Månad: augusti 2009

Femton avgörande böcker

Såg häromdagen att en gammal kompis från förr (ja, som latin Kings-låten!), som har en välskriven blogg om serier jag nästan aldrig hört talas om och troligen aldrig kommer att läsa, har länkat vidare till mig i någon form av litterärt kedjebrev. Poängen är att på femton minuter komma på femton böcker som har lämnat ett bestående intryck.

Karel Capek, Salamanderkriget
George Orwell, 1984
Varlam Sjalamov, Skovelmästaren
Aleksandr Solzjenitsyn, En dag i Ivan Denisovitjs liv
Kurt Vonnegut, Slakthus 5
Nick Hornby, Fever Pitch
Arkadij Babtjenko, Krigets färger
Primo Levi, Är detta en människa?
Jaroslav Hasek, Soldaten Svejk
JM Coetzee, Pojkår
EM Remarque, På västfronten intet nytt
Albert Camus, Myten om Sisyfos
Jane Jacobs, Den amerikanska storstadens liv och förfall
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg
Väinö Linna, Okänd soldat

Rimligen inte en slutgiltig lista. Tanken är som sagt att det är de man kommer på under femton minuter. Som synes väldigt munter läsning i stora delar; krig, koncentrationsläget, dystropier och fotboll.

Jag misstänker att detta med femton böcker är någon trend som torde ha startad för länge sedan och nu har den börjat närma sig bloggvärldens bottenträsk när det kommer ner hit. Jag känner bara till en enda regelbunden läsare som har en egen blogg (är det ytterligare någon så får ni gärna tipsa om det) och som samtidigt kan förväntas läsa böcker, så jag får la sända vidare det till andra sidan.

Öppet brev till Ulf Stenberg

Efter att ha läst och förargats över Ulf Stenbergs provokativa beskrivning av söndagens händelser i Sport och Spel vecka 35 kunde jag tyvärr inte låta bli, utan sände iväg ett e-post:

Inte nog med att jag så när råkar ramla i badrummet på morgonen för att katten har pissat utanför lådan, sedan råkar jag läsa din ”sport och spel”-krönika också. Ja, du förstår säkert att detta handlar om din passage kring söndagens händelser i Helsingborg. Jag utgår från att detta inte är det första e-post du får och det också är ungefär här du raderar mitt meddelande.

Jag kan inte säga så mycket om själva marschen till arenan då jag inte såg så värst mycket av den. Jag bröt nämligen, vis av tidigare erfarenhet, ut från marschen så fort som möjligt. Inte för att ställa till med bråk och besvär utan för att jag inte litar på Skånepolisen. Däremot hade jag redan betalt och kommit in på Olympia när huvudklungan närmade sig entrén. Nu vet jag inte exakt vilken vinkel du såg förloppet ifrån (vi får la utgå från att du faktiskt var där och såg händelserna du berättar om) och det är näppeligen värt att gå in i detaljer men från mitt perspektiv skulle jag lämnat en annan, låt oss kalla det en mer problematiserad, skildring av förloppet.

Vad jag däremot gjorde efter händelserna var att gå fram och tala med vänner och bekanta som kom in med hundbett, blåmärken och röda ögon från polisens pepparsprej och fick deras perspektiv på den, enligt din uppfattning, beundransvärt tålmodiga polisen. Att jag nu är bekant med flera människor som råkade ut för denna kår gör mig måhända i viss mån partisk men innebär samtidigt att jag har en relativt god hum om vad det är för slags människor jag talar med, om de är huliganer (vilket jag ytterst sällan talar med) eller inte.

Medan du enkelt avfärdar protester och invändningar mot, enligt din uppfattning, rakryggade uttalanden på GAIS hemsida som levererade av ”sanningssägare” – där citationstecknen tycks betyda att personerna a priori är opålitliga – vet jag vilka jag talar med. Ditt resonemang i denna fråga är mycket typiskt för medias attityd gentemot fotbollsupportar. Medan det numera, som tur är, inte längre ar acceptabelt att skylla bort våldtäkter på att tjejen druckit alkohol och klätt sig utmanande, är en fotbollssupporter per automatik misstänkliggjord. Att jag samtidigt är engagerad medborgare, äkta make, tv-licensbetalare, hyresgäst, skattebetalare, kattägare och GP-prenumerant (det är bara för dig att välja och vraka vilka roller du tycker ger mig någon form av moralisk tyngd) spelar ingen roll, för så fort jag tar med mig min grönsvarta halsduk (och jag tror i och för sig inte klubbfärgerna är av betydelse här) så är min trovärdighet reducerad, även om jag aldrig hamnat i bråk i samband med en fotbollsmatch (och knappt i andra sammanhang heller).

