moral

Fotbollens framtid V – huliganer och evenemangspublik

För framtidens publiksiffror och med trenden mot CSR (Corporate Social Responsibility) som ett viktigt element för sponsorer blir det allt viktigare för klubbarna att bli av med huliganer och locka evenemangspubliken till arenorna. Att slåss i hoppborg är således ajabaja. Det finns mycket mer pengar att tjäna på marginalåskådarna – kärnan av äkta supportrar står ut med en hel del ovett (knyter förhoppningsvis näven i fickan endast) och står där nästa match medan evenemangspublik kan välja att inte dyka upp igen om popcornen inte är salta nog, det inte finns söta flickor som serverar öl, det luktar kiss på toaletterna och stolarna är obekväma.

Bara tanken att en klubb associeras med våld innebär att tusenlappar flyger iväg längst med Skånegatan mot Bergakungens bio, Scandinavium eller till och med universeum (Världskulturmuseet är nog uteslutet för evenemangspubliken – finns ingen popcorn).

Domarna har precis fallit för flera uppmärksammade huliganfall. Inte minst råttruset på gamla ullevi 2005. För klubbarna är det viktigt att detta sänder signaler om att våldet nu har fördrivits från läktarna. I värsta fall hotas det stora lyft som alliansens klubbar hoppas komma med den nya arenan 2009. Enligt tidigare uppgifter från november i Dagens Nyheter valde gaisare att inte vittna. Om man får gå på DN:s uppgifter så svarar åklagaren att hon inte har någon förklaring till varför några av de som misshandlades på östra stå kallats att vittna. Försvararen menade att de stackars bortasupportarna blev provocerade och retade av gaisklacken. Ja, kanske går det inte går att ställa samma krav på saik-anhängare som övriga människor efter att de forcerat några avstängningar, sprungit in på en annan läktarsektion och nitar nån kille som bara står där rakt i ansiktet. Dessutom slog gaisare tillbaka – vilken fräckhet! Nåväl, fällda blev de flesta av dem (åtta av tio). Något annat hade varit en skandal – om en videofilmad händelse med tusentals vittnen inte skulle leda till fällningen vore det ytterst osannolikt att någon huligan någonsin skulle bli fälld.

Hammarby IF – som låg bakom en nyss genomförd undersökning om klubbfotboll och samhällsansvar – går nu ut och försöker städa upp sitt numera skamfilade rykte. Och de får hjälp av sina egna supporters.

Vad som tyvärr oroar mig – som kategori A-supporter – är det överhängande risken och förväntade utvecklingen att klubbarna kommer att rikta sin fokus mot supporterna som grupp. För vissa är det helt omöjligt att skilja på passion och engagemang å den ena sidan och blodtörst och våldsamhet å den andra. Bajens supportar gör antagligen helt rätt att gå ut och fördöma våldsverkare och orosstiftare. det är troligen en sund strategi att peka ut syndabockar än att drabbas av kollektiv bestraffning.

Får hoppas att ledande ståplatsindivider i betongbunkern lyckas upprätthålla en vettig dialog med klubbens personal om en situation skulle uppstå. Dock, så länge GAIS har Cooper som matchvärd finns det la inget att oroa sig över.

****

GHB
Lindome
Korta brallor
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Fula tjejer
Silverkedja
Slåss i hoppborg
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Avenyn
Fultjack
Gråt i rätten
Vi är inte IFK
Vi är grönsvart vi är mycket bättre
Vi är grönsvart vi är bäst i stan

Fotbollens framtid III – sponsring och G-14

Det två hufvudstadsmorgontidningarna har båda intressanta fotbollsreportage i torsdagens tidning.

