Månad: januari 2008

Den andra arbetaren

Arbetslivet är hårt

DN debatt idag är ett gemensamt brandtal av Fredrik Reinfeldt, Sven Otto Littorin och Nyamko Sabuni kring en nysatsning för nyanlända invandrare. En stor del av artikeln handlar om att alliansregeringen slår sig för bröstet. Nu är det nya tider, inte som för när sossarna bara la ner energi på att dölja utanförskap i statistiken, säger de och pekar på den gynnsamma statistiken från SCB (som tydligen är felfri, i alla fall numera). Även de vågar erkänna att utvecklingen gynnas av den goda konjunkturen på arbetsmarknaden. Tro det, på 1960-talet kunde människor komma direkt från båten och få ett jobb på en fabrik inom en vecka – utan reformer och arbetmarknadspolitik riktad mot invandrare (de hette utlänningar på den tiden). Finns jobben även idag så kommer folk att fylla platserna. Jag är skeptisk till att regeringen har haft något att göra med den utvecklingen. De är nog de själva också även om de säkert vill tro att de bidragit..

De talar dessutom om att satsa på validering (enkelt uttryck att översätta utländska betyg och examina till svenska). Även om jag inte har någon närmare inblick i utvecklingen så vet jag i alla fall om att det har talats om validering av utländska examina i över tio år – varför skulle det gå bättre nu? Bolognaprocessen finns i och för sig nu, men det berör inte någon större andel av den grupp utrikes födda som har svårt att få arbete utifrån sin kompetens och utbildning.

Istället skall 1,2 miljarder under några år satsas på så kallades instegsjobb – ett pågående projekt som hittills endast förmedlat jobb till 435 personer. I 24 istället för 18 månader kommer staten nu att betala hälften av lönen för en nyanländ invandrare. 18 månader anses numera vara en allt för kort tid att lära sig svenska och komma in på arbetsmarknaden. Än så länge ett misslyckande alltså, men regeringen häller med bensin på brasan och hoppas att det tar fyr. Kan man ana en flopp likt förra regeringens hårt kritiserade friår?

Som av en slump tog p1 (tror det var plånboken, av någon anledning som jag inte förstår) upp invandraren på arbetsmarknaden genom att tala med en representant för blatteförmedlingen.
De finns helt enkelt människor som anser att invandrare har något att bidra med genom sina erfarenheter och kulturella kapital. Just det kulturella kapitalet, i kombination med ett dåligt språk, anses ofta vara en viktig orsak till invandrarens utanförskap på arbetsmarknaden. På blatteförmedlingen vill de vända på det och påvisa att det är en fördel för ett företag att inte ha ett allt för homogent kulturellt kapital; homogent är inte kreativt. Att se på invandrare som människor med unik kompetens istället för en strata som det skall slängas pengar på – helt otroligt.

Hade jag varit personalansvarig hade jag definitivt hållit en getöga på utländska arbetssökande och andra människor med brokig bakgrund. Troligen finns det riktiga guldkorn att finna bland de som ratas av mer eller mindre oviktiga anledningar. Om jag ändå får anställa dem för halv kostnad i två år är det la lika väl att anställa två direkt – med lite tur är i alla fall den ena en riktig stjärna som dessutom inte har någon chans att sticka till en annan arbetsgivare eftersom han eller hon är brun utan sol.

Just arbetsmarknadens uppenbara ineffektivitet (det är inte precis en teoretisk marknad där alla aktörer har fullständig information) är vad som gör den så intressant. Kanske är det för att jag är en högskoleutbildad etnisk hallänning som ratats av arbetsmarknaden (jag är ofta överkvalificerad, men man är aldrig överkvalificerad för städjobb) som leder till min slutsats att den är ineffektiv – vem vill finna fel och brister hos sig själv?

Blir någon nöjd?

