integration

Så talade nationalekonomen

Sitter och läser lite en bok med titeln ”Migration Theory – Talking across Disciplines”. Det är en i många avseenden tämligen ordinär akademisk antologi av ett typ som numera är tämligen vanliga. Företrädare för olika akademiska discipliner sammanfogas i en pärm där de på sitt sätt får försöka sammanfatta hur och på vilket sätt deras ämne försökt förklara internationell migration. Representanterna kommer från ämnena historia, sociologi, geografi, antropologi, demografi, statsvetenskap, juridik samt nationalekonomi.

Även om jag bara kommit halvvägs så tycks de alla försöka peka mot interdisciplinära möjligheter och utmaningar. Detta i linje med baksidestexten där redaktörerna har skrivit följande: ”Rich analysis and understanding of [international migration] can only come from a multidisciplinary approach across the social sciences.”

Sedan kommer jag till nationalekonomen, den i sammanhanget kände Barry Chiswick, som redan på första sidan lägger ner lagen för läsaren:

”The authors of several essays in this volume […] express regret regarind the virtual abscence of theory in the studies of migration in their respective field […]. The research in their field is far to often group or time and place specific […]. This crisism is seldom leveled at economics. Indeed, all too often historians, sociologist, and other social scientists complain that economics is much to focused on formalism, with too little interest in specific groups of time and place.

Economics is about the real world in which we live. […] The basic methodology of economics is the scientific method, that is, to develop models based on maximizing behavior […]. Hypotheses are maintained only to the extent that they are consistent with the data, that is, the real world.”

Sedan fortsätter Chiswick med att rada upp sina vanliga formler som la i stort sett är samma som han använt i alla sina artiklar och böcker sedan 1970-talet. Inga diskussioner om eventuella problem med grundantaganden eller vad hans nationalekonomi kan lära av andra discipliner. Discipliner som han implicit har anklagat för att inte – i alla fall inte i samma utsträckning som han – hålla på med den verkliga världen eller använda sig av en vetenskaplig metod.

Oavsett vad man tycker om neoklassisk nationalekonomi visavi andra akademiska ämnen är det tydligt att Chiswick inte talar över disciplingränserna, som bokens undertitel antyder – han predikar. Undrar hur stämningen var på kalaset i samband med bokens tryckning och utgivning?

Annonser

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator – jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Noterat kring Minaret-förbud

Jag – och till synes stora delar av världen – noterade med förvåning att Schweiz genom en folkomröstning bestämt sig för att förbjuda minareter. Alplandet har för vana att ha folkomröstningar om de mest väntade och oväntade frågor och vad jag vet är det sällan som deltagandet är vidare högt. 55 procents deltagande var enligt uppgifter ovanligt högt, vilket säger en del.
Det är onekligen intressant hur integrationsdebatter oftast fokuserar på synliga men enligt min uppfattning perifera detaljer. Debatten om slöjan har varit het i Sverige och utomlands. I ett land där många gifta kvinnor på landsbygden för bara ett handfull generationer sedan förväntades bära huckle upplevs ett klädesplagg som täcker huvudet som ett kulturellt hot – Efter jazzgossar, raggare, hippies, punkare och jag vet inte vad tycker man la att det borde vara svårt att chocka folk med kläder.

Masthuggskyrkan dominerar Göteborg i sådan utsträckning att planer gjordes för att kunna spränga bort landmärket i en krigssituation för att inte ge fi en allt för god referenspunkt i landskapet.

Jag har inte så värst mycket till övers till detta sätt att tänka. Onekligen är det andra frågor kring synen på demokrati, frihet och människans rättigheter som är långt mycket viktigare än kläder och byggnader. Det är trots allt tveksamt om förbudet är i linje med FN:s konventioner om människa rättigheter, en konvention som just anklagas för att vara en produkt av en västerländsk diskurs.

Tilläggas bör att jag inte heller har något till övers gentemot hysteriskt indignerade skrik från olika auktoritära länders mot diverse skämtteckningar i danska tidningar och liknande som uppvisar en frapperande okunskap och/eller ovilja att acceptera spelreglerna i ett öppet samhälle. i många avseenden är reaktionerna mot ett förbud i högre grad uttryck för en disharmoni än de saker som förbjuds.

