Månad: december 2007

Vad som egentligen ryms i ett ord

följer lite slött utvecklingen i Pakistan och suckar lite trött när jag läser att den mördade Benazir Bhuttos son utses till ny partiledare för PPP. Killen läser vid Oxford university och är 19 år gammal. Känns bekant från det avskydda och likaledes kärnvapenbestyckade grannlandet där ledarskap över kongresspartiet hoppat från Nehru till dotter Indira till dotterson Rajiv och slutligen till Rajivs änka Sonia. Det är dock ett citat från sonen och nybakade partiledaren Bilawal:

”Min mor sade alltid att demokrati är den bästa hämnden.”

Vad kan egentligen läggas in i ett ord som demokrati? Inte nog med att han är tredje generationen i den snuskigt rika godsägarfamiljen som kan bli ledare för det stora landet. Dessutom tror många bedömare att den egentliga makten kommer att ligga hos hans far, den mycket impopuläre mutkolven Asif Ali Zardari. Måhända är klanen Bhutto ett bättre alternativ än militären, men jag saknar ordet aristokrati…


Gepe stjäl övergivna platser

Medan nyårsfyrverkerierna får mina vardagsrumsfönster att skaka (de smäller av dem redan kl17 för att barn skall kunna se – fyll dem med lite kaffe, säger jag. De ska la ändå inte till skolan imorgon) ser jag att gepe snott mitt blogginlägg från Juldagen; en intervju med Jan Jörnmark vars hemsida om övergivna platser jag rekommenderade. Jag hade med inlägget för att jag hade lite dålig fantasi, men det är ännu lägre av gepe att stjäla sina uppslag från simpla bloggare!

Coolt är tråkigt

Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet ”Kära fritid”. Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: ”titta på mig, bekräfta mig!”. Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet ‘cool’ (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade – eller är de alltid det?

Frihetens försvarare?

Lördagens debattartikel i gepe skrevs av en så kallad skribent och bloggare (pack!) med namnet Oscar Swartz och bär titeln ”Förödande för åsiktsfriheten”. Frågan som berörs är den pågående debatten om hur kontrollerat och övervakat internet skall vara av stat- och polismyndigheter. Som vanligt dras några skräckexempel från andra sidan atlanten där amerikanska staten försöker återuppfinna McCarthyismen. Måhända en aning överdrivet för svenska förhållanden, men IB-affären säger något annat; vi kan inte utgå från att Svenska myndigheter inte kan eller kommer att utnyttja information om oss. Säpo är kanske ett gäng marginaliserade töntar men det finns ju ondskefulla maktapparater med mångt större resurser; försäkringskassan till exempel, som torde vara närmare epitetet Sveriges svar på FBI än drifkuckun Säpo.

Jag egentligen inget emot Swartz debattinlägg; för en gångs skull något intressant på gepes debattsida (men jag kanske inte skall klaga, var hemma hos min ömma mor i julhelgen och läste debattinläggen i Hallands dumheter). Svemska medborgare är i grundlagen skyddad från övervakning av sin post och detta måste gälla även när posten har prefixet ‘e-‘. Undantag är tillåtna, men då skall det finnas ett skäl. Att som trafikuppgiftutredningen föreslår och ålägga leverantörerna att i ett år lagra information om sina kunders kommunikation borde rimligen vara ett steg bortom det rimliga.

Vad som är nageln i mitt öga är de personer som framförallt driver kampen mot reglering och övervakningen. Det är grupperingar som Piratpartiet och andra vars syfte egentligen tycks vara få ladda ner immateriella varor gratis bakom snygga men innehållslösa slogans likt ”Information wants to be free” (jag skulle vilja påstå att information är tämligen viljelöst). Det är lite som att låta egocentriska medeklassyngel som planka.nu bestäma över våra fysiska transporter.

*****
Tjuvåkningsorganisationen har syndikalistiska kopplingar. Det är tröttsamt att se en rörelse vars ideal jag på vissa plan sympatiserar med (om inte annat som motbild mot centralstyrd socialism) alltid så lätt koopteras av snorungar.
*****
Vet inte om det som stör mig mest med kampanjorganisationen planka.nu är dess namn; fruktansvärt Stockholmscentrerat. Man plankar inte på en spårvagn!

Mördad av princip

Det torde inte undgått någon att Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto mördades i samband med ett valmöte för någon dag sedan. Jag tänker inte raljera om vad detta beror på eller vad detta betyder för utvecklingen i Pakistan; mina kunskaper om landet kan sammanfattas i en medellång TT-artikel eller av DN:s snabbguide.

Ett par skott – 16 miljoner döda

Vad som intresserade mig var hur hon dödades; av en självmordsbombare. Troligen med kopplingar till den ökända wahhabistiska grupp av jihadister som kallar sig al-Qaida. Men det är la inget konstigt med det tänker du, självmordsbombare är vardagsmat nu för tiden. Förvisso, men av någon anledning fördes mina tankar till principen bakom ett sådant agerande just i detta fall. Finns antagligen flera olika anledningar, som en plötslig lust att plocka ner Albert Camus böcker från mina dammiga bokhyllor. En lust som drivit mina tankebanor att sträcka sig bortom det enkla och synbara i det som händer i världen. Att gräva under det självklaras yta. Så här pretentiös har jag inte varit på flera månader!

Att döda andra genom att ta sitt eget liv är bara att driva en principfasthet till sin yttersta spets. Andra övertygade har tidigare gett sitt liv för att döda någon annan i en princips namn, listan kan göras så lång att det inte ens är värt att försöka. Även om döden i de flesta fall skett som ett resultat av säkerhetspersonals reaktioner eller rättstatens dom. IRA, RAF och ETA för att ta till några moderna och europeiska exempel (eurocentriker som jag är).

Det sträcker sig också längre än till direkta politiska mord. Historien är full av exempel när människor av kött och blod offrats – och offras – för en princip och idé renare och vackrare än verklighetens människa; stalinister, röda khmerer, nazister, fascister, falangister, neokonservativa, fundamentalister, nyliberaler, gaisare. När är det moraliskt försvarbart att skada en annan levande människa för en idé som kanske inte är bättre än en feberdröm?

Inga svar levereras i detta inlägg!

Övergivna platser

När inspirationen tryter får man la gräva längre ner i webbvärlden:

Jag gnäller en hel del om stadsplanering i min blogg. En lysande hemsida är Jan Jörnmarks samling av Övergivna platser. Jörnmark är ekonomisk historiker i Göteborg. Under flera år har han fotograferat olika övergivna platser. På hans sida finns en samling av bildspel på allt från övergivna industrilokaler, bostadsområden och lekland. Ingen kan anklaga Jörnmark för att vara en expert på att göra hemsidor, men hans enkla bildspel med tillhörande kommentarer är bra i sig och behöver inte förhöjas med bling bling.

Vad jag uppskattar är att inte hänger upp sig på form och design utan tar upp orsaker till platsernas uppkomst och förfall i ett brett samhällshistoriskt perspektiv. Dessutom håller han inte någon dryg akademisk ton utan är ofta ironiserande. Det är ofta lite vemodigt och sorgligt att titta på alla dessa övergivna platser som en gång i tiden varit platser för liv och rörelse men nu står tomma och öde; utlämnade till förfall, skadegörelse medan naturen långsamt återtar sin mark.

Han har även gett ut en bok med bilder, även om inte jag läst den själv är den enligt hörsägen värd att rekommendera.

Ett julkort

Fick ett julkort härom dagen. På kortet stod det vanliga; god jul och gott nytt år. Men något var konstigt med adressen, som i och för sig var korrekt i stort, men i slutet stod det så här:

”417 xx Göteborg (Guldstaden)”

Vad kan det betyda? Jag har ingen aning. Finns la inga guldgruvor häromkring. Annars är det la Skellefteå som kallas för just Guldstaden.

*****

I övrigt har gårdakvarnens hemsida kommit med ett text i sin allt mer återkommande serie av ”gårdakvarnen noterar”, som nästan alltid intressant och läsvärt för den insnöade anhängaren. Noterar framförallt att skribenten nästan snott min titel bekämpa hockeyn – köp faktum från ett tidigare blogg-inlägg rakt av och framförallt fått med essensen i mitt mer förvirrade inlägg.