samhälle

Om gräddfiler

Efter att ha gottat mig en smula kring Sigtuna skolchefs Kent Edbergs självmål när han försökte försvara Riksinternatskolornas ställning gentemot ett för all del opportunt utspel av utbildningsminister Jan Björklund gick jag tillbaka och läste lite kommentarer.

Det var förstås det vanliga utbudet av rabiata utfall samt försvar av lite extra pengar till Riksinternatskolor då andra bara är ”avundsjuka” – ett ord som tycks användas för att försvara vad som för de flesta tycks vara orättvisor på ungefär samma sätt som främlingsfientliga använder sig av uttrycket ”politiskt korrekt”.

En kommentar tycket jag emellertid var intressant:

Den som färdas i en gräddfil inser aldrig detta, det är ju bara att flyta framåt utan störningar. Det  behövs en utanförstående iakttagare för att se gräddfilen. Sorgligt men sant.

Detta fick mig osökt att tänka på Janne Josefssons reportage ”På rätt sida älven” från 1987. I detta reportage så färdades reportern mellan rätt sida Göta älv (Hisingen) med femmans spårvagn till Örgyte och skildrade livet för ett antal barn på varje sida.

2008 gjorde han en uppföljning och undersökte hur det hade gått för dessa barn. För barnen i Biskopsgården hade de la gått lite si och så, bättre för en del och sämre för andra. För Örgrytebarnen hade de i alla fall till synes gått utmärkt. Till synes, då ingen av dem ville tala med Janne Josefsson. En genomgång av diverse arbetstitlar indikerade emellertid att de gått väldigt bra för dem.

Det kan förstås finnas flera anledningar till detta. Föräldrar och andra vuxna kan ha blivit upprörda och irriterade kring reportaget 1987 och kanske barnen kände sig utnyttjade av Janne Josefsson. Denne stridbare reporter rasade förstås som vanligt mot klassamhället och angrepp folk till höger och vänster men som kommer ihåg det gick aldrig några av dessa angrepp mot någon av barnen i Örgryte, som framställdes som välartade, harmoniska ungar i en välskött skolmiljö.

Så varför ville ingen från Örgryte tala om reportaget sådär tjugo år senare? Jag misstänker att det har lite att göra med den där gräddfilen som man inte ser när man befinner sig i den. De flesta av Örgrytebarnen från 1987 hade säkert fått arbeta hårt för de framgångar de uppnått 2008. I en sådan situation är det nog inte så trevligt att bli påmind av att, trots hårt arbete, så avgjorde framgången många gånger genom vilken sida älven man växte upp på. Osynliga dörrar stod på vid gavel för dessa som redan tidigt var stängda för andra barn i deras egen generation. Det är inte kul att höra att ens framgång i så pass hög grad är en produkt av ett klassamhälles privilegium (och i sammanhanget kanske vi även skall ta ett större perspektiv och beakta att Biskopsgården är en tämligen privilegierad uppväxtmiljö jämfört med många andra länder) och inte bara individens hårda arbete.

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de ”jobbar med IT” eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

”[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret.”

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt – Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

”Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär.”

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som ”urbana bönder”) har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Skogstokiga folkpartiet lovar mer pigavdrag

När jag var ung, radikal och måhända en smula naiv* uppfattade jag allt som oftast Folkparitet liberalerna som ett menlöst och fegt men i grunden välmenande parti med ett socialt patos. Under senare år, och inte minst sedan Jan Björklund tog över, har jag mer och mer börjat se deras förslag som huggskott från skogstokiga idioter. Den socialliberala traditionen har omvandlats till någon slags patetiskt paternalism likt den hos förvirrade överklasstanter i någon svensk arbetarroman i gamla tider.

På internationella kvinnodagen går Jan Björklund ut med sitt egna förslag för att hjälpa kvinnorna – mer pigavdrag. Medelklassens kvinnor skall därmed befrias från sin tunga arbetsbörda i vad som i modernt borgerlig retorik kalls livspusslet. Vem som betalar för denna insats? Det är du och jag!

