Helsingsborgs IF

GAIS 0 – 0 Helsingborgs IF

Efter en gedigen – ja, lysande – laginsats mot BK Häcken i förra omgången fanns det nästan inget annat att vänta än platt fall mot allsvenskans för närvarande överlägset bästa lag. GAIS har av tradition bjudit sina anhängare på mediokra insatser efter varje heroisk insats, varför förvänta sig något annat i detta fall?

Kanske var det tur att GAIS mötte ett så pass bra lag att de inte kunde falla ihop i falskt självförtroende som de brukar göra mot lag som HBK och BP? Måhända förstod spelarna själva att en kamp mot Mustasch-maffian kräver en fullgod insats?

Ja, efter Manchaster Uniteds Juicehjältarna och Pannbandsligan i Borås har Helsingborgs IF begåvat oss fotbollsälskare med mustascher på ett gäng framträdande spelare som säger att de inte skall raka av dem förrän den första vinsten. I realiteten skulle jag tro att de där tio tusen tyska bögarna som det talades om i radioprogrammet Hassan för en massa år sedan nu gett kulturellt utslag i landsändan närmast kontinenten. Nåja, vem är jag att döma och nog kunde Wanderson do Carmo passa i en tangorabatt?

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde (46´7. J. Lundén), 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik (75´18. A. Khalili);
11. T Lycén (83´29. Romarinho)

GAIS försökte direkt spela vidare på samma sätt som senast. Snabba djupledslöpningar och positionsbyten i den främre kvartetten avsåg och lyckades också för en tid oroa Helsingborgs förvar.

Till skillnad mot Häcken och även AIK så innebar emellertid inte GAIS press och aggressivitet att HIF tappade fattningen och började slå bort bollen på egen planhalva. För detta har laget som leder allsvenskan allt för mycket självförtroende och även ett lugn som innebär att de inte begår misstag. Ju längre tiden ilade under första halvlek desto mer gled initiativet långsamt över till gästernas fördel. När spelet inte gav utdelning minskade viljan att gå in hundra procent i varje situation och spelare föll hellre tillbaka på säkerhet. Viljan att löpa offensivt minskade på samma sätt och när Johan Mårtensson och kanske framförallt Reuben Ayarna vann bollen på mittplan fanns det ingen djupledslöpare att slå bollen på, i alla fall inte på samma sätt som förut.

Bollen i nät? Nej, en buskboll har fastnad i ett stängsel och för övrigt är nya Gamla Ullevis gräsmatta så grön och platt som bilden visar. Publikantalet tycks emellertid vara detsamma.

0-0 var rättvist sett till första halvlek, fyrtiofem minuter som knappt lett till något vettigt avslut från någondera håll. Detta var något som skulle bestå även under en större del av den andra halvleken. Till stor del kan detta givetvis förklaras med båda lagens samlade och genomtänkta spel som inte gav bort chanser till motståndarna men också tyvärr på den plan som laget spelade på. Med svårigheter att behandla bollen vid tillslaget blev det svårt för många spelare att få till avsluten och många skott så pinsamt felriktade ut när de makligt studsade iväg över sandåkern, likt en buskboll i en Western-film.

GAIS flesta farliga lägen skedde vid fasta situationer, oftast lång ifrån mål, då Wanderson-frisparkar sökte efter den stångande och frustande Fredrik Lundgrens panna. Dessa var dock få och sällan något att hetsa upp sig över. Istället var det HIF som fick de bästa chanserna i samband med en lång serie av hörnor i slutet av matchen. Dime Jankulovski, som ställt till en del besvär för sig själv genom bland annat dålig kommunikation med Halgrimur Jónasson, gjorde en matchavgörande räddning och efter detta sipprade spelet ut i den 0-0 match som matchen såg ut att vara dömt till redan från första början. Ett resultat som också bör ses som rättvist och säkerligen något som båda lagen kan känna sig hyfsat nöjda med.

Annonser

Ordinärt polisarbete uppmärksammas

I samband med matchen Halmstads BK mot Hammarby IF ”råkade” polisen slå Hammarbys säkerhetsansvarige rakt över ansiktet med en batong. Hammarby har nu valt att anmäla polisen för misshandel.

