Lagrell

SvFF:s snedspark mot illegala spelsyndikat

För en tid sedan kom det som något av en chock att flera matcher i UEFA:s Champions league och Europa League (alltså gamla Europa- och UEFA-cupen) och mängder av andra matcher inom europeisk fotboll utsatts för manipulation med syftet av vinna pengar på odds.

Givetvis en oroande händelse för oss som tycker om att titta på fotboll snarare än att spela på resultat. Själv är jag endast en sporadisk spelare på Stryktipset och då oftast modesta belopp. Jag spelar helt enkelt snarare för underhållningsvärdet än den förväntade vinsten (jag har tillräckliga kunskaper i statistik för att känna till hur dåliga oddsen trots allt är, även utanför svenska spel).

Representantskapsmötet för Svensk fotboll är i full gång och i ett försök att komma tillrätta med illegal spelverksamhet i samband med svenska matcher avser de att – som Expressen uttrycker det – förbjuda mobiltelefonsamtal på fotbollsarenor.

”För att bland annat förhindra förekomsten av utländska spelbolag som illegalt förekommer i samband med svenska matcher föreslås att all fortlöpande resultatrapportering från match kräver tillstånd från arrangören eller Förbundssstyrelsen.”

– SvFF om beslutet

Nu är det inte fullt så radikalt i praktiken. Kvällstidningar tar givetvis alla chanser att förvrida en nyhet till en sådan grad att det snarare börjar likna desinformation. Syftet är – som citatet ovan pekar på – alltså i första hand att komma åt personer som använder mobiltelefoner för att rapportera matchen fortlöpande till illegala spelbolag.

Som nyhetsläsare och fotbollsåskådare undrar man dock lite hur SvFF avser tolka och använda denna reglering.

Lars-Åke Lagrell, ordförande i Svenska Fotbollförbundet, menar att representanter från utländska, illegala, spelbolag refererar från svenska matcher, och att det då finns en risk för att svenska lag, eller spelare i lag, skulle kunna erbjudas mutor för att påverka resultatet.
– Om du har följt de senaste problemen runt om i Europa, där spelare har tagit emot mutor. Då måste man ställa nästa fråga: Varför har det här uppstått? Jo det uppstår därför att man sitter och spelar på resultatet någonstans, och så försöker man då göra upp med någon att man ska medverka till att det blir exakt det resultatet man vill.
För att sitta och prata om matchen i till exempel en mobiltelefon måste man från och med nu ha tillstånd från arrangören eller Svenska Fotbollförbundets förbundsstyrelse.

Från Expressen

Som den sporadiska stryktipparen undrar man ju lite hur detta tilltag att så att säga sätta dit personer som rapporterar direkt till andra sidan jordklotet, hur detta på något sätt egentligen påverkar en sådan aktivitet. Vill man komma åt färsk och direkt information om hur matchen utvecklar sig så kan dessa lika väl köpa pbv eller lyssna på webbradio. Har de mutat en eller flera personer involverade i matchen så behöver de näppeligen referera hela matchen.

Viktigast av allt är i vilken mån den effekt som SvFF tror sig få ut av dessa åtgärder står i proportion till de restriktioner det innebär för övrig publik. Försöker de faktiskt efterleva sina egna regler torde detta innebära att en vanlig person som står och snackar med en vän – vi kan la utgå från att minst 99 av 100 telefonsamtal inte har någon brottslig avsikt, speciellt då det är oklart exakt vad som är illegalt med att delge vad som händer på plan – som inte kunnat komma till matchen kan utsättas för insatser och påföljder från arenans personal.

Avsikten är måhända i princip inte att trakassera personer med mobiltelefon men dylika ad hoc-mässiga regeländringar för att komma till rätta med ett specifikt problem som berör en mycket begränsad del av publiken genom att inskränka för hela publiken är sällan en vidare god idé. Det kan snart uppstå en situation där SvFF eller klubbar börjar använda denna inskränkning med ett annat syfte än det avsedda.

Nå, avsikten är la att kunna ge sig på någon person som står med frihand (handsfree) på en division 1-match och snackar på någon kinesisk dialekt i nittio minuter. Onekligen finns det i ett sådant läge anledning att misstänka att personen på något sätt är involverad i ett spelsyndikat men det är knappast rapporteringen av matchen som är ett brott utan försöken att manipulera resultaten.