Nuvarande kostnader för avdrag vid hushållsnära tjänster uppskattas till 3 miljarder. Med de senaste tillskottet kan siffran stiga till 4 miljarder. Jag frågar mig verkligen varför i dessa tider- där det sägs att det offentliga har så svårt att utföra sina utgifter – vi medborgare skall skjuta till ytterligare ekonomiska resurser för att rädda medelklasskvinnor som frivilligt gift sig med män som inte kan hjälpa till hemma och som köper hus som de inte har tid att städa.

Prioriteringar är alltid svåra men att gynna en arbetskraftsintensiv sysselsättning och hyfsat välbärgade människor med understöd känns la inte riktigt som något som borde ligga högst upp på regeringens lista över saker som behöver någon extra miljard. Skulle tro att genusforskning om trumpeter betalar av sig bättre till samhället till exempel.

* Jag är måhända fortfarande radikal i mångas ögon men tyvärr inte naiv.

Bakomliggande motiv eller bara dumhet i Skåne?

Har kanske varit lite si och så med uppdaterandet på bloggen på senare tid. Delvis har detta att göra med att jag haft mycket att göra – ja, jag är även likt er en människa av kött och blod som existerar utanför blogosfären. Det har dock delvis att göra med att jag inte orkat bli direkt upprörd på senare tid. Jo, det finns alltid en massa saker att bli upprörd över, men det är oftast så uppenbart att det inte är värt att ha någon explict åsikt om – jaha, du är mot folkmord, dumpande av kärnavfall i Kvillebäcken och dansband, hur tänker du då?

Samma sak gäller också de där idioterna till poliser som inte kan uppföra sig nere i Skåne.* Torsdagens Brännpunkt innehåller dock in en intressant knorr. Ett antal ledande lokalpolitiker propagerar nämligen för att Malmö skall få en polisskola. Anledningen är att bland den senaste gruppen polisaspiranter har 86 procent svensk bakgrund och att dessa tydligen inte kan förstå hur det är att växa upp i en förort, vilket på något sätt skulle förhindra deras möjlighet att agera som poliser. Dessa skulle bli bättre förankrade i förortsmiljön. Det skulle vara väldigt bra att ha en polishögskola i Malmö för det är en storstad med en viss slags brottslighet. De som polisen behöver rekrytera vill inte flytta ut på landsbygden för att läsa till polis utan vill kunna stanna i Malmö.

Mycket matnyttigt här, det är la bara att beta av de kursiva delarna helt enkelt:
– Vad menas egentligen med svensk bakgrund enligt Skånepolitikernas definition. Om de menar svenskfödda kontra utlandsfödda så avspeglar la siffran i grovt fördelningen i landet. Det kanske inte är siffror som är representativa för Malmö, men det är la föga relevant?

25 procent syriansk bakgrund – något för Södertäljepolisen (även om han är från Örebro)?

– Varför skall inte en blekfet kille eller tjej från villaförort fullt ut förstå en individ från Rosengård? Är det då inte en så att det brister i förmågan att sätta sig in i någon annans situation, empati, som brister hos poliserna? Jag finner sådana här behov av att in i minsta detalj avspegla demografiska data en smula tröttsamt. Som vänsterhänt undrar jag hur det står till med fördelningen av vänsterhänta bland polisaspiranterna?

– Aspiranten från Rosengård som går på Polisprogrammet i Malmö får måhända bra förankring där, men Skånepolitikerna kanske skall tänka på att poliserna skall verka utanför Rosengård också. Om polisaspiranten får jobb på Hisingen så kommer la turkungdomar i Norra Biskopsgården inte bli så fruktansvärt imponerade av en Skåneneger. Om polisen tycker att det är viktigt att förbättra sitt rykte hos olika grupper genom att rekrytera polisaspiranter från samma grupper kanske de skall ta en titt på kriminella . Hos dem har polisen i allmänhet väldigt dåligt rykte.

– Viss slags brottslighet? I Malmö och Skåne finns det riktigt grov brottslighet. Resten av landets polisverksamhet är givetvis som hämtat från filmen Kopps.

