integration

Så talade nationalekonomen

Sitter och läser lite en bok med titeln ”Migration Theory – Talking across Disciplines”. Det är en i många avseenden tämligen ordinär akademisk antologi av ett typ som numera är tämligen vanliga. Företrädare för olika akademiska discipliner sammanfogas i en pärm där de på sitt sätt får försöka sammanfatta hur och på vilket sätt deras ämne försökt förklara internationell migration. Representanterna kommer från ämnena historia, sociologi, geografi, antropologi, demografi, statsvetenskap, juridik samt nationalekonomi.

Även om jag bara kommit halvvägs så tycks de alla försöka peka mot interdisciplinära möjligheter och utmaningar. Detta i linje med baksidestexten där redaktörerna har skrivit följande: ”Rich analysis and understanding of [international migration] can only come from a multidisciplinary approach across the social sciences.”

Sedan kommer jag till nationalekonomen, den i sammanhanget kände Barry Chiswick, som redan på första sidan lägger ner lagen för läsaren:

”The authors of several essays in this volume […] express regret regarind the virtual abscence of theory in the studies of migration in their respective field […]. The research in their field is far to often group or time and place specific […]. This crisism is seldom leveled at economics. Indeed, all too often historians, sociologist, and other social scientists complain that economics is much to focused on formalism, with too little interest in specific groups of time and place.

Economics is about the real world in which we live. […] The basic methodology of economics is the scientific method, that is, to develop models based on maximizing behavior […]. Hypotheses are maintained only to the extent that they are consistent with the data, that is, the real world.”

Sedan fortsätter Chiswick med att rada upp sina vanliga formler som la i stort sett är samma som han använt i alla sina artiklar och böcker sedan 1970-talet. Inga diskussioner om eventuella problem med grundantaganden eller vad hans nationalekonomi kan lära av andra discipliner. Discipliner som han implicit har anklagat för att inte – i alla fall inte i samma utsträckning som han – hålla på med den verkliga världen eller använda sig av en vetenskaplig metod.

Oavsett vad man tycker om neoklassisk nationalekonomi visavi andra akademiska ämnen är det tydligt att Chiswick inte talar över disciplingränserna, som bokens undertitel antyder – han predikar. Undrar hur stämningen var på kalaset i samband med bokens tryckning och utgivning?

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator – jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Noterat kring Minaret-förbud

Jag – och till synes stora delar av världen – noterade med förvåning att Schweiz genom en folkomröstning bestämt sig för att förbjuda minareter. Alplandet har för vana att ha folkomröstningar om de mest väntade och oväntade frågor och vad jag vet är det sällan som deltagandet är vidare högt. 55 procents deltagande var enligt uppgifter ovanligt högt, vilket säger en del.
Det är onekligen intressant hur integrationsdebatter oftast fokuserar på synliga men enligt min uppfattning perifera detaljer. Debatten om slöjan har varit het i Sverige och utomlands. I ett land där många gifta kvinnor på landsbygden för bara ett handfull generationer sedan förväntades bära huckle upplevs ett klädesplagg som täcker huvudet som ett kulturellt hot – Efter jazzgossar, raggare, hippies, punkare och jag vet inte vad tycker man la att det borde vara svårt att chocka folk med kläder.

Masthuggskyrkan dominerar Göteborg i sådan utsträckning att planer gjordes för att kunna spränga bort landmärket i en krigssituation för att inte ge fi en allt för god referenspunkt i landskapet.

Jag har inte så värst mycket till övers till detta sätt att tänka. Onekligen är det andra frågor kring synen på demokrati, frihet och människans rättigheter som är långt mycket viktigare än kläder och byggnader. Det är trots allt tveksamt om förbudet är i linje med FN:s konventioner om människa rättigheter, en konvention som just anklagas för att vara en produkt av en västerländsk diskurs.

Tilläggas bör att jag inte heller har något till övers gentemot hysteriskt indignerade skrik från olika auktoritära länders mot diverse skämtteckningar i danska tidningar och liknande som uppvisar en frapperande okunskap och/eller ovilja att acceptera spelreglerna i ett öppet samhälle. i många avseenden är reaktionerna mot ett förbud i högre grad uttryck för en disharmoni än de saker som förbjuds.

Medan minareter uppfattas som ett störande inslag är det fortfarande fritt fram för kyrkor. Ja, kyrkans dominans över stadsbilden tas i många svenska städer för given, fast väldigt få besöker dem. Att bygga ett hus som blockerar ett kyrktorn är per definition fel.

Brutalistiska Boston City Hall är något av de fulaste offentliga byggnader jag sett

Trots att dessa kyrkotorn får dominera i vårt sekulära samhälle accepteras de och väldigt många av de där kristna människorna klarar på något sätt att integrera med övriga delar av samhället på lika villkor. Det är givetvis det som är viktigast, inte om byggnaderna stör stadsbilden. Samma sak med tyg i ansiktet. Det relevanta är om människan bakom kan interagera och fungera i sin sociala omgivning.

Några av de kanske fulaste byggnader vi har i detta land torde vara efterkrigstidens olika modernistiska kommunalhus. Bara för att jag tycker att byggnaderna är fula så vet jag inte om jag av den anledningen är för kommunalt självstyre och demokrati.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor…) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser – GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Romantiserat folkhem och klassisk högerpolitik

Emellanåt hånar jag journalister här på min blogg. Ibland finns det dock anledning att även framhäva något positivt. DN:s Kajsa Ekis Ekman tog sig häromdagen på sig grovhandskarna och läste igenom Sverigedemokraternas partiprogram. Det måste ha varit jobbigt, eller i alla fall tråkigt och förvirrande – tänker jag mig.

OK, det kanske inte är Günter Wallraff klär ut sig till gastarbaiter eller George Orwell prövar på fattigt liv i Paris och London på 1930-talet, men jag skulle ju vara positiv…

Analysens essens är att medan Sverigedemokraterna försöker framhäva sig själva som ett parti som skall återställa det fallna folkhemmet och drömmen om välfärdspolitik under sin slogan ”Trygghet och tradition” så förespråkar de i realiteten gammal god högerpolitik. Av Sverigedemokraternas olika målgrupper är det endast en som i realiteten tjänar på deras politiska program – välbärgade i villaområden.

Egnahemsboende i Göteborg är stadens mest segregerade grupp – äntligen ett alternativ som tar deras parti! Med hjälp av väl valda skattesänkningar så kan de snart ha råd med svart husa och då är segregationen löst!

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen – genom Hallerby – betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet – att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi – jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum – Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera – annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.

* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener – allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen – eller?

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt – som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?

* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.

Att mäta rasism

Torsdagens GP Debatt fick igång mitt minne en smula. I Adopterade upplever vardagsrasism i Sverige presenterar artikelförfattarna att genom djupintervjuer med ett antal utlandsadopterade kommit fram till slutsatsen att rasismen ännu lever och frodas i landet:

”Då vår studie visar att även människor som växer upp och lever i helsvenska familjer och sammanhang diskrimineras med anledning av sitt utseende, bör vi sluta med att bara tala om etnisk diskriminering såsom är fallet idag, utan också slå fast att det i Sverige år 2008 pågår rasdiskriminering.”

Citat från artikeln

Metoden har alltså varit intervjuer. Jag är alltid lite skeptisk när en forskare sätter sig ner med en representativ människa från lämpligt strata, tittar dem djupt i ögonen och frågar hur det står till. Enkelt uttryck föredrar jag kvantitativa undersökningar framför kvalitativa. Inte minst ett så stort ämne som rasism.

Rasism och annan diskrimingen är dock mycket svårt att mäta. På en rak fråga kommer de flesta människor medvetet eller omedvetet att ljuga, antingen för att de är politiskt inkorrekt (även om det är anonymt) eller för att de är omedvetna om sina egna fördomar. Även att vända sig till offren för diskriminering – som i den ovan refererade undersökningen – är problematiskt; trots allt är det fullt rimligt att i alla fall en del av dem vill skylla personliga misslyckanden på något annat än sina egna tillkortakommanden.

Ett sätt att försöka angripa förekomsten som diskriming från ett annat håll är ofta deriverade från Gary Beckers teorier om diskriminering och humankapital. I detta sammanhang har det ofta talats och skrivits om så kallat ”Sverige-specifik kunskap” när integrationsfrågor har kommit på tal. Kort och burdust sammanfattat kan man säga att skillnader mellan invandrare och infödda svenskars framgång på till exempel arbetsmarknaden som inte går att förklara med hjälp av observerbara variabler (ålder, kön, utbildning etc) beror på denna mer svårdefinerade kunskap som kanske framförallt inbegriper sociala nätverk och förmåga att tolka koder och normer i det svenska samhället.

Problemet med denna hypotes är förstås att om man drar den för långt reduceras all rasism och diskriminering ner till en förklaring som beror på en brist hos minoriteten och inte alls på korkade fördomar. Men då borde ju inte detta drabba adoperade som växt upp i landet och tagit del av denna ”Sverige-specifika kunskap” från sina blonda, ariska föräldrar – eller hur? Ja, men som jag redan poängerat är detta svårt att avgöra med direkta intervjuer.

Men nu till min deus ex machina, det finns nämligen minst en undersökning som går runt denna problematik. I nr 8/2008 av tidskriften Ekonomisk Debatt publicerade lektor Dan-Olof Rooth (jag har inte läst någon av hans senare forskning – så måhända har han kommit längre) en undersökning med titeln ”Etnisk diskriminering och ‘Sverige-specifikt’ kunskap – vad kan vi lära från studier av adopterade och andra generationens invandrare?” (pdf). Däri jämförs framgången på arbetsmarknaden för adopterade i jämförelse med svenskar efter att deras socioekonomiska bakgrund tagits i beaktande.