Medan minareter uppfattas som ett störande inslag är det fortfarande fritt fram för kyrkor. Ja, kyrkans dominans över stadsbilden tas i många svenska städer för given, fast väldigt få besöker dem. Att bygga ett hus som blockerar ett kyrktorn är per definition fel.

Brutalistiska Boston City Hall är något av de fulaste offentliga byggnader jag sett

Trots att dessa kyrkotorn får dominera i vårt sekulära samhälle accepteras de och väldigt många av de där kristna människorna klarar på något sätt att integrera med övriga delar av samhället på lika villkor. Det är givetvis det som är viktigast, inte om byggnaderna stör stadsbilden. Samma sak med tyg i ansiktet. Det relevanta är om människan bakom kan interagera och fungera i sin sociala omgivning.

Några av de kanske fulaste byggnader vi har i detta land torde vara efterkrigstidens olika modernistiska kommunalhus. Bara för att jag tycker att byggnaderna är fula så vet jag inte om jag av den anledningen är för kommunalt självstyre och demokrati.

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor…) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser – GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Romantiserat folkhem och klassisk högerpolitik

Emellanåt hånar jag journalister här på min blogg. Ibland finns det dock anledning att även framhäva något positivt. DN:s Kajsa Ekis Ekman tog sig häromdagen på sig grovhandskarna och läste igenom Sverigedemokraternas partiprogram. Det måste ha varit jobbigt, eller i alla fall tråkigt och förvirrande – tänker jag mig.

OK, det kanske inte är Günter Wallraff klär ut sig till gastarbaiter eller George Orwell prövar på fattigt liv i Paris och London på 1930-talet, men jag skulle ju vara positiv…

Analysens essens är att medan Sverigedemokraterna försöker framhäva sig själva som ett parti som skall återställa det fallna folkhemmet och drömmen om välfärdspolitik under sin slogan ”Trygghet och tradition” så förespråkar de i realiteten gammal god högerpolitik. Av Sverigedemokraternas olika målgrupper är det endast en som i realiteten tjänar på deras politiska program – välbärgade i villaområden.

Egnahemsboende i Göteborg är stadens mest segregerade grupp – äntligen ett alternativ som tar deras parti! Med hjälp av väl valda skattesänkningar så kan de snart ha råd med svart husa och då är segregationen löst!

Att utvärdera utvärderingar av sfi

Den sittande regimen i Sverige gillar mål som går att mäta. Det om något är tydligt för mig när jag läser statssekreterare Christer Hallerbys (fp) replik i en pågående debatt kring sfi (Svenska För Invandrare*). Ur ett integrationssynpunkt är givetvis sfi:s sätt att fungera (eller inte fungera) viktigt för den svenska integrationspolitiken, då det är en av få verktyg som direkt har med saken att göra, medan frågor som boende, arbete och utbildning i många och mycket hamnar på andras bord och inte är unika problem för integrationsfrågan.**

Regeringen – genom Hallerby – betraktar två metoder för att få ut mer av de resurser som det offentliga plöjer ner i sfi:

1) Omformulera läroplanen och inför prov som gör det möjligt att mäta sfi:s resultat

2) Ge sfi-studerande incitament att klara av den högsta kursen genom att ge dem incitament i form av 12 000 spänn.

Som jag ser det finns det två potentiella problem med detta upplägg:

1) Brister i måldefinition. Tänk tillbaka på er egen skolgång, var syftet med studier att få bra resultat på proven? Jag anser mig själv hyfsat bevandrad i det svenska språket och har integrerat mig väl i det svenska samhället trots mitt ursprung i dansk kulturbygd (freden i Brömsebro var skedde precis, ur ett geologiskt perspektiv) och kan utan större problem föra in typiska svenska ord som shopping och printa i dagligt tal. Däremot är jag rätt värdelös på till exempel grammatik (nu vet jag inte i vilken mån grammatik är en del av sfi:s prov, men ni förstår vad jag menar). Syftet med sfi är väl rimligen att kursdeltagarna på sikt skall kunna skaffa sig en plats i det svenska samhället, få ett arbete, skaffa sig vänner, delta i det politiska och kulturella livet – att kunna bli lyckliga. Det är förstås rysligt svårt att mäta! Även ett mindre idealisitk och trovärdigt mål för regeringens politik, att få fler skattebetalare, kan vara bökigt att bedöma. För att mäta ett medels effektivitet är det således enklare för staten att mäta i vilken utsträckning medlet nås istället för att försöka utvärdera om målet nås. Vi mäter provresultat snarare än kunskap helt enkelt.