– En individ som inte ids lämna Malmö (260 000 inv) för byhålor som Umeå (75 000 inv.) eller Växjö (60 000 inv) i ett par år och sedan förväntar sig att få jobba i och kring sitt gamla förortstorg med nära hem till mamma för att äta lunch kanske inte brinner vidare mycket för polisyrket?

Vet ni vad jag tror att det egentligen handlar om? Vad får jorden att snurra? Ja, just det – pengar! Det är ju väldigt behändigt för Malmö kommun att få till sig en högskola till, kostnaden för lokaler, personal och utbildning betalas ju inte av kommunen. Om sedan polisaspiranterna går runt på stan och råkar göra några vettiga insatser samt blir bättre kandidater arbete just i Malmö är ju inte heller det till skada för Malmö kommun. Ja, att sedan polisutbildningen sker för nationella behov med nationella pengar är ju inte så viktigt.

Se där, lite diskursanalys och public choice-teori sammanflätat i ett inlägg – här hålls det förbannat hög nivå!

* Men sådana är ju skåningarna, rasister hela bunten. Tror det ligger i skåningarnas gener…

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen…

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri…

En politruks viskningslek

Ja, ni vet, en sån där lek där alla sitter i en cirkel och någon viskar en mening i personen till vänsters öra som sedan försöker viska samma sak i nästa öra till vänster och så vidare till det ursprungliga budskapet förvanskats fullständigt efter ett varv.

Det var vad jag tänkte på när jag läste Stora* Maria Abrahamssons ledarkrönika i dagens SvD. Fokus är en förvanskning av budskapet i en av myndighetens rapporter. Och inte vilken rapport som helt, utan rapport 2008:20 Strategier mot fotbollsrelaterade ordningsstörningar, som jag skrivit så sent för några dagar sedan här (där resonemanget dessutom på något sätt samstämmer med förvanskningen). Abrahamsson refererar till en debattartikel på DN Debatt 15/9 2008 där Brås generaldirektör Jan Andersson och verksjuristen Lars Korsell uttalar sig om och kring rapporten:

”Artikelförfattarna föreslog helt sonika att polisen bör använda samma arbetsmetoder mot ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher som vid bekämpandet av exempelvis organiserad narkotikabrottslighet. ”

Låter la inte vidare konstigt är också helt i regeringens linje för en hårdare linje mot huliganer, eller hur? Problemet är att det inte finns någon koppling mellan vad de säger på DN debatt och vad som står i Brå:s egen rapport:

”Författaren till rapporten, Lin Nordqvist, skriver tvärtom att ”man inte rakt av kan översätta firmagrupperingarna med den organiserade brottsligheten”. Nordqvist noterar förvisso att det finns likheter, men i studien på hundratalet sidor berör hon kopplingen till organiserad brottslighet på ynka tre rader

Nordqvist berättar att hon påpekade för sin dåvarande chef Korsell att han inte kunde skriva som han gjorde i debattartikeln eftersom det inte stämde med rapportens innehåll. Korsell var dock mycket mån om att det i rapporten gjordes en koppling till den organiserade brottsligheten eftersom det var hans ämne, förklarar Nordqvist.”

Den avslutande kängan mot Korsell är verkligen en smula tragikomiskt. Om det dessutom är sant och inte bara ett utfall av intern konflikt är det dessutom tragiskt och farligt. Vad är det för vits att göra rapporter när slutsatserna ändå är förutbestämda? Det är la inte helt osannolikt att minister Beatrice Ask och flera andra inte läst rapporten i sin helhet utan nöjer sig med en Readers Digest-version – i detta fallet inlägget på DN Debatt och använder det som grund för sitt beslutsfattande.

Tara Fitzgeralds karaktär Gloria i Brassed Off skrev också ett beslutsunderlag som beslutfattare struntade fullständigt i


Abrahamsson verkar i första hand intresserad av att slänga skit på Brå vars verksamhet inte finns nedtecknad bland nattväktarstatens uppgifter. Jag har även hört andra som har en uppfattning om att Brå driver någon slags en ideologisk-akademisk kampanj och mörkar uppgifter om ökat våld i samhället. Om man beaktar hur svårt och problematiskt kriminalstatistik undrar jag dock inte om de senare ägnar sig åt liknande viskningslekar. Skall dock påpekas att jag inte tagit på det som en livsuppgift att bedöma Brå:s funktionsduglighet.


