Fobikerns fobier

Ibland undrar man varför en del personer, som på något sätt har tillskansat sig en hög utbildning och även en viktig roll, inte förstås hur korkade de låter. Jag tänker idag på Putins personliga sändebud Segej Markov och hans uttalanden som citerats i morgontidningarnas artiklar. Han passar bland annat, eller kanske framförallt, på att utpeka Sverige som ett av världens mest russofoba länder, tillsammans med Finland, och de baltiska staterna och …. ja, alla grannländer där inte alla tycket att allt som Putin gör är bra och genomtänkt. Jag tänker exempelvis på citat som detta:

– Det får helt enkelt räcka med att bete sig mot Ryssland som om vi vore lägre stående! Europa ser i dag på ryssar på samma sätt som man i tiderna såg på judar. Ert mål är att förstöra Ryssland. Men det kommer ni inte att lyckas med. Napoleon försökte, Hitler försökte, utan framgång. Ni kommer att förstöra Europa i stället.

Jag undrar ju lite vad Markov tänker på (eller med). Problemet med att klumpa ihop en hel kontinent (Europa) på detta sätt och anklaga dom för att vara fobiska mot Ryssland är ju att Markov på sätt inte skiljer sig märkbart än de (i mitt tycke imaginära) fiender han anklagar för fobier. Om Markovs uttalanden skall tas för något annat än förvirrad gubbes fantasier (vad jag vet finns det ingen trovärdig och oberoende kunskap om var ryssar i allmänhet tänker kring detta) så berättigar det ju fobier mot Ryssland. Om nu Markov har något personligt emot 1980-talets främste ubåtsjägare Carl Bildt kan de la göra upp om detta efter några stadiga glas vodka på lämplig sunkhak istället för att dra in några hundra miljoner människor i sammanhanget.

Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

På SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

En notis om individuell lönesättning

Under senare tid har jag blivit intresserat av arbetskraftsförsörjning och lönebildning inom sjukvården. Inte på något djupare plan måhända, utan mera som något som jag observerar när jag läser tidningarna. Som verkar vara fallet inom de flesta Landsting har Akademiska i Uppsala en del problem med att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Det finns förstås en del att säga om att det skulle behöva utbildas fler sjuksköterskor och att arbetsmiljön inte heller är den bästa. Låt oss emellertid hålla oss till lönefrågan.

För något eller några år sedan började sjuksköterskestudenter, främst via facebook och andra sociala medier, samla sig för att inte acceptera vad de menade var allt för låga ingångslöner. Akademiska, eller Ackis som det kallas, försökte stoiskt stå emot dessa krav; sjuksköterska är ett kall och inte behöver de ha betalt som metallare, läkare eller andra viktiga yrken. Det gick la sådär. Numera så har Ackis, för att kunna få tag i nya sjuksköterskor, i praktiken satt en ingångslön vid 25000 i månaden.

Detta har fått som följd att flera av de nyanställda och tillika nyexaminerade sjuksköterskorna får en högre lön än sådana med flera års yrkeserfarenhet. Detta ogillas givetvis av de senare och häromdagen rapporterades om att 17 av 30 sjuksköterskor på en avdelning på Ackis sagt upp sig med hänvisning till bland annat detta med lönerna. Det intressanta tycker jag är divisionschefens respons på detta krav att det, i praktiken, skulle bli ett lönegolv på 25000:

– I avtalet med Vårdförbundet står att det ska vara individuellt satta löner. Vi vet att vi måste höja lönerna för att behålla sjuksköterskor men vi kan inte sätta en lönenivå för en hel grupp.

