Att åka från Uppsala till Södertälje arena är en tämligen okomplicerad men något tröttsam aktivitet, eller snarare brist därav. Ungefär två och en halv timma innan matchstart steg jag på SL:s pendeltåg. Hade med mig en bok på resan för att fördriva tiden. Valet råkade falla på en bok av den marxistiska kulturgeografen David Harvey som handlade om kapitalet (inte i första hand boken Kapitalet utan företeelsen). Det är en sån där bok som jag köper för att jag tänker att skönlitteratur är förströelse och att jag behöver vidga mina horisonter kring omkringliggande forskningsområden. I realiteten är det snarare tvärtom. Jag borde läsa mer skönlitteratur och mindre av såna här böcker som varken är hackat eller malet. Medan Harvey har några intressanta poänger faller han som så många andra in i att tillskriva kapitalet agens på ett något klumpigt sätt. Detta leder i sin tur till förklaringar av globala historiska skeenden som emellanåt upplevs som tämligen krystade. I övrigt har jag ändå läst och hört om det mesta förut.
Som en följd av detta, och det förskräckliga öde som en GAIS-match trots allt är, var jag lättdistraherad och börjar därför lyssna på, och störas, av medpassagerare. Denna gång var det emellertid inte högt talande i mobil det var frågan om. Under senare delen av resan till Stockholm var det en morsa med två rätt tröttsamma ungar. Eller, det var kanske inget fel på ungarna egentligen men de var la lite uttråkade och ställde frågor som deras mor inte gav särskilt vettiga svar på. Det var lite som när pappan till Kalle (Calvin) i Kalle och Hobbe (&Hobbes) förklarar verklighetens beskaffenhet för sin son (”solen är inte större än ett mynt”, ”gamla bilder är svartvita för att världen var svartvit då”).
Efter femtio minuter fick man gå av och stå och vanka fram och tillbaka på en perrong vid Stockholms central för att kunna hoppa på ett annat pendeltåg. På detta var det rätt mycket folk och i stimmet försvann enskilda röster, vilket innebar att jag återigen lyckades fokusera på hur kapitalet och dess jag på avkastning omformar världen. En bit ut från centrala Stockholm togs ljudbilden i vagnen allt mer över av fyra tjejkompisar som talade väldigt högt medan de tuggade tuggummi. Konversationen var inte särskilt imponerande. Lite objektifiering av män (om svarta eller mulatter var snyggast) och hur gamla de var. Den tjej som egentligen var den som var irriterande var född 1996 i Elfenbenskusten men 1999 i Sverige. Med tanke på att hon bland annat inte visste vad Côte d’Ivoire heter på svenska så var det nog både för hennes och omgivningens skull en välsignelse att hon har kvar gymnasiet och inte skall ut på den svenska arbetsmarknaden (inte för att det är en så viktig kunskap men är man född i landet så implicerar en sådan okunskap i alla fall för mig att man inte har någon koll på så värt mycket utanför sin egen bubbla, utöver vilka killar som är snygga då).
I Södertälje blev det till att åka lokalbuss. Egentligen hade min UL/SL-biljett nu gått ut på grund av resans längd men jag viftade lite medan jag snackade med Evelina medan jag steg på bussen (ja, jag är en riktig rebell!). Evelina, före detta Gävle- och Uppsalabo, hade jag precis stött på då hon kom med en tjej (som jag inte minns namnet på, även om jag har träffat henne förut). Så mjölkbussen blev onekligen bättre än var Harvey eller tjuvlyssnande hade kunnat bibringa. Skenen sol över E20:an och omkringliggande handelsområde. Vid arenan hängde Wecklauf jr. och Sr. tillsammans med Johansson-med-200-meters-effektiv-radie-enligt-landstinget, som redan på plats såg till att jag skulle få åka bil hem.
Uppe på läktarna träffade man på diverse andra bekantskaper. Precis innan matchstart kom även GK:s buss, som drivits på irrvägar av någon rödlätt spårvägare. Först ur bussen kom Adam med sin pärm (Kerkhof) och hann upp och förbi precis till att domaren blåste av medan de yngre förmågorna försökte ta sig igenom kontrollen med sina flaggor och banderoller.
