Månad: december 2007

Vad som egentligen ryms i ett ord

följer lite slött utvecklingen i Pakistan och suckar lite trött när jag läser att den mördade Benazir Bhuttos son utses till ny partiledare för PPP. Killen läser vid Oxford university och är 19 år gammal. Känns bekant från det avskydda och likaledes kärnvapenbestyckade grannlandet där ledarskap över kongresspartiet hoppat från Nehru till dotter Indira till dotterson Rajiv och slutligen till Rajivs änka Sonia. Det är dock ett citat från sonen och nybakade partiledaren Bilawal:

”Min mor sade alltid att demokrati är den bästa hämnden.”

Vad kan egentligen läggas in i ett ord som demokrati? Inte nog med att han är tredje generationen i den snuskigt rika godsägarfamiljen som kan bli ledare för det stora landet. Dessutom tror många bedömare att den egentliga makten kommer att ligga hos hans far, den mycket impopuläre mutkolven Asif Ali Zardari. Måhända är klanen Bhutto ett bättre alternativ än militären, men jag saknar ordet aristokrati…


Gepe stjäl övergivna platser

Medan nyårsfyrverkerierna får mina vardagsrumsfönster att skaka (de smäller av dem redan kl17 för att barn skall kunna se – fyll dem med lite kaffe, säger jag. De ska la ändå inte till skolan imorgon) ser jag att gepe snott mitt blogginlägg från Juldagen; en intervju med Jan Jörnmark vars hemsida om övergivna platser jag rekommenderade. Jag hade med inlägget för att jag hade lite dålig fantasi, men det är ännu lägre av gepe att stjäla sina uppslag från simpla bloggare!

Coolt är tråkigt

Sitter och bellar på en brittisk dokumentär på tv8 som handlar om vår fritid med namnet ”Kära fritid”. Dokumentärens kreatör, en långhårig rödlätt man, tar sitt avstamp i en gammal dokumentärfilm från 1930-talet om samma ämne. På de svartvita bilderna håller människor på med en massa saker tillsammans.

Kewlt!

Berättaren åker till samma gudsförgätna walesiska småstad som var med i den gamla filmen och tittar på dagens fritid. Manskören finns kvar, men medelåldern är mycket hög. Ungdomarna i orten däremot verkar inte göra något annat än att hänga runt på en fritidsgård eller vid tågstationen (känn på det korvkiosk!). Ungdomarna är fullständigt blasé och vet inte vad de vill göra med sin fritid, trots att de har många mer timmar ledigt än deras mor- och farföräldrar som arbetade långa arbetsdagar, sex dagar i veckan.

För dem är fritid något som kostar pengar. Ingen av dem skulle våga erkänna att de är intresserade av något så töntigt som en hobby! Men ärligt talat kära läsare, finns det något törnigare och ocoolare än ungdomar som står och hänger; nervösa, osäkra, hela deras rörelsemönster och deras läten bara skriker ut: ”titta på mig, bekräfta mig!”. Jag har ibland tänkt över innebörden av ordet ‘cool’ (om nu ungdomar fortfarande använder ordet). Det borde betyda att någon är så säker i sig själv att de vågar vara sig själva; inget är således coolare än frimärksamlare, fågelskådare och vuxna män som kör modelljärnvägar med en fånig mössa på huvudet. Ja, även jag erkänner gärna att jag har töntiga intressen (men jag vågar förstås inte skriva om dem här, någon av er kanske tycker jag är ocool).

Förr var fritid något som var billigt, nästan gratis. Nu är fritid något som är dyrt och genomkommersialiserat. Kanske inte så konstigt i beaktande av hur ekonomi fungerar. Det finns inte längre så mycket att känna på basala behov (vad nu det är), nya behov måste skapas. Förr var det vi gjorde på fritiden något vi gjorde gemensamt men nu är det individualiserat och signalerar status istället för att leda till gemenskap.

Själv en mycket solitär person. Jag uppskattar ensamhet och har inget stort behov av sociala kontakter. Jag tror inte heller att allt var bättre förr och att allt är på väg ner i h-vetet. Samtidigt är sakernas tillstånd inte perfekta. Människor flyttar ofta från ort till ort, men på många sätt fortsätter folk ändå att umgås med folk de känner från gymnasiet. De enda medlemskap det har är för något banalt genomstajlat gym (status) och de olika kundkort för olika kedjor de har i plånboken. Sedan går de hem och tittar på nåt skitprogram där okända/kändisar/artister/etc sjunger i någon form av konstlad tävling.

Jag har själv försökt bättra mig, men det är ändå en smula oroande hur passiva och insulära människor tycks vara. Människor som börjar prata med någon de känner är oftast galna eller påverkade – eller är de alltid det?

Frihetens försvarare?

Lördagens debattartikel i gepe skrevs av en så kallad skribent och bloggare (pack!) med namnet Oscar Swartz och bär titeln ”Förödande för åsiktsfriheten”. Frågan som berörs är den pågående debatten om hur kontrollerat och övervakat internet skall vara av stat- och polismyndigheter. Som vanligt dras några skräckexempel från andra sidan atlanten där amerikanska staten försöker återuppfinna McCarthyismen. Måhända en aning överdrivet för svenska förhållanden, men IB-affären säger något annat; vi kan inte utgå från att Svenska myndigheter inte kan eller kommer att utnyttja information om oss. Säpo är kanske ett gäng marginaliserade töntar men det finns ju ondskefulla maktapparater med mångt större resurser; försäkringskassan till exempel, som torde vara närmare epitetet Sveriges svar på FBI än drifkuckun Säpo.

Jag egentligen inget emot Swartz debattinlägg; för en gångs skull något intressant på gepes debattsida (men jag kanske inte skall klaga, var hemma hos min ömma mor i julhelgen och läste debattinläggen i Hallands dumheter). Svemska medborgare är i grundlagen skyddad från övervakning av sin post och detta måste gälla även när posten har prefixet ‘e-‘. Undantag är tillåtna, men då skall det finnas ett skäl. Att som trafikuppgiftutredningen föreslår och ålägga leverantörerna att i ett år lagra information om sina kunders kommunikation borde rimligen vara ett steg bortom det rimliga.

Vad som är nageln i mitt öga är de personer som framförallt driver kampen mot reglering och övervakningen. Det är grupperingar som Piratpartiet och andra vars syfte egentligen tycks vara få ladda ner immateriella varor gratis bakom snygga men innehållslösa slogans likt ”Information wants to be free” (jag skulle vilja påstå att information är tämligen viljelöst). Det är lite som att låta egocentriska medeklassyngel som planka.nu bestäma över våra fysiska transporter.

*****
Tjuvåkningsorganisationen har syndikalistiska kopplingar. Det är tröttsamt att se en rörelse vars ideal jag på vissa plan sympatiserar med (om inte annat som motbild mot centralstyrd socialism) alltid så lätt koopteras av snorungar.
*****
Vet inte om det som stör mig mest med kampanjorganisationen planka.nu är dess namn; fruktansvärt Stockholmscentrerat. Man plankar inte på en spårvagn!

Mördad av princip

Det torde inte undgått någon att Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto mördades i samband med ett valmöte för någon dag sedan. Jag tänker inte raljera om vad detta beror på eller vad detta betyder för utvecklingen i Pakistan; mina kunskaper om landet kan sammanfattas i en medellång TT-artikel eller av DN:s snabbguide.

Ett par skott – 16 miljoner döda

Vad som intresserade mig var hur hon dödades; av en självmordsbombare. Troligen med kopplingar till den ökända wahhabistiska grupp av jihadister som kallar sig al-Qaida. Men det är la inget konstigt med det tänker du, självmordsbombare är vardagsmat nu för tiden. Förvisso, men av någon anledning fördes mina tankar till principen bakom ett sådant agerande just i detta fall. Finns antagligen flera olika anledningar, som en plötslig lust att plocka ner Albert Camus böcker från mina dammiga bokhyllor. En lust som drivit mina tankebanor att sträcka sig bortom det enkla och synbara i det som händer i världen. Att gräva under det självklaras yta. Så här pretentiös har jag inte varit på flera månader!

