Månad: augusti 2012

GAIS 0 – 1 AIK

Har läsaren någonsin befunnit sig på en arbetsplats där ni själva i stort sett vet vad ni skall göra – och det är mycket, då företaget/organisationen/byråkratin är kris – samtidigt som det av någon anledning återkommande och frekvent kallas till tröttsamma möten nere på huvudkontoret där den mesta tiden handlar om diskussioner kring inredningen av huvudkontorets nya entré. Detta trots att alla vet om att om resultaten vänder tvingas verksamheten i vilket fall bort från sin fina adress i Vasastan ut i Partille, Kungälv eller någon annan sån där ort som ingen vill göra annat än passera igenom?

Det är lite så det känns när GAIS kallar till ännu en fest i det som är fotbollsallsvenskan 2012. Det känns som det finns andra saker som tar upp all ens grönsvarta medvetande så det finns egentligen ingen plats för dessa matcher. De är mest ett spel för gallerierna som också blir mer och mer av en formalitet för varje omgång som tickar förbi. Inte blir det bättre av att många inbjudna helt enkelt inte ids gå på festerna längre, då de är så pass förutsägbara. Lite som en högstadiefest eller firmafesten på en uppenbart dysfunktionell arbetsplats.

Dessutom håller redan de flesta av verksamhetens kärna, fotbollsspelarna – våra svetsare, svarvare, CNC-operatörer, elektriker, reparatörer, verktygsmakare, verkstadsmekaniker – upptagna av att tänka på att finna en ny arbetsgivare som de hopp-Jerkor de är. Endast några lärlingar, försupna grovarbetare och en och annan stann-Anders kan förväntas finnas kvar i slutet av detta allt mörkare år.

Nu skall jag strax åka iväg på min egen arbetsplats upptaktsträff. I jämförelse med Säpo, Tillväxtverket eller SSF förväntar jag mig att tillställningen kommer att vara tämligen modest men till skillnad från den allt mer tröttsamma och numera osannolikt pinsamma ladies-night-turné som är GAIS anno 2012 så är jag i alla fall rätt säker på att min arbetsplats finns kvar 2013.

Välja fritt är stort, välja rätt är större

Det är onekligen lite problematiskt att förlita sig på att fria val kommer att ge det bästa utfallet och sedan upptäcka att folk går och väljer fel. Moderaternas utspel häromdagen att intaget till estetiska gymnasieutbildningar måste begränsas har onekligen vissa inslag av dubbelmoral. Här skapar och uppmanar man till en massa aktiva val på en massa områden och så visar det sig att ungdomar går och väljer utbildningar som leder dem rakt in i arbetslösheten. Ja, det verkar i alla fall moderaterna kommit fram till i sin senaste femårsplan.

GIF Sundsvall 2 – 0 GAIS

varför tittar man egentligen på det här och varför orkar jag, om ens sent, skriva något om det? Lite förkyld måste jag ändå försöka pressa ut ännu en smärtsam rapport. Kanske är det så att det är minnet av matchen som är orsaken till de senaste dagarnas sjukdom och att jag behöver få ut det ur kroppen?

Innan matchen, i fredags, så var jag och tittade på GAIS träning i Uppsala. Laget åkte buss upp och för att få sträcka lite på benen hade de således ett stopp på vägen. På 1894 har detta beskrivits som att träningen bevittnades av hängivna supportar. Nu kanske detta kan vara sant för den ene av oss, som åkt flera kilometer och dessutom klätt sig för tillfället. För den andra halvan, som vare sig klätt sig eller åkt längre än en och en halv kilometer så är hängiven måhända något av en överdrift.

Den taktik som nye tränaren Jan Mak lade upp under träningens taktikgenomgång var att bollen snabbt skulle ut på kanterna, där Markus Gustafsson och Linus Tornblad skulle söka ytor. Förhoppningsvis skulle detta spel tvinga ut Sundsvall ytterbackar och skapa kanaler för genombrott av kanske framförallt Wanderson do Carmo. Det verkade för mig vara något så där vettigt. Jag har flera gånger påpekat att GAIS anfallsspel saknat bredd. Denna taktik såg jag emellertid väldigt lite när matchen väl spelades uppe på Norrporten Arena (eller vad det nu heter). Under de första minuterna så gjordes några försök i denna riktning men bollarna bröts av hemmaspelare och sedan påbörjades en lång period av sedvanlig dysfunktionellt.

Under halvtidsvilan verkar Mak ha tagit till några kraftfulla induktiv, för efter pausen så hade GAIS en kort men ändock noterbar period av press på motståndarmålet. Symptomatiskt nog präglades denna press inte av att GAIS faktiskt försökte spela enligt matchplanen. Istället var det mestadels sedvanligt uppvisande i ett taffligt försök till ett tikki-taka-derivat. Den enda spelare som verkligen tagit till sig taktiken, i alla fall efter halvtid, tycks ha varit Reuben Ayarna. Detta var en liten glädjesmolk i en sorgebägaren, då han äntligen spelade lite som i fornstora dagar. Det var samtidigt tydligt att det inte räckte på långa vägar för att rubba Sundsvall. Det går inte att skylla på otur i att GAIS förlorade matchen, då segern var synnerligen rättvist.

Efter att ha suttit och skruvat på mig i pinsamhet och plågor på O’Learys i två gånger fyrtiofem minuter fanns det föga mer att göra än att begrava ansiktet i ölglaset. Tyvärr var glaset alldeles för smalt för att jag skulle kunna dränka mig i det. Snackade lite med en rättroende som under en tid varit boende i Uppsala å arbetets vägnar men nu inom några väckor skulle återvända till rätt sida landet. Där kan han se på GAIS spela i Superettan, vilket jag knappast kommer att kunna göra. Som jag har förstått det är inte alla matcher tillgängliga via streaming och så länge som Hammarby är kvar där nere kommer bevakningen och sändningen av grönsvarta matcher att tämligen begränsat i TV4 Hammarby.

GAIS 2 – 2 Åtvidabergs FF

Jag skrev inget efter förra matchen och det är inte vidare intressant att skriva något efter denna heller. Anledningen till att jag inte redogjorde för föregående match hänger delvis samman med att jag endast hörde den på radio. Jag vet emellertid inte om detta är något avgörande i sammanhanget. Jag tror inte att jag haft något att tillägga. Vi kan konstatera att sedan Alexander Axén lämnat så har vi gjort en bra halvlek, den första mot MFF, och därefter har det mest varit detsamma som tidigare.Den enda egentliga skillnaden är att GAIS nu gjort en del mål men till synes enbart på bekostnad av ett blottlagt och slarvigt försvar.

Första halvlek mot Åtvidaberg kan faktiskt ha varit något av en bottennotering till och med för denna säsong. Efter att gästerna fick in sitt ledningsmål var det inte mycket som talade för GAIS framåt. Det de grönsvarta spelarna frambringade är snarare att betrakta som anti-fotboll – det är nästan så man börjar misstänka att de är avsiktligt värdelösa.

Vad som är mest irriterande med det så kallade spel som GAIS har är det totalt idiotiska anfallsspelet. GAIS ställer upp med en spetsig innertriangel bestående av Jeffrey Aubynn, Reuben Ayarna och Romario. Om man nu hade trott på sina spelare eller sin spelidé (om nu en sådan finns) så kan det knappast vara vidare vettigt att med en sådan uppställning istället anfalla medels långa bollar från backlinjens träben. Nej, att spela så vore fullständigt idiotiskt. Jag tror faktiskt en hel del på Linus Tornblad och det är inte heller hans fel att hans roll tycks ha utvecklats till att helt ensam tokrusa runt på chansbollar. Visserligen kan man inte vinna högsta vinsten om man inte köper en lott men det kan trots allt vara värt att titta lite på oddsen innan man slänger bort hela månadslönen på Lotto.

Wanderson kan jag inte säga att jag saknade. Eller jo, det är klart att jag saknade Wanderson med stort W, som lär ha spelat i GAIS en gång i tiden. Den skugga som setts på plan bärandes samma nummer som honom har inte riktigt samma betydelse. Romario har varit bättre de senaste matcherna. Däremot drabbades han nog lite av samma problem som den förre när han fick den så kallade anfallsrollen bakom Tornblad. På grund av alla andra brister i anfallsspelet – kanske framförallt avsaknaden av någon form av kantspel – så är detta en roll som medför att spelaren ägnar mesta tiden med boll med ryggen mot mål. Både Romario och Wanderson fungerar bättre om de får bollen på väg framåt och det är i och med att Romario har kunnat ligga lite lägre i tidigare matcher som kan ha kunnat komma fram på ett bra sätt.

Följdriktigt var mestadels en fördel när den allt mer överflöda Rueben fick ge plats i andra halvlek. Med Peter Ijeh på plan så blev det – till många, inte minst min egen, förvåning – en del förbättringar i spelet. Jag tänker inte ställa mig och kräva en övergång till 4-4-2 men… jo, det är kanske precis det jag gör. GAIS måste göra något* och kombinationen av att Tornblad är bra på att kontra och snabb men inte klarar sig bra själv i de flesta fall (om GAIS inte kan spela på kontringar för att motståndarna verkligen pressar på) och Ijeh är rutinerad men synnerligen orörlig och därigenom inte klarar sig bra på egen hand samt att GAIS sedan Mervan försvann inte har någon offensiv yttermittfältare som jag har något förtroende för (och som får spela ytter) är detta det enda realistiska sätt som jag kan se skulle kunna innebära några framsteg under resten av säsongen.

Vad jag efterfrågar i förstärkningsväg – om något sådant skulle vara möjligt – är som en följd av denna uppfattning inte en ny anfallare utan en offensiv ytterback med hög arbetskapacitet. Min tanke är att GAIS behöver två anfallare och för att kunna spela Wanderson eller Romario i en offensivare roll på innermittfältet så behöver någon yttermittfältare ta ett steg inåt. Detta gör redan Markus Gustafsson naturligt, då han inte är någon naturlig ytter. Det skulle emellertid kunna vara någon annan (nominell) ytter som tar på sig ett sådant ansvar, såsom Aybunn. På den kant där denne ytter befinner sig skapas det möjligheter för en back att komma fram, förslagsvis på högerkanten, för att GAIS skall kunna bredda sitt anfallsspel utan att i allt för hög grad förstöra balansen.

 

* För de som tror på någon framtid. Jag har sedan flera omgångar ställt in siktet på Superettan 2013.