”En första slutsats är att jag inte kunnat förkasta att diskriminering på grund av hudfärg faktiskt förekommer på den svenska arbetsmarknaden. Om den icke observerade positiva familjeeffekten och den icke observerade negativa adoptionseffekten exakt tar ut varandra, vilket de verkar göra för adopterade med svenskt utseende, för vilka studien inte finner några skillnader gentemot infödda svenskar, innebär det att diskriminering på grund av hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
[…]
Vi fann dessutom att ”Sverige-specifik” kunskap verkar vara väldigt viktigt för att finna en bra position på arbetsmarknaden. Denna slutsats kan dras från en jämförelse av sannolikheten för arbetslöshet för grupper med samma utländska bakgrund, men där en förälder är född i Sverige respektive där båda föräldrarna är födda utomlands.”

Citat från Rooths slutsatser

Fördelen med Rooths angreppsätt är att det inte tar med något allmänt tyckande i beräkningen. Istället är det svart på vitt vad hudfärg och etnicitet har för betydelse för individens möjligheter på arbetsmarknaden. Finns förstås alltid anledning att tolka även sådan information med försiktighet, statistiska felkällor och allt det där, men det är i alla fall intressant att visa på att det går att komma runt det allmänna subjektiva tyckandet och faktiskt komma till problemets kärna med rätt angreppsätt.

Radhusdöden i P1

Måndagen innehöll – förutom en tacksamt kort arbetsvecka innan nästa helg, om än en kort sådan – ett intressant reportage i Vetandets värld om det minskande bygget av radhus i Sverige. Ja, i alla fall tyckte jag det var intressant; notera kommentaren nedan.

”Ett ovanligt dåligt vetandets värld-program. Okunnigt och dumt pladder hit och dit som inte gav någon behållning alls. Jag lyssnade enbart för att jag själv bor i ett radhusområde på Lidingö, mycket trevligt sådant byggt på 60-talet på Bo gärde. Här på Lidingö finns ju också Sveriges äldsta radhusområde, Canada. Det hade varit mer motiverat att besöka Lidingö-husen än de välkända på Ålstensgatan.”

Än så länge enda kommentaren till programmet på dess hemsida – alltid spännande när Lindingöbor får en chans att komma till tals!

Tjugo minuter är ju inte så långt tid men det hans med en exposé över radhusets uppgång och fall under 1900-talet och fram till nutid. Från de tidiga derivaten från det engelska stadsradhuset till radhusbubblorna som symbol för det svenska i teve-produktioner som ”Svenska hjärtan” och ”Svensson, Svensson” och fram till dess död med med kataloghusens eklektiska villaområden. En utveckling som i mångt och mycket präglas av andra trender som har att göra med synen på samhället kontra individen; från folkhemsmedborgaren i identiska radhus till robinsonardens unika hus som hon hittat i en katalog.

Den intervjuade samtalspartnern frilansjournalisten Dan Hallermar (har en egen blogg med det avskräckande namnet punkhusblogg) kunde givetvis inte heller låta bli att poängtera kännaren- och då kanske inte nödvändigtvis endast arkitekters – aversion mot plottriga och ofokuserade villaområden (han jämför dem med startfältet i schlagerfestivalen*) och för radhusens mer genomtänkta enlighet. Måhända kan uppfattas som snobbism men Hallermar har – enligt mig i alla fall – en viktig poäng att så länge vi inte bor ute i skogen så bor vi aldrig ensamma, något som radhuset förstår men näppeligen den unika kataloghuset.

Radhus mitt i betongen
Hallmar nämnde också lite i förbifarten ett vad han tyckte intressant radhusprojekt i Tensta**. Efter lite letande hittade jag området (tror att det är samma område som på bilden ovan) med det lite obehagliga namnet Familjeband (Norénpjäs?). vet la inte riktigt vad jag tycker om det – försöken att bygga stadsradhus i Sverige verkar i allmänhet trevande och fegt. I beaktande av dess läge så är det per defintion trafikseparerat. Det verkar dock intressant att de faktiskt på riktigt spränger in ett radhusområde mitt i ett område av flerfamiljshus i betong, inte bara lite så där på sidan av i en skog och sedan dillar något om att det är bra för integrationen och mångfalden.

* Jag kan säga att för varje år som går har jag allt mindre uppfattning om vad för människor som är med i Schlager-SM. Ett allt mer fragmentariskt mediautbud innebär att inte har en susning om vad som pågår i alla dessa märkliga program om stjärnor som dansar eller åker skridskor eller människor som försöker bli stjärnor elller gifta sig. Framsidorna på kvällstidningarna och skvallertidningarna (som om det är någon skillnad, annat än presstödet) kunde lika väl handla om utomjordingar.
** Tensta i Stockholm; det senare sas nog aldrig i programmet – vi mediakonsumenter örväntas veta allt om Stockholms avarter och miljonprogram. Som Lidingö till exempel, socioekonomiskt identiskt med Hising Island som dock oftast får tillägget i/utanför Göteborg.

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret