samhälle

Om gräddfiler

Efter att ha gottat mig en smula kring Sigtuna skolchefs Kent Edbergs självmål när han försökte försvara Riksinternatskolornas ställning gentemot ett för all del opportunt utspel av utbildningsminister Jan Björklund gick jag tillbaka och läste lite kommentarer.

Det var förstås det vanliga utbudet av rabiata utfall samt försvar av lite extra pengar till Riksinternatskolor då andra bara är ”avundsjuka” – ett ord som tycks användas för att försvara vad som för de flesta tycks vara orättvisor på ungefär samma sätt som främlingsfientliga använder sig av uttrycket ”politiskt korrekt”.

En kommentar tycket jag emellertid var intressant:

Den som färdas i en gräddfil inser aldrig detta, det är ju bara att flyta framåt utan störningar. Det  behövs en utanförstående iakttagare för att se gräddfilen. Sorgligt men sant.

Detta fick mig osökt att tänka på Janne Josefssons reportage ”På rätt sida älven” från 1987. I detta reportage så färdades reportern mellan rätt sida Göta älv (Hisingen) med femmans spårvagn till Örgyte och skildrade livet för ett antal barn på varje sida.

2008 gjorde han en uppföljning och undersökte hur det hade gått för dessa barn. För barnen i Biskopsgården hade de la gått lite si och så, bättre för en del och sämre för andra. För Örgrytebarnen hade de i alla fall till synes gått utmärkt. Till synes, då ingen av dem ville tala med Janne Josefsson. En genomgång av diverse arbetstitlar indikerade emellertid att de gått väldigt bra för dem.

Det kan förstås finnas flera anledningar till detta. Föräldrar och andra vuxna kan ha blivit upprörda och irriterade kring reportaget 1987 och kanske barnen kände sig utnyttjade av Janne Josefsson. Denne stridbare reporter rasade förstås som vanligt mot klassamhället och angrepp folk till höger och vänster men som kommer ihåg det gick aldrig några av dessa angrepp mot någon av barnen i Örgryte, som framställdes som välartade, harmoniska ungar i en välskött skolmiljö.

Så varför ville ingen från Örgryte tala om reportaget sådär tjugo år senare? Jag misstänker att det har lite att göra med den där gräddfilen som man inte ser när man befinner sig i den. De flesta av Örgrytebarnen från 1987 hade säkert fått arbeta hårt för de framgångar de uppnått 2008. I en sådan situation är det nog inte så trevligt att bli påmind av att, trots hårt arbete, så avgjorde framgången många gånger genom vilken sida älven man växte upp på. Osynliga dörrar stod på vid gavel för dessa som redan tidigt var stängda för andra barn i deras egen generation. Det är inte kul att höra att ens framgång i så pass hög grad är en produkt av ett klassamhälles privilegium (och i sammanhanget kanske vi även skall ta ett större perspektiv och beakta att Biskopsgården är en tämligen privilegierad uppväxtmiljö jämfört med många andra länder) och inte bara individens hårda arbete.

Annonser

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de ”jobbar med IT” eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

”[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret.”

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt – Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

”Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär.”

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som ”urbana bönder”) har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Skogstokiga folkpartiet lovar mer pigavdrag

När jag var ung, radikal och måhända en smula naiv* uppfattade jag allt som oftast Folkparitet liberalerna som ett menlöst och fegt men i grunden välmenande parti med ett socialt patos. Under senare år, och inte minst sedan Jan Björklund tog över, har jag mer och mer börjat se deras förslag som huggskott från skogstokiga idioter. Den socialliberala traditionen har omvandlats till någon slags patetiskt paternalism likt den hos förvirrade överklasstanter i någon svensk arbetarroman i gamla tider.

På internationella kvinnodagen går Jan Björklund ut med sitt egna förslag för att hjälpa kvinnorna – mer pigavdrag. Medelklassens kvinnor skall därmed befrias från sin tunga arbetsbörda i vad som i modernt borgerlig retorik kalls livspusslet. Vem som betalar för denna insats? Det är du och jag!

Nuvarande kostnader för avdrag vid hushållsnära tjänster uppskattas till 3 miljarder. Med de senaste tillskottet kan siffran stiga till 4 miljarder. Jag frågar mig verkligen varför i dessa tider- där det sägs att det offentliga har så svårt att utföra sina utgifter – vi medborgare skall skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att rädda medelklasskvinnor som frivilligt gift sig med män som inte kan hjälpa till hemma och som köper hus som de inte har tid att städa.

