demokrati

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta – och därmed rädda – sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu – namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida – och grupper på facebook – jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt – elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare – utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!


Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik ”Bullen” Berglund – gångna tiders motsvarighet till Per Moberg – skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.


Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Annonser

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget ”ut med alla blattar för fan!” och ”hata gajs!”. Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Tyvärr SD, ni kom försent

Kommer inte vara hemma på söndag, valdagen till EU-parlamentet. Därför var jag tvungen att poströsta vilket jag också gjorde igår eftermiddag på vägen hem från stan. Efter att ha gjort min medborgerliga plikt (eller vad man nu skall kalla akten att lägga en liten bit papper i ett kuvert) så kom jag hem och upptäckte att jag fått post – vad trevligt!
Det visade sig vara från ett parti som heter Sverigedemokraterna som ville ge mig två röstkort och berätta vilka fina idéer de hade och att de skulle företräda vad jag och alla andra svenskar egentligen tycker om de blir invalda till EU-parlamentet. Det låter ju onekligen bra, det är ju klart att jag vill ha representanter som röstar som jag egentligen tycker.

Men nu kom alltså brevet försent, jag har redan röstat. Det var la för tråkigt!

Handelsplats Sannegården och förhandlingsplanering

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.

En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemäta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser (någon kvantfysiker som kan hjälpa mig!?).

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att

”[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra.” och även att ”största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är […] eftersträvansvärt.”

Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver – om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive ”torg” (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta nästan rimligt!). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att hindra konkurrens mellan näringsutövare bara för att marknaden är för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att

”Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken”.

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i – just precis – Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

”[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[…]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället.”

Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle alltså. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att ”Vi utvecklar det nya Göteborg”. Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker – eller hur?), där det påekas att…

”Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil.”

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som i dokumentet. Detta företag dyker inte upp någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

”ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA’s [Sic, apostrof istället för kolonn] pilotprojekt!”

SBK fyller snabbt på svarar:

”[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA’s [sic igen!] önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA’s [sic!!!] intentioner om energioptimering.”

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

”I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet.”

Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som man misstänkt länge – detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter – som måhända accepterat andra lösningar – tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på – det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar – det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den. Alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt – vilket kommunen säger att det är bra att vi gör – att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada – henska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker – demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Meddelarskydd i pseudofffentlig sektor

Under ett antal år har det blivit allt vanligare att privata företag eller motsvarande utföra arbete och tjänster som tidigare i stor utsträckning utförts av den offentliga sektorn. Byråkratin har så att säga valt att satsa på sin kärnverksamhet (vända på papper?) och betalar privata företag för att göra markarbetet.

En intressant och viktig detalj är vad som då händer med meddelarfriheten. Under Tryckfrihetsförordningen har en offentlig tjänsteman rätt att anonymt läcka uppgifter om oegentligheter i verksamheten. I och med att många i verksamheten i realiteten inte utförs av offentliga tjänstemän undrar man ju lite vad som då händer med denna frihet; från medborgarperspektivet har ju behovet av en väl fungerande offentlig sektor inte ändrats i och med att det utförs på entreprenad.

Detta problem har borgerliga ledamöter fått svara på i en enkät och de flesta tycks inse problematiken:

”[E]en stor del av de borgerliga riksdagsledamöterna tycker att det är problematiskt att anställda hos privata företag som bekostas av skattemedel inte har samma meddelarskydd som offentligt anställda. En majoritet av de ledamöter från centern, folkpartiet och kristdemokraterna som svarat på enkäten tycker att skyddet för privatanställda är för dåligt.”

Även oppositionen delar i sak uppfattningen att medelandeskyddet bör stärkas. Denna inställning gäller dock inte moderaterna och Willemo Carlsson (m) visar i sitt svar på ett ytterst intressant perspektiv på vad man kan använda ordet demokrati till:

”Man missar ofta att man ska gå till sin närmaste chef om man uppmärksammar något som inte borde ske. Många offentliganställda väljer att gå till tidningen i stället. Det är en odemokratisk ordning, säger Willemo Carlsson (m) till Scoop.”

Att tjänstemän låter alla medborgare få ta del av oegentligheter inom på entrepenad utförd offentlig service är alltså odemokratiskt. Demokratiskt är det att hålla informationen inom det privata företagets hierarkiska struktur och inte läcka ut den till medborgarna. I övrigt bör vi notera att frihet är slaveri och okunnighet är styrka!

Flykten från samhället

Återigen utan morgontidning (dessa förbannade kristna högtider!) och jag ger mig av på en anabasis genom svenska morgontidningars webbupplagor. Fastnar lite för gårdagens ledare i DN. Ämnet är förhållandet mellan människa och demokrati:

”Vi tvingas inte längre på samma sätt som tidigare kompromissa med våra själviska intressen. Genom att vi har lämpat över så många beslut – och så mycket ansvar – på myndigheter och marknadskrafter slipper vi organisera oss, konfronteras med den inte fullt så tillrättalagda verkligheten och möta dem som inte är som vi. Den ensamma, bråkiga eller försupna grannen hänvisas till socialtjänsten – eller lämnas kvar när vi själva väljer att göra bostadskarriär.”

Samtidigt spenderar vi allt mer tid på krogar och caféer (det senare har trots allt varit något av det moderna samhällets födelseplats) och allt mindre tid på fackföreningsmöten. Vi pratar med politik men tar mindre eget ansvar.

Ja, så ungefär resoneras det i alla fall i ledaren, med tillhörande obligatoriska hänvisningar till Robert Putnam. Att vi möts mer med vänner och bekanta ute istället för att till exempel tala med våra grannar (som ”urbana bönder”) har både för- och nackdelar.

Vad jag personligen ser som ett större hot är ett försök att reducera medborgaren till konsument/brukare/åskådare istället för en aktiv aktör i samhället. Även om jag kan tycka att den deliberativa demokratin som vision är vackert naiv så är alternativet mycket, mycket värre.

Staden vid älven – Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö – Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var ”Staden vid Älven”.

Erasmus-bron i Rotterdam – en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu – avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som ”andra sidan” – där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden – nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven – det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög – det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London – ännu en förebild

Notervärt var – och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor – för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter – snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare – ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva – som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet