Månad: september 2012

dls 0-0 GAIS

Ett derby som så många andra. Utan att kolla efter så torde oavgjort vara det vanligaste utfallet i matcherna mot den lilla satan under denna allsvenska sejour. En sejour som nu sjunger på sin svanesång. Av denna anledning fanns det inte heller någon grund för derbydiarréer och andra utfall av oro. Ja, i alla fall för mig som inte kan uppleva händelsen på plats så förlorade även ett derby – som egentligen skall ha en betydelse i sig självt – lite av sin vikt. Memma försökte hetsa upp mig med att sända över en bild på småpukarnas tifo, som jag själva ignorerat genom att titta bort men utan någon större effekt (jag har då så gammal mobil att bilden inte var vidare tydlig). Således präglades min upplevelse av ett visst illamående som inte ackommoderades med den sedvanliga magknipet.

Däremot upplevde jag andra känslor i form av en skiftande ilska och irritation. Förut har jag irriterat mig på att spelarna varit så pass kassa och inte gett allt och genom sin bristande inställning dragit ner klubben mot superettans avgrundsdjup (för vem vet när fallet stoppas?). Men det har alltid funnits en brasklapp som bygger på tvivlet att spelarna kanske helt enkelt är så dåliga. Att de i ett derby – om än mot ett likaledes relativt misslyckat dls, vars storsatsning knappat burit frukt – samtidigt kan göra en fullgod kämparinsats (även om det kanske brister i andra avseenden) gör närmast min underliggande irritation större. Om nu spelarna kan kämpa en match, varför har de då inte kämpat i några till? Chansen att klara sig kvar eller i alla fall nå en kvalplats har ju funnits kvar till relativt nyligen, även om jag gett upp. Om nu spelarna agerat som professionella och verkligen slitit för sin lön så kanske vi inte hade behövt befinna oss i denna position?

Det är samtidigt lätt för mig att säga. Jag, likt troligen de flesta andra som inte är fullständigt blinda för betydelsen av relationer i arbetslivet och annorstädes, har varit med om situationer där ett dåligt arbetsklimat eller -förhållanden medförd en rätt hafsig inställning till det arbete som någon annan betalar för. Man kanske kan tycka att de som är så privilegierade att de får leva på att spela fotboll skulle kunna ignorera detta. Så är emellertid inte fallet.

Framtida grönsvart ledning måste – utöver bättre ekonomiska beslut – måhända också se över vilka bedömningar som görs av personers beteende. Fotboll är en lagsport och det är som lag vi till synes har brustit denna säsong. De flesta av oss som är någorlunda torra bakom öronen minns den betydelse som tillskrevs Simon Slöfors och Kasse-Lasse anno pissmisär 2000. Som fotbollsspelare sett skulle de kanske skrivas upp bland de första vid lagurtagningen men som människor – då och där – borde de kanske inte ens suttit på bänken. Nu är det inte tvunget fråga om att GAIS behöver koncentrera sig på att anställa spelare med en viss personlighetstyp. 11 skitstövlar fungerar utmärkt om de är fråga om skitstövlar som trivs att arbeta ihop (och ägnar sig åt fotboll snarare än knarkhandel och trafficiking). Däremot måste spelare som skär sig med gruppen och skapar missämja inte värvas. Ingen människa är perfekt och alla kan nog bli destruktiva i fel sammanhang men nog är de ur dessa ”mjuka frågor” som katastrofen som vi sett på fotbollsplanen emanerat?

Nå, nog om detta. GAIS gjorde den acceptabel insats och släppte ju i alla fall inte in några mål. Dime Jankulovski gjorde några paradräddningar och även om det var dls som pressade på för seger under stora delar av andra halvlek så hade ju GAIS i alla fall några vettiga avslut, vilket man tyvärr inte kan säga att man sett i alla matcher tidigare. En poäng kommer emellertid inte att göra någon skillnad, så utanför derbybubblan är det ännu en besvikelse.