Låt oss gå igenom detta argument i sitt sammanhang: 1) Det råder brist på sjuksköterskor. 2) Det råder också en konkurrentsituation, då sjuksköterskor exempelvis kan byta över till kommunala eller privata arbetsgivare. I detta sammanhang går en chef ut och säger att det är individuell lönesättning, men denna har inget att göra med vad andra, som gör samma arbete och har lägre erfarenhet. Det som avgör lönen är istället när man blir anställd, vilket i detta fall innebär att desto senare desto bättre. I förlängningen och i praktiken innebär detta att arbetsgivaren inte premierar erfarenhet och lojalitet, utan snarare straffar det. Höge lön får man genom att säga upp sig och byta arbetsgivare så mycket som möjligt. Jag önskar Akademiska Sjukhuset i Uppsala lycka till med sin  personalförsörjningsstrategi – de lär behöva det!

GAIS säsongsavslutning

Istället för att trötta ut mina läsare med en massa sån där text som tar en massa tid att läsa och kräver typ koncentration och sånt där så tänkte jag att det var enklare att lägga upp en liten glad filmsnutt som med all tydlighet illustrerar mitt personliga förhållningssätt och emotionella respons på GAIS under senare delen av superettan-säsongen 2013:

Falkenberg, Assyriska och kundvård inom den moderna fotbollen

Efter år av att leva ett drönarliv på era skattepengar (speciellt hasardsspels-Tomas, om han nu betalar skatt vill säga…) måste jag nu börja producera. En avhandling skall skrivas. Detta är min ursäkt för att jag inte skrivit några matchrapporter under de senaste två matcherna. I fallet med FFF är detta något att beklaga, då det var en intressant match med ett lyckligt slut. Assyriska hade emellertid varit både tråkigare och även svårare. Då jag inte hade praktisk möjlighet att ta mig till matchen fick jag förlita mig på Csports, som svek. Istället fick matchen följas genom att titta på bet365:s uppdateringar, en radiosändning som någon gång emellanåt nämnde matchen och diverse aggressiva och frustrerade tillrop på .nu.

Det intressanta (för den senare matchen vill jag inte ens tänka på) är det sätt på vilket Csports hanterade sitt misslyckande. Dagen efter får jag ett e-post där de ber om ursäkt, lovar mig pengarna tillbaka och även två månaders frivisning på deras filmtjänst på nätet.En tidigare gång, då allt inte fungerade som det skulle, fixade supporten att matchen kom igång och jag fick sedan en match tillgodo. Nu skall detta inte tolkas som en hyllning av Csports. Jag har inte alltid varit nöjd. Bland annat har jag tyckt att priserna för allsvenska matcher varit för höga (superettans matchers pris har jag lättare att acceptera). Att ge mig två månader fri film kostar dem antagligen inte så mycket och kan skrivas upp som lite reklam. Jag har emellertid inte bemöts dåligt någon gång jag haft påtagliga problem.

Nej, vad vill kontrastera är med det till hälften kommersiellt ägda Hammarby Fotboll och den moderna fotbollens Svenska Fotbollsförbund. Dagen efter övergreppet e-postade jag och frågade om möjligheterna att reklamera min matchbiljett. Som jag ser det så innebar Hammarbys dåliga skötsel av säkerheten att de inte skötte sitt åtagande gentemot mig som en betalande kund. Medan jag inte förväntar mig total säkerhet, så var bristerna ändå så påtagliga och jag utsattes uppenbarligen för fara på grund av detta. I jämförelse med att missa en streamad superettanmatch från Södertälje Arena så tycker jag nog det förra är lite värre för mig som konsument (jag är även människa). Responsen från Hammarby fotboll är noll. Jag är alltså inte värd ens ett svar.

För närvarande avvaktar jag beslutet från diciplinnämnden som jag tror skulle komma idag. Detta kommer antagligen innebära att Hammarby Fotboll måste betala pengar till SvFF. Vad jag som konsument av den moderna fotbollen får ut av detta är emellertid mer oklar. Nej, förresten, det är inte alls oklart. Som bortasupporter är det ju jag som är problemen med svensk fotboll. Min säkerhet är av underordnad betydelse för SvFF och Hammarby Fotboll. När beslutet kommer avser jag åter sända ett e-post till Hammarby Fotboll där jag klargör detta och meddelar dem om jag inte får tillbaka mina hundra spänn (bokningsavgiften kan jag förstås glömma) så kommer jag kontakta ARN.

