet mot förändringar innebär att det är några spel, eller spelserier, som tagit upp en stor del av min datorspelstid.

Utan någon form av inbördes ordning är spelen i fråga Pirates!, Civilization, Championship/Football Manager och UFO: Enemy Unknown (XCOM var den amerikanska titeln). Som synes har datorspelsutvecklaren Sid Meier och de bolag han arbetat medhaft en del påverkan på min barndom och uppväxt. Med undantag för CM/FM, som jag började spela 2000 så är detta spel från forntiden som jag emellanåt återbesökt på ett eller annat sätt. Pirates! och Civilization har kommit i en del uppdateringar men för UFO har det varit originalet från 1994 som jag flera gånger återkommit till och som senare adaptioner aldrig kunnat mäta sig med. Med datorers allt mer utvecklade kraft att hantera snabb, rörlig grafik är turbaserade spel likt detta inte så lätt att hitta överhuvudtaget. Realtidsspel är inte något jag uppskattar.

(1994) Tre soldater förbereder sig för att storma ett nedskjutet ufo (bild från mobygames.com)

Häromåret så släpptes så en uppdatering av det gamla spelet som har kvar många av det gamla spelets element. Jag upptäckte det inte fören för några månader sedan och slapp på så sätt den numera obligatoriska beta-testningen på de kunder som betalar mest pengar för produkten som numera tycks vara kutym inom dator- och tv-spelsbranschen; spelet kunde inhandlas för ett förhållandevis modest pris i ett spelbart skick.

I många avseenden är det sig verkligen likt, även om spelet inte börjar i januari 1999 längre (jag kommer faktiskt inte ihåg vilket år det är). Fientligt inställda utomjordingar börjar terrorisera jordens befolkning och 16 länder går samman för att finansiera en internationell myndighet, XCOM, för att möta det interplanetariska hotet. Spelet har en strategisk och en taktisk dimension. På den strategiska dimensionen så bygger man ut sin bas, forskar på nya projekt för att få tag i bättre vapen och utrustning och bygger en del av dessa sakerna själv. På det taktiska planet så tar man med sig 4-6 soldater ner på markplan och slåss med utomjordingarna på små kartor i olika miljöer.

Jag har nu varvat spelet (som man sa om att ha klarat spelet back in the days) efter sådär 30-40 timmars speltid på normal svårighetsgrad. Överlag har det varit en positiv upplevelse där många av de aspekter av det gamla spelet bevarats och utvecklats på ett vettigt sätt.

På det strategiska planet har spelet till synes blivit svårare. Förr så var det oftast inte så värst svårt att hålla medlemsländerna hyfsat nöjda. Numera har varje land en panikskala på några steg som rätt snabbt kan nå max. Om skalan är på max vid slutet av en månad så lämnar landet XCOM-samarbetet och kommer aldrig igen.Förr kunde man ofta kakan och ha den kvar. Nu ställs man ofta inför val där tre attacker sker samtidigt och man tvingas välja en. Om det sker angrepp i Paris, Edmonton och Lagos och jag väljer att åka till Lagos (alla alternativ ger olika former av belöningar), så kommer panikskalan att minska i Nigeria men stiga över hela Europa och Nordamerika, Det kan snabbt bli panik i flera länder.

(2012) Vi möts igen, kära Sectoider! (bild från pcgamer.com)

Pengar är en konstant bristfråga, i alla fall för mig. I vissa avseenden har spelet förenklats, eller snarare gjorts mindre påverkbart. Förr kunde man bygga baser över hela världen. Numera har man en bas för sina soldater men det går att bygga satelliter och placera ut sina jaktplan över hela världen. Denna förenkling är väl egentligen mest en förbättring. Att flytta runt soldater och material mellan olika baser var ett inslag av mikromanagement som inte gav så mycket i det gamla spelet och det gick, bortsett från behovet av satelliter, bra att klara sig med en bas i gamla spelet. Ingenjörer och vetenskapsmän tilldelas nu av medlemsländerna eller som belöning för uppdrag och behöver inte köpas in och tilldelas bostäder och så vidare.