– Jag fortsätter gå med ryggen mot polisen och helt plötsligt får jag ett slag på armen av en batong. Jag blir förvånad och vänder mig om för att se vad som hände och då slår polisen mig i ansiktet med batongen. Den träffade rakt över näsan, säger Patrik Gröndahl.

citat från Hallandsposten

Det avgörande för mediauppmärksamheten här är givetvis att en säkerhetsansvarig antas vara en pålitlig, stabil och sansad person som inte förtjänar att polisen använder sig av sådant våld. Notera hur det hela formuleras i citated nedan:

Christer Harplinger på Hallandspolisen menar att poliserna hade svårt att uppfatta att Gröndahl var säkerhetssamordnare. Han hade en liten namnbricka på bröstet.
– Han fick nog något slag med batongen och han hamnade på marken. Det är naturligtvis oerhört beklagligt att den här säkerhetskillen råkade illa ut.

citat från Hallandsposten

Ja, det tycks alltså som att grundproblemet från Harplingers perspektiv är att namnbrickan var för liten. Skall vi dra slutsatsen att polisen inte slagit en person i ansiktet med en batong om de sett att han var säkerhetsansvarig?

Skulle det kanske inte vara så att polisens agerande och användande av våld skulle styras av personens beteende. Men så är det inte, istället hade polisen ”otur” att de misshandlade en person som hade en liten bricka på sig som ger honom trovärdighet.

– En polisman slår Putte över ryggen med en batong och sedan i ansiktet. Putte säger då att han jobbar för Hammarby med det hjälpte inte. Han får ytterligare slag över munnen och näsan med batonger och övermannas, säger Göran Rickmer, evenemangsansvarig för Hammarby, till Sveriges Radio Halland.
Göran Rickmer stod bredvid och blev vittne till händelsen utanför en av supporterbussarna. Enligt Rickmer förekom inga provokationer mot polisen.
Christer Harplinger, informationschef vid Hallandspolisen, säger att det var tumultartat på området och att polisen uppfattade det som att de personer som stod där Patrik Gröndahl stod var på väg att börja bråka.

TT-citat som inte är mycket bättre
– nu är det OK att slå folk för att de står nära folk polisen tror är på väg att börja bråka

Den bistra sanningen är nämligen att det allt för ofta händer att polisen använder övervåld mot enskilda civilpersoner i samband med fotbollsmatcher. När sedan dessa personer beklagar sig över polisens agerande tas han eller hon inte på allvar. Denne person är ju en fotbollssupporter och kan därför misstänkas för huliganism tills motsatsen bevisats (vilket givetvis är praktiskt omöjligt).

I samband med bortamatchen mot Helsingborgs IF (i år, skulle jag fortsätta skriva fast egentligen spelar inte årtalet någon större roll – Skånepolisens beteende tycks vara en kontant i tillvaron) kände sig flera personer felbehandlade av polisen. Som vittne stödjer jag dessa personers uppfattning. Resultatet blev att GAIS från officiellt håll gick ut och fördömde sina egna supportar och Ulf Stenberg på gepesporten gick ut och berömde polisens insats.

Skillnaden mellan dessa tidigare fall och detta är alltså att denna gång hade polisens offer en liten skylt på sig.

Helsingborgs IF 0 -1 GAIS

Efter en bortamatch i Helsingborg så tar det alltid lite extra tid att skriva ihop någon slags matchreferat. Kalabaliken utanför Olympia lämnar nämligen mer bestående intryck än själva matchen.

Så fort som vi skall lämna den mediokra ölhallen Tivoli och det första polisbråken börjar gör jag precis som jag gjorde förra året och borde gjort året innan dess. Jag stoppade undan halsduken, bröt mig ur och traskade i rask takt själv mot Olympia. En överlag trevlig upplevelse där jag stannade vid en korvkiosk och talade med några lokala supportrar för att önska dem lycka till och kom fram till arenan i god tid för att stå och skämta lite med tjejen i kassan. Lugnt och skönt, bra väder vad det också.