Tillbaka till Sverige igen

Efter en vecka i Italien med mycket begränsad tillgänglighet på internet i ett land där allt dubbas så är jag åter i den så kallade verkligheten. Det första jag tar reda på att att GAIS har slarvat bort en ledning mot Ljungskile SK. Sedan ger tjuvlyssnande av en konversation när jag äter en hamburgare i väntan på en flygbuss tillbaka till Muppsala en ögonblicksbild av tillståndet i landet – de talas om bostadsrättsaffärer; spekulationer på eget boende. Att detta (och vädret) är det enda människor tycks tala om är ett i mina ögon säkert tecken på att vi inte kan förvänta oss en vändning efter sådär 20 år av mer eller mindre misslyckade reformer. Sedan kommer flygbussen, som tycks speciellt utvald för sin olämplighet att ta emot passagerare med stor packning. Det drabbar inte mig i detta sammanhang, då jag reser lätt, men med en veckas perspektiv står det klart att Sverige är ett land med serviceavgifter men ingen service.

I Italien har jag levt en bubbla där GAIS inte förlorat matcher (som jag känt till) och jag hade ingen aning om vad som sas om den där paddan till politiker och bunga-bunga-partajare som då och då syntes på diverse skärmar. Dessutom så försökte värdarna tvinga på mig fem-sex rätter vid varje middag. Bubblan kanske trots allt är att föredra men jag kan ändå inte tvinga mig själv till att genuint lägga ner min själ i bostadsspekulationer och livspusselsstrategier. Dessutom spricker ju alla bubblor förr eller senare.

En notis om prissättning på kollektivtrafik

I dagens DN går det att läsa att en trafikforskare ger – som det uttrycks i rubriken – tumme upp för dyrare biljettpriser på Stockholms lokaltrafik (SL) under rusningstrafik. Detta skulle vara ett sätt att minska belastningen och minska behovet av nyinvesteringar. Kanske inte något jag i vanliga fall skulle tänka så mycket på. Jag bor inte i Stockholm och även om det finns en SL-pendel till Muppsala numera så använder jag inte heller den i någon större utsträckning. Tydligen har Stefan Fölster skrivit något på DN Debatt tidigare under veckan.

Nej, vad jag finner intressant är de givna utgångspunkter som såväl journalisten som trafikforskaren tycks ha: ”[Han] tror att många resenärer är beredda att betala mer om det leder till minskad trängsel. – Det skulle till exempel göra att de som åker långt med pendel kunde sitta och jobba på tåget, säger [trafikforskaren] Krüger.” Med andra ord förväntas tunnelbaneresenärerna ha reella alternativ och/eller kunna välja vid vilken tidpunkt de åker till jobbet. De förväntas också – och detta är det jag framförallt finner roligt- kunna arbeta i vagnen när de nu betalat för sina rusningstrafikbiljetter.

I Stockholm finns det alltså inte längre människor som är bundna i tid och rum i sitt förvärvsarbete! Framtiden är redan här, eller där (utanför Stockholm är vi ju alltid lite efter)

Svårt att komma in på Oxford, och ut på internet

Min första dag i Oxford fortsätter. Efter att ha noterat att avståndet tillbaka till High Street inte är särskilt lång så väljer jag att gå tillbaka, en tjugo minuters rask promenad. Därefter följer University of Oxfords motsvarighet till flygbolag – jag måste gå och hämta ut mitt id-kort, som jag behöver för att komma in på bibliotek, colleges etc. Min kollega, som var här förra året, säger att det hela är omständigt och att det kan ta evigheter att få kortet. Borde inte egentligen vara några problem tycker jag, då jag sänt in ett påskrivet kontrakt med foto och allt. Efter att ha gått fram och pratat med en kille så visar det sig givetvis att kontraktet försvunnit i posten, eller någon annan stans. Så jag måste gå bort och fixa ett nytt foto. Jag traskar i vredesmod över till Boots och sätter mig i ett fotobås. Det hela är inte helt olikt situationen då jag tog fotot som försvann förra gången (givetvis borde jag tagit med mig kvarvarande foton men det är lätt att vara efterklok). Jag är en smula stressad, irriterad och svettig På första bilden ser jag således rätt irriterad ut. Jag godkänner det i alla fall och tänker att jag kommer la att se någotsådär ut på något av de följande fotona. Till min förvåning blir det inga fler fotografier. Istället skrivs min sura min ut i fem exemplar. Jag traskar tillbaka till Examiners School med mina nya, sura foton. Killen är i grunden väldigt trevlig men jag ger inte mycket för chanserna att kortet kommer att bli klart till fredagen.