Svenska dagbladet skriver om fotbollens ökade samhällsansvar som av många anses mycket viktigt. Enligt en opinionsundersökning bland tusen stockholmare (som la också är människor. Undersökningen är betald av Hammarby IF) anser 83 procent att det är viktigt att klubbarna tar ett socialt samhällsansvar. CSR (Corporate Social Responsibility) sägs vara ett välkänt begrepp i näringslivet numera (kanske framförallt för att något som sägs på engelska är mer sant och viktigt än om en ekonom skulle lyckas lära sig uttrycka idéer på svenska) och framhävs som viktigt för klubbarnas varumärke enligt sponsoranalytikern Björn Stenvad från Sponsor Insight. Självfallet läggs fokus på Stockholmsklubbar, men även GAIS lyfts fram som ett positivt exempel av Stenvad – smått otroligt.

Samhällsansvaret är inte bara viktigt för att få en positiv bild bland allmänhet och publik, även sponsorer anges titta allt mer på klubbarnas samhällsengagemang och vill förknippas med det. En temoundersökning av Temo 2005 bland 150 stora svenska företag rankade ”att kunna visa upp socialt ansvarstagande” som det viktigaste motivet bakom sin sponsring.

Frölunda Indians sorti från faktums kalender för de hemlösa känns allt mer som ett genidrag – skadeglädjen är den enda sanna glädjen!

(Ska la även referera till ett förslag som går i linje med resonemanget kring socialt samhällsansvar och sponsring som jag framhäver i senare delen av detta blogginlägg)
*****

DN skriver om hur ett nytt avtal kring landslagsfotboll innebär att Sverige kommer tappa pengar till Europas storklubbar. G14-gruppen – som egentligen borde heta G18 sedan fyra medlemmar togs med 2002 – som företräder 18 av Europas största klubbar har till slut nått ett avtal med UEFA kring ersättningen för landslagspel. För de flesta är troligen konflikten känd sedan tidigare; klubbarna som betalar spelarnas löner vill ha ersättning för landslagspel som sliter på och ibland skadar högt betalda proffs med förluster för klubbarna som följd.

En av tillhyggena som inte använts men insunierats av G-14 är att starta en egen superliga som skulle innebära döden för UEFA:s kassako Champions League. Bland annat har Pelle Blohm kallad ”G-14 ett hot mot fotbollen”. De stora klubbarnas konflikt med UEFA samt FIFA och tankarna på en superliga – där Europas rikaste klubbarna skulle fjanta runt utan risk att bli degraderade till någon lägre liga eller tvingas möta ointressanta lag som Häcken eller MK Dons – är förstås ett resultat av den försämrade tävlingsbalansen inom många stora ligor som jag skrivit om tidigare.

Nu lovar G-14 att upplösa sig själv till förmån för en ny organisation kallad European Club Association med drygt 100 klubbar som medlemmar. I sin tur ger UEFA klubbarna rätt att få ersättning då de leasar ut sina spelare till landslag. Detta kommer förstås att innebära ökade kostnader för landslagen och kanske slutligen innebära slutet för träningsmatcherna.

Personligen har jag inte så mycket emot detta, har länge funnit det svenska landslaget tråkigt och ointressant – för att inte tala om träningsmatcherna. I min uppfattning är landslag en smula omodernt och passé – precis som nationalism.

Det finns inga gratisluncher, inte ens i Skåne

Hörde på ekot om ett kommunalt förslag i Bromölla, där en socialdemokratisk majoritet övervägde att göra en kostnadsberäkning och bokslut för integrationen i kommunen. Idén hade de från början fått en sverigedemokrat.

Den inre bilden är tydlig: En vindpinad skånsk slätt; vägarna omgärdas av alléer; feta män som ser ut som Edvard Persson dricker kaffe med grädde och talar om hur illa den algeriske korvkioskägaren luktar; i ett fönster sitter en allt för sminkad ung tjej och drömmer om att flytta bort till storstaden (läs: Kristianstad).

Är inte fördomar härliga!?

Långt borta i en stora staden blir det stora betongpartiets partisekreterare Marita Ulvskog upprörd och de korkade halvdanska bönderna. partipiskan viner och snart har hennes kritik fått de lokala socialdemokraterna att ta tillbaka sitt beslut.