Även de taktiska striderna har förenklats, eller förändrats i en positiv riktning. Grunden är dock densamma, först är det min tur att röra mina soldater och sedan ät det utomjordingarnas tur. Förr hade man ett antal tidsenheter per soldat som var tämligen detaljerade. Ett par tidspoäng för att vända sig, stå och, gå ett par steg och – givetvis – skjuta. Nu är det mycket enklare genom att det går att göra maximalt två saker: i grunden springa, skjuta eller bevaka. I och med att soldater överlever ett par uppdrag, och skjuter skallen av ett par utomjordingarna, blir de bättre och kan specialisera sig enligt klasserna Assualt, Support, Heavy eller Sniper. I och med detta kan soldaterna göra diverse olika specialmanövrar, såsom eldunderstöd, huvudskott eller plåstra om sina vänner. Ens möjligheter att lasta på sina soldater en massa utrustning har kraftigt begränsats. Det går att ha med skyddskläder, ett huvudvapen, en pistol eller en raket samt ett extra föremål, såsom en granat eller en första förbandslåda som går att använda en gång. Medan ammunitionen till huvudvapnet inte kan ta slut så måste man ladda om rätt ofta och överlag så tvingas man tänka taktiskt och hushålla med sina grejor.

(2012) Tuffa tag i stan (bild från Pcgamer.com)

I striderna beter sig utomjordingarna hyfsat smart utan att för den sakens skull agera utifrån information de rimligen inte kan ha. De söker i de flesta fall skydd innan de börjar skjuta tillbaka och försöker då och då komma runt på flanken. En förändring som jag emellertid inte vet om det är någon förbättring är hur utomjordingarna kommer in i spel på den taktiska kartan. Förr om tiden så stod det bara kringspridda på kartan och kunde överraska en var som helst. Nu är de placerade i grupper runt omkring men börjar inte röra sig fören de blir upptäcka, då de direkt får en chans att springa i skydd. Det ser oftast snyggt ut men det innebär också att jag, som något så där smart spelare, fattar att jag inte kommer att upptäcka att en annan fiende har vandrat in från sidan och jag kan, med lite tur, avverka en grupp av fiender i taget utan att oroa mig för mycket för övriga fiender på kartan som står och väntar på att bli upptäckta.

Överlag är spelet ändå likt originalet. Kanske för likt originalet. För mig, som bara spelat fyra datorspel i mitt liv, är detta emellertid en fördel och rätt trevligt, även om jag förstås inte blir så värst överraskad över spelets gång – även om slutstriden (som kanske var lite väl lätt) nu är på ett skepp snarare än på Mars.

[Bok] Högt bland Saarijärvis moar

För några år sedan läste jag med uppskattning den finske författaren Väinö Linnas bok Okänd soldat, om den brokiga skaran människor som verkade i ett kulsprutekompani under det finska fortsättningskriget – måhända inte så fullt glamorös del av Finlands krigshistoria som Vinterkriget 1940/41.

Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.

Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.

Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.

Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.

Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:

”I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.”

och i bokens slut,

”Finlands sommar är vacker. Men kort.”

Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan…

Oppigårds Winter Ale

Som ateist och sparsam konsument blir det nödvändigt att rikta bönemattan mot något annat än Gud och Mammon. En av julhelgens positiva överraskningar var ett slumpartat inköp på Gröna skylten vid Eriksbergs Köpcentrum i början av månaden.
Efter att nu sugit i mig ett par till under den senaste veckan kan jag rekommendera Oppigårds Winter Ale. Rik på humle och rätt mörk ger den en hel del smak utan att vara övervällande smakrik eller allt för stark (5,3 %). Dessutom är priset acceptabelt för en julöl utan att vara så billig att man kan supa till på den (25 spänn).

Oppigård Winter Ale

Rekommendars för den som vill ha något att se fram emot på mellandagskvällen, så länge det finns några kvar på bolaget vill säga.