Jag har själv försökt snacka mig till ett bättre resultat från läktarhåll. Dock utan mobiltelefon och med mediokert resultat. Om asiater lyckas bättre med hjälp av en mobiltelefon vill jag hemskt gärna få reda på hur de lyckas med det.

Vaihela hycklar på

Kan bland annat läsa i gepe om hur Den Lilla Satans klubbdirektör Seppo Vaihela tycket att det är så synd att det rusade in folk på planen efter att AIK besegrat DLS med 2-1 och tagit gottepåsen rakt framför ögonen på dem.

DLS spelare vägrade gå ut och ta emot sitt stora silver, enligt de själva för att det var för osäkert. Min gissning är att det även hade att göra med att de var för besvikna. Lagrell överväger att dela ut pokalen och medaljer på fotbollsgalan i fortsättningen. Hemska tanke att supportar, som faktiskt bryr sig om händelsen får bevittna cermonin!

Folkfest!

Får se nu, hur reagerade egentligen DLS klubbfolk i samband med SM-guldet 2007 när deras supportar stormade planet och deras kapten Wernbloom passade på att göra lite reklam för huliganfirman Wisemen? Ja, då var det folkfest förstås!

Percy och bolagen

Ibland inbillar sig folk att beslut fattas på rationella grunder eller i alla fall baseras på ett principiellt avvägande. Sällan är detta fallet, inte minst när inflytelserika aktörer kan styra utvecklingen för sina egna syften. Idag står det i DN att Percy Nilsson vill ge bort 103 miljoner till inomhusbandy-med-puck-klubben Malmö Redhawks. Förutsättningen är att de aviserade ändringarna kring 51-procentregeln för svenska idrottsföreningar drivs igenom på RF-stämman 2009.

Att jag är fullständigt ointresserad av Hockey torde vara uppenbart för de flesta som läst den här bloggen ett tag och därför har jag därför inte någon vidare koll på vare sig Malmö Redhawks (Rödhakar?) eller Percy Nilssons förehavande, även om den senare inte varit direkt rädd för att synas de senaste decennierna. Men i och med att det hela berör 51-procentregeln – som jag skrivit om tidigare, bland annat här – blir jag givetvis lite nyfiken och började gräva lite på internet.

Årets skåning 2008

Det första intrycken var förstås att det hela handlade om en plan från Percy Nilssons sida att få total kontroll på klubben. Det står nämligen reglerat i föreningens skuld till honom att han har rätt att bolagisera klubben den dag detta är möjligt enligt idrottens affärer i början av året. Han har faktiskt inte så många andra val, pengarna kan han ju aldrig få tillbaka på kort sikt och att driva klubben han arbetat med i åratal i konkurrens känns ju inte precis lockande. På många sätt är han en sån kapitalist som en förening drömmer om genom att han satsar långsiktigt på klubben. I slutet av januari börjar samma sida spekulera om än mer rafinerade planer från Percy Nilssons sida, inklusive en ny klubb i annat land. Nu tycks det dock som att han inte gett upp intresset i klubbet, men för att få sikt få tillbaka sina pengar behöver han få kontroll över den. Annars kommer klubben att få börja betala tillbaka, om eller när de får ett överskott att tala om. Därför är han tydligen beredd att glömma skulden, om klubben blir ett bolag.

”För att inte strida mot elitlicensens regler har det inte kallats för skuld eller fordran, utan ett villkorat kapitaltillskott – som är knutet till två saker: Percy Nilsson äger rätten att bolagisera föreningen och genomförs inte bolagiseringen ska Malmö Redhawks betala tillbaka pengarna när man går med vinst.”

Citat från Sydsvenskan

Problemet, som jag ser det, är att vid den stundande omröstningen i frågan kommer inte företrädare för de där Rödhakarna, eller vad de nu heter, styras i sitt val av objektiva bedömingar om vad som är bra för svensk håkkybåkky – för att använda mig av en Lagrell-parafras – utan av sina högst egna och kortsiktiga intressen. Samma perspektiv kommer givetvis att påverka flera andra vars föreningar eller förbund på något sätt ser en kortsiktig vinst med att släppa in starka kapitalintressen i klubbstugan. I Rödhakarnas fall finns det troligen inget annat än ett kortsiktigt pespektiv om de inte bolagiseras.