– Vi sätter oss inte och räknar på människovärdet i ekonomiska beräkningar. Vi räknar inte asylrätten, eller kostnaden för äldreomsorg eller handikappomsorg eller något annat i ekonomiska termer. Vi gör inte så, därför att människovärdet kan inte beräknas på det sättet.

Jaså, ”vi” gör inte det? Hur fungerar i så fall, socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och flera andra offentliga myndigheter? Det räknas dagligen på människoliv, det kan tyckas cyniskt och känslokallt, men det är ett faktum. Man kan ha moraliska uppfattningar om det, men en byråkrati fungerar näppeligen inte utan dylika beräkningar. Ingen större organisation kan inte bara puttra på utan att hålla ett öga på budgeten, det är verkligen också oansvarigt.

Samtidigt som jag verkligen inte uppskattar att en idé som kan tillskrivas en sverigedemokrat överhuvudtaget får något genomslag, av den enkla anledningen att de på sikt kan normalisera relationen till nötterna, finns det samtidigt uppenbara problem med att sticka huvudet i sanden för att frågan är politiskt känslig. Det är trots allt ofta bättre att känna till obekväm fakta än att var osäker. Utan fakta lämnas spelrummet lätt öppet för idioter, halvsanningar och anekdotisk bevisföring.

Ett närliggande exempel på ett liknande problem berör invandring och brottslighet. Brottsförebyggande rådet (brå) har givit ut ett par rapporter om detta, den senaste år 2005. I den sammanfattas pudelns kärna på ett enligt mig väl:

En del kritiker har ifrågasatt nödvändigheten av en ny undersökning och menar att den är till mer skada än nytta. Det finns risk att uppgifter rycks ur sitt sammanhang och presenteras på ett sätt som förstärker ett vi- och dom-tänkande. Sådana farhågor får man inte nonchalera. Brå har dock gjort bedömningen att en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs. Om den registrerade brottsligheten visar sig vara hög i några grupper av utlandsfödda så försvinner inte problemen om man inte belyser dem och talar öppet om dem. En korrekt bild av problemens omfattning och utveckling torde i stället vara den bästa grunden för att analysera förhållandena och förbättra alla invånares förutsättningar att fungera väl i Sverige, oavsett etnisk härkomst.

Mördad av princip

Det torde inte undgått någon att Pakistans före detta premiärminister Benazir Bhutto mördades i samband med ett valmöte för någon dag sedan. Jag tänker inte raljera om vad detta beror på eller vad detta betyder för utvecklingen i Pakistan; mina kunskaper om landet kan sammanfattas i en medellång TT-artikel eller av DN:s snabbguide.

Ett par skott – 16 miljoner döda

Vad som intresserade mig var hur hon dödades; av en självmordsbombare. Troligen med kopplingar till den ökända wahhabistiska grupp av jihadister som kallar sig al-Qaida. Men det är la inget konstigt med det tänker du, självmordsbombare är vardagsmat nu för tiden. Förvisso, men av någon anledning fördes mina tankar till principen bakom ett sådant agerande just i detta fall. Finns antagligen flera olika anledningar, som en plötslig lust att plocka ner Albert Camus böcker från mina dammiga bokhyllor. En lust som drivit mina tankebanor att sträcka sig bortom det enkla och synbara i det som händer i världen. Att gräva under det självklaras yta. Så här pretentiös har jag inte varit på flera månader!

Att döda andra genom att ta sitt eget liv är bara att driva en principfasthet till sin yttersta spets. Andra övertygade har tidigare gett sitt liv för att döda någon annan i en princips namn, listan kan göras så lång att det inte ens är värt att försöka. Även om döden i de flesta fall skett som ett resultat av säkerhetspersonals reaktioner eller rättstatens dom. IRA, RAF och ETA för att ta till några moderna och europeiska exempel (eurocentriker som jag är).