Sedan kommer huvudklungan, hårt pressad och angripen från polisen från alla håll. Skånepolisen använde sig av teleskopbatonger, hundar, hästar, bilar och pepparsprej för att trycka driva folkmassan mot den minimala ingången som samtidigt var omgärdat av kravallstaket. Efter ytterligare lite press från polisen rämnade staketen och folk flydde eller pressades igenom entrén ut ut i den lilla park som ligger inne på arenans område. En park som nu fick bli viloplats för flera grönsvarta anhängare som hade svårt att se på grund av sina sprejade ögon. Andra bekanta kom in med blåslagna kroppsdelar och även hundbett. Ytterligare några bekanta kom aldrig dit, utan hade redan tidigare tagits av polisen.

Nog för att den grönsvarta klungan innehöll en del bös som för all del förtjänar både det ena och det andra. Det är inte konstigt i sammanhanget, det är allmänt känt att om man vill ha bråk och kaos så är en bortamatch i Skåne en begivenhet. Det ser polisen till. En poliskår som helt saknar förmåga eller vilja att kontrollera kaoset och där kollektiv bestraffning är regel snarare än undantag; är du gaisare är du per definition skyldig!

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson (74′ 29. Romarinho);
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (65′ 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

Att matchen skulle bli svår och troligen sluta vad det nog ingen som betvivlade innan match. Vad vi inte kände till vad den mentala obalans som tycks råda i Helsingborgs trupp. I ett tidigt läge kan Pär Ericsson sno åt sig bollen på kanten, dribbla sig fri och slå ut bollen mot en centralt placerad Ejyolfúr Hédinsson som kallt skjuter bollen i krysset från över femton meter.

Ett bra avslut och en bra inledning av GAIS således och nu förväntar man sig en tids press från ett bollskickligt HIF. Men icke, istället väljer spelaren Skulason att dra på sig två gula kort på under två minuter. Därmed är Helsingborg nere på nio utespelare i nästan 80 minuter. Att spela med en man mindre en tio minuter eller en kvart behöver inte alltid vara så hemskt men att konstant ha en man mindre i många lägen där motståndarspelarna fortfarande har ork och fokus att hålla ihop laget och spela boll är mycket jobbigt.

Under resten av halvleken lyckas GAIS bolla runt bollen rätt bra i offensiven samtidigt som Helsingborg inte lyckas skapa så värst mycket. Deras farligare chanser bestod oftast i att domaren kände ett behov av att överkompensera för den tidiga utvisningen genom att konsekvent döma frispark till hemmalagets favör, trots att dessa näppeligen uppför sig vidare balanserat. De får faktiskt 14 frisparkar på rad innan GAIS får sin andra frispark i mitten av andra halvlek. Som tur är känns inte GAIS fullt lika svaga på fasta situationer längre laget håller resultatet till halvtid. Som supporter är det dock nervpressande att de inte lyckas få in ett andra mål, ett resultat som rimligen skulle tagit knäcken på HIF:s förmåga.

I andra halvlek gör HIF något byte och ändringar som tycks få ingång deras spel bättre. Framförallt lyckas de med att skapa ytor för René Makondele centralt vilket flera gånger gör mig riktigt nervös. GAIS lyckas dock i mycket hålla upp sitt spel utom mot slutet av matchen då det verkligen börjar tappa, troligen mentalt rädda att förlora sin seger. Detta trots att HIF nu fått ytterligare en spelare utvisad och de kvarvarande spelarna ängar mer energi på att klaga på domaren och gnälla än att spela boll. Det går till och med så mycket överstyr att GAIS börjar få frisparkar igen.

En riktigt jobbig incident är när Dime Jankulovski vinkar gör tecken för att ett skott kommer att gå utanför bara för att vi supportar som står bakom honom skall se hur den studsar i stolpen och tillbaka in till straffområdet där en nyinbytt Romarinho skall börja dribbla sig ur eget straffområde och blir av med bollen… därefter vet jag inte riktigt vad som hände, blackout helt enkelt.