Inga problem med det om man tror att flera kortsiktiga val i egenintresse leder till det bästa resultatet. Mer tveksamt om man inte delar den uppfattning och tycker att det är problematiskt att släppa kontrollen av sin klubb, för vilket pengar är medel till att nå framgång, till personer vars intresse måhända är pengar i sig. Det är måhända inte ett problem om denne är någon som Percy Nilsson, ja bortsett från att han tydligen fattar felaktiga beslut och tillsätter fel människor på viktiga poster. Ja, ja det går ju alltid att tillsätta en ny ordförande vid årsmötet. Nä, just det ja… det går ju inte längre.

SvFF undersöker verkligheten utanför Sundbyberg

Efter att jag kommit hem från snöslasket och bankat av skorna mot dörrposten samt satt igång perkulatorn och datorn är givetvis det första jag gör att gå in på några av internets grönsvarta vattenhål för att ta del av det allmänna neggandet. en bit ner stöter jag på följande inlägg:

”SvFF genomför en attitydundersökning som går att nå via GAIS.se (uppe i högra hörnet) fyll i och förklara för L-Å Lagrell att han dödar fotbollen.”

av signaturen Barbarella

Aha, jag kan förstås inte undvika att gå in och bella på undersökningen. Upplagd på easyresearch av företaget Mistat AB. Om man svarar på alla frågor kan man vinna biljetter till landskamper eller kanske en landslagströja, en möjlighet som jag vänligen men bestämt avböjer då jag inte är vidare intresserad och inte skulle vilja hittas död i landslagets tröja. Anledningen att jag svarar är givetvis möjligheten att svara på en öppen fråga. Jag uttrycker mig inte så plumpt som signaturen Barbarella uppmanar utan nöjer mig mer några mer konstruktiva och utvecklade förslag (ingen av dem inbegriper i Gunnebostängsel inrullar Lars-Åke i Nybroviken).

Det är ändå märkligt att relativt välbetalda slipsnissar är så lätta att lura att de betalar pengar för sådana här undersökningar. De är givetvis billigare än seriösa dito. Det finns dock en gammal axiom för sådant här – skit in, skit ut.

Det viktiga med det hela stavas givetvis urval. Vi kan la nästan utgå från att inlägg liknande Barbarella kommer att snurra runt på flera mer eller mindre officiella forum och svaren på undersökningen kommer att bli därefter. Måhända svar som jag uppskattar, men näppeligen representativa. Snackade för någon månad sedan med en man som gjort seriösa undersökningar för ett allsvenskt lag och han menade att resultaten hade förvånat klubbledningen som – i den mån de lyssnat överhuvudtaget – hört på de mer röststrarka besökarna.

Vad skrev jag då till SvFF. Jo, bland annat att det kanske inte är hälsosamt eller vidare smart att behandla sina olika målgrupper som ömsesidigt uteslutande; på en modern och stor arena finns det plats för såväl billig ståplats som jippon och kringarrangemang för de som uppskattar sådant och är redo att betala det. Det är inte vidare vettigt att producera en utspädd blandning och servera till alla och behandla delar av sin marknad som fiender.

Ser man på. nu är kaffet färdigt!

Fotbollens framtid XIV – 51 procent eller ej

Det var la bara en tidsfråga. Till RF-stämman 2009 har Lars-Åke Lagrell lämnat in en motion att slopa 51-procentsregeln. Alltså den interna regel inom den svenska idrotten som säger att föreningen måste inneha 51 procent av rösterna i ett bolag som drivs i föreningens namn.

I Svenska Dagbladet framhävs det som en komplott mot Riksidrottsrörelsen driven av Lagrell och Christer Englund från Ishockeyförbundet.

Lars-Åke Lagrell och ordförandekollegan i ishockeyförbundet Christer Englund förespråkar en förändring av 51-procentreglen för att främst få in mer kapital till klubbarna och för att kunna konkurrera på lika villkor med utländska klubbar.