Nå, vad jag då mötte när jag stod innanför Olympias grindar var människor som var arga, chockade och bestörta över polisens urskiljningslösa framfart mot dem som supportrar. Nu förstår jag förstås att polisen uppgift inte är enkelt. Över 200 personer som druckit alkohol kan säkert vara svårt att hålla koll på, det är ju nästan som en fredagskväll i Trollhättan. Vidare har jag verkligen inget emot att de sätter åt huliganer. Dessa har trots allt gjort sitt illegala och minst sagt märkliga val av hobby och borde räkna med konsekvenserna (vilket de i och för sig inte alltid gör). Jag tror inte heller på ACAB (All Cops Are Bastads). Det är givetvis så att det finns olämpliga och inkompetenta poliser, precis som de finns inom alla yrkesgrupper.

Nej, problemet är större än så. Skånepolisens verksamhet präglas av ett allvarligt systemfel. Ett system inom vilket våldsamma och direkt olämpliga poliser får härjas fritt och sedan skyddas av sina kollegor. Min slutsats efter att ha så att säga studerat detta under ett antal Skåneresor under senare år att polisen i Skåne helt enkelt har ett huliganproblem. När oskyldiga supportrar försöker påpeka detta misstänkliggörs de, som du nu i din krönika. En medelålders man med civilkurage som i början av marschen skrek åt några ungdomar som betedde sig illa låg lika fullt ner på gräsmattan med pepparsprejade ögon i slutet av marschen. Försök att göra en anmälan på plats möts av hot, kameror slås sönder.

Att då GAIS-gården, efter en händelse som” var så förutsägbart att det inte ens blev en notis i GP dagen efter” för ovanlighets skull går ut och fördömer händelsen blir givetvis som ett hån mot oss medlemmar som måhända också tyvärr tycker att huliganbråk är förutsägbart men näppeligen polismisshandel. Måhända kan man hävda att problemet ligger hos huliganerna i första hand och visst är det så, men nog kan man som skattebetalare (om än inte i Skåne) ha lite större förväntningar på beteendet från polismyndigheten?

Slutligen, när irritationen börjar lägga sig, skall man öppna den tredje statsmaktens publikation och behöva läsa en krönika som ironiserar över det hela, kommer med ett minst sagt skevt perspektiv, berömmer polisen och slutligen misstänkliggör oskyldiga. Jag kan inte direkt säga att jag tycker detta är i linje med journalistisk yrkesetik, men sådant kanske man inte skall förvänta sig från en sportjournalist.

Kommer givetvis inte ha den minsta effekt. Stenberg kommer inte läsa den utan sitta kvar och sörpla kaffe och äta vetebulle på sitt kontor tillsammans med sina hejdukar på GP-sporten.

En ny Göta älvbro – stads- och trafikplanering

Inlägg från gbg.yimby.se

Hösten är snart här och med sommarens slut ökar debatten kring många viktiga stads- och trafikplaneringsfrågor i Göteborg. Den mest överhängande av dessa har varit den lätt infekterade frågan om trängselskatter.

Lite i skuggan av denna fråga, som i mångt och mycket handlar om ett sätt att finansiera Marieholmstunneln och Västlänken, har Göta älvbron hamnat. Denna bro, som med människans måttstock redan skulle ha gått i pension, anses behöva ersättas absolut senast år 2020. Frågan har varit rätt akut rätt länge nu och i onsdagens GP (ej på nätet) presenteras sex olika alternativa förslag för hur den befintliga bron skall ersättas.

– Låg- eller Högbro i Stadstjänaregatans förlängning
– Låg- eller Högbro i Kämpegatans förlängning
– Tunnel under Kämpegatan och älven
– Kollektivtrafikstunnel under Kämpegatan och älven

Alternativen har nyligen presenterats för byggnads- och trafiknämnden av en gemensam grupp från både Stadsbyggnads- och trafikkontoret. Kostnaderna beräknas ligga på mellan tre till elva miljarder (multiplicera med två för en mer trovärdig slutkostnad) och mycket pekar på att det på grund av kostnadsskäl blir en ny bro precis uppströms från den gamla.

Förslagen förväntas gå ut på samråd inom några veckor. Ett utmärkt tillfälle för de yimbyiter som kan mycker mer om komplicerade trafiklösningar än vad undertecknad gör att göra sin röst hör och komma med intressanta förslag och lösningar.

I första hand är såväl en ny Göta älvbro som övriga delar av av de infrastruktursatsningar som nu hägrar kring älven trafikplaneringsfrågor. Det väcker dock även en del stadsplaneringsfrågor som bör betraktas och besvaras.

Vad jag menar med detta är skillnaden mellan den korta och den långa resan över älven. I mångt och mycket handlar infrastruktursatsningarna om att på ett bättre sätt hantera de långa resorna. Förflyttningarna som människor tar för sig till och från Göteborgs ytterområden och kranskommuner samt genomresande. De långa resorna får ofta stor uppmärksamhet i samband med större infrastruktursprojekt.

Ibland tycks stadsplanerare vara Venus och trafikplanerare vara från Mars (fast i realiteten är de allihop troligen från någon planet mitt emellan) när det kommer till dylika frågor. SCAFT-tänkande tycks – föga öväntat får man trots allt säga – i högre utsträckning hållit kvar sitt grepp kring trafikplanerarna. Resultatet av detta kan tyvärr bli att vi skapar nya barriärer i staden.

För att visionen om en fungerande Älvstad skall gå att realisera behöver vi tänka på de korta resornas infrastruktur. För att slutligen binda samman Göteborg norr och söder om Göta älv så måste även korta resor, från ena älvstranden till den andra, vara praktiska och genomförbara. Lågbroar skulle givetvis att vara bäst från stadens perspektiv, men detta krockar eventuellt med rikets intressen.

I söndagens Fria ord i GP (ej heller tillgängligt på internet) föreslog professor Robert Kliger, Chalmers och docent Dan Engström vid Ramböll att gamla Göta älvbron bör återställas till i sin ursprungliga form och bevaras som ett historiskt landmärke; att föreslå att något skall bevaras i sin ursprungliga form för tid och evigheter brukar som bekant vara enda sättet att få gehör i Göteborg. Skillnaden mot andra förslag är dock att deras historiska landmärke skulle ha en fortsatt praktisk funktion som bro för gång-, cykel och kollektivtrafik samtidigt som en, relativt billig, bilbro byggs jämte. Därefter kan debatten för ytterligare upp till fyra broar fortsätta medan det rätt akuta problemet är löst.

Problemet är dock att på sikt måste vi verkligen ha fler övergångar för att folk skall kunna ta sig mellan södra och norra delen av den nya Älvstaden. Med eller utan aktutlösning måste detta faktum tas i beaktande. Om ambitionen är att ena Göteborg över älven kan vi inte fortsätta att ha fem kilometers avstånd mellan de två fasta centrala övergångarna, oavsett om man går, cyklar, åker bil eller kollektivt. En akutlösning som dessutom skulle minska antalet trafikslag som kan ta sig över vid Frihamnen skulle ställa staden än sämre rustad för möjligheterna att förverkliga Älvstaden.

Nåväl, fler övergångar kommer i vilket fall att ge oss fler av de där namntävlingarna som är så högt älskade i Göteborg. Demokratiskt är det också.

SvD-abstinens

Av oklar anledning har min vanliga källa till Svenska Dagbladet sinat. Detta, tillsammans med en del andra störande faktorer i den värld som enligt mina sinnesförnimmelser tycks existera utanför mitt medvetandes gränser, har definitivt inneburit att min inspiration till att blogga har minskat en del under senare veckor.

Internet i alla ära, men det är inte något fullgott substitut för en papperstidning. Jag måste utreda saken!

Betala för tidningen jag tidigare läst varje dag? Nej, nej – varför betala för något man efterfrågar, det låter helt absurt!

Helsingborgs IF 0 -1 GAIS

Efter en bortamatch i Helsingborg så tar det alltid lite extra tid att skriva ihop någon slags matchreferat. Kalabaliken utanför Olympia lämnar nämligen mer bestående intryck än själva matchen.

Så fort som vi skall lämna den mediokra ölhallen Tivoli och det första polisbråken börjar gör jag precis som jag gjorde förra året och borde gjort året innan dess. Jag stoppade undan halsduken, bröt mig ur och traskade i rask takt själv mot Olympia. En överlag trevlig upplevelse där jag stannade vid en korvkiosk och talade med några lokala supportrar för att önska dem lycka till och kom fram till arenan i god tid för att stå och skämta lite med tjejen i kassan. Lugnt och skönt, bra väder vad det också.