Dessutom är det alltid trevligt att få stödja vågen av mindre bryggerier som lyckas slå sig in på marknaden under senare år, i detta fall Oppigård Bryggeri AB, men en hemsida som ser ut att ha gjort av en tonåring 2002!

[Bok] Den glada arkitekturen

Min bättre hälft påpekar gärna hur långsamt jag läser (och hur lätt jag har för att somna när jag gör det) att jag ibland blir förvånad när jag vänder sida och upptäcker att boken är slut. Nu har det dock hänt igen:

The Architecture of Happiness av Alain de Botton är en till sin form enkel bok med ett rikt språk om vari vår omgivning som vi uppfattar som vackert, eller snarare vad som gör oss glada. Det är nämligen en grundtanke i boken att vår omgivande miljö medför något för vårt sinnelag.
The failure of architects to create congenial environments mirrors our inability to find happiness in other areas of our lives. Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendency which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.

In architecture, as in so much else, we cast around for explanations to our troubles and fix on platitudinous targets. We get angry when we should realize we are sad and tear down ancient streets when we ought instead to introduce proper sanitation and street lights. We learn the wrong lessons from our griefs while grasping in vain for the origins of contentment.

The places we call beautiful are, by contrast, the work of those rare architects with the humility to interrogate themselves adequately about their desires and the tenacity to translate their fleeting apprehensions of joy into logical plans — a combination that enables them to create environments that satisfy needs we never consciously knew we even had.

Boken är utmärkt och tankvärd för de flesta av oss som inte är vidare bevandrade i arkitektur eller design men som ändå är mottagliga för nya sätt att betrakta vår omgivning. Även om mycket av boken handlar om vad som är vackert i en byggnad – något svårtfångat som inte kan sammanfattas med enkla och klara regler men ändock diskuteras – fínns det en avslutande slutkläm med ett syfte. Nämligen att de nya hus vi bygger inte skall vara mindre vackra än de fält vi öderlägger och att vi måste ställa krav på de som bygger hus på dessa ängar. Varför skall nya områden vara trötta pasticher bara för att det finns köpare?

Efter att ha betraktat en grynig bild på författaren inne i boken förstår jag även att jag känner igen honom från en miniserie som jag tror gick på TV8 för en tid sedan som heter The Perfect Home.

[Bok] Fotboll – Hur världens största sport växte fram

För några dagar sedan fick jag tid att plöja igenom den första av böckerna jag köpte på bokrean. Det var ”Fotboll – Hur världens största sport växte fram” av Åke Jönsson, en populär skildring av en idrottshistoriker. Att gnälla på böckerna som säljs på bokrean är la lite som att sparka in en öppen dörr – tror inte att jag köpte något förra året, vilket torde vara första gången på tid och evighet. Det är egentligen två saker jag tittar på när jag väljer ut böcker och det är dels om titlarna redan finns som pocket hos de stora kedjorna och om bindningen är bra. Varför betala 89 kr för en bok som troligen kommer att falla sönder vid andra genomläsningen när den redan finns på en annan avdelning för 59 kr? Vad jag vet och från vad jag kan se klarar Jönssons bok båda testerna.

På lite drygt tvåhundra sidor går han tämligen enkelt och välformulerat igenom fotbollens tidiga historia, i första hand i England; hur den så kallade folkfotbollen började försvinna i och med urbanisering och industrialisering; hur den fick ett nytt liv på olika internatskolor för de välbeställdas barn; hur reglerna långsamt växte fram; splittringen från rugbyn och hur en professionella fotbollen med organiserade ligor och tävlingsregler kom till.

Som intresserad av både fotboll och historia är det gott att få en mer sammanhängande bild av den här perioden som oftast annars, likt det mesta som berör fotboll, handlar om glada och roliga anekdoter snarare än seriös presentation. Åke Jönssons genomgång är fullt adekvat. Vad jag framförallt noterade är hur det gick att skönja likheter med dåtidens och nutidens kritik av den moderna fotbollen.