Prioriteringar är alltid svåra men att gynna en arbetskraftsintensiv sysselsättning och hyfsat välbärgade människor med understöd känns la inte riktigt som något som borde ligga högst upp på regeringens lista över saker som behöver någon extra miljard. Skulle tro att genusforskning om trumpeter betalar av sig bättre till samhället till exempel.

* Jag är måhända fortfarande radikal i mångas ögon men tyvärr inte naiv.

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra – ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om – jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
– Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund – något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

– Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

– Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

– Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

– En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det – pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg – här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener…

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen…

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri…

En politruks viskningslek

Ja, ni vet, en sån där lek där alla sitter i en cirkel och någon viskar en mening i personen till vänsters öra som sedan försöker viska samma sak i nästa öra till vänster och så vidare till det ursprungliga budskapet förvanskats fullständigt efter ett varv.

Det var vad jag tänkte på när jag läste Stora* Maria Abrahamssons ledarkrönika i dagens SvD. Fokus är en förvanskning av budskapet i en av myndighetens rapporter. Och inte vilken rapport som helt, utan rapport 2008:20 Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, som jag skrivit så sent för några dagar sedan här (där resonemanget dessutom på något sätt samstämmer med förvanskningen). Abrahamsson refererar till en debattartikel på DN Debatt 15/9 2008 där Brås generaldirektör Jan Andersson och verksjuristen Lars Korsell uttalar sig om och kring rapporten:

”Artikelförfattarna föreslog helt sonika att polisen bör använda samma arbetsmetoder mot ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher som vid bekämpandet av exempelvis organiserad narkotikabrottslighet. ”

Låter la inte vidare konstigt är också helt i regeringens linje för en hårdare linje mot huliganer, eller hur? Problemet är att det inte finns någon koppling mellan vad de säger på DN debatt och vad som står i Brå:s egen rapport:

”Författaren till rapporten, Lin Nordqvist, skriver tvärtom att ”man inte rakt av kan översätta firmagrupperingarna med den organiserade brottsligheten”. Nordqvist noterar förvisso att det finns likheter, men i studien på hundratalet sidor berör hon kopplingen till organiserad brottslighet på ynka tre rader

Nordqvist berättar att hon påpekade för sin dåvarande chef Korsell att han inte kunde skriva som han gjorde i debattartikeln eftersom det inte stämde med rapportens innehåll. Korsell var dock mycket mån om att det i rapporten gjordes en koppling till den organiserade brottsligheten eftersom det var hans ämne, förklarar Nordqvist.”

Den avslutande kängan mot Korsell är verkligen en smula tragikomiskt. Om det dessutom är sant och inte bara ett utfall av intern konflikt är det dessutom tragiskt och farligt. Vad är det för vits att göra rapporter när slutsatserna ändå är förutbestämda? Det är la inte helt osannolikt att minister Beatrice Ask och flera andra inte läst rapporten i sin helhet utan nöjer sig med en Readers Digest-version – i detta fallet inlägget på DN Debatt och använder det som grund för sitt beslutsfattande.

Tara Fitzgeralds karaktär Gloria i Brassed Off skrev också ett beslutsunderlag som beslutfattare struntade fullständigt i


Abrahamsson verkar i första hand intresserad av att slänga skit på Brå vars verksamhet inte finns nedtecknad bland nattväktarstatens uppgifter. Jag har även hört andra som har en uppfattning om att Brå driver någon slags en ideologisk-akademisk kampanj och mörkar uppgifter om ökat våld i samhället. Om man beaktar hur svårt och problematiskt kriminalstatistik undrar jag dock inte om de senare ägnar sig åt liknande viskningslekar. Skall dock påpekas att jag inte tagit på det som en livsuppgift att bedöma Brå:s funktionsduglighet.


Huliganism och fotbollsrelaterad våld sägs driva iväg barnfamiljer och annat vettigt folk från arenorna. Att i linje med rådande lagstiftning och policy bli betraktad som kriminell kan förstås inte ha något annat än en upplyftande effekt och hjälper till att göra besöket till ett evenemang!

* Har aldrig träffat henne personligen men då hon så ofta säger ”lilla du” eller liknande till sina meningsmoståndare så måste hon ju vara stor och ståtlig – eller hur?