Så det blir bara att traska tillbaka till New Hinskey, området där jag bor, efter att efter lite kringvandrande hittat en mataffär. Efter en tid kommer Lynn tillbaka och börjar laga mat till Peter som kommer tillbaka mycket kort innan han åker vidare till övning med deras kubanska band. Peter, som arbetar för en organisation som försöker påverka företag att ta ansvar för arbetsvillkoren hos sina underleverantörer, är väldigt trevlig. Jag är emellertid lite irriterad över att detta inte medför att jag kan komma ut på internet, då han tydligen har något avancerat säkerhetssystem som han inte helt själv kan kontrollera. Han vill göra detta för mig och James, en kille från Hereford som är här för ett jobb med community housing som jag inte riktigt förstår vad det innebär, samtidigt när alla är hemma samtidigt. När kan detta inte tänkas hända? Hade inte University of Oxford slarvat bort mitt foto hade jag ju kunnat få Wifi där någonstans men ack nej…

Efter att ha lagat mat och snackat lite med James går jag och lägger mig och läser. Efter ett tag börjar det bli riktigt kallt, då det är i England så tänker jag att det är väl något man får vänja sig vid. Efter en tid smyger jag ner under täcket och täcker även över med en extra filt. Då jag i GMT räknat gick upp klockan 4 så somnar jag innan Lynn och Peter kommer tillbaka. Bättre lycka på fredagen?

(notera även det så kallade Oxfordkomma jag använder mig av i rubriken!)

Resa till Oxford

Jag har två egenskaper som är av betydelse i resesammanhang. För det första gillar jag inte hur det, framförallt på flygplatser, sätts upp en massa regler och tidpunkter som måste passas. Regler som jag gör mitt för att försöka följa men som andra människor glatt tycks kunna strunta i, gråta eller tjata lite, få som de vill och ofta på oss regelföljares bekostnad. Nu är inte jag på detta sätt i alla sammanhang, men i samband med resor blir jag irriterad över att jag skall följa regler samtidigt som jag saknar egentlig makt över situationen. För det andra är jag sparsam. Detta medför att jag bokade ett flyg till Heathrow som avgick, eller skulle ha avgått, kl 7.15.

På tåget – snortidigt

En önskan om att vara ute i god tid innebar att jag gick upp klockan fem på morgonen för att ta tåget till flygplatser, för ett pris som återigen gått upp i samband med att Uppsala fått ynnesten att vara ändstation i den kungliga huvudstadens pendeltågsnät. I vilket fall är jag framme vid incheckningen lite mer än en timme innan avgång. För att göra det hela lite smidigare för sig själva har British Airways, likt de flesta flygbolag, incheckningautomater. För att få ut mitt bordningskort måste jag först slå in min bokningskod, sedan mitt personnummer och sedan min bokningskod igen. För detta får jag en bit papper. Sedan får jag gå och ställa mig i en kö. Uppskattningsvis 2/3 gör som jag. Den sista tredjedelen går direkt till disken. Vi har i detta fall förvisso olika köer (när jag flög på julafton var inte detta fallet och alla som stod i kö till maskinerna fick stå i samma kö som de som struntade att stå i maskinerna, och som sedan tog upp en massa tid för andra människor som faktiskt gör som flygbolaget säger åt oss att göra). Då de var två personer för varje kö var det ändå knappast någon tidvinst att göra incheckningen innan, då 2/3 ändå är fler och har mer tid än 1/3 av de som skall flyga. Sedan när jag väl kommit till flygplanet blir det hela försenat sådär 30 minuter på grund av dimma i Londonområdet. Jag hade nog kunnat sova till sex på morgonen. Det är nog för övrigt tid att jag lär mig strunta i vad flygbolaget säger åt mig att göra. Skall la släntra in lite slött tio minuter innan avgång. Dessa verkar ju ändå få bättre service.

