”Roligt och roligt, livet är inte bara roligt!”
För sådär tio år sedan var min bättre hälft utbytesstudent i det stora landet i väster. Detta medförde att hon ofta lyssnade på radioprogrammet Karlavagnen, ett nattprogram som hon då hörde mitt på dagen. Vid ett tillfälle var det en äldre norrländsk man som ringde in och förde något mer eller mindre förvirrande utlägg om sitt liv. Han hade nyligen flyttat ut i stugan med hunden (underförstått: hans fru hade slängt ut honom). När programledaren försökte få in samtalet på ämnet för natten, vilket var hobbies eller något liknande, och undrade vad han gjorde på sin fritid, för att ha roligt, så utbrast han den mening som inleder detta inlägg. Sedan dess har uttrycket används inom vårt hushåll i olika sammanhang. för en tid sedan broderade min bättre hälft till och med en mindre väggbonad med detta uttryck.
Det är den lärdom som jag dragit av denna och föregående match mot det totala bottenlaget IK Brage, som var så tragiskt o-roligt att jag inte orkade skriva en rad om det. GAIS var dåliga men lyckas ändå få ledning med två mål (av Malkolm Moenza och Andreas Drugge) efter strax över tio minuters spel tack vare fatala misstag hos motståndarsidan. Det är också det som verkar vara GAIS framgångsrecept under stora delar av säsongen – springa runt lite där framme och vänta på att någon i motståndarförsvaret gör bort sig. I superettan verkar detta, vara en rätt bra taktik. Tråkigt men till synes sant.
Att diskussionen under och strax efter match snarare handlade om Mats Strandbergs allt mer avtagande förmåga att kommentera sport samt diciplinnämndens oförmåga att fatta vettiga beslut. Strandberg har en gång i tiden varit en duktig radiokommentator. Diciplinnämnden har så vitt jag vet alltid varit ett gäng jönsar. Själv förutspådde jag en fullständig kollaps efter att vi tagit ledning med 2-0. Att vi sedan inte förlorade skall snarare tillskrivas Landskronas brister framåt och bakåt. Förvisso var Tommi Vahio överlag väl med på hugget (22-10 i avslut för hemmalaget) och mittförsvaret med Björn Andersson och Andreas Augustsson klarade av att nicka bort en hel del inlägg, även om de var lite si och så med försvarsspelet längst med marken. Däremot var försvarsspelet i övrigt snarare upplagt för att få hemmalaget att se ut som Barcelona, om än under någon av deras mer impotenta dagar. Mittfältet var i spillror och ibland undrade jag om det avsiktligt la upp bollen för motståndarna på det inre mittfältet (återigen var matchen stoppad för spel hos Svenska Spel – ”Vi har inga bevis eller misstankar men för att vara på den säkra sidan agerade vi i frågan” säger klubbchefen, bra att agera på unkown unknowns).
I slutändan är jag knappt nöjd över att GAIS vann med 3-2 efter ytterligare ett mål av Daniel Mendes. GAIS var så där smärtsamt dåliga att det var svårt att glädja sig, det var nästan lite pinsamt att få poängen till skänks. Till skillnad från en del andra klubbars supportar är jag ju inte van med att det skall ges bort saker gratis. Att plötsligt förvandlas till den där bortskämda snorungen som curlas av fotbollsgudarna och får en massa saker gratis ger mer av en konstig känsla. Nå, det är ju ingen större risk att en sådan kognitiv dissonans pågår någon längre stund. Och nu har det börjat regna utanför.
”Roligt och roligt, GAIS är inte bara roligt”.