Annonser

Mjällby AIF 4 – 0 GAIS

Hur kan ett lag understiga ens förväntningar när man inte har några förväntningar? Detta kan tyckas svårt men det var det enda GAIS lyckades med i lördags när Mjällby – ett lag med ett skralt facit som spelar för att undvika kvalplatsen – krossade GAIS med 4-0. För de sista grönsvarta tokoptimisterna – bland vilka jag räknar de som klagar på oss supportar för att vi sprider negativ energi – var detta en potentiell sexpoängsmatch. För oss övriga var det helvetet på jorden. 4-0 var ett resultat i underkant då hemmalaget egentligen borde har gjort två eller till och med tre mål till mot ett gästande lag vars spelare lämnade sin heder och värdighet kvar i omklädningsrummet, om inte från början så i alla fall efter pausvilan.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 17. E. Johansson, 4. M. Mujcic, 20. K. Gustafsson;

10. J. Florén, 8. R. Spong (80′ 31. M. Gustafsson), 22. J. Aubynn (84′ 6. R. Ayarna);

29. Romario;

9. P. Ijeh, 18. L. Tornblad.

GAIS ställde upp med en 4-3-1-2 Uppställning. En sådan uppställning har fördelen av att vi får två anfallare och således potentiellt får lite mer möjligheter framåt. Detta har jag sett som nödvändigt, då det inte varit mycket en ensam anfallare har klarat av och Wanderson, numera någonstans på den Ryska stäppens södra rand, med behändigt avstånd till Krimhalvön och de vackra Kaukasien (jag har sett det på bild, OK!), ramlade ofta för långt ner för lagets bästa. Till detta fick Peter Ijeh och Linus Tornblad en hjälpgumma i form av den till en början både synlige och initiativrike Romario.

Ett problem som emellertid följer med en sådan uppställning är bristen på kantspelare. Detta blev ett problem för GAIS både i defensivt såväl som offensivt avseende. Om vi börjar med det senare medförde detta, som så många matcher förr, att GAIS inte hade något bredd i anfallsspelet och många anfall strandade på att alla spelare tryckte ihop sig centralt strax framför motståndarnas straffområde. Denna trängsel gynnade hemmalaget mer än GAIS. Dessutom hade det den negativa följden att vi fick dålig täckning på kanterna. Ytterbackarna Richard Ekunde och Kenneth Gustafsson är inte några offensiva spelare som egentligen kan bidra till bredd när anfallet går i stå centralt och defensivt var det verkligen en fara, när Mjällby ställde om. GAIS hade inget försvar som klarade sig på kanterna och detta bidrog också till några av Mjällbys mål, framförallt i början.

Jag satt på kontoret och såg matchen och beställde också för första gången sedan maj månad matchen via tjänsten csports. Denna tjänst tillhörande det numera omdöpta bolaget C More (att företaget, som inte tillhört franska Canal+ på ett antal år döps om till ett så pass töntigt namn hänger förstås samman med att de numera ägs av klantarna på TV4-gruppen, det mediabolag som gör mig glad att betala tv-licensen). Dessa har nu i bästa sovjetiska stil höjt priset till 159 kronor. Det är klart att när det blir allt lättare att hitta alternativa sätt att se matcher, genom spelbolagt som streamar för sina kunder och illegala streamingsidor som börjar bli lite bättre, och kostnaden för bredband går ner så är förstås lösningen att höja priserna. Med tanke på att GAIS inte skämde ut sig fullständigt fören de släppte in det första målet efter tio minuter medför detta en kostnad av 15.90 kronor minuten för något jag på något sätt uppskattade (det var för att jag missat så mycket GAIS på sistone som först gjorde att jag ändå var redo att betala för att bli garanterad en hyfsad bildkvalité). Jag förmodar att 071-nummer är billigare än så.

Jag skall inte bara vara negativ: GAIS hade två bra hörnor i början av matchen. Kanske de bästa hörnorna på hela säsongen (för vi har väl inte gjort mål på någon hörna eller fast situation överhuvudtaget?). Det var nog det.