Sedan kommer huvudklungan, hårt pressad och angripen från polisen från alla håll. Skånepolisen använde sig av teleskopbatonger, hundar, hästar, bilar och pepparsprej för att trycka driva folkmassan mot den minimala ingången som samtidigt var omgärdat av kravallstaket. Efter ytterligare lite press från polisen rämnade staketen och folk flydde eller pressades igenom entrén ut ut i den lilla park som ligger inne på arenans område. En park som nu fick bli viloplats för flera grönsvarta anhängare som hade svårt att se på grund av sina sprejade ögon. Andra bekanta kom in med blåslagna kroppsdelar och även hundbett. Ytterligare några bekanta kom aldrig dit, utan hade redan tidigare tagits av polisen.

Nog för att den grönsvarta klungan innehöll en del bös som för all del förtjänar både det ena och det andra. Det är inte konstigt i sammanhanget, det är allmänt känt att om man vill ha bråk och kaos så är en bortamatch i Skåne en begivenhet. Det ser polisen till. En poliskår som helt saknar förmåga eller vilja att kontrollera kaoset och där kollektiv bestraffning är regel snarare än undantag; är du gaisare är du per definition skyldig!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (74′ 29. Romarinho);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (65′ 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

Att matchen skulle bli svår och troligen sluta vad det nog ingen som betvivlade innan match. Vad vi inte kände till vad den mentala obalans som tycks råda i Helsingborgs trupp. I ett tidigt läge kan Pär Ericsson sno åt sig bollen på kanten, dribbla sig fri och slå ut bollen mot en centralt placerad Ejyolfúr Hédinsson som kallt skjuter bollen i krysset från över femton meter.

Ett bra avslut och en bra inledning av GAIS således och nu förväntar man sig en tids press från ett bollskickligt HIF. Men icke, istället väljer spelaren Skulason att dra på sig två gula kort på under två minuter. Därmed är Helsingborg nere på nio utespelare i nästan 80 minuter. Att spela med en man mindre en tio minuter eller en kvart behöver inte alltid vara så hemskt men att konstant ha en man mindre i många lägen där motståndarspelarna fortfarande har ork och fokus att hålla ihop laget och spela boll är mycket jobbigt.

Under resten av halvleken lyckas GAIS bolla runt bollen rätt bra i offensiven samtidigt som Helsingborg inte lyckas skapa så värst mycket. Deras farligare chanser bestod oftast i att domaren kände ett behov av att överkompensera för den tidiga utvisningen genom att konsekvent döma frispark till hemmalagets favör, trots att dessa näppeligen uppför sig vidare balanserat. De får faktiskt 14 frisparkar på rad innan GAIS får sin andra frispark i mitten av andra halvlek. Som tur är känns inte GAIS fullt lika svaga på fasta situationer längre laget håller resultatet till halvtid. Som supporter är det dock nervpressande att de inte lyckas få in ett andra mål, ett resultat som rimligen skulle tagit knäcken på HIF:s förmåga.

I andra halvlek gör HIF något byte och ändringar som tycks få ingång deras spel bättre. Framförallt lyckas de med att skapa ytor för René Makondele centralt vilket flera gånger gör mig riktigt nervös. GAIS lyckas dock i mycket hålla upp sitt spel utom mot slutet av matchen då det verkligen börjar tappa, troligen mentalt rädda att förlora sin seger. Detta trots att HIF nu fått ytterligare en spelare utvisad och de kvarvarande spelarna ängar mer energi på att klaga på domaren och gnälla än att spela boll. Det går till och med så mycket överstyr att GAIS börjar få frisparkar igen.

En riktigt jobbig incident är när Dime Jankulovski vinkar gör tecken för att ett skott kommer att gå utanför bara för att vi supportar som står bakom honom skall se hur den studsar i stolpen och tillbaka in till straffområdet där en nyinbytt Romarinho skall börja dribbla sig ur eget straffområde och blir av med bollen… därefter vet jag inte riktigt vad som hände, blackout helt enkelt.

Storstadsbarn

Inlägg på YimbyGBG.

I helgens nummer av GP:s livstilsmagasin för de tre M:en (Mullig, Medelålders, Medelklass) får läsaren träffa två småbarnfamiljer som har gjort det förbjudna: de har valt att bo mitt i staden.

från båda familjernas håll talas om den oreflekterade normen att flytta ut i småhus i och med att de fick barn, båda familjerna har också varit ute en sväng och nu kommit tillbaka till staden. Bullerbyidealet beskrivs som en stark norm som förstärks av att den förälder som väljer att stanna kvar i staden ses som egoistisk och oansvarig som väljer kaffe latte och sushi framför sina barns bästa.