Att döda andra genom att ta sitt eget liv är bara att driva en principfasthet till sin yttersta spets. Andra övertygade har tidigare gett sitt liv för att döda någon annan i en princips namn, listan kan göras så lång att det inte ens är värt att försöka. Även om döden i de flesta fall skett som ett resultat av säkerhetspersonals reaktioner eller rättstatens dom. IRA, RAF och ETA för att ta till några moderna och europeiska exempel (eurocentriker som jag är).

Det sträcker sig också längre än till direkta politiska mord. Historien är full av exempel när människor av kött och blod offrats – och offras – för en princip och idé renare och vackrare än verklighetens människa; stalinister, röda khmerer, nazister, fascister, falangister, neokonservativa, fundamentalister, nyliberaler, gaisare. När är det moraliskt försvarbart att skada en annan levande människa för en idé som kanske inte är bättre än en feberdröm?

Inga svar levereras i detta inlägg!

Övergivna platser

När inspirationen tryter får man la gräva längre ner i webbvärlden:

Jag gnäller en hel del om stadsplanering i min blogg. En lysande hemsida är Jan Jörnmarks samling av Övergivna platser. Jörnmark är ekonomisk historiker i Göteborg. Under flera år har han fotograferat olika övergivna platser. På hans sida finns en samling av bildspel på allt från övergivna industrilokaler, bostadsområden och lekland. Ingen kan anklaga Jörnmark för att vara en expert på att göra hemsidor, men hans enkla bildspel med tillhörande kommentarer är bra i sig och behöver inte förhöjas med bling bling.

Vad jag uppskattar är att inte hänger upp sig på form och design utan tar upp orsaker till platsernas uppkomst och förfall i ett brett samhällshistoriskt perspektiv. Dessutom håller han inte någon dryg akademisk ton utan är ofta ironiserande. Det är ofta lite vemodigt och sorgligt att titta på alla dessa övergivna platser som en gång i tiden varit platser för liv och rörelse men nu står tomma och öde; utlämnade till förfall, skadegörelse medan naturen långsamt återtar sin mark.

Han har även gett ut en bok med bilder, även om inte jag läst den själv är den enligt hörsägen värd att rekommendera.

Ett julkort

Fick ett julkort härom dagen. På kortet stod det vanliga; god jul och gott nytt år. Men något var konstigt med adressen, som i och för sig var korrekt i stort, men i slutet stod det så här:

”417 xx Göteborg (Guldstaden)”

Vad kan det betyda? Jag har ingen aning. Finns la inga guldgruvor häromkring. Annars är det la Skellefteå som kallas för just Guldstaden.

*****

I övrigt har gårdakvarnens hemsida kommit med ett text i sin allt mer återkommande serie av ”gårdakvarnen noterar”, som nästan alltid intressant och läsvärt för den insnöade anhängaren. Noterar framförallt att skribenten nästan snott min titel bekämpa hockeyn – köp faktum från ett tidigare blogg-inlägg rakt av och framförallt fått med essensen i mitt mer förvirrade inlägg.

Utsikten i blickfånget

Förslag från White Arkitekter

Folk som läser min blogg vet att det jag framförallt gnäller om berör stadsplanering och arkitektur. Idag var det en artikel i gepe om en arkitekttävling för ett bostadshus på norra älvstanden som vanns av White Arkiteter. Förslaget syns ovan. Fyra sammanbundna cylindriska torn kring ett gemensamt trapphus skall ersätta Juvels gamla silobyggnad. Något jag noterar i texten är att det viktigaste med förslagets 15-våningshus är att ”[f]önstren runt lägenheterna kommer att ge en fantastisk utsikt över hela stan”. Det verkar vara en av det viktigaste aspekter som framhävs vid nybyggen. Till exempel vid bygget av kvarteret Porslinskvarteret i min närhet där en gemensam takterass skall ge en magnifik vy över centrala Göteborg. Det är lite det som stör mig; varför är utsikten på andra sidan älven så viktig för människor? Tror de att de lite snobbiga fastlandsborna skall få det lite lättare att flytta över till hemska Hisingen bara de får möjlighet att se fastlandet? Kanske det rör sig om något mer allmängiltigt i modern arkitektur; en byggnad som är ett koncept i sig själv med blicken fäst i fjärran. Ingen bryr sig om hur byggnaden passar in i sin närmiljö. Inga ord om anpassning till ett traditionellt gatunät eller en levande och intressant stadsmiljö.

Speldosegatan, Frölunda?

Sedan måste jag gnälla lite över bilden. det är klart att själva huset måste vara glatt upplyst och i färg medan omgivningen går i grått. Annars brukar det också vara populärt att lägga in lite stora, lummiga trän och folk som spatserar. Inga bilder på hur det kommer att se ut när betongen börjat åldras och Göteborgs luftföroreningar gjort sig. Eller bilder som visar att träden som planteras aldrig kommer att bli högre än två meter och smalare än min spinkiga överarm innan de körs över av någon maskin vid en renovering. Eller att ända gången folk kommer att gå kring huset är när folk stressade och irriterade jäktar in med sina ICA-påsar för ännu en kväll framför teven. Designmässigt får huset mig osökt att tänka på de stjärnformiga husen som man ser strax norr om Frölunda centrum. De var säkert jättefina på sin tids arkitektbilder; framtiden stod för dörren och Speldosegatan var fint att bo på i några år innan lägenheten på månen stod klar!

Storklubben som aldrig fanns

Ända sedan Bernsteins och Woodwards artiklar för Washington Post om ett inbrott på demokratiska partihögkvarteret har skandaler – stor som små – fått ändelsen gate. Jag tänker inte sträcka mig så långt. Det börjar bli minst sagt tröttsamt. Mycket har flugit genom min skalle tills jag första gången fick reda på rykter bland neggare på gais.nu, tror inte att jag ens nu kan sammanfatta alla mina åsikter och farhågor.Nu när tv4:s morgonprogram har visat ett tredelad serie om händelsen tycks mycket ha varit överdrivet. det är nästan som att det aldrig fanns någon skandal att tala om. I alla fall om man får tro de män och kvinnor som var direkt involverade. De ska varit lite förbehållslösa samtal, inget mer. Det enda nya som egentligen dragits fram är IFK:s delaktighet i diskussionerna, även om de tidigt drog sig ur. I backspegeln är det lätt att se att de gjorde rätt. Med ett nytt allsvenskt guld och utmärkta ekonomiska resultat har den lille satan inte något behov av några sammanslagningar. Dessutom har de fått hundratusen kronor som pris för att de startat ett flicklag som nåt i stil med 3147:e förening i fotbollsverige – sånt skall tydligen belönas.
som finns utanför Återigen upprepades mantrat att de supportrar, vars känslor är så fina och beundransvärda så länge det ger bra tv-bilder, helt gick över styr och på något sätt var odemokratiska. Gatans parlament kallades det en gång i tiden. Att det fanns en livlig debatt i de nätverk av supportrarmediasveriges blickfång är tydligen ointressant. Det offentliga samtalet skall värnas, men det skall helst handla om kommunal kulturpolitik. Fotboll är la allt för pubertal.

Vidare framfördes det återigen att det inte bara var tillåtet för olika styrelser att i lönndom diskutera frågan – de var även deras skyldighet. Jag tycker att det i detta sammanhang är viktigt att lyfta fram just vad som är en styrelsens skyldighet i en förening. Dessa reglerar av föreningen stadgar.

Låt mig tråka ut er med valda delar:


§ 1 Sällskapets namn Sällskapets namn skall vara Göteborgs Atlet- & Idrottssällskap – i förkortad form benämnt GAIS. Sällskapets säte skall vara Göteborg. § 2 Representationsdräkt
Representationsdräkten skall vara grönsvartrandig tröja, vita byxor och vita strumpor.
§ 3 Sällskapets mål
GAIS mål är
att spela fotboll i elitsammanhang,
att bedriva fotbollsverksamhet inom alla åldersklasser,
att samtliga lag skall tillhöra de främsta inom respektive grupp,
att väcka intresse för fotbollsspelet och
att upprätthålla en god kamrat och idrottsanda
§ 12 Styrelse
Sällskapets angelägenheter handhas av styrelsen. Den skall inom ramen för dessa stadgar samt Riksidrottsförbundets och Svenska Fotbollförbundets stadgar verkar för Sällskapets framåtskridande samt tillvarataga medlemmarnas intressen.
§ 17 Stadgar och upplösning
Förslag om ändring av dessa stadgar eller om upplösning av Sällskapet får behandlas endast vid ordinarie årsmöte.

Det är min bestämda åsikt att då sällskapets angelägenheter skall handhas av styrelsen inom ramen för stadgarna, är det oansvarigt och direkt felaktigt att göra annat än mycket ytliga trevande i en riktning bort från bland annat namn och dräkt. Sådant skall tas upp på föreningsmötet. Kanske var det som de sa inget annat än ett litet samtal eller två, i vilket fall som helst hade det ingen chans att komma igenom ett sådant möte. Elitverksamhet som är det enda som eventuellt hotas av ekonomin är inte under direkt fara; GAIS har mer än väl publik och intresse nog för att vara bland de 32 bästa klubbarna i landet.

Nu kommer vi dock till det som allt handlar om; pengar. Det sägs att det inte finns pengar nog för fyra lag i Göteborg. Jag har aldrig sett eller hört en metodisk och nogrann genomgång kring de förutsättningar som finns. På sätt och viss får man la respektera ordförandens uppfattning om det ekonomiska klimatet, men samtidigt tycker jag att allt verkar lite vagt och framförallt kortsiktigt.

Det sägs att det endast finns ekonomiska förutsättningar för två lag i Göteborg. Med all respekt, men sådan är situationen i nuläget. För ett antal årtionden sedan hade Göteborg mindre invånare i staden med mycket mer publik. En gång i tiden var Göteborg fotbollens huvudstad. Det finns många anledningar och orsaker som kan diskuteras, men dagens omständigheter är inte givna för all framtid. För tjugo år sedan var det bara galningar som gick på fotboll. Det är inte lätt att ändra på förutsättningarna. Det är i grunden frågan om hur samhället och kulturen ser ut och står oftast utanför enskilda föreningars kontroll. Kollar på staden Liverpool, inte så stor skillnad i storlek från Göteborg, men med tiotusentals åskådare på ungefär dubbelt så många matcher per år. Fotboll är större i Liverpool än i Göteborg, men engelsmän intresserar sig för andra saker också. De springer inte alla omkring som galningar hela tiden. Om Göteborgs fotbollsintresserade vill ha bättre lag är det dags för dem att börja gå på fotboll, inte bara sitta och glo på tv4 medan det som uppskattas och älskas av den publik som faktiskt stödjer fotbollen genom sin närvaro skall berövas. Det finns ett felslut i detta tänkande. La Liga kommer vara bättre ändå, antagligen även om vi slog ihop alla klubbarna till FC Schweden

Samtidigt finns det inget som garanterar att denna andra klubb skulle kunna nå framgång i framtiden. De människor som utryckt ett gillande, bland annat som kommentarer till Gepe. En luddig grupp individer som gärna lyfts fram av media. Vad människor slänger ut sig på Gepes hemsida eller hur de röstar på en ur inferenssynpunkt vedervärdig webbomröstning medför inte samma åsikter om hot mot den demokratiska ordningen som människor som tagit sig till att ta sig till presskonferenser och informationsmöten. Det är rimligen frågan om samma människor som fyllde Nya Ullevi när IFK nyligen vann guld; det är definitivt inte en publik som går att lita på. Skulle GAIS eller öis av någon anledningen bli mycket framgångsrika i framtiden skulle samma människor stå där som julgranar och tjoa och tjimma. Klubbarna vet vad de har, men inte vad de får. Osäkerhet är också en faktor som måste tas i beaktande vid ekonomiska beslut. Om förutsättningarna inte blir bättre kommer något eller några lag gå ner i seriesystemet av sig själv. Om någon vänder kappan efter vinden är det bara att byta förening då, istället för att lägga alla ägg i en korg.

