Månad: juli 2009

Den olösliga ekvationen i Hammarkullen

Publicerad på gbg.yimby.se tidigare i veckan

I tisdagens GP får vi som läsare möta en grupp småbarnsföräldrar i Hammarkullen som oroar sig för vad byggplaner i området kommer att innebära för deras och kanske framförallt deras barns boendemiljö.


Hammarkullen från luften

Förvisso är de öppna för fler boende som kan skapa bättre underlag för service vid och kring Hammarbytorget. Problemet är att detta bör uppnås genom att det inte byggs nya byggnader nära dagens bebyggelse och på gårdarna, att det inte får förstöras någon natur och att det inte får finnas några bilvägar så att det går att ta sig till och från sina bostäder och torget (i artikeln talas det om genomfartstrafik, men det är näppeligen det det är frågan om och hur kommer egentligen bilarna till områdets alla parkeringplatser?).

Under sådana premisser blir givetvis i stort sett all ny bebyggelse omöjlig. Vi har ännu inte kommit på hur vi skall bygga hus som svävar i luften eller på annat sätt skapa en livsmiljö likt familjen Jetsons.


Hammarkullen i luften?

Om mer folk skall kunna bo i Hammarkullen måste ytor nära befintlig bebyggelse tas i anspråk eller så behöver hus placeras ut i den kringliggande naturmarken, vilket mer är att betrakta som så kallad urban sprawl och medför minskade möjligheter att öka tillgången på lokal service för de som bor i områdets ytterkanter samtidigt som tillgången på större områden av naturmark försvåras för de boende i det centrala delarna av området.

Att omvandla ett område likt Hammarkullen är problematiskt. Dess planer är skapade för att separera och skilja åt med kringleder. Dess skapare såg inte heller behov av att tillåta flexiblitet och expansion. I ett sådant landskap blir småbarnsföräldrarnas oro för förändring givetvis på många sätt förståeligt; de vet vad de har men inte vad de kommer att få.

Är det så enkelt att det faktiskt bara finns två ömsesidigt uteslutande alternativ? Antingen så fortsätter Hammarkullen att vara en avsides förort med glesbygdsproblematik eller så skapar man förutsättningar för fler bostäder och arbetsplatser.

Måhända finns det en del utrymme för kompromisser trots allt – till exempel kan några av de nya bilgatorna vara gångfartsområde snarare än vägar separerade från gående, vilket uppmanar till höga hastigheter. Om nu småbarnsfamiljerna får acceptera lite mer bilvägar i sitt närområde får de nya boende helt enkelt acceptera att barn är mjuka och att de får köra lite långsammare de sista hundra meterna innan de kommer hem. Förvisso är tid pengar men att krypköra förbi glada, lekande barn har också ett värde.

Vad tycker du?

Läs även:
Den sjunde Yimbyvandringen i Hammarkullen
Debatten om Hammarkullen på Yimbys forum
Program för stadsutveckling i Hammarkullen
YimbyGBG:s yttrande om Hammarkullen

AIK 1 – 0 GAIS

Ännu en gång visar GAIS att de alltid är nästan lika bra som motståndarna. Ännu en så kallad hedervärd förlust, mot ett lag som vi kanske ärligt talat inte kunde förvänta oss att slå, på vägen ner mot Superettan.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
13. C. Angus, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (81′ 16. M. Dahlgren);
17. J. Mårtensson;
21. M. Lindström (72′ 8. R. Spong), 29. R. Sipiao, 23. E. Hedinsson, 25. W. do Carmo;
18. P. Ericsson (84′ 24. J. Pettersson)

GAIS – återigen i Vägverksuniformen – spelade under stora delar av första halvlek med en mycket hög press på motståndarna. En vågad taktik som en tid tycktes kunna ge utdelning. Under en tid var grönsvart onekligen det vassare laget, förvisso av två trubbiga lag, med 2-1 i skottstatistik på mål.

I andra halvlek går så GAIS till en början ut som de gjorde i förra mötet – rädda för att förlora. Under de första minuterna sätter AIK hårt press på framför allt vår högerkant och jag tror verkligen inte att laget skall orka rida ut stormen. Efter en tid lyckas makrillarna dock få lite ordning på spelet och självförtroendet och spelet jämnas ut en smula.