Någon vecka efter Mark Isitts tudelade angrepp på stadsplaneringen och arkitekturen i Göteborg kommer nu en replik för en av bovarna i Isitts skildring; det socialdemokratiska kommunalrådet för stadsbyggnads- och trafikfrågor Anneli Hultén.

Efter att Isitt inte varit rädd för att i det närmaste gå till personangrepp är Hulténs replik mycket saklig och framförallt väl avvägd ur ett politiskt perspektiv. Nyckelord är demokrati, miljön, social utveckling, segregation, ekonomi och tillväxt, arbete och sysselsättning för medborgare et cetera.

”För oss är samtalet, dialogen och diskussionen grundläggande. Sedan kan den demokratiska processen alltid utvecklas, som i till exempel dialog Södra älvstranden för att få medborgarna delaktiga på ett djupare plan än tidigare. Modell Södra älvstranden tycker vi är ett bra exempel på hur fler icke professionella kan få vara med i samtalet om staden och därför kommer vi att använda den också när utformandet av Heden påbörjas i vår.”
Hulténs svar är enligt min uppfattning mycket bra. Hon styr undan ansvaret till en kollektiv beslutsprocess (med kollektiv skuld för eventuella missförstånd och misslyckanden) och pekar på värden som näppeligen går att ifrågasätta. Vem kan klaga på fasad och husens höjd när värden som miljön, kommande generationer, demokrati och arbete kommer upp på tapeten? Vad jag dock saknar är några idéer och förslag överhuvudtaget om vad hon som politiker vill göra, man kan inte satsa på allt (under min research ser jag att biospolitikos i detta sista avseende kommit till en liknande slutsats)

Ändå finns det nog en del problem som bör tas upp och som Hultén inte kommenterar i sin replik. Hon framhäver beslutsmodellen för södra älvstanden som en framtida modell. Men är vi nöjda med hur det egentligen går i den processen? Jag har tidigare refererat till en debattartikel där Sören Olsson och Helena Westholm beklagar sig över utvecklingen i denna process; blandstaden som är öppet för olika grupper av människor offrats för en framtida gräddhylla. Samtidigt har både Isitt och även Wingårdh, beklagat sig över bristen på spännande lösningar i den nya stadsdelen.

Fyra förslag för södra älvstranden – alla hatades(?)

Nu är la i och för sig området södra älvstranden år, för att inte säga årtionden, från att bli verklighet. Men om missnöje från båda dessa fraktioner i debatten redan nu lyfts fram är jag lite orolig över slutresultatet både för södra älvstranden som heden.

Nu tror jag i och för sig att det är nära nog omöjligt att bygga annat än gräddhyllor i den betydelsen att allt som byggs är dyrt och ekonomin styr osvikligt vilka människor som kommer att bo där. Nya gräddhyllor lämnar dock plats i gamla gräddhyllor som kanske inte är så hemska för oss fattiga, vanliga människor. Vad jag hoppas på är att det byggs små och billiga kontors- och affärslokaler som ger plats för små- och nyföretagande på södra älvstranden. Utan lokaler till vettiga hyror kommer de aldrig skapas ett fungerande stadsliv – se hur roligt och livligt det är i västra nordstan. Tyvärr kommer la avtal och ryggdunk med tiden avgöra vad som kommer att finnas som arbetsplatser på södra älvstranden; tre managementkonsultfirmor, fyra affärer sammanlagt för 7eleven och pressbyrån, ett ica, ett espressohouse samt kanske H&M och någon annan kedja. Misstförstå mig rätt, jag vill inte bannlysa dessa företag, men det vore bra om det lämnades plats för andra än kommersiella jättar.

Dessutom tycker jag inte att det skulle skada att ta i rätt ordentligt på södra älvstranden. Ser för egen del hellre flera höga hus på södra älvstranden än ett par stora penisar kring heden (hade Strindberg pinkat på heden hade hela området varit k-märkt, nu är det ju bara platsen för den första fotbollsmatchen någonsin i Sverige).

Levon, Fjodor och jag

Sedan en tid har det pågått en hetsig debatt om stavningen av GAIS nya armeniers efternamn på gårdakvarnens hemsida och dess gästbok. Problemets kärna är att Levons efternamn i hans hemland skrivs med armeniska alfabetet som skapades av munken Mesrop Masjtot på 400-talet med syftet att kunna översätta bibeln till armeniska. Som bekant var Armenien den första kristna staten i världen. Det behövs en transkribering av namnet från armeniska till våra bokstäver (Mesrop Masjtot skrivs Mesrob Mashtot på engelska). detta verkar vara helt omöjligt för svenska sportjournalister, och även andra likt gais.se, som helt enkelt använder sig av den engelska transkriberingen.

En skitsak kan tyckas, men hur hade en skribent på kultursidorna bemöts om han eller hon hade skrivit Fyodor Dostoyevsky istället för Fjodor Dostojevskij? Det hela blir lite löjeväckan när gepe-tv gör ett inslag [Achtung, Tommy!] där texten för att beskriva inslaget är: ”Svårt med språket för armeniske Levon Pachajyan än så länge”.

Jag tycker faktiskt att man skall ställa samma språkliga krav på journalister som håller på med sport- eller nöje- som kultur-, inrikes- eller utrikesnyheter. Skall passa på att påpeka att Britt-Marie Mattsson konsekvent skriver Sydkarolina istället för South Carolina i sina rapporten från den amerikanska nomineringskampanjen.

Vad heter då Levon i efternamn? Saken är inte avgjord ännu – vi har några gubbar som utreder saken – men det lutar åt Patjadzjan, eller något snarlikt.

*****

Hade för övrigt en annan debatt kring Levon Patjadzjan med en reporter på fotbollskanalen.se. På UEFA:s hemsida kunde man läsa:

Every Armenian player dreams of playing for a top European club and playing in a major league,” said Pachajyan, who has been capped 18 times. ”It is exactly the same for me. It is a massive honour to play for a big European club, but it is hard to earn a move to one. First you have to establish yourself in one of the more modest leagues.”

Karl Romanus hade i sin artikeln om övergången helt enkelt utelämnat den andra meningen och helt ändrat innebärden av det han säger. Det skulle vara tragiskt om Levon Patjadzjan trodde att han kommit till en Europeisk toppklubb.

[Jag:]Genom att utesluta nästa mening från citatet förvränger du sanningen och håller därmed normal standard på fotbollskanalen – grattis!
[Karl Romanus:]Mitt syfte med citat var ju inte att förvränga sanningen. Men visst ger det en lite annan betydelse utan den sista meningen. Men där var det nog snarare tidsbristen som gjorde att den inte kom med.
[Jag:]Om du inte ägnade tid åt att snabbt svara på e-post från landets alla gnälliga tokskallar så kanske du skulle få mer tid över för att faktagranska dina artiklar!
[Karl Romanus:]Bra idé. de är så många bara.

Utopi i Frölunda

Frölunda torg

Läste i måndags av en slump att Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skulle hålla ett föredrag med titeln Den utopiska staden – mellan dröm och mardröm från Babel till Frölunda på Frölunda kulturhus. Tänkte att det kan vara värt en resa, har läst flera av hans böcker men aldrig sett eller hört honom, och satte mig på 99:ans buss. Det visar sig att föreläsningen hänger samman med en utställning om den avlidne professorn i arkitektur Lars Ågren som bland annat var mycket involverad i planeringen av den moderna förorten Frölunda och många andra bostadsbyggen i Göteborg, mycket stjärnhus blev det genom åren.

Nåväl, det är klart att föreläsningen av en idéhistoriker inte i någon högre utsträckning berör stadens planering och arkitektur i detalj utan istället staden som fysisk manifestation av olika idéer om den goda staden genom årtusenden och olika konflikter därom: trädgården versus staden; Babel versus Jerusalem; den planerade staden och den oplanerade staden.

Även om inte så värst många nyheter presenterades för den hyfsat allmänbildade (läs: er stoiska, ödmjuka bloggare) är det alltid intressant att få höra lite nya detaljer kring staden igår och idag. Till exempel den roll som tron spelade på äldre stadsplanering där det inte är ovanligt att placera en större kyrka i mitten och sedan kapell i de fyra väderstrecken för att på något sätt symbolisera den kristna världen, där den stora kyrkan representerar Rom. Ett intressant exempel på dessa försök att avspegla något annat i stadsplaneringen var Kristanstad. Grundad 1614, när förkärleken för geometriska modeller slagit igenom i stadsbyggandet, lades gatorna ut i ett rutnät. Det intressanta i det hela är att vilken ruta/kvarter man bodde i sedan avspeglade sig i vilken plats man satt på i kyrkan. Position i samhället, i staden och i kyrkan blir på detta något sätt något väldigt konkret.

På senare tid har har arkitekter och planerare – i alla fall officiellt – övergett idén om att bygga utifrån guds eller geometrins principer och bygger istället för människan. På det sättet kommer vi fram till Frölunda – den moderna förorten som skall tillgodose det människan behöver istället för indstristaden som ett helvete på jorden. Det är lite märkligt att den första staden som byggts för människan tycks ha förlorat mot den gamla staden som byggdes med helt andra principer – om den nu har det.

Medan jag åker hem igen på 99:ans buss, medan mitt läsande störs av ett evigt tuggummituggande från de två tonårstjejerna bakom mig, som är på väg hem till Eriksberg och definitivt inte varit på ett föredrag på kulturhuset, riktas mina tankar kring Frölunda. Jag är inte särskilt bekant med denna förort; bor man i en förort så åker man sällan och besöker andra. Jag utgår från – måhända är jag fördomsfull – att flickorna varit på gallerian Frölunda Torg. Där finns de mesta en människa kan förväntas behöva, allt samlat på en plats. Men samtidigt är nog antalet pizzerior, kiosker, affärer eller andra näringsidkare mellan Frölunda Torg och Axel Dahlströms torg, fyra kilometer bort, inte fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Nu skall torget bli ännu större. Det blir ett väldigt tråkigt landskap där Lars Ågrens stjärnformade punkthus står under januarikvällens himlavalv. Måhända är det även något symboliskt med att tuggummituggorskorna går av vid Eriksbergs centrum pbland norra älvstrandens dyra bostadsrätter – det är svårt att bygga den goda stad.

Även om den sociala ingenjörskonsten som planerade för människorna i Frölunda på senare år fått ett allt mer skamfilat rykte så lämnades i alla fall plats för kulturhus och andra kommunala åtaganden. För en tid sedan publicerade Sören Olsson, professor i socialt arbete och Helena Westholm, arkitekt en debattartikel i gepe där de beklagade sig över att den inslag som från början skulle göra södra älvstranden till en blandstad nu håller på att förvandlas till en gräddhylla; ett homogent område för välbeställda. Den sociala dimensionen i stadsbyggande är på tillbakagång, men det är i alla fall nära till närmsta café – om man har råd att betala för sig.

*****

När Frölunda torg var något nytt och spännande åkte ibland min morsa och hennes kompisar på Varbergs flickskola hela vägen till Göteborg för hänga på Frölunda torg. För mig idag känns det ungefär lika häftigt som att gå ut och hänga på mjälkpallen vid landsvägen. Men samtidigt finns ju de där tuggummituggorskorna kvar…

Mer om den nya arenan och evenemangspubliken

Råkade snubba in på en svenskafans.com-sida för nåt obskyrt lag, som tydligen skall vara svenska mästare i fotboll, där ordförande för deras supporterklubb vädrar sina åsikter.
För lite mer än en vecka sedan har de ökade kostnaderna för bygget delvis försvarats med att det nu är frågan om en annan, bättre arena än som från början var tänkt. Hur blir det nu med denna nya nya arena? Många hos klubbarna har kallt räknat med en ökning av publiksiffror och intäkter i och med den nya arenan. Även om till exempel Christer Wallin insett att det inte räcker med en bekväm och trevlig arena om inte spelet värmer.

Nu finns det en del frågetecken kring vilka nya möjligheter för klubbarna att locka till sig nya sponsorer, evenemangspublik och få in extra intäkter från försäljning. Det verkar nämligen inte bli frågan om några kommersiella ytor utöver de brukliga; öl i platsglas och korv. Det verkar inte bli några pubar eller någon restaurang. Istället kommer det endast att (eventuellt) bli fråga om en snabbmatsrestaurang med sin ingång utanför arenan. Inga ökade intäkter för klubbarna således, även om en extra hyresgäst kanske kan sänka den där omdebatterade marknadshyran som klubbarna skall betala en smula.

Jag gillar korv och dålig öl blir inte bra öl bara för att de serveras i glas. Det finns redan en miljon McDonalds i Göteborg med omnejd och är lika vedervärdig och dyr mat vid Ullevi som vid Skandinavium. Sedan förstår jag inte riktigt människor som går och sätter sig på en pub och en restaurang mitt under en fotbollsmatch. Finns la många bättre alternativ i stan som även är öppna när det inte spelas boll.

Fast O’Leary’s verkar har gjort det till koncept att servera mat till folk som bara tittar upp på skärmarna när Zlatan Ibrahimovic gör mål. Vem orkar koncentrera sig på något i fyrtiofem gånger två minuter utan reklampaus? Det är la nästan lika hemskt som att se en långfilm på svt!

Ja, jag förstår helt enkelt att även om de kommersiella ytorna på arenan är tämligen oviktiga för mig, så är de väldigt viktiga för sponsorer och evenemangspublik som egentligen inte är intresserade av GAIS utan vill vara del av ett jippo, föda sin avkomma med restprodukter och bli lite så där lagom lulliga innan de tar taxi tillbaka till svenska mässan. Jag är en kategori A-huligan och de andra är framtiden och pengarna. Även om jag aldrig stannat på Elfborgs nya arena längre än nödvändigt så har jag i alla fall märkt att det ser mer ut som ett Backaplan med osannolikt många BK Häcken-supporters, får tror att de tjänas en del pengar på det.

Men å andra sidan, de säljer la mest korv och öl i plastglas där också.

*****

Född 1951?

Var inne på engelska Wikipedia såg vad som stod om GAIS nuvarande spelare. Visar sig att den nye mittbacken Björn Andersson från Qviding vann europacupen med Bayern München 1975 – starkt jobbat. Men jag tycker nog att han såg mycket yngre ut när han presenterades på gais.se…

*****

Post Scriptum:

Beklagar att blogger återigen av sig självt flyttar och raderar i min text. vet inte om det är mig det är fel på, börjar kanske bli för gammal för sån där modern teknik, men irriterande är det. Mina tankebaner är böjda och krokiga, men inte fullt så mycket.

I fortsättningen kommer jag ringa och läsa upp inläggen (nedkladdade på griffeltavlan) för er läsare, men inte om ni är anslutna till AXE-systemet! Litar inte riktigt på moderniteter som sagt.

Tävlingsbalans presenterat på bättre sätt

Jag har vid några tidigare tillfällen berört begreppet tävlingsbalans (Competitive balance). Framförallt här men också här. Det har bara varit några mindre nedstamp där jag kört lite siffror i open office. På den osynliga handen har bloggaren gjort en bättre genomgång av tävlingsbalansen i engelska Premier League och avser snart att fortsätta med Tipeligan och därefter någon tävling som heter allsvenskan.

Notera att han(?) har räknat på ett annat sätt, så jämförelser med mina är inte tillbörligt. Jag använde HHI på seriesegrar under tolv år som tecken på dominans, han använder sig av poäng som marknadsandelar för ett antal år.

En orättvis jämförelse

En av helgen stora fotbollsnyheter – i alla fall ur ett anglofilt perspektiv – var Havant & Waterloovilles omspel mot Liverpool i FA-cupen där de lyckas ta ledningen två gånger mot premier leaguelaget i första halvlek innan 122 tabellplaceringars skillnad tog ut sin rätt och Liverpool vann med 5-2.
Mystiken och traditionen kring FA-cupen får mig ofta att tänka på den svenska cupen. Kanske framförallt för att två så likartade turneringar samtidigt är så annorlunda. Havant hade sextusen tillresta supportrar till sitt omspel mot giganterna vid Merseyside. Förvisso går långt ifrån alla dessa på Havants ordinarie ligamatcher i landets sjätte division, snarare en tiondel. Men det lite smärtsamt att göra en jämförelse med svenska cupen, för hur många anhängare skulle ett svenskt division fyra lag få till en bortamatch mot ett allsvenskt lag i svenska cupen?

Westleigh Park, Havant

Svenska cupen som startade 1941 har inte mycket att komma med mot världens äldsta fotbollstävling som varit igång sedan 1872. Man kan la säga att Svenska cupen inte har bidragit med något till svensk fotboll sedan GAIS vann den 1942. Det har pillats mycket mer svenska cupens former under åren men inget tycks hjälpa för att höja cupens status (måhända mindre pillande kunde ha hjälpt).

Numera spelar lagen från allsvenskan och superettan mot ytterligare 68 utvalda lag. Denna säsong deltar 731 lag i FA-cupen. Numera liknar tur neringen mer den engelska ligacupen som lever i skuggan av den stora FA-cupen med sina 92 deltagande lag. En turnering som räknas, men ändå inte. Trots att både svenska cupen och ligacupen i england är en väg ut till Europa i form av UEFA-cupen är det mest klubbar som inte har någon rimlig chans att nå den inhemska ligans högsta topp som tycks finna det värt att lägga ner någon energi på spektaklet.

Det är la lite som vanligt i Sverige – intresset för allt som inte berör konstlade tävlingar med kändisar på tv är minst sagt ljumt. Men samtidigt tycker jag att det skulle ges en del plats för de små svenska klubbarna i den svenska cupen. Det drar inte någon stor uppmärksamhet till sig från media eller de allsvenska klubbarna, men nog kan det betyda något för de små klubbarna. Det blev troligen inte samma fest i Skövde som i Havant när de fick äran att ta emot GAIS på vårkanten förra året. Inga resor anordnades av grönsvarta supporterföreningar och det fick la knappt en notis i gepe heller (ungefär som inför en vanlig match alltså). Men när 1176 åskådare såg giganten (nåja) GAIS falla med 2-1 på Södermalm ip i cupens andra omgång var det drygt dubbelt upp mot deras hemmasnitt i division 1 södra (571) och så var det också i den tredje omgången mot Assyriska (1023) och sedan slutligen i den fjärde omgången mot årets vinnare Kalmar FF (1643).

Även det hela känns lamt i jämförelse med FA-cupen och media inte bryr sig om händelser likt detta på landsbygden; ingen blev mördad eller våldtagen på Södermalms ip under dessa matcher – det kanske inte ens var någon kändis där – tycker jag att det skall finnas en möjlighet för evenemangspublik i mindre orter att bli lockade till fotboll. Engelsk fotboll är inte bara världsledande genom att ha mycket publik och pengar i sin högsta liga, de har nog världens bästa sjättedivision också. för fotbollens skull behövs det mer i Skövde än premier league på dumburken. Dessutom kan små klubbar också behöva pengar.

*****

Notera även att Havant & Waterlooville är en sammanslagning från 1998 av två lag med en lång historia. Lite av Hampshires FC Gothia således. Marginellt mindre framgångsrikt än Umeå FC.