Slutligen är det bara så bedårande hur fotbollskanalen/tv4 vid flera tillfällen måste presentera det hela som ”Fotbollskanalens avslöjande”. Jag kan inte kontrollera exakt tidpunkt under denna tid, men för mig och andra kom budskapet via Balders Hages hemsida . Samtidigt är det tydligen deras uppfattning att svenskar är mycket mer intresserade av Olof Lundh och Patrick Ekwalls privatliv än seriös sportjournalistik – jag är nästan rädd för att det är sant.

Den oproduktiva byggsektorn

Nybygge – Badvädersgatan, Biskopsgården
Har du någon gång gått förbi en byggarbetsplats och sett en massa byggarbetare som mest står och hänger? Förmodligen har du det.

Personligen har jag länge närt en egen idé om att byggsektorns höga kostnader går långt tillbaka. Under efterkrigstiden sattes svensk industri under en allt hårdare internationell prispress på sina varor. En konkurrenssituation som hela tiden tvingade fram effektiviseringar, inte allt för sällan på de anställdas bekostnad. Men byggsektorn utsattes aldrig riktigt för samma press; den vara som produceras är inte lika lätt att transportera. Förvisso genomfördes kraftiga rationaliseringar i byggandet av till exempel våra älskade miljonprogram men kostnaderna för konsumenten har rasat iväg. Idag går en tredjedel av våra inkomster åt att betala för vårt boende – om vi nu inte äger vårt eget hus.

Skall det verkligen vara så, eller blir vi lurade på något sätt? Det är lätt att sitta på sin kammare och klaga över att allt är så dyrt nuförtiden, men det är inte lätt att få tag i fakta alla gånger.

Igår hörde jag på på Sveriges radios P1:s program Vetandes värld en del fakta som bekräftade mina misstankar. Undersökningar gjorda bland annat på Chalmers visade att hälften av en byggarbetares arbetstid gick till annat än att faktiskt bygga. En mängd tid gick åt till att leta reda på materiel och annat. Vidare var planeringen av logistiken kring byggen undermåligt; ofta kom alla saker på en gång och ibland försent. Bygget av nya hus är oftast begränsat till arbetstiden mellan sju på morgonen till fyra på kvällen med följden att det blir trångt och bökigt när alla hantverkare skall in på en samma gång och trängas. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att det finns pengar att tjäna. Byggarbetare lever inte precis på svältlöner idag och med sociala avgifter blir hälften av lönekostnaderna en hel del pengar.

Hur skulle det varit om inte industrin lärt sig Just In Time vid det här laget? För vi kan ju alla gissa vem som får betala kostnaderna, och det är inte Skanskas, NCC:s eller JM:s ägare. Med denna konstant debatterade bostadsbrist, (eventuella) fastighetsbubbla och höga marknadshyror är det måhända viktigt att se över konkurrenssituationen i byggbranschen en smula.

2006 kom konkurrensverket ut med en rapport som pekade på behoven av just detta. Det visade sig att medan fyra bolag fullständigt dominerade byggandet och oftast byggde i egen regi utan upphandling, var kostnaden mycket lägre då upphandling eller förhandlingar faktiskt skedde. Det tycks som att det saknas incitament på svensk byggmarknad att på allvar ta tag i att förbättra produktiviteten. Kanske finns det möjligheter att minska kostnaderna på andra sätt än att anställa utländska byggarbetare för löner under kollektivavtal.

Som det är nu får vi det sämsta från två världar; hafsiga serieproducerade byggen som är svindyra.