2) Felriktade incitament. Genom att ge pengar till den som klarar av den högsta kursen finns det måhända en risk att hyfsat begåvade kursdeltagare som i realiteten uppnått det som sfi skall ge en grundplåt för och i praktiken kan utveckla sitt språk på egen hand, genom att de fått ett jobb exempelvis, uppmuntras att faktiskt stanna kvar längre i sfi än vad de egentligen behöver.

Nu förespråkar jag verkligen inte att regeringen skall slänga pengar till sfi utan vare sig utvärderingar eller mål. Jag påstår mig inte heller veta allt som finns att veta om sfi – jag har ju aldrig gått eller lärt ut kurserna. Däremot blir jag lite perplex och besviken över regeringens emellanåt huvudlösa kamp för att förvandla komplicerade och mångfacetterade problem till något som kan bedömas och utvärderas med några enkla nyckeltal i deras kamp mot vad de kallar flum – Lex Björklund. En viktig orsak till att staten har vissa ansvarsområden är just att resultat och effekter är svåra att bedöma och utvärdera – annars hade kanske marknaden kunnat sätta ett pris på varan och den sittande regeringen hade satt igång och avreglerat. Liknande resonemang kan som bekant föras kring polisens trafikövervakning, där antalet blås i nykterhetskontroller är viktigast.

* Notera att sfi ofta just skrivs sfi och inte SFI, vilket torde vara norm enligt de skrivregler som Gepe och andra publikationer skyller på när de stavar GAIS med gemener – allt är en stor konspiration!

** Integrationens motsats är enligt regeringens definition utanförskap. Ett utanförskap som egentligen inte nödvändigtvis har med invandring att göra. En obildad, arbetslös, blekfet svenne med taskigt språk i Skinnskatteberg är inte nödvändigtvis mer innanför det svenska samhället än en somalisk trebarnmor i Hammarkullen – eller?

Aggressiva Billström

Läser på DN Debatt en moderat arbetsgrupps planer för en ny, hårdare invandrarpolitik*. Jag skummar mest igenom de krav och lösningar som Billström och hans kumpaner pekar på. Jag är tillräckligt beläst i frågan för att se och förstå att deras förslag mest är huggskott. Problemet står inte att finna i lösningarna utan den begränsade och fragmenterade bilden som finns av själva problemet. Exempel: är arbetslöshet bland invandrare ett integrationsproblem eller ett arbetsmarknadsproblem eller lite av det ena och lite av det andra? Sättet att se på problemet leder till olika möjliga lösningar. Eftersom jag inte riktigt köper den moderata tolkningen av problemet så är det svårt att köpa argumenten., det handlar inte bara på deras syn på Invandraren utan i första hand om deras syn på Människan. Om man inte köper den moderata människosynen faller även deras lösningar som bygger på en given bild av vilka faktorer som får en människa att agera på ett visst sätt. Inte för att jag tvunget kan presentera en bättre, mer koherent bild av hur problemet (om det nu finns ett problem) är beskaffat, men i alla fall.

Jag är dessutom skeptisk till Billströms outsagda men till synes medvetna sammankoppling av kriminalitet och invandrares socio-kultur på något sätt överhuvudtaget är vidare konstruktivt i något avseende. Är detta något de tror på eller handlar det om att locka till sig vissa väljarsegment snarare än att faktiskt lösa problemet (vad nu problemet är)?

Exempelvis SvD fokuserar i sin deriverade sammanfattnings ingress på att Billström kräver att personer som tillskansat sig svenskt medborgarskap genom hot, mutor eller falska personuppgifter skall kunna förlora medborgarskapet. Som om det skulle vara något märkligt. Jag vet inte hur det fungerar i praktiken**, men det borde la inte i princip skilja sig från andra rättigheter tillskansade illegalt – som falskleg bland tonåringar och handikappsparkeringstillstånd för atletiska banktjänstemän i 30-årsåldern. Är det en viktig fråga och relevant fråga eller handlar det bara om att verka tuff och hård? Vem vågar möta Billström i en mörk gränd?

* Ja, det står invandrarpolitik, inte invandringspolitik. Skall det tolkas som att problemfokus flyttats från effekter av migration till migranten själv? Jag skulle tro det.

** Information på DN pekar dock på att det faktiskt inte är möjligt och hänvisar till lagförslag 2006.