De gentlemän – före detta elever från olika internatskolor – som stor i fronten för fotbollens framväxt vände sig allt mer emot utvecklingen när spelare från arbetarklassen blev proffs som levde på att sparka boll (några av de första årens storlag, som Old etonians, finns fortfarande kvar som amatörlag). Pengarna och allt för bestämda regler ansågs förgifta fotbollens själ. Ibland tog sig dessa gentlemäns motstånd rent komiska yttringar som när de till exempel motsatte sig införandet av nät i målet då de ansåg att diskussioner mellan försvarare och anfallare om huruvida bollen gått i mål var en del av sportens essens – genom nät så försvann denna diskussion.

En liknande diskussion som jag kom att tänka på var frågan om lag som flyttades eller bytte namn. Idag är detta något jag och många andra instinktivt vänder oss emot som en ytlig amerikans syn på lagsport, som till exempel i fallet med Wimbledon och liknande som jag nämnt annorstädes. Men visste ni att såväl Manchester United och Arsenal är tidiga exempel på detta?

Manchester United hette ursprunligen Newton Heath och startades av arbetare vid en järnvägsdepå med samma namn men var vid ett tillfälle mycket nära bankrutt när en bryggare gick in med pengar och flyttade klubben till området Trafford mellan Manchester och Salford och tog senare sitt smeknamn Red Devils från Salfords rugbyklubb mellan den professionella fotbollen i samma ort försvann på grund av närheten till United.

Arsenal hette från början Dial Square, blev sen Royal Arsenal och Woolwich Arsenal och sköttes till en början av arbetare innan de köptes av affärsmannen Henry Norris som lät flytta laget till det mer centralt belägna Highbury för att få bättre publiksiffror.

Överhuvudtaget tyckte jag om att Jönsson satte in utvecklingen i sitt sociala och ekonomiska sammanhang. I och med minskade arbetstider med lediga lördagseftermiddagar och en gemenskap på de stora arbetarplatserna i kombination med flera andra faktorer såsom en viss välvilja från styrande bidrog till att göra fotbollen till vad den är idag.

En hylling till radioföljetongen

I min vardag lyssnar jag en hel del på p1. Ibland är det bra program och ibland är det mindre bra program (till exempel på torsdagar mellan 10-11 lyssnar jag på p3 istället). Ett program som går mitt på dagen är Radioföljetongen där någon läser upp någon bok. Ofta över sådär 20-30 avsnitt, vilket tar flera veckor att lyssna klart på.

Även om jag låtsas vara en upplyst människa med en varierad smak så är jag ändå inte opåverkad av min omgivning. Tittar man igenom mina bokhyllor ser man om man tänker efter att vita, ofta döda, män dominerar bland bokryggarna. Min sambo är inte sen att påpeka detta och då drar jag gärna upp alla undantag. Det är la i stort sätt Operation B Håkansson (som är jättebra) och… av GabriellaEh, några till… tror jag.

Jag vill vara en bättre människa, jag vill läsa och ta del av andra kulturer och livssituationer, men när jag står där i bokhandeln så blir det nog någon gammal död vit man i alla fall. Men med radioföljetongen så väljs boken åt mig. Nu har uppläsningen börjat av Doris Lessings Sommaren före mörkret, som handlar om en medelålders engelsk läkarhustru och hemmafru. Innan dess var det Mosippan av Elsie Johansson som var en skildring om en ung flickas upplevelser i ett fattigt hem i fyrtiotalets Uppländska landsbygd.

Chansen att jag skulle plocka upp någon av dessa hos bokhandlaren är i det närmaste minimal. Doris Lessing är la i och för sig en nobelpristagare nu för tiden, vilket har en viss effekt på pretentiösa individer likt mig, men det är ändå ett namn som jag sett i hundratals boklådor i hela mitt liv utan att någonsin skänka en tanke när hennes böcker legat där på antikvariatet med Alstair Mclean, Vilhelm Moberg och Sidney Sheldon. Och Elsie Johansson är förvisso i det närmaste en proletärförfattare som skrivit en bildningsroman (jag har läst mycket Moberg i mina dar) om en ung kvinna, men hur skulle jag våga plocka upp en bok som berör en kvinnas sexualitet på 40-talet? Men när det går åt fanders med huvudpersonen Nancys första förälskelse får jag faktiskt lite av samma kalla magkänsla som jag brukar få i början av en GAIS-match – nu går det åt h-vete, men kanske finns det en chans i alla fall… Sedan ska hon ta mod till sig och flytta från torpet och lämna sina föräldrar för att de sin far dö av en plötslig hjärtattack och det hela slutar med att modern säger ”tur att jag i alla fall har dig Nancy”– precis som en GAIS-match…

Det ska finnas en fortsättning på Mosippan, jag måste låna den på biblioteket.

Coetzee och god litteratur

Svammel från en människa utan examen i litteraturvetenskap.

Kände ett behov av att läsa något i söndags och drog lite på måfå fram nobelprisvinnaren från 2003, Coetzees korta roman Pojkår. Var ett tag sedan jag läste den -siffrorna 2004 och mitt namn står hafsigt nedskrivna på första bladet – men det är ett bra val. Coetzee måste vara nära nog unik bland i alla fall moderna nobelpristagare genom att hans böcker med lätthet kan läsas på en fullsatt spårvagn.

Coetzee är den nobelpristagare i litteratur jag tycker bäst om – och jag har läst en hel del i tonåren och under min tid som ung vuxen i en självförvållad vanföreställning om att vara svår och snygg i svart polotröja (därav mitt överdrivna användande av semikolon). Jag kan villigt erkänna att jag i vissa stycken tycker att till exempel Pamuk – den enda pristagare jag faktiskt läst innan han fick priset – är en lysande författare men hans text allt för tjock för min smak. Coetzees text är förvillande enkel, men har ett stor djup.

Min egna hemmasnickade definition på bra litteratur – och kultur i allmänhet – är när en konstnär lyckas förvandla något från sitt eget inre till något allmängiltigt utan att samtidigt göra det till något opersonligt.

I denna föreställning ingår också idén att en text, en sång eller ett konstverk skall kunna förstås utan lång träning. För något halvår sedan tjötade jag med nån kompis till min brorsa på någon av Linnégatans uteserveringar där han menade att endast ett handfull människor i världen var bildade nog att fullt ut förstå James Joyces Odysseus – men för dessa är den världens bästa bok. Detta fenomen är speciellt vanligt inom konsten där flera års studier verkar krävas för att förstå många kostnärer. Sedan står de där framför konstverket och låtsas att betydelsen så att säga kommer direkt till dem från duken medan den egentligen kommer som ett resultat av det som är på duken+timtals av studier och ett brinnande intresse för konsthistoria.

Pretantiös, någon? Tacka vet jag Gunnar Gren-statyn, man kan gå fram och klappa på bollen som en lyckoamulett och hoppas på tre poäng.

(Samma fenomen tycks gälla modern arkitektur, vilket jag gnäller lite kälkborgerligt reaktionärt om emellanåt)

Det är la långt draget att säga att vem fan som helst kan fatta rätt mycket av någon av Coetzees böcker; måhända oförståerligt för en sumerisk bonde som levde för femtusen år sedan; men måhända tolkningsbar för en byråkrat i romarriket, likt den grymme, femte prokuratorn av Judéen.

*****

Det finns en anspegling på en relativt känd roman i texten ovan (James Joyce sägs ha hundratals små pussel i sitt magnus opus – som jag för övrigt inte läst, så vad vet jag). Den bloggläsare som först kommer på vilken roman kan vinna ett pris: ett exemplar i storpocket på engelska av Beevors bok om spanska inbördeskriget som min sambo köpte åt mig på en jättebillig rea för att vara snäll – jag har redan boken och var istället lite dryg.

Beevors bok var för övrigt en besvikelse. Jag kommer dock inte betala något porto för tegelstenen, det skulle antagligen bli dyrare än vad boken kostade, och jag vill inte heller ha några hembesök från skumt folk – betänk att jag tycker att eremiten Coetzee är en för mig normal individ.

… Ehh, ni får nog tävla om äran istället…