Det största hotet mot laget är de fasta situationer som AIK lyckas skapa/få (beroende på hur man bedömer domarens insats) i kombination med träbenen i GAIS backlinje. Det är givetvis i följderna efter en sådan som motståndarna får till matchens enda mål. Spelarna stirrar på boll och farlige Obolo (troligen matchens lirare) när misslyckade ungdomsproffset Nisse lämnar helt ensam i bortre delen av målområdet. En rejäl bjudning som omedelbart straffar sig.

GAIS stod som sagt upp relativt bra under matchen. Tyvärr var avsluten minst sagt mediokra. Grönsvart har flest avslut i matchen men skottkartan visar att nästan alla är på distans, utanför straffområdet och lite till vänster på plan. Från det håller blir få mål gjorda när råttorna effektivt fredar sitt krypin.

Att skotten kommer lite till vänster ifrån säger en del om vilken av lagets yttrar som var bäst på plan. Inte för att det innebär att Wanderson do Carmos insats skall hyllas (även om hans nära nog mål från mittlinjen var imponerande) utan hur undermålig Mattias Lindström var. återigen har GAIS värvat en högerytter som efter en lovande inledning bara gör en besviken. Ett typexempel var ett läge där Linström fick bollen på sin kant och har två alternativ. Antingen att skjuta direkt från en smådålig vinkel eller rusa fram och slå ett inlägg mot de spelare som rusar mot mål. Nej, Lindström väljer givetvis det tredje alternativet, att slå inlägget direkt när det bara finns motståndare i närheten av mål. Med tanke på de två senaste matchernas insatser röstar jag för att Tommy Lycén bör få förnyat förtroende nästa match.

Jag kommer denna gång inte gå igenom vare sig spelet eller enskilda spelare i någon större omfattning utöver ovanstående stycke. Nyförvärvet Romario Pereira Sipiao, som imponerade i sin debut, var initialt bra även i bortamatchen men försvann rätt mycket ur spelet efter 15-20 minuter utan att aldrig riktigt komma tillbaka.

Egentligen är det helt enkelt inte så mycket fel på spelarna i sig, utom deras huvuden. Alexander Axéns byten var i det närmaste defensiva när GAIS låg under. Detta torde dock i första hand bero på att det endast fanns mittfältare och en back på avbytarbänken, fast det är ju också Axén som väljer bänken. Att ta med Mervan Celik, som troligen inte kan förväntas bidra mycket defensivt men vågar utmana, hade kanske inte skadat. Den unge killen från Norra Biskopsgården satt nu på läktaren istället.

Gågata på Manhattan

Läser i dagens Svenska Dagbladet om hur Time Square vid 7:e Ave. och Broadway omvandlas till gågata. Det hela är ett experiment som skall pågå fram till årsskiftet. Än så länge kan besökarna slå sig ner på campingstolar men på sikt skall detta ersättas med något passande, enligt artikeln. Jag hoppas dock att det fortfarande kommer att gå att flytta på stolarna, notera till exempel ett tidigare inlägg om hur Bryant Park blivit till en bättre plats bland annat med hjälp av flyttbara stolar.


Enligt artikeln besöks platsen dagligen av 350 000 gående människor som samtidigt endast har tillgång till tio procent av ytan, resten tas förstås upp av trafik. Det framgår inte hur många människor som passerar platsen i fordon men man vågar la utgå från att det är mindre än antalet gående och att de flesta i båda kategorierna är turister. Samtidigt är faktiskt turister också människor.

Time Square är långt ifrån min favoritplats på Manhattan. Samtidigt förstår man att det kan finnas en vinst med att låta alla dessa människor få lite mer utrymme i trafiken. De mest livliga delarna av Manhattan torde vara ett extremt exempel på hur bilen, som skänker individen så många möjligheter under andra omständigheter, vid en viss volym istället blir ett kollektivt problem.


Fördelen med New Yorks i grunden mycket enkla struktur är att den samtidigt är tämligen flexibel för experiment likt dessa. Dessutom är det hela inte riktigt helt nytt. Senast jag besökte ön för snart ett år sedan hade de redan börjat ge mer plats år gående och cyklister längst med den breda vägen från Battery Park till Harlem. Såsom på bilden ovan, kommer dock inte ihåg adressen. Noterade dock redan då att [censur] folk spatserade runt i cykelfilen!


Artikeln nämner också att the Highline nu slutligen invigts. En övergiven rälsbana en våning upp från markplan genom Meat Packing district har omvandlats till ett grönt promenadstråk genom den urbana djungeln. Ett projekt som givetvis passar utmärkt in när även denna del av Manhattan snabbt gentrifieras. Ovan kan vi se en bild jag tog förra sommaren på the Highline och ett pågående nybygge. Just det nybygget hade, en smula skamlöst får man nog säga, fått en egen utställning på City of New York Museum samtidigt som jag var där. Huset, kallat HL23 (HL för Highline och 23 för gatan), skall börja sig ut över det gröna stråket (lär bli/vara snordyrt!). Vet inte hur det går med bygget men så här skall det se ut när det är färdigt:


(ja, jag vet att mina bilder oftast är rätt dassiga, men det var dåligt väder i alla fall ena dagen! Trycker ni på dem så att de blir större blir det dock rätt mycket bättre)

Evidens-chimären

Under ett antal år har det inom offentlig sektor blivit allt mer populärt att eftersträva evidensbaserade metoder. Uttrycket är hämtat från det medicinska området men har nu långsamt börjat smyga sig in på allt fler områden.

I princip innebär att något har evidense att effekten är vetenskapligt bevisad under nära nog laboratorieförhållanden; dubbelblinda tester med kontrollgrupp och mycket god kontroll över alla faktorer som påverkar resultatet.

Nu är det säkert en och annan läsare som börjar bli lite eftertänksam. Det låter väl bra. Klart att effekterna av de insatser som görs med våra skattepengar skall ha en påvisbar effekt. Varför en så skeptisk titel på inlägget?

Jo, problemet är att det inte är så enkelt. Under modernitetens inbrott i den offentliga verksamheten skulle givetvis allt bli rationellt. Med åren visade det sig dock att experternas kunskaper om vad som faktiskt fungerar och hur det skall genomföras i stor skala visade sig i realiteten vara begränsad. Tilltron på det objektiva perspektivet fick sig en törn och slogs på reträtt, inte minst under 1970-talet.

Nu är experten på väg tillbaka med hjälp av evidensebaserade metoder. Genom att använda sig av än säkrare metoder som återigen efterliknar naturvetenskapen skall det offentliga komma fram till hur samhället kan förbättras.

I gårdagens DN skrev Göran Rosenberg en krönika om hur evidens-doktrinen nu skall föras in i svensk socialpolitik:

”Detta är vad som nyligen har drabbat den psykodynamiska terapin (psykoanalysen), som av Socialstyrelsen har utdömts och nedvärderats till förmån för den kognitiva beteendeterapin (KBT) med bland annat argumentet att den senare är mera evidensbaserad än den förra.”

– Göran Rosenberg

Nu har jag personligen inga preferenser angående psykoanalyser kontra kognitiv beteendeterapi överhuvudtaget. Mina kunskaper är inom området är överhuvudtaget tämligen begränsade. Däremot gissar jag att det ur ett metodperspektiv är det enklare att sätta upp evidensbaserade undersökningar för det senare i jämförelse med det förra.

Problemet är att nästan inget av de områden vari den offentliga sektorn arbetar sker under laboratorieliknande former. Att då välja metoder som passar in på labbet framför de som är lite osäkrare och svårare att mäta kan förväntas vara direkt kontraproduktivt. Under sådana krav och förväntningar på effekterna får det offentliga låta bli att handla eller endast använda uppenbart otillräckliga insatser inom en rad olika politikområden.

Jag har då rakt inte något problem med att de insatser som under kontrollerade former har visat sig vara mest effektiva i jämförelse med andra insatser som också kontrollerats under liknande förhållanden. I verkligheten ställs dock den evidensebaserade insatsen emot insatser som i realiteten inte går att testa under sådana premisser. Skall man då välja den evidensbaserade metod som man tror är sämre bara för att en bättre metod är för komplicerad för att trycka in i en glasburk på Karolinska Institutet?

Hur får man exempelvis en evidensebaserad försvarspolitik? Någon på UD får la busringa till Kreml och förklara krig och så får vi göra en jämförelse med en tidigare dag då UD inte busringde.


Sedan tycks dock Rosenberg i sin krönika försvara antroposofisk medicin vilket enligt min uppfattning är att ta det hela till sina andra extrem. Någon kontakt med verkligheten bör man nog ha.

GAIS 2 – 2 AIK

För måndagens motstånd stod Solnas egna blåvitt, Svenska fotbollförbundets (domarnas arbetsgivare) representationslag. Förutsättningarna var lysande för att direkt förstöra ännu en ny vecka i denna jämmerdalens säsong 2009. Medan vädret växlade från skyfall till solsken om vartannat stod jag inne på GP, hälde i mig några öl för att dämpa ångesten och tippade 0-2. Och om det mot förmodan skulle bli oavgjort hoppades jag på 0-0 och inte ännu en Kalmar-match.

Lag [4-1-4-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (84′ 2. R. Ekunde), 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20 K. Gustafsson;
6. R. Ayarna;
11. T. Lycén (63′ 16. M. Dahlgren), 29. Romario Pereira Sipiao, 23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo
18. P. Ericsson (84′ 27. M. Celik)

Laget fortsätter att spela med en grunduppställning som jag envisas med att kalla 4-1-4-1 med Reuben Ayarna som balansspelare och ersättare för Mårtensson, som hedervärt tog en utvisning i slutet av HBK-matchen. I detta skötte han sig i mitt tycke utmärkt. Ayarna är placeringssäker, har god blick och saknar inte förmågan att slå djupledsbollar.

I backlinjen var till min förvåning Richard Ekunde petad från startuppställningen. Med tanke på den kritik som kapten Fredrik Lundgren fått under sin tid som mittback hade måhända detta varit en given petning om vi neggare fått välja. Men samtidigt har Ekunde varit långt ifrån fornstora dagar samtidigt som Lundgren blivit långsamt bättre i sin ovana position. Jämte kaptenen startade Calum Angus, match-hjälte från senast. En debut från start som i det stora hela var lovvärd med ett minst sagt viktigt undantag.

Längre upp på mittfältet fick den senaste brassen, Romario Pereira Sipiao (jag vägrar kategoriskt kalla honom för ”Rogga”, det Ronny och Ragge möter Robinson Crusoe-fredags namn som GAIS marknadsavdelning hittat på åt honom) jämte Eyjólfur Hédinsson, som nu tagits till nåder i startuppställningen i och med att Spong skadats. Ett steg i rätt riktning, men samtidigt var Jonas Lundén kvar i startuppställningen.

Innermittfältet skötte sig utmärkt. Eyo gjorde måhända sin starkaste match i år och Romario visade sig snart vara en tekniker av rang. Att han inte såg passningsalternativ och hamnade lite fel må verkligen vara förlåtet och med en match facit i hand har jag full förståelse för att GAIS gett honom kontrakt. Vi kan här redan ha Wanderson do Carmos ersättare. Romario tappade en hel del i andra när han hamnade i en ovan position och GAIS slutade spela fotboll.

Men fotboll handlar inte om lag- eller individuella prestationer. Fotboll handlar om att göra mål. Under en kort period i slutet av första halvlek fick vi återigen uppleva lite av de scener som vi fick till livs under säsongsstarten mot Örgrytes golf- och seglarsällskap.

Tommy Lycén var på många sätt bra under första halvlek på en högerytterposition men jag beklagade mig om och om igen att han sprang ner till kortlinjen och sedan ställde sig på bollen, vilket gav Solna-tattarna goda chanser att komma i position. I 37:e minuten skrek jag åt honom att slå inlägget direkt. Tydligen hörde han mig och slog en precis boll in mot målområdet. min sikt var en smula skymd i det läget och jag trodde den studsat utanför och tänkte i någon hundradels sekund att det var synd men ett bra försök innan Preppens exploderade. 1-0 till GAIS.

Och det var inte slut där. Under två minuter senare upprepar sig proceduren igen. Ett snabbt inlägg av Lycén går in i straffområdet och där får bollen göra bekantskap med Pär Ericssons panna när han språngnickar in 2-0 precis nedanför en kokande klackläktare. bra och kul att Pärlan återigen får göra mål, vilket borde förbättra hans självförtroende en hel del.