Denna norm fick alltså ut de båda familjerna till villa och radhus men väl där upptäckte de också idyllens baksidor. Evigt pendlande och bilberoende, social isolering, dålig tillgång på service, det Sisyfosprojekt som arbetet med huset är samtidigt som stereotypa könsroller liksom bara smög sig på mellan lämnandet på dagis och storhandlande i köplada. Istället valde alltså familjerna att flytta tillbaka till staden med sin närhet och service och med sina lummiga innergårdar där barnen kan leka med grannungarna och det är nära till dagis och skola (noterar även att en familj pekar på en tryggare väg till skolan som en fördel i staden). Framförallt känner föräldrarna att de får mer tid över till barnen.


Några barn (och en kvinna) poserar för kameran i Landala år 1930

Att hitta två familjer som gjort något ovanligt är inte så svårt (GP:s upptagningsområde är nog stort nog för att hitta två småbarnsfamiljer som dyrkar Satan också) men det finns också andra belägg för att denna så kallade ”Gråa våg” har en hel del belägg i statistiken.

Statistik betyder data för staten och i det avseendet har stadsboende oroat staten. innerstadens högre priser och relativa trångboddhet anses kunna minska nativiteten. Att tidigare bostadspolitik då i hög utsträckning handlat om att ge familjerna möjlighet att köpa småhus utanför staden i en evigt expanderande förtunning medan en stagnerad innerstad lämnas till barnlösa och äldre torde därför inte förvåna. Norra Älvstrandens bostäder har i många fall just marknadsförts som boende för par i övre medelåldern som vill sälja villa eller radhus efter att barnen blivit vuxna och (förhoppningsvis) flyttat. Nu tycks alltså detta tillstånd till att förändras när boendeyta prioriteras ner för andra värden.

Att normer kring barn i staden håller på att ändras till en mer nyanserad bild är givetvis positivt i många hänseenden. Inte minst för barnfamiljerna som förhoppningsvis får lättare att göre ett beslut kring sitt boende utifrån vad de vill, inte utifrån samhällsnormer (inte så att det alltid är något fel på normer men att ett socialt tryck tvingar ut män med tummen mitt i handen till eget hus gör näppeligen någon lycklig, utom möjligen hantverkaren).


Vallgraven har har frusit igen till några lekande barns glädje

Det innebär dock ännu en utmaning för Göteborgs stadsplanering. Att fler småbarnsfamiljer så att säga väljer bort Sydväst – inte utifrån ett ekonomiskt val utan som ett livsstilsval – innebär rimligen inte att de väljer att flytta till förstäderna i Nordost, där det förvisso även det grönt men föga bättre än Sydväst när det kommer till service och andra aspekter i det så kallade livspusslet.

Nej, alternativet till småhuset är lägenhet mitt i staden. Om småbarnfamiljer med de ekonomiska resurserna att köpa småhus nu väljer att även de konkurrera om lägenheterna i stadens attraktiva delar kommer detta ytterligare spä på en stor efterfrågan samtidigt som utbudet näppeligen kommer att öka. Resultatet blir än högre bostadspriser centralt och allt färre, med eller utan barn, kommer att ha råd att bo i staden. Så bygg blandstad – för barnens skull!

Trängselskatter på väg i Göteborg

Inlägg på YimbyGBG.

Det har varit på tapeten förut och lär diskuteras lika livligt som i Stockholm för några år sedan. Ja, det är alltså avgifter på biltrafik som återigen lyfts upp i GP.

Ett förslag snarlikt det som nu används i landets huvudstad har presenterats för en stor ansamling politiker i veckan. det huvudsakliga syftet sägs vara att på detta sätt delfinansiera infrastrukturprojekt i regionen med 12 miljarder kronor, i första hand Västlänken och Marieholmstunneln.


Att finansiera vägbyggen med avgifter har varit vanligt länge i exempelvis USA, nu har konceptet blivit en verklighet även i Sverige.

Konceptet tycks nu i det nämaste hafsas igenom och ett beslut och bindande avtal kommer troligen att fås igenom redan i höst. I vilket fall är de tyngre parter som uttalar sig alla mycket positiva. Hans Rode, från Vägverket som också var med i arbetet i Stockholm, säger till GP ”att trängselskatter accepteras bara folk vet vad pengarna går till.”

För oss Göteborgare och även pendlare från kranskommuner och övriga besökare återstår dock en del praktiska frågor, som var kommer avgifterna att tas ut – att hamna innan- eller utanför denna transaktionsavgift kan få en del ibland oväntade och oönskade effekter – och vid vilka tidpunkter på dygnet. Med ett pressat tidschema för beslut kan vi vänta oss en hetsig debatthöst i denna fråga.