Huliganism och fotbollsrelaterad våld sägs driva iväg barnfamiljer och annat vettigt folk från arenorna. Att i linje med rådande lagstiftning och policy bli betraktad som kriminell kan förstås inte ha något annat än en upplyftande effekt och hjälper till att göra besöket till ett evenemang!

* Har aldrig träffat henne personligen men då hon så ofta säger ”lilla du” eller liknande till sina meningsmoståndare så måste hon ju vara stor och ståtlig – eller hur?

Intresseklubben antecknar

Det största och enda som egentligen hänt i Göteborg med omnejd – hem för över en halv miljon människor – tycks vara att två rika och kända människor har gift sig. Det är i alla fall vad som slår emot mig när jag går in på gp.se.

Vad märkligt! Så rika människor gifter sig också – vem kunde tro det!? Att jag och troligen de flesta andra i regionen aldrig hört talas om dessa så kallade kändisar förut hindrar tydligen inte den lokala landsortstidningen att tro att detta är fruktansvärt intressant. Hon är från Hovås och pappsen är rik. Han var på plats 374 bland världens rikaste för två år sedan, hur många orkar läsa så långt ner på listan (ja, om han varit svensk så kanske…)?


I samma tidning, på ledarplats, bemöter Hänt Ext… förlåt, gepes chefredaktör Peter Hjörne en tidigare gästkrönika av Leif Pagrotsky. Ämnet är framtidens media och papperstidning. Leif Pagrotskys huvudtes är att framtidens tidningsläsare kommer att önska information både kortare och snabbare men också med mer djup och analys om tio år.

Peter Hjörnes svar går ut på (efter diverse obligatorisk Öis-hyllande) på att Paggans analys är tio år gammal:

”Leif Pagrotsky har alldeles rätt men han är tio år för sen. Redan idag har de stora tidnings-och mediehusen utvecklats så. I GP:s pappersupplaga finns både ”snabbspår” och fördjupning. Därtill kommer GP på nätet och i mobilen. Läsarmedverkan och interaktivitet är sedan länge viktiga inslag i GP.”

Men är det verkligen så i att gepe har satsat tillräckligt på läsarmedverkan och interaktivitet. I de stora, riktiga (de ligger ju i Stockholm) morgontidningarna (presstödda) Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter tillåter varje artikel såväl möjlighet för läsaren och kommentera men också ett utbyggt och för det mesta väl fungerande system som fångar upp blogglänkar. På gepe finns det emellanåt möjlighet att kommentera, men endast kortfattat.

Kommer att tänka på en av Bo Rothsteins senaste ilskna utfall mot verkligheten där han kritiserar bloggar för att inte bidra med i stort sett något till den offentliga debatten annat än personpåhopp, samtidigt som läsare bara läser de bloggar som förstärker deras egna bild av världen. Förvisso kan det vara så, men med gp.se:s nuvarande upplägg är det bökigt och svårt att direkt finna vägen till något annat än snuttiferade kommentarer via ”tyck till”-funktionen. På SvD och DN går det att finna bloggar med diversifierade uppfattningar. En del är kompletta idioter, men jag anser mig vuxen nog att själv kunna göra den självkritiken.

Den mänskliga grundbulten i två akter

Den trogne bloggläsaren torde ha noterat min nyfikenhet för Människan med stort M; människan med litet m intresserar mig oftast mindre. Eller för att uttrycka sig lite annorlunda och mer precist; vad är det egentligen vad som definerar en människa? Denna grundläggande fråga är sedan en förutsättning för att på ett vettigt sätt kunna besvara frågor om vårt samhälle och om vår etik.