Möjligen skulle GAIS behöva öka på tempot i sin bollbehandling på planens sista tredjedel. Tommy Lycéns två inlägg gav onekligen ett gott resultat. Speciellt mot ett lag som AIK – som spelade med en relativt hög backlinje för att vara bortaplan, speciellt i jämförelse med till exempel Halmstad nu senast – skulle det vara värt att prova att slå mer djupledsbollar för Pärlan att löpa på. En individ som jag ventilerade denna idé för på GP efter matchen menade dock att Pärlan först behövde lära sig att inte stå offside för att detta skulle fungera.

Alla tokhöga beyg ovan handlar egentligen bara om första halvlek. I andra halvlek gick laget ut med en helt annan inställning än i första. Det hela började egentligen direkt efter det andra målet, där AIK bjöds in i matchen tämligen omgående. I en situation där kommunikationen mellan Angus och Dime brast hamnade den senare ute i en mellanposition och flaxade när AIK reducerade till 2-1.

I och med detta var matchen så gott som förlorad. Det lag som kom ut i andra tänkte bara på att inte förlora och såg ut som en grupp rådjur som hypnotiserats i stålkastarljuset från en långtradare på motorvägen. Att laget förr eller senare skulle tappa till 2-2 var relativt givet.

Alexander Axén gjorde sitt bästa för att frambringa detta resultat genom förvirrade byten och därtill hörande positionsbyten som skapade oreda och spädde på osäkerhet i laget. Vid det laget hade jag dock helt tappat förmågan att analysera utan hade lämnat klacken för att från en position långt ut till höger på läktaren fräsande, muttrande, väsande och emellanåt skrikandes låta världen veta vad jag tycker om den.

GAIS var återigen näst bäst på plan, nästan lika bra som motståndarna. Ett tillstånd som tycks vara den enda konstanten i årets allsvenska. I och med att till och med Örgryte lyckades vinna en match hade GAIS med en seger kunnat komma förbi över både nedflyttnings- och kvalstrecket, om än bara på målskillnad. Ett position som tillsammans med en seger hade kunnat vända skutan som nu tycks vara på en stadig kurs mot det isberg som vi kallar Superettan, spelarflykt, kaos och ekonomisk ruin.

För övrigt kräver jag att en staty av Kenneth Gustafsson bör resas i centrala Hindås fortast möjligt.

Inläggets soundtrack: Belinda Carlisle ”Heaven Is a Place on Earth (Gnagare är en könssjukdom)”

Korvpriser

En långhelg som gräsänkling börjar långsamt närma sig sitt slut. I och med att min bättre hälft inte är så mycket för kött, annat än fågel, så brukar detta livstillstånd innebära en förhöjd köttkonsumtion. Inte för att jag är så extremt förtjust i kött själv men man får ju passa på.

För denna period valde jag, som många gånger förut, att satsa på lite bratwurst från Saluhallen. Det finns förstås en massa olika korvar att välja på men jag är inte så mycket finsmakare, utan satsade helt enkelt på vanlig, hederlig bratwurst och valde ut ett lämpligt antal.

Det intressanta är hur billigt det faktiskt är med saluhalls-korv i jämförelse med mataffärens. Första gången jag handlat korv från det stånd jag brukar handla hos på saluhallen tog jag och stekte upp två korvar. Det är så många som jag brukar behöva för att bli hyfsat mätt av det där vanliga märkets bratwurst eller chorizo som säljs med priser strax under tjugo spänn för tre stycken.

Jag blev proppmätt. Saluhallens korv var helt enkelt matigare än vad jag var van vid. I fredags, när min bättre hälft förberedde sig för sin bortavaro, gav jag henne påsen med korv och lätt henne gissa hur mycket det kostade. Hon vägde korvarna i handen och gissade på 60 kronor. Rätt svar var 28 kronor. Tillräckligt med korv till fyra måltider.

Om jag kan köpa god korv över något så omodernt och orationellt som en disk för detta pris undrar man lite vad snabbköpen använder alla sina sparade pengar på. Inte verkar det vara att sänka priserna på korv i alla fall…

Socialdemokrat tills motsatsen bevisas

I Tisdags angrep Malin Lernfelt det nätverk för urban stadsplanering i Göteborg som jag är med och driver. Som jag påpekat tidigare var hennes angrepp baserad på idén att vi i realiteten är en underorganisation till socialdemokraterna. Något som jag givetvis häftig dementerade här på min privata blogg.

Idag lördag fick jag och de två andra samordnarna för nätverket in en replik på gepes ”Fria ord”. Det vill säga på sidan 38 istället för på sidan 2 där Malin Lernfelt får husera fritt med sina påståenden. Hon får givetvis omedelbart replik och avslutar sitt svar såhär:

”Säger nu [de att Yimby] är helt och håller politiskt obundet får jag ta dem på orden. För tillfället i alla fall.”

Så storsint av Malin Lernfelt, jag är alltså för tillfället befriad från misstankarna om socialdemokratiskt tänkande! Samtidigt går jag aldrig säker. När som helst kan det falla på min lott att återigen bevisa min oskuld för något som någon på Gepes ledarredaktion surrar fram med en kompis på en fikarast.

På annan plats i tidningen (sidan sju för att vara exakt) så berättas det en del om de konspirationsteorier som dykt upp i svininfluensas spår. Det kanske är bäst att för egen och för Yimbys del att direkt dementera eventuella rykten om att vi på något sett aktivt bidragit till svininfluensan.

Det är en möjligt att jag en 1/32 jude. Den hypotesen baseras på något skvaller mellan några gamla fikande tanter för några årtionden och sedan uppsnappat av samma virriga släktforskare som sedan dödförklarade mig. Tänkte att det kunde vara bra för andra hugade läsare, som vill anklaga mig för någonting, att veta.

Den avantgardistiska bokhyllan

Under en längre tid nu har min bättre hälft med oregelbundna intervaller framfört åsikten att vårt gemensamma hushåll behöver mer bokhyllor. Jag har givetvis snabbt bytt ämne eller på annat sätt försökt ignorera hennes propåer. Jag är nämligen vad man kan kalla en ekonomisk människa som förstår värdet av pengar – en underbar egenskap som min bättre hälft saknar. För henne är behöver bara en eufemism för habegär.

För några dagar sedan skulle sagda bättre hälft sätta in några av sommarens pocketböcker – hon är fast i den så kallade bokslukaråldern – i vårt angenäma korridors-bibliotek. Tydligen fick min kreativa bättre hälft plötslig inspiration – hon är en kreativ människa och är inte ens färgblind! – och bestämde sig för att med ett brak tänka utanför bokhyllornas givna ramar. Det minst sagt avantgardistiska tilltaget går att beskåda på bilden nedan.

Avantgardistisk bokhylla

När jag nu tittar på bilden jag tagit och försöker förstå konstverkets essens, vad det försöker berätta för mig som betraktare, undrar jag inte om min bättre hälft faktiskt försöker säga mig något med detta verk?

Ej medlem i Partiet

dagens ledare i lokalblaskan insinuerar Malin Lernfelt att nätverket (hon kallar det felaktigt för en förening) YimbyGBG, för vilket jag är en av tre samordnare, är en bulvan för det socialdemokratiska partiet. Påståendet får en stor slagkraft genom att framhävas i rubriken; ”Är Yimby en S-förening?”.

Egentligen är det hela en del av en genomgång av olika organisationer som på olika sätt anses ha en mer eller mindre stark koppling till det under stora delar av 1900-talet statsbärande Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och liknande exempel på politisk och ideologisk bulvanverksamhet.

Att nu även YimbyGBG skulle vara en del av Parti-konspirationen hänger samman med att en av tre samordnare är aktiv socialdemokrat. Det är så långt Malin Lernfelts journalistiska arbete går innan hon påstår detta på ledarplats i en av Sveriges större dagstidningar. Källorna är alltså en av tre samordnare (och en av över 700 medlemmars) partibok samt vad hon och en vän kommit på under en fikarast.

Arbetare i alla länder, förena er i suspekta undergrupper!

Jag får säga att jag är lite förvånad. Jag hade inte en aning om att även lilla jag är en liten kugge i den socialdemokratiska maktsfären!

Att till exempel e-posta mig eller den tredje samordnaren (våra e-postadresser finns på nätverkets sida) och fråga oss vilket parti vi anser oss tillhöra vore ju förstås dumt – det kan ju förstöra hennes ledare såhär i nyhetstorketider!

För oroliga läsare av min privata blogg kan jag dock försäkra er om att jag inte är och heller aldrig varit medlem av Socialdemokraterna. Jag har inte ens röstat på dem en enda gång. Jag skulle först även påstå att jag heller aldrig varit medlem i SSU. Fast då kom jag på att medlemskap i SSU eller något annat ungdomsförbund inte är något man kan vara säker på.

