Efter en trevlig arbetsdag var det bara en GAIS-match som kunde förstöra måndagen. Laget levererade efter ännu en föga upphetsande insats mot en av Superettans alla topplag. Det såg trevligt ut där på Stadsparksvallen i Jönköping med sin låga långsidesläktare med tak och hyfsat med folk. En till synes idealisk fotbollsarena för en svensk småstad. Vad jag erfar så skall även denna snart förstöras med hjälp av skattemiljoner för att tillgodose svensk elitfotbolls hybriskrav.
Jag skall inte orda så mycket om matchens detaljer. GAIS har ett hyfsat försvarsspel som inte håller topplag i serien men torde vara gott nog för att klara en hyfsat placering. Mittbacksparet är rutinerat, även om deras karriärers zenit troligen har passerats, och vår målvakt är rätt bra. Det var trots allt några av Tommi Vahios fantomräddningar som höll kvar GAIS i denna match. På lite sikt är det emellertid inte hållbart att leva på en hyfsat försvarsspel när motståndarna får allt mer tid med bollen. Till slut faller försvarsspelet långsamt sönder, marginalerna blir mindre och mindre och paniklösningar staplar sig på varandra. Förr eller senare släpper man in ett mål.
Det snackas en del om demontränaren Per-Ola Ljung. Jag vet inte riktigt var jag skall ställa mig i denna fråga. En vanlig uppfattning verkar vara att Peo vill att systemet skall överordnas spelaren. Istället för att förlita sig på den individuelle fotbollsspelarens egenskaper och färdigheter skall spelaren agera utifrån en förut given plan. Om så är fallet går det knappast att belasta spelarna för den bristande framgången. Utan då handlar det om att Peo inte är förmögen att implementera sitt system eller att systemet inte leder till framgång – i alla fall inte på kort sikt. Som det såg ut i går så var Jönköpings Södra lite bättre på att hantera sitt bollinnehav, lite bättre på att vinna andrabollarna. Utan en taktik som utnyttjar spelarnas förmågor på bästa sätt, alternativt motståndarnas svagheter, så vinner laget med lite bättre spelare.
Att han tycks föredra att vinna genom att släppa in en boll mindre än motståndarna snarare än genom att göra en mer tycks klart. Problemet är trots allt i första hand det obefintliga anfallsspelet och även med Peos grundinställning så måste man ju i alla fall göra ett mål för att vinna matcher. Uppspelen sker i första hand genom långbollar från mittbackarna, vilket knappast är deras styrka. Den förmodade anfallsstjärnan Patrik Ingelsten kommer knappast till sin rätt. Någon gång blev det lite djupledsterränglöpning (planen var delvis i dåligt skick och sandig) med boll men i övrigt inte mycket man såg av den forne allsvenske skytterkungen. Om nu detta är ett fel oss honom eller i systemet som han skall anpassas till är något som kan diskuteras. Jag undrar emellertid om det inte är det senare. Det fanns en antydan till att GAIS skulle försöka ta kommando i matchen strax efter en timmes spel och i samband med ett dubbelbyte. Bland annat noterade jag att Reuben Ayarna försökte söka sig ut till vänster för att faktiskt delta i uppspelsfasen, vilket annars mest gick över innermittfältarnas huvuden. Dessa försök blev dock endast en kort parentes i matchen och snart var det återigen hemmalaget som dikterade matchen. Några halvchanser i slutminuterna och tillika ännu ett rött kort, denna gång för Johan Lundgren, gjorde föga för att öka mina förhoppningar.
Prognos för slutplacering efter fyra omgångar: 13 (-2 från föregående omgång).
Självgod och bitter 