Ijeh måste betraktas som föga mer än ett skämt som nu helt gett upp viljan att spela för att han vet att han ändå inte kommer att vara kvar nästa säsong. Han var både långsammare än backen Rosengren – 41 år ung – och kunde dessutom inte ta emot eller fördela bollar. Jag har inget minne av att han kom nära ett avslut heller. Han kommer säkert ändå att få spela. Jan Mak personifierar den amerikanska termen ”lame duck”. Alla spelare vet att han inte kommer eller ens vill vara kvar nästa år och han har knappast något inflytande över vare sig kontrakt eller försäljningar. Med tanke på den dåliga inställning och moral som präglar truppen så är det knappast en person som gör någon skillnad. Att ersätta Axén med honom var inget annat än ett misstag. Det hade varit bättre att låta någon med förankring och framtid i organisationen ta över ledarskapsrollen (även om SvFF väl har någon fjantig regel om att tränare officiellt skall ha gått några kurser uppe i Mordors torn i Solna).

Jag har en hel del anteckningar, vilka alla i stort sett går upp på olika klagomål. Jag kommer eventuellt att fylla på med dessa när eller om jag får lust längre fram.

Brott utan offer eller experiment

Jag missade GAIS match mot Kalmar FF igår söndag. Orsaken till detta var att jag varit på konferens i Paris och kom hem på söndag kväll. Jag har sett resultatet men jag vet inte om jag vill veta mer om det.

Istället skall jag fokusera på en annan händelse under söndagen. Flyget från CDG var lite försenat och det var lite strul med väskorna. Därför valde jag att ta Mupptåget till Muppsala istället för bussen, då detta gick före. Annars brukar jag ta bussen i första hand, då den är billigare och jag ogillar detta att allt skall få vara dyrt bara för att det är relaterat till flyget.

Arlanda-stationen ligger under mark och Arlanda City (allt mer flygplatser måste vara lite töntigt också). På plattformen finns föga mer än en automat där det går att köpa godis och läsk. Förra gången jag och min bättre hälft tog tåget – efter en semester i Riga för några månader sedan – så fick vi vänta rätt länge och jag gick fram till maskinen för att köpa något för att stilla min värsta hunger. Jag la i ett par guldtior och köpte någon chokladbit. Efter att jag gjort detta märkte jag att det fanns mer pengar kvar. Jag kom inte ihåg hur mycket men jag tog och köpte något annat också – helt gratis för egen del alltså.

Denna gång behövde jag inte vänta så länge och var kanske inte heller direkt hungrig men med förra gången i åminnelse kunde jag inte låta bli och gå fram och titta. Det fanns 59 kronor på maskinen. Jag tog en Raider. Efter att jag ätit upp min chokladbit så blev jag förstås lite törstig. Gick tillbaka och tog en Ramlösa. Då bestämde sig maskinen att spotta ut de återstående 19 kronorna. Jag tog dem och stoppade dem i fickan.

Jag är överlag en individ som följer regler. Internalisering av min uppfostran, måhända i kombination med någon medfödd disposition för detta, i kombination med förmågan att rationalisera mig agerande och förstå att det i stort är bättre för alla om man följer regler och koder, medför att jag brukar göra det som anses vara rätt, även om jag skulle vinna på att göra det motsatta. Det hindrar mig emellertid inte från att bryta mot sådana regler när jag uppfattar dem som direkt negativa och korkade. Att ta godis från en automat är i det avseendet helt oproblematiskt. Den som lagt i pengarna kan ju inte förväntas få tillbaka dem och företaget som har maskinen har ju faktiskt fått betalt. Det är ett brott utan offer.

Det hela tycks mig emellertid vara misstänksamt. Nog för att det finns en del flygresenärer som har mer pengar än de klarar av att hantera och kanske struntar i växeln. Men jag tänker mig att de flesta av dessa tar taxi och vem fyller på en automat med 59 kronor för mycket när den dyraste produkten kostar 20 kronor eller något åt det hållet? Jag börjar misstänka att det hela är del av något psykologiskt experiment och jag tittar mig runt efter dolda kameror medan jag dricker min Ramlösa.