Nå, jag kom i vilket fall iväg och landade på Heathrow halv tio engelsk tid. Då jag redan visste att bussarna till Oxford endast tog kontanter (om man inte bokade i förväg) så var jag tvungen att gå och ta ut pengar ur en automat som, visade sig senare, gav mig en rätt kass kurs. Tur för internationella storbanker att de lärt sig lite om bondfångeri på stora flygplatser – något skall ju stackarna tjäna pengar till. På grund av denna omväg missade jag precis bussen till Oxford och fick vänta tjugo minuter på nästa.

Än så länge en rätt gnällig historia. Nu börjar det dock bli lite trevligare. Börjar snacka lite med en kille på bussen och fördriver därigenom en och en halv timma i ett rätt behagligt samtal om det gamla vanliga; väder, fastighetspriser, valutakurser och lite sånt som folk talar om när de inte har så mycket för sig och är från olika länder. Hoppar av på High Street i centrala Oxford. Där får jag första gången se några av de colleges kring vilket Universitet är uppbyggt. Stänga tegelborgar som inte gör mycket för att verka inbjudande. De jag kan se från High Street, såsom All Souls som jag besöker dagen därefter, har inte ens någon liten skylt som förkunnar vad huset heter.

Boende i Oxford

Efter lite trubbel med att fatta vilken buss jag skall ta för att komma till där jag skall bo. Jag släpps in av min hyresvärds flickvän Lynn (de är båda i 50-årsåldern så termen girlfriend kanske är lite märkligt i mina öron) i ett typiskt engelsk hus av tegel med blå dörr. Peter, som min hyresvärd heter, kallades bort på ett viktigt möte i London och kunde inte närvara. Lynn, som arbetar för ett förlag som ger ut böcker i African Studies, bjuder på kaffe. Hon måste vidare och jag får en nyckel.

Livstilsbutikers selektiva berättelser

Ett allt mer förekommande koncept, även om det la egentligen inte är någon ny idé, är att företag inte bara säljer varor utan också säljer en livsstil. På senare tid hade detta utvecklats allt mer genom så kallat storytelling, vilket på svenska och mer sanningsenligt blir sagoberättande. Till konsumenten berättas en historia om företaget som skall göra oss mer villiga att köpa deras konserverade gröt, som inte alls tillverkas av moster Anna enligt gammelmormor Gretas recept, utan i en hälsovådlig fabrik i Kaliningrad.

I söndags var jag ute och strosade med min bättre hälft, en tillfälligt inneboende och vårt bedårande bihang. Min bättre hälft ville spontant titta in i en butik, vilket innebar att jag hade gott om tid och stå och titta mig omkring. På vägen bakom disken i denna butik – låt oss kalla den Gnejs – så var butiksföretagets historia upptecknad – två personer skapade verksamheten från en idé och allt låter väldigt gulligt.

Vad som aldrig står med i sådana historier är när dessa två personer kashade in och sålde sitt lilla kärleksbarn till en stor koncern!

När jag sedan skall kolla upp detta ondskefulla investmentbolag så visar det sig vara en familjeägd koncern som började som en liten agentur i Hässleholm för nittio år sedan. Min ambition att rasa mot den ansiktslösa, förljugna kapitalismen utan långsiktigt ägande i åtanke kom lite på skam här… jag får återkomma och skriva vidare på detta inlägg när jag grävt fram lite skit om koncernen…. kanske familjen offrar småbarn till Molok eller något…