Månad: juli 2010

Åtvidabergs FF 0 – 1 GAIS

Efter en oavgjort hemmamatch som så när ändade med förskräckelse, om det inte vore för en straffräddning, skulle GAIS nu ge sig på den svårare av matcherna i dubbelmötet mot Åtvid. Det enda som talade för GAIS var det härliga makrillväder som dragit in över Östergötland.

Hemmalagets publiksiffror var på GAIS nivå men genom att arenan är så myclet mindre ger det en bättre inramning för tevetittaren istället för kala betongelement. Istället för detta har hemmalaget sataras på någon ny form av plastmatta som tydligen skall göra det möjligt att spela fotboll. Sådant har man ju inte brytt sig så mycket om i Göteborg, där betong är lösningen på de flesta problem. Fast man kan tänka sig att många i publiken hade uppskattat lite betong att ta skydd under.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson (89´14. J. Lindberg);
17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna;
10. J. Florén (89´ 7. J. Lundén), 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson (70´18. A. Khalili)

Åtvidaberg började spela fotboll när domaren blåste igång matchen klockan 16. GAIS däremot tog akademisk kvart och det tog femton minuter innan bortalaget började rulla boll överhuvudtaget. Innan dess bankade spelarna mest upp bollen i djupled med samma frenesi som jag bankar på snooze-knappen på morgonen. Under tiden han Åtvidaberg med att producera två mycket bra chanser. Efter elva minuter lyckas en hemmaspelare så när placera in en nick i bortre stolpen efter ett inlägg från vår vänstersida. Det till synes givna målet kan endast undvikas genom en fantastisk enhandsräddning av Dime Jankulovksi. Det är ingen underdrift att hävda att Dime i denna, likt förra matchen, räddar poäng för grönsvart. Utan hans insatser hade matchen varit förlorad redan i halvtid. Vi skall även sända en positiv tanke till målets hörngavel som räddade oss fyra minuter senare, när Åtvids ålderman Kristian Bergström slår till med en utmärkt frispark.

Efter ungefär tjugo minuter så börjar så en lång period då GAIS faktiskt, med försök till objektiva ögon har en lite bättre kontroll på matchen. En period som sträcker sig fram till dess att det är en kvart kvar av andra halvlek. Makrillarna håller mer i bollen och Åtvids farligheter blir mestadels effekten av kontringar, som i och för sig är tämligen farliga vid ett par tillfällen.

Problemet är emellertid att GAIS tycks sakna ett genomtänkt anfallsspel som fungerar. Som jag påpekade i samband med förra matchen har GAIS bättre spelare både till teknik och styrka och skall kunna ta sig igenom Åtvids försvar utan chansartade djupledsbollar. Reuben Ayarnas bollar på djupet är ofta bra, men det saknas under första halvan av matchen förutsättningar att ta tillvara på dessa. Ett frapperande problem är onekligen att vår djupledslöpande anfallare, Joel Johansson, inte lyckas komma till avslut en enda gång under matchen.

Jesper Florén är en del av vad som tycks vara GAIS genomtänkta strategi att rädda sig kvar i allsvenskan genom att låna upp Elfsborgs hela reservlag. I denna match fick han förtroende i Mervans frånvaro, på grund av avstängning, och på Lycéns bekostnad. Det har cirkulerat en hel del negativt om denne blondins liv utanför plan och med tanke på hur han har spelar i de senaste matcherna var det nog ett klokt beslut.

När GAIS slarvar bort en hörna på en variant efter sådär trettiofem minuters spel börjar jag känna en strålande känsla längst med vänsterarmen som jag inte bör känna med tanke på ålder och BMI. jag ägnar resten av halvleken åt att begrunda att sjukvården borde sända eventuella kostnader till GAIS. Nog vore det bra med lite solidaritet mellan två organisationer som präglas av ineffektivitet och bristande struktur.

I andra halvlek ser det rätt plötsligt bättre ut. Det är snart tydligt att nyckeln till att GAIS tar över spelet under stor del av andra halvlek ligger i att förre matchens staffsumpare Prince Eboagwu går ut skadad. Denne ankares frånvaro blir snart tydlig genom att grönsvarta djupledsbollar går fram i mycket högre utsträckning och att Wanderson do Carmo och andra plötsligt får mycket mer utrymme centralt. Det är alltså en skada, snarare än GAIS spel, som i slutändan ger oss segern när GIAS fullständigt tar över mittfältet.

Wanderson står för sju av lagets totalt femton avslut under matchen. Två av de mest spännande sker under den första kvarten av andra halvlek när denne börjar ute till vänster, bryter in i banan och dribblar sig fram längst med straffområdeslinjen innan han söker avslut nära straffpunkten. Tyvärr är hans skott inte vad det var förra året men under andra halvlek kommer hans dribblingar igång och ger en ytterligare dimension till GAIS anfallsspel.

En annan iakttagelse som är svårt att inte göra är hur extremt mycket boll och ytor som Eyjolfúr Hédinsson får på vänsterkanten. Troligen på grund av Wandersons tendens att vandra in och ut från vänster, och dra med sig spelare, i kombination med Eyos löpvillighet är det via vänsterkanten som GAIS anfall kommer. Hade islänningen haft lite mer egenskaper likt en ytter, och mindre så en löpande central mittfältare med placering till vänster, hade detta troligen kunnat ge resultat tidigare. Emellanåt kommer givetvis Kenneth Gustafsson upp på kanten och tillför lite av den dimensionen, men det blir inte riktigt tillräckligt.

I sjuttionde minuten byter Axén in den stillastående dolmen Aram Khalili, som inte imponerat efter sitt målgörande sena debutinhopp mot ÖSK. Även om denne inte imponerat är det givetvis ett helt korrekt beslut. GAIS pressar på rätt bra och då är en djupledslöpare med få måltjuvskvalitéer som Joel Johansson till föga nytta. Efter fem minuter betalar bytet sig. Reuben Ayarna slår en öppnande passning till Kenneth som slår ett inlägg mot målområdet där det, för en gångs skul, finns ett par grönsvarta spelare. Aram får pannan på bollen och nickar ner 1-0.

I och med sitt mål så blir Aram Khalili ironiskt nog överflödig. Åtvidaberg börjar strax pressa på mot ett lag som inte är vana att vinna matcher och det finns få användningsområden för en trögrörlig target, även om han genomför ett par vettiga nickskarvar. Givetvis blir det lite onödigt nervöst men egentligen lyckas hemmalaget med föga mer än ännu en frispark från åldermannen, som denna gång går en bit utanför.

Totalt fyra välbehövliga poäng mot Åtvidaberg som gärna skulle fått vara sex. Har tyvärr väldigt svårt att se hure GAIS skall kunna erövra så många fler segrar mot bättre motstånd än vad som är föga mer än seriens slagpåse. Vi får hoppas att denna seger ger spelarna den mentala styrka som är så viktig i fotboll. Jag räknar emellertid med att lagledningen lyckas banka ner spelarnas självförtroende i skorna igenom lagom till Malmö borta.

Annonser

GAIS 0 – 0 Åtvidabergs FF

Som jag framhävde senast var det inte med glädje jag såg fram emot allsvenskans omstart. Dubbelmötet med Åtvidabergs FF är inget annat en en tolvpoängsbatalj i två akter som jag inte har några större förhoppningar att GAIS skall kunna börja tillräckligt många poäng ifrån för att göra mig nöjd och trygg.

Åtvidabergs FF är ett av de lag som GAIS måste hålla bakom sig i tabellen för att klara av nytt kontrakt. Utan att ha nyckeltal vid handen vågar jag påstå att Åtvid är ett av de lag som har en än mindre budget och personalresurser än bottenlaget GAIS och således något som vi, på det berömda papperet, bör och skall slå. Åtvidaberg har varit på dekis sedan Facits storhetstid tog slut och är långt ifrån 1970-talets glansdagar. Tyvärr kan man la säga detsamma om GAIS.

Bortsett från laget är bruksorten mest känd för just företaget Facit, som tillverkade mekaniska räknemaskiner. Företaget var emellertid nära konkurs i början av 1970-talet och klubben största framgångar tillkom samtidigt som kommunens dominerande arbetsgivare, som stött upp ÅFF, gick in i en kris. I allmänhet brukar företaget framhävas som en lusten liten anekdot, då världens bästa mekaniska räknemaskiner inte hade en chans mot de elektroniska miniräknarna som började flöda in från Asien. I historiens kärna brukar företagsledningen framställas som aningslösa om detta nya hot som innebar företagets undergång. Riktigt så var det emellertid inte. Ledningen kände till detta och tog initiativ i form av ett samarbetsavtal med ett japanskt företag som dock brast och därmed också ett världsföretag som vände från dominans till hopplöst överspelat på bara ett par år.

Även om jag inte kunde se cupmatchen mot Brommapojkarna, som GAIS förlorade odramatiskt på straffar, så uppgav min källa att det var en trög och föga hoppingivande tillställning. Inget tydde alltså att laget kommit ur sin dåliga form och mitt tips innan matchen var 1-1, där förre ÅFF-spelaren Richard Ekunde skulle göra bägge målen.

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren (29´4. H. Jónasson), 20. K. Gustafsson;
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson (75´11. T. Lycén);
21. J. Johansson (75´18. A. Khalili)

Matchen hinner knappt starta innan chocken av att ha sett på VM-fotboll i ett par veckor krockar med den socialrealistiska, allsvenska fotbollen; tomt på läktarna, tystnad och fotbollsspelare som tycks röra sig i sirap. Några chanser bjuds åt båda hållen innan matchen får stadga. GAIS verkar vilja vinna och få bollen framåt. Dessa ger sig på många och ofta förhastade djupledsbollar som fångas upp av Åtvids spelare, som kan vända spelet. Jag försöker resonera med tevebilden om att det är bättre och lugna ner spelet lite, hålla i bollen och jobba sig fram till lägena. GAIS spelare skall överlag ha en bättre teknik och kan och bör kunna skapa tryck. Till min förvåning – och rimligen för första gången – tycks gubbarna som springer runt på skärmen lyssna på mig!

Efter en kvart, tjugo minuter får GAIS kontroll på matchen och börjar pressa Åtvids försvar. Det visar sig snart att de gästande spelarna har såväl svårigheter att ta bollen av GAIS spelare och ens behålla bollen när de lyckas bryta. Varje avvärjt anfall innebär ändå snart att bollen är tillbaka i grönsvart förvar för ännu en svängom kring straffområdet.

Till detta kommer även ett friläge som Joel Johansson får men som felaktigt blåses av för offside. Som jag ser det hade GAIS kanske, under den första halvlekens dominerande period, tkänat mer på någon bättre bollhållare på topp, snarare än en djupledslöpare. Fördelen med att vara snabb nullifieras ju i vilket fall av svenska linjedomare.

Det är så enkelt att GAIS skulle gjort mål i första halvlek och just lagets totala oförmåga att göra mål på öppna lägen, klara målchanser, halvchanser och nästan inte ens chanser alls är oerhört frustrerande. Totalt sett hade GAIS 12 avslut under matchen, endast två av dessa var på mål i en match där hemmalaget under stora perioder dominerande bollinnehavet.

GAIS dominerade alltså stort under andra halvan av första halvlek, men som vi vet kan en dominans aldrig vara så total att den inte kan brytas ner med hjälp av ett mellansnack i Gamla Ullevis betongkatakomber. I andra halvlek var det helt väntat Åtvidabergs FF som tog över taktpinnen i allt högre grad.

I 70:e minuter få således bortalaget en straff, inte mycket att snacka om heller. Fram för att ta staffen stegar en defensiv mittfältare under namnet Prince, som likt alla andra defensiva mittfältare från Nigeria med det namnet är han la självutnämnd expert på att slå staffar. Detta är det enda hopp jag har när han sedan går fram och slår en rätt bra straff som Dime Jankulovski emellertid lyckas rädda. En utmärkt räddning av Dime som på så sätt räddar en poäng för laget i en match som vi egentligen borde ha vunnit.

Nå, det är inte slut ännu. I samband med straffräddningen får Åtvid en hörna och jag mumlar till min föga intresserade bättre hälft som sitter i rummet och pillar med datorn, att nog fan skall du se att vi släpper in ett mål på hörna nu. Just precis detta händer två sekunder senare. Turligt nog har dock domaren sett att just straffläggaren Prince slagit in bollen med handen och denna belönas med ett gult kort istället för mål. Ett föga imponerande facit efter två öppna lägen på en minut.

GAIS lyckas inte prestera något under de följande tjugo minuterna och slutsignalen ger inget annat än en viss lättnad dominerad av tomhet. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs allsvenska liv är tillända, men vilan blir som vanligt kort. Snart kommer ännu en sexpoängsmatch, och därefter ytterligare 14 matcher innan vi kan hoppas på att ha överlevt ännu ett år på den hett eftertraktade elfteplatsen i Europas tjugofjärde bästa liga.

Jag undrar slutligen även om GAIS nya sportchef fick permission från kåken för matchen. Kjell Pettersson hade i alla fall lyckats ta sig ut från från kapten Bäckdahls skafferi, för det kunde jag se på tevebilden. ÅFF:s supportar hade la dröjt kvar på västkusten efter Wings & Wheels i Varberg.

Frånvaro av ångest och hyllning till Gårda

Under senare tid har jag saknat något. Trots värmen har trycket över hjärtat känts lättare. Är jag måhända lycklig? Nej, tyvärr är det nog inte så banalt. Mitt lättade hjärta torde i första hand handla om frånvaron av en svart skugga som annars brukar vandra med mig under en stor del av året – GAIS. Skuggans närvaro var extra påtaglig under den stressiga vårsäsongen men har nu varit borta nu har den varit frånvarande under stor tid. Under det där jippot i Sydafrika har det nästan varit så att fotboll har varit underhållande och inte bara en källa till oro och en underström av stress likt en koncentrationslägerfånges, som endast under någon sekund kan känna lättnad över att överlevt en urvalsprocess innan det är dags att oroa sig för nästa.

Andra tider, i den gyllene forntiden, var måhända lättare. I alla fall inbillar jag mig att så var fallet. Föreställ er exempelvis säsongen 1930/31. GAIS vinner allsvenskan för tredje gången med sex poängs marginal över AIK och detta var med två poäng för seger, med dagens system hade det varit en marginal på nio poäng (då dls gått om och blivit tvåa, med en seger mer än AIK) efter en serie på 22 omgångar. Man föreställer sig att livet som grönsvart anhängare måste varit underbart enkelt.

För en tid sedan fick jag två kopierade sidor av en senior exilare som denne hittat i Idrottsbladet från denna tid. Texten på sidorna är en dikt som någon skrivit – och nu citerar jag vad som skrivits i hörnet – efter seger (4-1) mot Bill Petterssons Helsingsborgs IF på ”urusla ullevimattan.” Publiksiffran skall ha varit anständiga 13986, vilket ju är bättre än vad man kan vänta sig idag med långa vägar. Men planen var ju tydligen lika uselt då, inget nytt under solen i det avseendet.

Som en självterapeutisk åtgärd skriver jag härmed av hela dikten. På denna tid kunde folk sända in dikter av minst sagt varierande kvalitéer som tidningarna tog emot och tryckte helt frivilligt. Folk var måhända inte så värst bortskämda med sin underhållning på den tiden och en amatörs diktförsök i tidningen kunde tydligen roa. Notera för övrigt att den är skriven på dialekt.

HYLLNING TILL GÅRDA

Här ska bäras, oh yess,
fram en hyllningadress
till det grönrandigt utklädda gänget.
Haja, Gais-laget, Hell!
De e´rätt! Very Well!
Möter motstånd, så freska och spräng´et!
Uti i seriens töpp
har I käckt klättrar öpp.
Stanna kvar där, så har i vår aktning.
Denna höllningadress
som ä skreven på vä´ss
har blett dektad se´n söndagens slaktning.

När I slaktade kon
kom det inspiration
över Götastans bollstolta släkte.
Lungt i leran I stred,
Häslingborget sjönk ned.
Sickna lerkrukor! De va la käckt, de´!
Mens vi jubla vår drill
märkte vallgossen Bill
att hans lag blivit aningen hä´sket.
När det stänkte och skvatt,
tyckte vi det var glatt
uti urusla Ulleviträsket.

Vi gick hem och tog knäpp
och på den drack vi Prepp.
Vi band lagerbärsblad omkring panna.
Och så dektade vi
lite fin poesi
för en ann e så go som en annan!
Och se´n kila vi kvickt
med vår höllningadikt
för att få lite namn att stå under.
Först skrev Sydowén på.
Se´n en Bratt, det var två.
Och på det, sak ni se, kom det kunder!

Ut till Kungsladugård
for vi hastigt i ford.
Däe skrev Agyst sitt namn på poemet.
Se´n med blixtsnabbhet stor
vi till Majorna for.
Där skrev Algot sa: Gör succe me´t!
Upp på Masthuggets höjd
blev vår droska fördröjd.
Vi fick stanna där drygt över timman.
Under hyllningens tralls
sista raden skrev Challs
och Karl-Oskar och Råbett och Tjimman.
Williams båt låg i hamn,
så där fick vi hans namn.
Sedan styrde vi kusen till Haga.
Där satt Morgan så kcäk:
fram med penna och bläck!
Ja, vi kunde då rakt inte klaga!

Nästa man: Annedal!
Vesst, för fan, där bor Kal.
Han var glad att bevettna vårt opus.
Han beryktade tjej,
fröken Ada gav mej,
i belöning en kraftig och go´puss.
Se´n till Landala gick
våran fordfärd så kvick.
Det blev genast en rad uttå Gystav.
Och i Vasatan sa
miljonärn: de va bra!
Gårdas kvarn borde göras en byst av!
Ned till City med fart!
Där skrev Douglas, va klart!
Hultmans holme! Där träffa vi Ludde.
Näste man! Keillers Park!
Där tog Morgan vårt ark
och skrev på men på bärsa han bjudde.
Nästa stadsdel, full speed!
Heja på! Redbergslid*!
Där låg Henry och skrev uti slafen.
Se´n i flygande fläng
bort till Getebergsäng.
Där fanns Harry! Sätt dit autografen!

Och till sist när vi fått
tusen namn (alltid nått),
som ett yrväder sågos vi forda
med vårt hyllningspoem
ut till gaisarnas hem,
till natusköna stadsdelen Gårda.
Till vå ford sa jag: Ptro!
Och till Gais: Vassego!
Den adressen, men vilken nu ja´kom
är en hyllningens gärd.
Gais är faktiskt den värd!
Hela Götet är fanimej bakom!

Micke

* Redbergslid spelade i Allsvenskan detta år, kom näst sist, men detta tycks inte ha bekommit diktaren.

Kontakten

Flydde tidigt från min egen lägenhet, efter en minst sagt svettigt joggingrunda då temperaturen inte ens var uthärdlig vid klockan sex på morgonen, till mitt luftkonditionerade kontor. I fredags upptäckte jag lite av en slump en tillgång som har en del nytta för mig men som framförallt är rätt kul.

Förr i tiden var det tämligen vanligt att större företag hade personaltidningar, som kom ut med några nummer per år. Exempelvis Borås Wävferiers Bomull, Bultfabrikens Bult-Pressen, Bolinder-Munktells BM-nytt och många, många fler. Vem kan exempelvis glömma Växjö polisdististrikts informationsskrift Bylingen? Totalt 1800 träffar får man om man söker på personaltidningar som genre på libris.kb.se. I många fall är det samma företag som döper om sin personaltidning eller liknande.

Dessa finns givetvis kvar än idag och funktionen är densamma men i många fall har det la ersatts med e-post. Till skillnad mot de personaltidningar som jag utsatts för kunde emellertid lite äldre personaltidningar ge en del utrymme för kritik och allt var således inte företagsledningens propaganda. Framförallt innehåller de emellertid reportage om invigningar, middagar, guldklocksutdelning till äldre anställ… medarbetare och diverse sportevenemang.

Tyvärr är ju många av dessa placerade långt ner i bibliotekens arkiv. Ett undantag, som jag som sagt upptäckte i fredags, är LM Ericssons Kontakten. I samband med att Centrum för Näringslivshistoria gjorde en historiesida för företaget så la de även upp alla nummer från 1940-2006 i digital form. Håller på och arbetar mig igenom dem och har i skrivande stund kommit in på början av 1950-talet efter att ha börjat 1945.

Jag har ett syfte med detta som faktiskt är relaterat till mitt arbete men jag kan varmt rekommendera digitalt bläddrande och överraskas av tidiga reportage om faxen och telefoner som går att ha i taxin tillsammans med glada bilder på kvinnor som vunnit någon korpserie i handboll och paternalistiska förmananden från direktören och arbetsledning kring hopp-Jerkors överrörlighet och otyget att sjukanmäla sig utan fullgod anledning. Speciellt läsare som bor i närheten av fabriken i Midsommarkransen kan ju finna i ett intresse i att betrakta sin lokalhistoria.

Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet – hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.

Är du Sirius?

Då det var fullständigt omöjligt att på något sätt överhuvudtaget följa Svenska cupen-matchen mellan GAIS och BP valde jag istället att åka iväg och se fotboll på Studenternas IP. Sirius fotboll hade gratis inträde i sista hemmamatchen innan sommaruppehållet, mot Syrianska IF Kerburan från Västerås. Ja, laget är från gurkstaden men Kerburan är en turkiskt by, eller en by i staten Turkiet kanske är mer korrekt.

Vid entrén var även matchprogrammen gratis. Om de är de varje match vet jag inte men det var en rätt fin produkt måste jag säga. Klar bättre än GAIS. 32 sidor med rätt lite reklam, trots att den som sagt var gratis. Spelarna presenterades med lite grundläggande fakta samt att någon annan i laget fått beskriva spelaren med ett par mer eller mindre tykna meningar som emellanåt är rätt roliga. Dessutom finns det kort information om alla lagen i serien Division 1 Norra (det vill säga landets tredjedivision i dessa seriebeteckningsinflationistiska tider). I mitten av programmet låg ett extra vikt blad med lagens uppställningar, domare och lite annan information. Helt klart bättre än bladet man fick när jag gick på Umeå FC under min förra exilperiod, då speakern oftast ägnade ett par minuter åt att rätta laguppställningarna strax före avspark.

En kopp kaffe (Lindvalls, det lokala medelmåttiga märket) och bulle för tjugo spänn i pausen. I stort sett ingen kö. Ja, där ser man hur långt efter provinsstaden är metropolen Göteborg. Betong, långa köer och höga priser är framtidens melodi! Dessutom klarade arenan av att släppa in folk utan kö (ja, det var ju gratis förstås), muddring och otrevliga vakter – naivt och omodernt, IK Sirius har uppenbarligen inget i eliten att göra!

Gick upp på en träläktare som verkligen sett sina bättre dagar. Det gungade betänkligt och jag flyttade mig faktiskt en smula från min första plats då det kändes en smula osäkert. Till skillnad mot Göteborg, där hoppande någonstans får nybyggda hus att skaka är hoppande här att förena med livsfara. Den officiella publiksiffran var något över 1000, och därmed nästan uppe på GAIS siffror i matchen mot BP. Jag upplevde det emellertid som en både saltad och sockrad siffra och jag gissar på 400-500 personer, inklusive Kerburans högerbacks familj, som satt nedanför mig och vars lilla dotter vinkade och tjoade ”hej pappa” när denne gick för att ta ett inkast. Sådant får man inte se på fotbolls-VM precis.

IK Sirius lag innehåller ett par spelare med erfarenheter från högre serier. Laget föll närmast ner från superettan förra säsongen. Som balansspelare på mitten spelade Pierre Gallo och i mittförsvaret spelade Elias Storm. Däremot saknades spelaren som torde vara den ende som fått rött kort för att försökt snabba på ett inkast, Daniel Blomgren.

Uppställningen var en 4-4-2 med en central mittfältstriangel och en ytter på högerkanten. Det är möjligt, kanske till och med troligt, att det skulle föreställare 4-3-3, men då två anfallare verkade tämligen centralt och en föll ner på kanten så var det inte det intryck det gav. Laget lämnade alltså i stort sett vänsterkanten obemannad. Anfallen skedde därmed genom mitten eller på vänsterkanten, vilket samtidigt gav vänsterbacken möjligheten att smyga upp några gånger under första halvlek. IK Sirius spelar i svart och blårandigt, som Inter, och spelaren var en smula lik Maicon men jag tror nog att liknelsen inte bör dras längre än så, då Sirius-spelaren i stort sett aldrig fick tag i bollen (”Spelar på utfyllnadsposition med begränsade uppgifter framåt. Medelålders, singel och sökande” enligt matchprogram). Hans framstötar underlättades av att deras vänsterytter aldrig arbetade bakåt i defensiven. Nackdelen var givetvis att denne fick en del ytor att röra sig på. Kerburan försökte utnyttja detta en del men denne ville hela tiden driva in i banan med bollen på det av Sirius fullsmockade innermittfältet istället för att utmana sin ytterback och söka inlägg.

Sedan innehöll matchen det man kan förvänta sig av en fotbollsmatch: ett läckert självmål, en tveksam straff, ett tveksamt bortdömt mål; samt ett rött kort till en hemmaspelare efter matchen. I slutet kunde IK Sirius rädda en poäng i detta mittenmöte genom att Elias Storm agerade som en offensiv libero och stötte in 2-2 mot slutet av matchen.

Sedan var det bara att cykla hem. En tid senare kunde jag få en liverapport via telefon från GAIS föga dramatiska straffavgörande från Gamla Ullevi, där förlusten givetvis var given på förhand, vilket både jag och rapportören var eniga om redan från första stund.

Nyhetstorka på Stockholmska Dagbladet

Det är givetvis inte så mycket som händer i dessa värmeböljsdagar. Vare sig inne på nyhetsredaktionerna eller ute där bland verklighetens folk. Som löpsedel kör (troligen) därför SvD med krigsrubriker en nyhet om att Stockholm mår bättre än Göteborg och Malmö.

Vilken chock att inkomster och hälsa är bättre i en privat och offentlig tjänstemannastad än i stöder som för bara en tid sedan var nedgångna industristäder. När jag kommer till Stockholm förvånas jag över att så människor tycks ha riktiga jobb. Med detta menar jag inte att de är arbetslösa, utan att de ”jobbar med IT” eller något liknande. Det är la emellertid en massa människor som har riktiga jobb, men deras välstånd och inkomster syns inte i statistiken på så sätt att SvD endast presenterar medeltal. Då skall det poängteras att inte heller jag ett riktigt jobb, men jag är i alla fall medveten om att det inte är ett riktigt jobb.

Nåväl, nyhetstorka som sagt. Blir dock lite fundersam över hur Stockholms Regionplanekontor förklarar saken enligt SvD:

”[De] har tidigare identifierat hur stockholmarens självbild skiljer sig från övriga landet. Stockholmaren ser sig som kreativ och tolerant men är mindre nöjd med saker och ting än svenskar övrigt. Den ”vill-ha-mer-mentalitet” som fungerar som drivkraft för både individen och storstaden råder, enligt Regionplanekontoret.”

Låter lite som regionplanekontoret har köpt in sig lite på dianetik och självhjälpsböcker när de svara på frågan. Det är alltså Stockholmares unika mentalitet som är grunden till deras välmående. Spännande? Njae, kalla mig materalist men sådana förklaringar imponerar inte på mig, då det snarare är flummigt och potentiellt fördomsfullt – Stockholmare är smartare än lantisar och så vidare.

Tyvärr tycker jag allt som oftast att Stockholmstidningarnas jämförelser, när de åker sin tyskproducerade bil utanför tullarna, oftast präglas av någon slags nervös mindrevärdeskomplex som ger dem någon slags tillfredsställelse och behov att slå på trumman när de söker efter förklaringar till strukturella skillnader. Måhända för att journalisterna är inflyttade från Dalarna?