GAIS 1 – 4 Helsingborgs IF

Säg den lycka som varar, på annandagen så var tillvaron åter stabiliserat (min inställning inför matchen var givetvis att jag hoppades att GAIS kunde försvara den positiva måldifferensen) och de hängivna kan måhända börja diskutera något mer intressant än musikval på arenan.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankuloviski;
5. G. Gunnarson (66′ ). G. Baldvinsson), 2. R. Ekunde, 16. M. Dahlgren, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (77′ 6. R. Ayarna);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson (83′ 23. E. Hedinsson)

Det var med en viss nervositet som jag för första gången under en matchsituation traskade upp på Preppens. Nu skulle man få se vad man betalat för och framförallt vad man bundit sig till under säsongen. Att betrakta fotboll från kortsidan har tidigare sällan varit en lysande upplevelse men i detta fall blev jag inte besviken. Med en god höjd över planen var det lätt att följa spelets gång och avståndsbedömningen som oftast blir helt skev på lägre höjder var här nästan som bortblåst.

Utsikten gav i vilket fall utmärkt läge att på nära håll studera GAIS försvarspel under första halvlek. Det var ingen vidare upplyftande upplevelse. Laget var alldeles för centralt och ett överspel från ena kanten till den andra kom allt som oftast till en fri och allena HIF-spelare. Det är lätt att peka ut debutanten Gudmundur Gunnarsson som den felande länken, han låg ofta fel och var initialt väldigt seg och långsam. Han var dock inte ensam i det dåliga försvarsspelet (och lyfte sig också från usel till medioker efter någon halvtimme) utan kan lastas på i stort sett hela lagdelen. Richard Ekunde stod för flera bra ingripanden men hans kvalitéer till trots (och inte heller dessa var på topp) så hjälpte det föga. Ekunde klarade inte allena av att bära upp backlinjen jämte en ovan Mikael Dahlgren och en förvånandsvärt instabil Jonas Lundén. Istället blev det många panikrensningar upp på HIF-spelare som sedan kunde ta sats och skjuta igen eller spela ut på en ledig kant. Bara innan målet efter sju minuter han jag se två skott från precis utanför straffområdet som var resultatet av serveringar från den grönsvarta backlinjen.

Efter mål och domarbyte (hjärtproblem och inbyte av fjärdedomare från Hisings Backa – Skandal, skandal, Hisingen!) kan atleterna arbeta sig in i matchen och prestera något framåt vilket till slut leder till Tommy Lycéns utmärkta 1-1 i krysset. jag är återigen kluven till Lycén, under försäsongen har jag hyllat hans förbättrade inställning för att under de första två matcherna se en återgång från mr. Tommy till dr. Lycén (om ni förstår vad jag menar). Trots detta gör han ju mål och skapar målchanser.

1-1 i halvtid tjänst rätt OK och nu hoppas man förstås att GAIS skall gå ut stärkta i andra halvlek. Då är det givetvis självklart att GAIS börjar med att släppa in ännu en balja efter två minuter. Nu är plötsligt kortsidan en fördel då jag inte på nära håll behöver studera stojande och stimmande skåningar i den bortre änden av planen. HIF släpper dock inte GAIS i matchen igenom och vi har flera goda chanser att få till 2-2 men istället börjar målen ramla in därborta och det blir till slut hopplöst. Alexander Axén försöker skapa något genom att lyfta ut den mediokre vänsterbacken, dra ner Lycén som ytterback och gå över till 4-4-2 med Gudjon Baldvinsson, dock utan några märkbara resultat.

Återigen förlorar GAIS mot Mjölkkossorna från sundet. Det har blivit något av en vana. De är bättre men vinner inte genom att dominera utan genom att vara lite smartare och lite bättre. Det är därför de hör hemma där GAIS vill vara – på den övre hälften av tabellen när den feta tanten sjunger någongång när solen står allt lägre på himlavalvet (usch, vad pekoralt!). Flera spelar i GAIS gör bra insatser och vi har kommit tillbaka till min gamla vanliga klyscha efter en förlust – mersmak. Plus för Richard Spong som är ett bollvinnande lejon på mitten, Mattias Lindström som bidrar med en hel del och en litet plus till en kämpande Pär ”Pärlan” Eriksson. Minus till försvarspelet som får oss att känna som öisare – utan medlemskap i vare sig Rotary eller GKSS.