Om nu syftet med nätverket som jag är medlem i undrar man ju lite över vilka motiv som ligger bakom Malin Lernfelts misstänkliggörande. Är det så att hon är bulvan för gräsmatteförsäljare som ser sig hotad av mina angrepp på de menlösa gräsmattorna?!

Skulle förstås kunna fråga henne men det skulle förstöra en fin slutkläm på detta inlägget, så det tänker jag inte göra.

Pojkfotboll på Fjärdingsplan igen

Precis som förra året lyckades jag komma iväg till Fjärdingsplan för att kolla på lite Gothia cup. Turligt nog kom jag fram precis lagom till matchstart.

Enskede IK 3-1 Subiaco Junior Soccer Club (P15)
Inledningen på den första matchen var rätt kul. I alla fall för en fotbollsidiot. Direkt så genomförde killarna från Enskede ett utmärkt anfall. En boll gick direkt på sin target-forward som med ryggen vänd tar ner bollen och fördelar till framlöpande mittfältare som direkt spelar vidare en djupledsboll mellan det australienske mittbacksparet för den löpande forwarden att springa på.

Jag riktigt ser hur Enskede-tränaren myser av glädje, säkerligen precis så som han vill att de skall anfalla och nu är hans främre anfallare själv med målvakten. Eller så trodde i alla fall han. Plötsligt står där en försvarare till som enkelt hinner först till bollen och slår upp den.

– Ehh, grabbar… De spelar med libero, tänk på det, tjoar tränaren på stockholmska. Han hade förstås ingen aning om att de spelade med libero.

En miss förstås, men inte så lätt att veta. Han använder sig dock i övrigt av positiva tillmäten från sidlinjen i övrigt. Tränarna för killarna från Perth däremot är av den gamla brittiska skolan. Har skriks det konstant och hela tiden på unga killar som gör fel. Den harmoni och spelglädje som tränaren förmedlade till 15-åringar som rest jorden runt för att sparka runt fotboll på en gräsplan på Hisingen avspeglade sig både i spelet och resultatet.

Älta IF 3 – 0 US Atlantic Patriots (P16)
Ännu ett Stockholmslag som spelar ut ett lag från den engelskspråkiga världen. Medan Subiacos problem för den tillfällige betraktaren tycktes finnas i en tränare som använde sig av en destruktiv ledarteknik på unga tonåringar var problemet som låg bakom amerikanarnas klara förlust av ett annat slag.

Jag har nu i efterhand inte funnit någon internetinformation om det förlorande laget men namnet som en del andra starka indicier tyder på att detta är en av de amerikanska lag som uppstår enkom för Gothia Cup. Någon företagsam person anmäler helt enkelt ett lag till turneringen och sedan får föräldrar köpa platser för sina små fotbollstjärnor till barn.

Det första indiciet torde la vara lagets namn (som för övrigt givetvis förkortas USA) och det faktum att de spelar i blåa kläder med vita siffror (blått och vitt i kombination brukar trots allt förenas med begränsad fantasi och intelligens). Lagets namn och utseende känns helt enkelt för strömlinjeformat och direkt löjligt till och med för att komma från USA.

Det andra indiciet var när en vit, smal soccermom frågade en rultig, svart dito vilken spelare som var hennes son. Minst ett halvdussin föräldrar hade alltså åkt över Atlanten för att heja på sina barn men har ingen koll på övriga ungdomar och föräldrar. Istället stod de mest och filmade sina barn.

Detta avspeglades sedan på plan där de amerikanska ungarna helt enkelt inte spelade och kommunicerade som ett lag. Pojkarna i Älta pratade nästan oavbrutet med varandra medan USA var knäpptysta, så även deras tränare. Allt man hörde var lite tafatta Go Blue! från den vita, smala mamman.

För att spä på med diverse andra fördomsfulla och nedvärderande observationer om det stora landet i väster så hade en av fäderna på sig en stor vit tröja som det stor USA – freedom på i stora, färgglatt skrikiga färger. Skulle gärna vilja se någon liknande svensk motsvarighet till denna kreation. Vad sägs till exempel om Sverige – folkhem, Sverige – arbetslinjen eller varför inte Sverige – ATP-poäng?