Det sträcker sig också längre än till direkta politiska mord. Historien är full av exempel när människor av kött och blod offrats – och offras – för en princip och idé renare och vackrare än verklighetens människa; stalinister, röda khmerer, nazister, fascister, falangister, neokonservativa, fundamentalister, nyliberaler, gaisare. När är det moraliskt försvarbart att skada en annan levande människa för en idé som kanske inte är bättre än en feberdröm?

Inga svar levereras i detta inlägg!

Tvättstugsfascism

I flera veckor har den stått där i entrén till innegården; en svart damcykel av modellen Skeppshult. Där får den inte stå, det finns ett alldeles adekvat cykelrum som dessutom är tämligen enkelt att ta sig till, definitivt inte bökigare än de två dörrar – varav en låst – som man måste forcera om man vill föra in cykeln genom entrén. Hur skulle det se ut om alla ställde sin cykel där?

För en gångs skull är det min sambo som börjar arbeta upp en irritation före mig. Hon tror att det är mitt temperament som smittat av sig; långvariga relationer är bara utvecklande för folks personligheter. Men nu har även jag börjat bita ihop när jag går in i huset.

Vad är det egentligen för människa som äger en skeppshultdamcykel? Jo, min förförståelse är övertygad att sådana cyklar i första hand framtrampas av tanter som har en tendens att skriva arga lappar i tvättstugan! Inte för att jag sett några arga lappar i vår fina och välskötta tvättstuga, men det är la bara en tidsfråga. Och vi vet ju alla vilka som kommer att skriva den. Precis, skepphultsdamen. Vilken hycklare!

Jag har blivit så gammal på äldre dar… En snygg och välvårdad cykel på fel ställe hade inte stört mig förr. Snart kommer jag tycka illa om invandrare (de luktar så konstigt), läsa kvällstidningar och titta på Postkodsmiljonären. Så det så!

*****

Lämpligt soundtrack till ovanstående inlägg: What’s He building? av Tom Waits från skivan Mule Variations.

Åsiktsrötter och abort

Återigen är det SvD som ger mig näring idag. På opinionssidan brännpunkt går sju kristdemokrater fram med att deras samvete säger nej till aborter. Själva poängen med deras inlägg är att de planerar att rösta nej till ett lagförslag som går ut på att människor av annan nationalitet oprövat skall kunna göra abort i Sverige. Anledningar till deras nej sägs bland annat bero på risken för vinstdrivande abortkliniker och undergrävandet av andra länders abortlagar (implicit: deras striktare lagar är värda att bevara). Dessutom beklagar de sig över den stora andelen aborter per påbörjad graviditet i Sverige och en oroväckande klamydiaepidemi.

Men är det Sveriges ansvar att understödja andra länders lagstiftning? Och är inte den ökade mängden aborter och snarare ett tecken på att förnyat upplysningsarbete behövs? När det kommer till sex tycks nya generationer ha en ofantlig förmåga att förtränga tidigare generationers erfarenheter. Tror näppeligen den saken skulle förbättras om kristdemokraterna fick större inflytande över sexualundervisningen.

Trots senare års flört med genomsnittsvensken står det klart att partiet fortfarande har kvar sina rötter i skrifttrogen kristendom. När riksdagspartier hela tiden har inte bara ett finger, utan hela armen i luften för att se vart opinionsvindarna blåser, är det tacksamt att se att kristdemokraterna fortfarande styrs av rejäla, etablerade, traditionella föreställningar (läs:fördomar) om hur andra människor skall sköta sina liv.

Även om de försöker gömma sitt argument bakom en fernissa av upplysta argument om att återta folkhälsoperspektivet, handlar det i grund och botten om föreställningar som är allt annat än upplysta.

Jag tycker att det är beklagligt att de försöker gömma sin åsikt istället för att föra fram den. Samtidigt har jag en helt annan åsikt än de har. Enligt min uppfattning skapas inte en människa vid befruktning utan genom att någon förvärvar vissa för människan unika egenskaper. För att göra det enkelt för sig skulle jag vilja sammanfatta dessa egenskaper som dem som gör en människa till något mer än en organism utan till en individ; empati, självbild, förmåga till högre tänkande och liknande.

Mänskligt värde uppstår inte genom förenandet av celler utan genom innehavande av egenskaper som gör någon mänsklig. I realiteten får ett nyfött barn dessa egenskaper först flera månader efter födseln. Jag skulle dock inte vilja sträcka mig så långt som att kräva rätten till avlivandet av spädbarn som en form av retroaktiv abort, några kanske skulle finna det allt för stötande.

Det är förstås om sådant en debatt om abort i första hand skall handla om. Kristdemokraterna försöker dölja sina åsiktsrötter bakom hälsopolitiska detaljer. Jag vill att debatten skall röra själva kärnan till vilken värdegrund vi vill skall styra samhället. Politik skall inte reduceras till endast vägande mellan olika tekniska lösningar. Sådant kan tjänstemän oftast göra bättre än politiker. Politik måste lyfta fram och besluta om premisserna för besluten.

Men om kristdemokraterna inte försökte dölja grunden till sina åsikter kanske de inte hade suttit i riksdagen idag. Så måhända har även de hela armen i opinionsvinden.

*****

Skulle vara kul om Gepes debattartiklar lite oftare kunde väcka några känslor och åsikter hos mig.

Världen är deras ostron

Så hände det igen. Föga oväntat har det återigen visat sig att moderata politiker har använt sig av svart städhjälp. Paret Cederschiöld har i drygt tretton år hållit nere sina hushållsnära tjänstekostnader genom att inte betala skatter och avgifter beslutade av Sveriges riksdag.

Hur kan dessa människor, som rimligen har ett genuint intresse för samhällsfrågor, motivera detta beteende för sig själva? Om de nu överhuvudtaget har tänkt så långt, och det tycker jag man kan begära. Förvisso är moderata samlingspartiet motståndare till höga skatter och positiva till skatteavdrag för hushållsnära tjänster, men att se på detta som en form av i förtid uttagen subvention är väl magstark för vem som helst som står för ett parlamentariskt system. För varför skulle någon annan människa acceptera och följa några av de lagar och regler som paret Cederschiöld driver igenom, om vi inte tycker om dem? Själva har de tydligen inga problem att välja och vraka bland reglerna efter eget behag.

Nu kanske jag verkar vara en moralisk väktare och torrboll. Men missförstå mig rätt, jag har full acceptans för att folk ibland kringgår ett krångligt och bökigt system. Men det är inte acceptabelt att en politiker på toppnivå, som på heltid måste göra val för andra och därigenom hela tiden ställs inför moraliska ställningstagande, bara lite slentrianmässigt kan kringgå ett gemensamt grundat ekonomiskt system regelbundet i tretton år. Deras trovärdighet närmar sig snabbt noll.

Men på något sätt hade det kunnat vara befriande om än patetiskt om de försökt motivera sitt beteende som en rebellisk handling. Nu är det istället det gamla vanliga. Alla är vi jämlika, men vissa är lite jämlikare en andra. En grupp av människor som har det väl förspänt reflekterar inte ens över vilkoren för sitt välstånd. Världen är deras ostron.

Om paret i alla fall kunde uppvisat lite av den paternalistiska attityd som tidigare var en kulturell tradition bland högerpolitiker. Att arbeta som städare, speciellt i privata hem, är slitsamt. Genom att lyfta vit lön hade städhjälpen vid sjukdom eller skador haft tillgång till allmänna ersättningssystem. Eller tycker moderatparet att låginkomsttagare har det bättre utan sådana passiviserade skyddsnät som bara hindrar löneslaven från frihet och självförverkligande?

*****

Efter att skrivit ovanstående inlägg läser jag på DN:s hemsida ett svar på tal från ordföranden i arbetsmarknadsutskottet, Catarina Elmsäter-Svärd (m). Osökt kommer jag att tänka på det gamla talesättet (påstådd urpsrungsman är Abraham Lincoln) att det ibland är bättre att tiga och låta folk tro att man är en idiot än att öppna munnen och undanröja varje tvivel.