–Det finns skattemässiga skäl för att bolagisera. Men det ska vara varje förening fritt att välja. Vi är uppväxta i en tid med idella föreningar, men den tiden är förbi, säger Lagrell som med motionen visar att fotbollen- och ishockeyn inte vill vänta på den utredning om situationen för de idrottsaktiebolag som är verksamma i dag som RF:s styrelse tidigare fått i uppdrag att utreda.

Jag måste säga att jag är skeptisk. Att Lagrell säger att något är bra för svensk fotboll gör inte nödvändigvis att det är sant. Förvisso kan Växsjösonen själv vara ett exempel på vad som ofta kan vara fel med föreningsliv, skolad i Öster med goda förebilder torde mannen symbolisera pampvälde och tveksamma metoder. Bland

Vi bör ta ett steg tillbaka och fundera på vad som verkligen är bra för svensk fotboll. Lagrell och hans hejdukar talar om att konkurrera med övriga Europa. Vad menar vi egentligen med det? Sett till löner har Sverige under ett antal år varit i en dålig sits då framförallt Danmark har kunnat locka med sin artist- och forskarskatt. Detta står helt utanför frågan om bolagisering och är inget som Lagrell har något större inflytande över. Överhuvudtaget finns det många nackdelar med svensk fotboll som har föga med ägandeformen att göra.

England tycks som vanligt vara en förebild, men insikten tycks vara grumlig. I detta land har fotbollen varit professionell och klubbarna kommersiellt ägda mycket länge, i över hundra år. Däremot blev inte sportens stjärnor mångmiljonärer. Fotboll måste nämligen upplevas på plats. Numera kan de som är beredda att betala en modest månadskostnad se bland annat Premier och Champions League till deras ögon trillar ut. Det handlar om TV-mediet och inte bolagsformen. Svensk fotboll kommer aldrig kunna konkurrera med dessa europeiska storklubbar och Allsvenskan kommer föralltid att vara ett intresse för boende i denna avkrok av kontinenten. Svensk fotbolls enda konkurrensfördel är att den kan upplevas på plats utan långa resor (nåja).

SEF verkar delvis ha förstått detta och har lanserat ett program för att fokusera på publiken nästa år. Delvis får de bojkottande Stockholmssupportrarna rätt genom att ett bonussystem för de klubbar som har flest bortaanhängare på en fallande skala från 800 000, detta tack vare det nya femåriga avtalet med Svenska spel. Däri märks även den nämnda detaljen om kvardröjande ståplats som jag nämnt tidigare. Det är dock näppeligen den svenska fotbollsarenans slagprodukt ståplatsen som det är meningen skall stå i fokus. Istället handlar det mestadel om komfort och säkerhet. Uttrycks i säljtermer försöker SEF locka tillbaka kunder med en lyxigare produkt.

Det finns förstås en poäng till i denna fråga och det är den viktigaste av dem alla. Skall en fotbollsklubb verkligen betraktas som vilket bolag som helst? I princip har detta varit fallet i England länge, men ingen skall heller inbilla sig att Abramovitj investerar i Chelsea för att det är bästa sättet för honom att placera sina pengar ur ett strikt ekonomiskt perspektiv. Samtidigt är ekonomi viktigt, mycket viktigt. I Göteborgsregionen anses det inte finnas plats för mer än två lag på marknaden. Rätt eller fel, det är detta som ligger bakom män som Wallins agerande i FC Gothia-debaclet. Med detta i åtanke (Lex Wimbledon och såvidare) finns det inte en chans att jag lägger min röst på att sälja mer än 49 procent av min klubb till en utomstående aktör. Även om det förstås skulle ge friskt kapital, i alla fall på kort sikt, ger jag upp min enda legitima röst i klubbens affärer bortsett min roll som konsument av klubbens produkt – och att reduceras ner till konsument av produkten GAIS kommer jag aldrig att acceptera.

Däremot tror jag inte att alla tänker som jag. För vissa är resultaten viktigare än klubbens essens och kommer säkerligen rösta jag om någon lovar guld och gröna skogar samtidigt som Lagrell och andra står bakom och hotar med att det är nödvändigt, föreningslivets tid är förbi och alla de andra klubbarna gör det ju med! I detta sammanhang är fokuseringen på England farlig. England må vara en förebild, men det är också unikt genom att vara marknadsledande genom att de är marknadsledande – Allsvenskan kan aldrig konkurrera med Premier League på Premier Leagues villkor.

Kanske beror det på att ingen lär sig tyska ordentligt i skolan länge (mig inräknad) men det finns andra förebilder i Europa. I Tyskland fylls läktarna genom prisvärda ståplatser som torde vara en mer realistisk modell för svensk fotboll än Premier League. Samtidigt som en del mindre klubbar som Bayern München och FC Barcelona klarar av att vara en av världens främsta klubbar, trots att det styrs av sina medlemmar. Det kanske är på plats att Lagrell ringer upp till dem och förklarar att deras sätt att bedriva fotboll inte är framgångsrikt i det moderna Europa.

Notera även hur Ishockeypampen försöker framhäva bolagisering genom att utpeka medlemmarna som ett hot:

Christer Englund menar också att en förändring leder till att det ”inte händer något oförutsett” på årsmötena:

– En del av våra föreningar äger ju stora ishallar och eventarenor. Det behövs ju inte så många på ett föreningsmöte som gör att man kan ändra både styrelse och annat, säger Englund.

Det skulle vara ett sätt att skydda sig mot huligankupper?

– Ja. Ja.

Finns det ett sådant hot?

– Inte idag. Men vi är oroade över vad som händer runt om, men det kan ju handla om helt andra gäng också som vill göra en kupp mot den sittande styrelsen.

Vad skall man säga om detta sätt att resonera? Fula spel och maktövertaganden av styrelser och bolag förekommer ju aldrig inom den ekonomiska sfären.

IFK Norrköping 0 – 1 GAIS

Ett bland neggare så på förhand givet nederlag blev tillslut något av en självklar seger. IFK Norrköping, som ligger sist i serien men innan matchen uppvisat en god trend med häng uppåt, visade i matchen att de helt enkelt vare sig har spelskicklighet eller inställning nog att stanna kvar i Allsvenskan. GAIS har däremot cementerat sin allsvenska placering även nästa år och kan nu – för vilken gång i ordningen? – återigen försöka titta uppåt i tabellen. med fem omgångar kvar. En förhoppning och inställning som givetvis genast kommer att straffa sig hemma mot de himmelsbå malmöiterna efter ännu ett tomt och menlöst landslagsuppehåll.

Lag: [4-4-2] A. Wibrån; J. Lundén, B. Friberg da Cruz, R. Ekunde, K. Gustafsson; E. Hedinsson, F. Lundgren, J. Mårtensson (78′ D. Durmaz), W. do Carmo (90′ d. Morais Reis); P. Campos (64′ L. Patjadzjan), B. Andersson

GAIS tycktes ännu en gång experimentera en del med laguppställningen. Även om det, vilket alltid tränare vill framhäva, är en lek med siffor, väljer jag att tolka det hela som 4-4-2 utan riktigt naturliga yttrar och med Pablo Campos, som förvisso inte glänste men inte heller gjorde bort sig, i en lite mer tillbakadragen roll. i anfallet; han är ju snabbare än Björn. Det är dock allt svårare att se sådant på tevebilder, där fokus allt mer läggs på bollen och mindre på spelet i sin helhet. Om någon kallar det 4-2-3-1 skulle jag kunna acceptera det också, även om det är fel [/gubbgnäll].

Återigen ett läge att verkligen (om nu teve är på riktigt) se på GAIS för min del – inte bara följa med på någt krasst substitut såsom webbrapportering eller -radio – och det var knappt så jag kom ihåg vilka spelare som ingick i laget. Nåväl, laget visade den första kvarten eller så klart bättre intentioner än vad jag tror att de visade i matchen mot Halmstad. Backlinjen visade en bra intention och matchen igenom vanns många nickdueller av hela backlinjen. På ytterkanterna hölls det för det mesta tätt av Kenneth Gustafsson till vänster och Jonas Lundén till höger och IFK:s relativt fåtaliga chanser skapades genom snabba omställningar mot den kvicke Amuneke som dock inte riktigt fick till sina avslut. Richard Ekunde, inte minst, var tillbaka i gammal god stil, och tillsammans med den likaledes rörlige Bobbie Friberg da Cruz, kunde han ofta avstyra snabba spelomställningar. I GAIS mål stod Axel Wibrån – för första gången för säsongen – efter att Dime Jankulovski fått problem med en muskel under uppvärmningen, i alla fall enligt kommentatorerna. Vår andramålvakt klarade av uppgiften med klart godkänt, var endast ute och dummade sig vid ett tillfälle jag kan komma ihåg. Nu ställes han däremot inte på några större prövningar då motståndarna endast hade ett enda avslut på mål, det mesta gick högt eller snett.

Spelarna verkar inte läsa så mycket på nätet, för att istället för att falla ihop som ett korthus gjorde grönsvart det första målet. Till synes tillskrivs kapten Fredrik Lundgren det minst sagt märkliga målet där ett inlägg nickades av den offensiva slitvargen Björn Andersson och sedan nickades igen av Lundgren för att via en motspelares rygg gå i en konstig bana och in i mål bakom en motståndarmålvakt som matchen igenom gav ett osäkret intryck. Endast fyra minuter hade gått och jag var minst sagt förvånad.

Sedan steg konspirationerna återigen in i sammanhanget; det blev elavbrott. Enligt gällande svenska regler skall en avbruten match, som inte kan återupptas, spelas om från början. (0-0) GAIS skulle alltså staffas för att hemmalaget och -staden inte har ett adekvat elnät. Kanske några företagssamma östgötar smugit ut och klippt av en ledning med en skovel? Några förbannelser och allmänt tal om Lagrell, SvFF och demiurgen passerade över mina läppar innan bilden kom tillbaka och spelarna var ute och värmde efter ett uppehåll på en halvtimme.

Med en ytterligare en halvtimme till paus har grönsvart det mesta av spelet men hemmalaget har en bra period då de skapar en del situationer. Pressen blir dock aldrig olidlig och det är ändå tämligen lungt fram till halvtid, om nu upplevelsen av en GAIS-match någonsin kan beskrivas med ord som lungt. Ett farligt distansskott från någon högerytter gav mig något dubbelsslag, men det ilade förbi utanför bortre stolpen.

Under första halvlek var det förre Landskronaspelaren Amuneke som oroade med sin snabbhet. I andra halvlek var det framförallt Daniel Bamberg – den brasilianske spelare som provtränade med GAIS 2005, men där det till slut inte blev något kontrakt – som genom sitt spel på det offensiva mittfältet skapade flera halvfarliga situationer. GAIS fick inte bort bollen alls under en längre period och det såg ett tag ut som att 1-1 stod och väntade runt hörnet. Samtidigt gjordes en taktiskt och defensiv (?) förändring när vårens sensation och höstens besvikelse Levon Patjadzjan fick hoppa in istället för Pablo Campos. Vid några tillfällen förnedrades Pekings vänsterback av Levons teknik och snabbhet, men inte heller denna gång lyckades armeniern riktigt få pricken över i:et.

Under matchen imponerades jag igen av Johan Mårtensson som fortsätter att visa sig vuxen uppgifter som allt som oftast kräver en mer rutinerad spelare. Wanderson do Carmo gjorde ett habilt hantverk med några vettiga avslut på distans men brast initialt i sina dåligt slagna vänsterhörnor. Han hade dock en viktig roll i den slutliga förnedringen av IFK Norrköping, när matchuret närmade sig 90 minuter, då GAIS skapare åtta (korta) hörnor på raken för att fördriva tiden nere vid högra stolpen.

Samtidigt börjades det friskas upp minnen om Malmö FF och Sundsvall borta. Trots det lyckades IFK Norrköping inte skapa några farligheter mot slutet och utan allt för mycket hjärtsvikt kunde domare Hansson skapa sig en bättre position i den inofficiella domartabellen. Hans enda riktiga plump i protokollet var en litet överdrivet kort till Björn Andersson som fall på knä inne i straffområdet. Med 5-13 i avslut, och 1-6 av dessa på mål, var det rätt tydligt vilket som var det bättre laget, öven om GAIS inte glänste.

Det tjötades en del i förhand – både på internet och i media – om att motivation slår klass, vilket skulle tala för ett kämpande Peking. Min öppna frågan innan matchen var huruvida det verkligen fanns en motivation bland Norrköpings spelare eller om dessa redan tänkte på gräset som är grönare på andra sidan? Det visade sig, med några undantag, att IFK: spelare saknade den motivation de förväntades ha.

Myten om det allsvenska finrummet

Skall ta och sänka min nivå ytterligare några snäpp genom att referera till artiklar från Aftonbladets rosa bilaga. Jag ber på förhörhand om ursäkt till känsliga läsare.

Frågan är huruvida det föreligger en utpräglad selektivitet i Svenska Fotbollförbundets agerande visavi olika klubbar. Detta är förstås inget nytt; alla dåliga förlorare ser ugglor i mossen när förväntade resultat uteblir. Myten om att SvFF:s objektivitet är bristande bygger i mångt och mycket på att det- i alla fall i praktiken – varken går att bevisa eller motbevisa. Ett klassiskt exempel från ett grönsvart perspektiv är Karl-Alfred Jacobssons fåtaliga landskamper, trots att han vann allsvenska skytteligan tre år i rad. Detta skall enligt bland annat Karl-Alfred själv bero på att den uttagningkommitté (UK), som på den tiden tog ut landslaget, var Stockholmscentrerad och föga intresserad av spelare från landsorten.

de senaste aktuella fallen är dels Ljungskile som med visst fog anser sig vara avskydda och föraktade av SvFF och SEF. Att det är en utpräglad inställning från dess anhängare är föga förvånande, att klubbens ledning skrivit om det i ett öppet brev är mer oväntat och intressant.

Vidare är ÖSK upprörda (nej, jag använder inte ordet rasar för annat än aktieindex och jordsked) över att domen gentemot några av IFK Göteborgs före detta hejdukar inte innebär några konsekvenser för klubben och dess elitlicens. ÖSK:s Björn Åqvist talar givetvis sina egna bitterhet efter klubbens tvångsdegradering i samband med negativt eget kapital för ett antal år sedan. Att domstolen fastslog brottet trolöshet mot huvudman tycks befria klubben från allt ansvar. Det verkar dock inte som saken ännu är över och förbundets licensnämnd kan möjligen tänkas ta upp frågan.

Juridik är, som alla vet, en form av ritualiserad lögn. Siffror går det att lita på. Som noteras av GK har signaturen Ulf i GAIS öppna, men visuellt eftersatta (och tack för det!), tankesmedja sammanställt frisparksstatistik för året. Två klubbar sticker ut genom att ha fått osedvanligt många frisparkar, trots att deras position tas i beaktande. Dessa klubbar är – givetvis – saik och ifk gbg. Konspirationsteorierna kan leva vidare.


I slutet av LSK:s öppan brev går det att läsa följande: ”Kalla oss gärna naiva men vi trodde att allsvenskan skulle avgöras på planen. ” Det är förstås frågan om en vidare tolkning av uttrycket ‘på planen’. I detta ingår även den tid som går åt för inkast och för deras målvakt att gå och hämta bollen för utspark; ungefär 30 minuter per match.


Då jag i New York bodde hos Cubsfans (ett brännbollslag från den blåsiga staden… nej inte Göteborg, Chicago) fick jag höra om en förbannelse värre än GAIS’. Cure of the Billy Goat uppstod 1945 när Billy Sianis tvingades lämna Wrigley Field då stanken från hans husdjur – en get som hette Murhpy – störde andra åskådare. Billy blev förbannad och uttalade en förbannelse om att det aldrig igen skulle vinnas en World Series på Wrigley Field. Många försök har gjorts för att bryta förbannelsen. Enda säkra vägen för att bryta den sägs dock vara om klubben börjar visa en äkta tillgivenhet för getter.


Jag ser fram mot den dag som SvFF och SEF tillåter besökare att ta med sig sina getter på allsvenska fotbollsmatcher.


Lars-Åke Lagrell lär egentligen vara en förrymd utomjording (uppenbarligen härstammade från Smålandsgalaxen) från Area 51. Jag har inga direkta bevis, det räcker att kolla på honom.