Suck och stön.

Nästan sju och ett halvt tusen åskådare är en bra publiksiffra för GAIS men mediokert för en av de första matcherna på den nya arenan. Föräldrar, ledare och ungdomar från bland annat Lärje/Angered IF och Midnimo hjälpte till att lyfta siffran med gratisbiljetter. Om vi vunnit hade måhända klubben vunnit några medgångssupportar men med en förnedrande förlust har säkerligt GAIS vunnit sig en livstida supporter som kommer att ångra det i resten av sitt liv – välkommen till klubben!

Nu förväntar jag mig fyra poäng under veckans andra matcher, annars lovar jag att aldrig mer gå på GAIS!

Fast i och för sig, Trelleborg är ju bättre än vad man kan tro och den där Tom Prahl har ju alltid något extra bakom örat. Tre poäng skall vi i alla fall ha!

Fast bollen är ju rund men två poäng borde vi kunna få mot BK Häcken och Trelleborg.

En poäng?

Äh, va fan – jag har ju betalt årskortet så jag kan la fortsätta gå hela året ut!

Fotbollens framtid XVI – Ekonomiskt motiverad damp

Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.

”Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. – Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson.”

Citat från FD

Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:

”En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar.”

Citat från FD

Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan – ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.

Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.

För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.

Även: Aftonbladet


* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att ”there’s something wrong with your values, mate!”.

Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?

GAIS 0 – 3 Helsingborgs IF

Då Helsingborgs IF tappade sista halmstrået till Lennart Johanssons pokal i och med 1-1 mot Trelleborg häromveckan och dessutom kom till match utan till exempel Henrik Larsson närde man ett svagt hopp på oavgjort. Sådan översvallande optimism straffar sig alltid.
Lag [4-4-1-1]: D. Jankulovski; J. Lundén (78′ D. Durmaz), A. Tobiasson (63′ M. Celik), R. Ekunde, K. Gustafsson; L. Patjadzjan (78′ Matão), J. Mårtensson, F. Lundgren, B. Friberg da Cruz; W. Do Carmo; P. Campos
På dagen för 41 år sedan slogs det allsvenska publikbottenrekordet. 137 åskådare bevittnade när IFK Holmsund bjöd in GAIS på match på Kamratvallen. Den gången vann GAIS med 2-1. När jag strax innan paus uppskattade publiken till femhundra plus tvåtusen från Maria Kyrkogård tänke jag nästan att nu kommer vi att slå ett nytt hemmarekord.

Inte heller de grönsvarta spelarna tycktes anse sig ha så värst mycket att spela för. Trots detta fungerade två tredjedelar av spelet hyfsat. Andreas Tobiasson hade en del problem och Fredrik Lundgren blandade och gav. Jonas Lundén jobbade på bra tills han blev skadad och troligen förlorades för resten av säsongen. Även Johan Mårtensson var duktig och skall ha en eloge för sitt fina spel på mittfältet. På många sätt dominerade GAIS spelet på plan i framförallt första, men även andra, halvlek.

Men vad spelar allt detta för roll då avsluten lyser så med sin frånvaro? Pablo Campos bidrog med ytterst lite och börjar allt mer likna en ny Super-Migen, om än med lite bättre kroppsspråk. Wanderson do Carmo lyckades förvisso skapa en del på egen hand, men mattades betänkligt i andra halvlek – och jag kan förstå honom. Bobbie Friberg da Cruz hade tilldelats en nygammal roll som vänsterytter, men det mesta av spelet gick trots det via en armenier som var om möjligt blekare än vi vant oss att se honom. Levon Patjadzjan bör måhända tänka över sitt spel under den mörka och kalla försäsongen.

När sedan målen ramlade in ett efter ett såg det inte ut att finnas något som kunde göras. René Makondele visade ett par gånger att det inte behöver vara så svårt att göra mål och sedan – för att verkligen dra salt i såren – så fick den inhoppande Tobias Holmqvist gå in och sätta slutresultatet 0-3. På så sätt tangerade förre lånet från HIF sin målskörd i grönsvart tröja, innan han gick tillbaka till Skåne för att värma bänk och läktare. Att dessutom Makondele var aktuell till GAIS innan han flydde från Gefle gjorde inte känslan i magtrakten bättre.

Precis när jag kom ut från spärrarna in till betong-grottan såg jag en man som lite krampartat tog stöd av ett kravallstaket – det är ingen jag känner, men låt oss kalla honom Mats P.. Jag erbjöd honom att köpa ett årskort när jag passerade förbi och fick svaret att det går över. Men nä, det gör det inte, Mats. Du vet att det aldrig går över – det gör bara lite mindre ont.

Helsingborgs IF 1 – 0 GAIS

Slutligen, äntligen var det där europamästerskapet över så att det fanns möjlighet att återigen se på riktig fotboll – på plats dessutom. Eftersom det var på bortaplan men suget var stort orkade till och med en soff-flane som jag ta mig till bussen. Med lärdom från tågresan till Halmstad (svårt att fokusera blicken) bestämde jag mig för att ta det lugnt, grabbade tag i två folköl från kylen ett par bananen och så förstås passet – man skall ju änna utomlands – på väg ut genom dörren. Väl framme vid Ullevi visade det sig återigen hur stor suget på GAIS är. Flera människor hade slagit upp tält för att få de bästa platserna för hemmamatchen mot LSK om nästan två veckor!

På marschen från krogen till arenan genom centrala Helsingborgs trevliga gränder går det la lite som vanligt. Ser på lite håll en kille som av någon anledning (?) bankar till med näven på en sidoruta på en polisbuss. Polisen väntar någon minut innan de griper tag i killen och trycker upp honom mot någon vägg. Andra runtomkring fattar la förstås inte varför de plötsligt ger sig på den killen och börjar käfta om polisbrutalitet. Hela spektaklet sätter igång så jag ökar taken och går före för att slippa allt tjafs. Chansade hellre på eventuella HIF-huliganer än Helsingborgs-polisen.

Lag [4-2-3-1]: D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson (88′ J. Gudmundsson), B. Friberg da Cruz, K. Gustafsson; E. Hédinsson, F. Lundgren; L. Patjadzjan (81′ B. Andersson), D. Nicklasson (68′ T. Lycén); D. Morais Reis.

Jag hade givetvis inga förväntningar överhuvudtaget på förhand. Att Johannesson från Stocksund värmer upp i sin svarta domardress när jag kommer till Olympia höjer la inte precis hoppet. En del oro fanns förstås över förlusten av bollvinnaren och sidledspelaren Prince Ikpe Ekong även om jag trodde och också fick se att Ejyólfur Hédinsson kunde gå in och fylla den luckan förtjänstfullt, utan att för den sakens skull glänsa. Tillsammans med kapten Fredrik Lundgren gavs det stabilitet och balans till GAIS spel. Samma sak därbakom där framförallt Bobbie Friberg da Cruz fortsatte med sitt storspel – huvudet är ännu ej i Danmark trots att vi befann oss i Skåne. Som vanligt, höll jag på att säga, är det inte fullt lika stabilt på ytterbacksplatserna där Kenneth Gustafsson och David Durmaz måhända klarar av de defensiva uppgifterna habilt, men inte är med så mycket och effektivt framåt som kunde behövas för att GAIS med sitt på papperet defensiva upplägg skall komma till. Sedan skall man förstås förstå att arbetet som ytterback är mer utsatt än det som mittback (förra helgen kunde man ju se hur kul en dåligt understödd Axbom hade det mot Garrincha i VM-finalen 1958).

Överlag är atleternas insats i första halvlek god, i alla fall så god som jag förväntar mig. GAIS är duktiga på att skära av HIF:s anfall och vinna boll. Vid ett tillfälle i mitten av halvleken får vi dessutom ett mycket bra läge att ta ledningen. Daniel Morais Reis bryter en passning i motståndarnas backlinje och kommer fri med målvakten. Istället för att avsluta med fötterna blir det en hafsig nick som Daniel Andersson i motståndarmålet med lite tur och skicklighet räddar. Angående den ensamma anfallaren är förstås meningarna delade. Han tar för sig mer och bättre och har ett visst målsinne, men det är tveksamt om han har de egenskaper som behövs för hans utsatta roll som ensam anfallare. Han är tunn och därför ointe så värst lämplig som en traditionell target, samtidigt är det väldigt svårt att slå djupledsbollar på en ensam anfallare rakt framför målvakten. Ytan som finns mellan deras backlinje och målvakt är liten och allt som oftast blir det offside. Vad jag efterlyser – och vilket också sker en del i andra halvlek – är djupledsbollar på kanterna där våra tilltänkta offensiva yttrar har lite yta att arbeta på och kan slå bollar på löpande anfallare och mittfältare. Daniel Nicklasson har mycket boll i första men är enligt min mening allt för omständig och långsam för det spel jag efterlyser. Inlägg kommer inte mot löpande spelare. Sedan försvinner han mycket i andra och det är ett bra beslut att lyfta ut honom för Tommy Lycén som gör några goda försök. På den andra kanten är Levon Patjadzjans lägstanivå låg, allt för låg. Samtidigt så får han inte de bollar jag anser att han behöver. Först en bit in i andra börjar detta ske och armeniern kommer mer till sin rätt med flera farliga inlägg.

Med tanke på HIF:s hyfsat ofarliga spel känns det en smula snopet när de plötsligt får till något bra. Bollen sker som en varm kniv genom smör förbi de grönsvarta försvaret och René (döpt efter kaféägaren i Allå, allå ‘emliga armén?) Makondele kan göra 1-0 i 44:e minuten. Det är Helsingborgs lilla guldgosse Henrik Larsson som slår den avgörande passningen och den passiva publiken blir helt till sig över att ”Hinke” gjort det igen. Som grönsvart känns det förstås en smula orättvis.

Andra halvleks början präglas i mina ögon framförallt av att Johanesson från Stocksund, som antagligen märkt att han gjort en acceptabel första halvlek och måste kompensera, gör några ytterst märkliga domslut utan någon rim eller reson. Efter att matchen återigen lyckas stabilisera sig efter detta kan i alla fall GAIS långsamt arbeta sig in i matchen igenom efter att HIF börjar tänka mer och mer på att försvara tre poäng snarare än att säkra segern. I tur och ordningar har Morais Reis, Wanderson do Carmo – som var trängd under stora delar av matchen – och Lycén mycket bra frilägen som alla kunde, ja nästan borde, leda till mål. Framförallt Wandersons friläge framför målvakten var ett under att skåda på nära håll. Två meter till mål och grabben lyckas skjuta över, högt över. Kommer osökt att tänka på när Kennet Andersson i landslaget lyckades brösta över mål i ett liknande läge för en herrans massa år sedan, men det här var nästan värre. Wanderson såg i det närmast chockad ut. Till slut blir det återigen en hedervärd förlust. Men hedervärda förluster ger noll poäng!

Ps. Angående de där tältande, någon på bussen sa något om någon Bruce Springsteen… kan det vara ett av sommarens nyförvärv? Sände några SMS till en polare från Orust som även han var nere i Skåne och såg Ola Toivonen radera en ledning och påpekade att vi gaisare är garanterade tre poäng i nästa hemmamatch fick jag svaret ”Hö, hö, ni kommer att stå på knä o gråta i ert eget blod!” – bör kanske påpeka att killen äger får… ds.

Andra referat:
gais.se: Matchreferat
gp.se: Så snopet, GAIS
hd.se: Turlig HIF-seger mot GAIS, ”Henke” bakom Helsingborgs seger, Renés fullträff gav tre poäng, Nilsson nöjd med segern – men inte mycket mer