GAIS hamnade snart i trångmål. Assyriska kom ofta lätt in i vårt straffområde och slog nog fler passningar i rad inom detta område än vi överlag klarade av att slå på mittplan. Som tur var – under matchens första 91 minuter – så var de inte så bra på att komma till avslut. Efter en kort tid hade de dock ett närmast öppet läge som någon (Starke Hedlund?) lyckades styra till hörna. GAIS kunde genom att ställa in alla precis framför mål hindra avslut men oftast inte mycket mer och längre upp i banan brast försvaret. Särskilt Danny Ervik hade svårigheter att hantera deras vänsterytter, 24:an som jag kallar honom i brist på mer kunskaper (Aziz Corr Nyang heter han, vilket är mig bekant, men jag har sällan tid att hålla koll på fotboll utöver GAIS numera). Efter en tid så drog han på sig ett kort, vilket var en direkt följd av att han inte kunde hänga med, och sedan blev han också skadad. Han ersattes av Sandeep Mankoo, som trots min oro klarade av situationen bättre. Vårt anfallsspel var överlag inget att hurra över. Luther Singh, om hyllades efter förra matchen, glimrade till emellanåt och har onekligen ett bra ryck. Även om det inte blev några mål denna gång så är det nog någon som man trots allt kan ha vissa förhoppningar om. Adam Eriksson hade som en följd av Lundgrens avstängning fått möjligheten på mitten. Tyvärr var detta en uppgift han inte löste allt för väl. Det var lite för långsamt och han tenderade att börja transportera boll istället för att sätta fart. Han passar helt enkelt bättre på kanten (signaturen Jarmo hade noterat detta på .nu redan innan match när Bragi-Adam-valet diskuterades).
Efter sådär en kvart fick vi en straff. Detta var något av startskottet för en något bättre GAIS-period. Något som kan tyckas något paradoxalt, då Kieron Cadogan drog bollen i ribbans översida. Så kan det gå. I andra halvlek var det mest att invänta det ärorika nederlaget. Den bollkletande Adam ersattes av Linus Tornblad som inte lyckades sätta sin prägel på matchen. Kvicksilver-Luther fungerade däremot rätt bra i rollen som tia, kanske kan han likt Wanderson (ojoj, bara att göra jämförelsen) byta in sig från vänsterkant till central roll som tia om det artar sig med hans utveckling. Björn Andersson fick komma in som anfallare och target, men hamnade snart att längre ut till vänster. Björn vill så mycket men är allt längre från att kunna spela anfallare och drog i sin vilja att göra skillnad på sig två gula kort med efterföljande rött. Han får nog ta Ekundes plats (låångt) bakom avbytarbänken för resten av säsongen. Han kanske kan gå skallgång efter Pule och Wagsley?
Med denna utveckling var ett baklängesmål i 92:a helt i sin ordning. Efter att jag och klubbens ordförande lite frustrerat avreagerat oss med att sparka på samma staket och frusta lite missnöjt under de följande två minuterna var det hög tid att tänka på hemresan. jag hade som sagt redan fått skjuts genom Johansson, tillsammans med Wecklauf Jr. och Sr. Mattias tror jag att han hette (jag är dålig på att komma ihåg namn), som hade varit på andra sidan tillsammans med kunder. På vägen dissekerades matchen lite så där som vanligt. Efter att Johansson släppts av nära sitt hem på Söder (inom tvåhundra meter förmodar jag) så bytte jag till passagerarplatsen fram och medan vi åkte längst Söder Mälarstrand så hade Kenny ett telefonsamtal som avslutades med ”vi ses nästa säsong då”. Precis som jag gissade var det Martihn som var deprimerad och temporärt avsa sig supporterskapet. Knappast oväntat, med tanke på hur han gick och stönade och stånkade av besvikelse och frustration när vi vandrade från Vikingavallen på vägen mot parets Spongs parhus tidigare under säsongen. Jag fick lite dåligt samvete över att jag retat honom för hans tröja med fåglar på i pausen. Frågade om det var något som bärgats från en gillestuga i Askim som förseglats år 1987. Det var hans fru som köpt tröjan åt honom. Jag borde ha förstått att han var i ett skört tillstånd och hoppas att det inte var mitt retande som bidrog till att han gick över kanten. Ses nästa år då Martihn!
Självgod och bitter 