Under helgen förekom detta tema dubbelt upp i Svenska Dagbladets Under Strecket. På lördag tog återigen temat om huruvida människan är ett flockdjur upp i litteraturvetaren Merete Mazzarellas genomgång av neurovetenskapligt inriktade psykologen John T Cacioppo och vetenskapsjournalisten William Patricks bok Loneliness: Human Nature and the Need for Social Connection. Naturvetenskapens intåg inom humanvetenskaperna har som bekant ett fläckigt förflutet med rasbiologi och socialdarwinism som avskräckande derivat. Teorier som inte lyckats bättre med sin uppgift än humanvetenskapens Homo Economicus eller Homo Sovieticus. Glada i hågen och med solsken i blick vill författarna – efter att ha fastslagit att människan är ett obligatoriskt sällskapligt djur – vara med och skapa en universiell etik samtidigt som de utan att blinka citerar en evolutionsbiolog som säger att ”Människor behöver tillhöra en stam. De längtar efter att ha ett mål som är större än de själva.”.

jag vet inte bara om det är jag som är fördomsfull, men det är inte förstå gången som jag lagt märke till den naivitet som ibland finns kring dylika frågor, som etik och samhället. Personligen är jag inte mer än måttligt bildad i humanvetenskapens historia men ser ändå tydligt sådana klavertramp av naturvetare och tekniker. Klyftan mellan diciplinerna tycks för en utomstående ibland stor, trots love-bombing i diverse tvärvetenskapliga projekt. Trägen ger dock inte upp försöken att bygga broar från naturvetenskapen till Människan och samhället. För bara lite mer än en månad sedan skrev jag om en annan artikel under strecket som handlade om neurologiska förklaringar till kultur.


Men är den mänskliga naturen konstant? Från ett strikt evolutionärt perspektiv har inte mycket hänt det senaste tiotusen åren. I våra samhällen har det hänt väldigt mycket. På fredagen skriver prof. Lars Ingelstam (från ett av dessa tvärvetenskapens projekt) om oväntade ord från Stephen Marglin. Grundtesen för artikeln är att det inte bara är människan som skapar sitt samhälle, utan även samhället som skapar sina människor:

”Marglins huvudtes är att ekonomiskt tänkande ger övertag åt marknaden som organiserande princip för människors inbördes förhållanden. Detta försvagar banden mellan människor och riktar deras tankar mot abstrakta ting som pengar och äganderätt snarare än mot människor och grannrelationer.”

Detta är måhända inget nytt, även om tanken inte varit på modet de senaste decennierna. Samhällen har alltid försökt influera människan. Det är dock sällan så att utfallet blir det förväntade. Homo Sovieticus var mer Varlam Sjalamovs lägerarbetare i Kolyma än Trotskijs den nya sovjetiska människan; Homo Economicus är sällan den perfekte robinsonarden, i alla fall inte utan självterapi. Trots att vi (och med vi menar jag oss i västvärlden som har internetuppkoppling och nära till McDonalds) har det bättre än någonsin materiellt inbillar vi på något sätt att vi fortfarande lever i den dystra vetenskapens realitet.


Ett konkret exempel där synen på samhället ofta har slagit fel är drömmen om den goda staden. Förenklade hypoteser om människan och hennes behov har gett oss många tråkiga och direkt inhumana bostadsområden inramade av gräsmattor. Det är ett ödets ironi att vetenskapens intåg i samhällsplaneringen som oftast framställts som utopier ofta slutat i dystropier. Det ironiska inslaget är ytterst påtagligt för urbanister som mig som ser bättre resultat i tidiga stadsplaneringar efter geometriska principer eller ingen planering alls än folkhemmets genomtänkta förortsprojekt.

Att jag inte skrivit något i helgen om de två artiklarna ovan eller i övrigt hänger delvis samman med ett försök att utröna vad nästa steg har blivit. På söndagen följde jag med på en promenad genom Norra Älvstranden, från Sannegården till Västra Eriksberg. Måhända är det för tidigt att sätta det slutliga betyget på området. Låt oss bara konstatera att det i stort bygger på att medelålders medelklass måste promenera mycket.

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby’s Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio’s Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu


Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.


Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade – kaffet ät dyrt och det är turister överallt – så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden