historia

Anpassa dig eller dö

Till söndagens morgonkaffe satt jag och kollade på ett par dokumentärer om upptäckten av Nordvästpassagen. Alltså den farbara leden från Atlanten till Stilla havet norr om Kanada. Jag kom en bra bit i första och såg sedan endast delar av andra, då jag bland annat var tvungen att gå iväg med tvätten. Vad som jag dock hann uppfatta och som jag fann intressant var den distinktion som programmet gjorde mellan Franklinexpeditionen (startade 1845) och Roald Amundsens framgångsrika expedition (startade 1903).

Franklinexpeditionen var viktoriansk ut i fingerspetsarna. Sir John Franklin gav sig av med 128 man, endast ett par med någon erfarenhet av arktiska förhållanden, i två stora skepp fullastade med en mängd saker av perifer betydelse för en snarlik expedition. När fartygen frös fast saknade expeditionen förmågan att överleva. Spridda indicier, genom sentida forskningsexpeditioner och muntliga utsagor återberättade bland inutier i området, indikerar att även om några av dem överlevde i flera år, och försökte ta sig söderut landvägen, verkar de inte på allvar försökt lära sig av de infödda inuiterna. Roald Amundsen angrepp problemet på ett helt annat sätt. I en liten sloop som tidigare använts som fiskebåt. Besättningen bestod endast av sex man, av vilka flera hade erfarenhet från bland annat valfiske. När expeditionen sedan gick i vintervila norr om Kanada passade Amundsen på att knyta kontakter och lära sig av den lokala inuitstammen.

Vad jag tyckte var intressant var just dessa olika attityder som expeditionerna gick in med. Den brittiska expeditionen gick in med kraft och en föreställning om överlägsenhet och förmåga. Vid motgång saknades vilja att ta till sig lokal kunskap och försöka anpassa sig. Alla dog, även om det tycks ha tagit flera år. I den mån som inuiternas berättelse är korrekt hade de sista överlevarna flera år efter att skeppen frusit fast fortfarande inte lärt sig att göra igloos eller jaga säl. Amundsen utgick däremot från att de i de brittiska ögonen primitiva inuiterna hade något att lära honom om överlevnad i arktiskt klimat.

Berättelsen påminner mig om en under streckare jag läste häromdagen kring kejserliga Kinas sätt att (inte) hantera britterna vid tiden för Opiumkriget. Kina stod till synes hopplöst efter britterna sett till tekniskt kunnande och organisation. Men även medgivet detta faktum borde mittens rike kunna motstå 7000 brittiska soldater med i alla fall en uns av ödmjukhet och flexibilitet. Istället utgick Kina från sin nedärvda föreställning att alla världens länder egentligen var vasallstater underlydande Kejsaren.

”Den 3 april 1842 hade kejsar Daoguang äntligen börjat inse allvaret så pass att han började ställa frågor som: ”Var ligger England? Varför säljer de opium till oss? Varför är indier med i deras armé? Hur kommer det sig att en 22-årig kvinna är drottning? Är hon gift?” Och han beslöt att förhandla.”

I denna historia är det britterna som stod som segrare. Intressant nog hade faktiskt dess regering ungefär samma inställning gentemot Kinas motvilja mot fortsatt import av opium:

”Den 30 september [1840] samlade den brittiska regeringen ihop sig till en tvådagars sammankomst i Windsor Castle. Dag två kom den kinesiska frågan upp. Man beslutade då, med en nonchalans som i efterhand ter sig som närmast komisk, att skicka en mindre militär styrka mot Kina.”

Med historiens facit var det Kina som inte hade kontakt med verkligheten. Den Brittiska inställningen antyder dock måhända att historien kunnat sluta annorlunda om Kina inte varit än värre inrotade i sina föreställningar om överlägsenhet. Vad jag tycker är intressant är just hur experter – oavsett om de nu är polarutforskare eller statsmän – kan fatta så till synes uppenbart fatala beslut. Tur att inte sånt händer i vår upplysta, moderna värld med god tillgång till information och utredningar!

Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell – allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön – och därmed såväl Kanalhuset som hotellet – är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången ”århundrades kräftskiva” (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange… Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som ”ska in till stan” och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen – vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat – och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del II

Fortsättning från Hallstahammar tur och retur del I – en ekonomisk-historisk bildningsresa, nu med bilder (bilderna är snodda från internet, då min kamera krånglade)!Så jag ringer upp den ”arga gubben i Hallstahammar” och förklarar varför jag, den förmodade telefonförsäljaren, har ringt till honom. Det visar sig mycket riktigt att han varit bortrest och det är förvånansvärt enkelt att fixa ihop en tid – tisdag nästa vecka utanför en rörmokare, sjuttio meter öster om spåret klockan tio. Han undrar om det kommer att ta långt tid och jag tvekar någon sekund innan jag vräker ut mig att det kan jag inte veta, men det tar säkert inte någon lång tid, jag vill bara titta på det.

När jag kollar upp tiderna för att ta mig med buss till Hallstahammar, via Västerås, märker jag att jag inte har något optimal resval, antingen kommer jag för tidigt eller på håret. Med tanke på att det finns en viss risk för att missa bytet i Västerås väljer jag att åka redan kvart över sju på morgonen. Jag vågar ju inte ringa ”den sura gubben i Hallstahammar” och ändra på tiden!

Asea och busshållplatsen i Västerås

Så jag sätter mig till bussen och åker till Västerås på tisdagens morgon. Resan går hyfsat snabbt och smärtfritt. Även bytet är smärtfritt. När jag hoppar på bussen och häver fram en femtiolapp säger dock busschauffören att ”de inte tar emot kontanter”. ”Aha”, säger jag och hinner givetvis på bråkdelen av en sekund tänka på att jag måste springa bort till någon kiosk och köpa biljett, vilket bussen inte kan vänta på och jag får vänste på nästa buss en timme senare. Ytterligare en sekund senare fyller han på med ”men vi tar kort!” och vrider runt en kortläsare med möjlighet att slå in pinkod och allt, inte vad jag väntade mig på en skranglig landsortbuss. ”Nä, ser man på. Västerås ligger i framkant säger jag” vilket mannen replikerar med att ”ja, något måste vi ju vara i framkanten på” svarar han, vilket efter ömsesidigt leende avslutar denna korta vardagskonversation i vad som i det närmaste bokstavligt talat var i skuggan av Aseas torn.

När jag sedan stiger av vid Hallstahammars busstation tror jag för ett ögonblick att somnat till ordentlig på bussen och jag blivit körd hela vägen till Angereds, inte Hallstas, centrum. Endast bristen på spårvagnar säger min blick något annat än att detta är ett förortcentrum från 1960-talet. Ja, lite som Tuve centrum helt enkelt!

Hallstahammars gågata, teatern skymtas på avstånd

Innan resan hade jag sökt efter fik på internet och hittat två i hela Hallstahammar, varav ett vi gågatan i förortscentrumet i rött tegel. Givetvis visar det sig att fiket håller på och renoveras (och har bytt namn) och inte slår upp portarna för nypremiär fören på fredagen. Jag tittar mig runt och ser till min förnöjsamhet att en av matvaruaffärerna i centrum gör reklam för Grana Padano med texten ”en smak av Italien”, då italienska arbetskraftsinvandrare är vad som tagit mig till platsen. Som ett äkta förortscentrum (och som Tuve centrum) finns två dominerande matvarukedjor i centrumet, samtidigt som Lidl – denna nykomling på den av kommunen planerade oliogopolmarknadsplatsen – har sitt serietillverkade fulbygge vid rondellen i utkanten av centrum. Centralt placerad, vid torgbildningen, finns givetvis en stor mutter och bortom den en rätt söt teater, gissningsvis 1940- eller tidigt 1950-tal med tidstypisk neonskylt och allt!

Gamla stationsbyggnaden känns lite snyggare än den moderna väntkuren på perrongen.

Då jag faktiskt har gott om tid så traskar jag runt en del i det utmärkta vädret och hinner dessutom hitta platsen där mötet med den ”sura gubben från Hallstahammar” skall äga rum, innan jag traskar tillbaka mot centrum. På vägen hinner jag dessutom få en skymt av den gamla tågstationen, som av någon märklig anledning känns tämligen avskärmat från centrum med en grönområde ett litet radhusområde i senmodernistisk stil (sent 1980-tal gissar jag). När Hallstas centrum planerades var troligen bilen, och inte tåget framtiden. När Hallstahammar fick en station i och med att linjen Kolbäck – Ramnnäs blev klart för trafik 1899, vilket bidrog till ortens tillväxt och etablering, var det säkerligen annorlunda.

Tillslut beställer in en kaffe och en dammsugare på en smörgåsbutik (annars finns det gott om pizzerior) som jag hittar på andra sidan centrumet i ett påfallande nytt och urbant byggt hus. Det i grunden anspråkslösa etablissemanget med sina platsstolar är frapperande fräscht och ljust. Väggdekorationerna består av manga-strippar där texten i pratbubblorna är på franska. Globaliseringen har tagit några kliv sedan det blev möjligt att åka till Ramnäs.

I nästa nummer: mötet med ”den sure gubben från Hallstahammar”!

Kontakten

Flydde tidigt från min egen lägenhet, efter en minst sagt svettigt joggingrunda då temperaturen inte ens var uthärdlig vid klockan sex på morgonen, till mitt luftkonditionerade kontor. I fredags upptäckte jag lite av en slump en tillgång som har en del nytta för mig men som framförallt är rätt kul.

Förr i tiden var det tämligen vanligt att större företag hade personaltidningar, som kom ut med några nummer per år. Exempelvis Borås Wävferiers Bomull, Bultfabrikens Bult-Pressen, Bolinder-Munktells BM-nytt och många, många fler. Vem kan exempelvis glömma Växjö polisdististrikts informationsskrift Bylingen? Totalt 1800 träffar får man om man söker på personaltidningar som genre på libris.kb.se. I många fall är det samma företag som döper om sin personaltidning eller liknande.

Dessa finns givetvis kvar än idag och funktionen är densamma men i många fall har det la ersatts med e-post. Till skillnad mot de personaltidningar som jag utsatts för kunde emellertid lite äldre personaltidningar ge en del utrymme för kritik och allt var således inte företagsledningens propaganda. Framförallt innehåller de emellertid reportage om invigningar, middagar, guldklocksutdelning till äldre anställ… medarbetare och diverse sportevenemang.

Tyvärr är ju många av dessa placerade långt ner i bibliotekens arkiv. Ett undantag, som jag som sagt upptäckte i fredags, är LM Ericssons Kontakten. I samband med att Centrum för Näringslivshistoria gjorde en historiesida för företaget så la de även upp alla nummer från 1940-2006 i digital form. Håller på och arbetar mig igenom dem och har i skrivande stund kommit in på början av 1950-talet efter att ha börjat 1945.

Jag har ett syfte med detta som faktiskt är relaterat till mitt arbete men jag kan varmt rekommendera digitalt bläddrande och överraskas av tidiga reportage om faxen och telefoner som går att ha i taxin tillsammans med glada bilder på kvinnor som vunnit någon korpserie i handboll och paternalistiska förmananden från direktören och arbetsledning kring hopp-Jerkors överrörlighet och otyget att sjukanmäla sig utan fullgod anledning. Speciellt läsare som bor i närheten av fabriken i Midsommarkransen kan ju finna i ett intresse i att betrakta sin lokalhistoria.

Goterna – ännu en notis om politiserad historia

Efter att ha skrivit ett inlägg för någon vecka sedan, som handlade om hur Turkiets politiserande av sin egna nutidshistoria tycks ha kommit och bitit den EU-medlemskapstörstande staten i svansen i och med att Sveriges riksdag röstat igenom att det var folkmord mot minoriteter i dagens Turkiet i skuggan av första världskriget, kom jag att tänka på något jag läst bara någon dag tidigare.

I linje med den rojalistiska yran inför det stundande bröllopet, mellan en kvinna som kan spåra sina genetiska rötter till en fransk fältmarskalk och en man som kan påvisa sina rötter till… Ockelbo, har historiken Dick Harrison, professor i Lund, fått en kungablogg hos Svenska Dagbladet, som tydligen inte vill lägga ner all tid på RUT-avdragens diskbänksrealism utan även vill ha lite blåblodig flärd.

I denna svarar Harrison på diverse apokryfiska frågor om kungar för länge sedan. Professorn är trots allt medeltidshistoriker och rör sig sällan in i ens tidigmodern tid. Inlägg som i sin tur renderar en måttlig skörd med kommentarer. Ett undantag var dock hans inlägg om huruvida de gotiska kungarna var svenska.

Detta inlägg, som alltså dryftar händelser som kanske skedde för sådär 1500 år sedan, har lett till en hel del kommentarer. Emellanåt är det lite svårt att motivera varför historia är viktigt för en måttligt ointresserad allmänhet – om än inte mitt eget forskningsämne kring efterkrigstid och en på många sätt aktuell fråga – men för en högljudd grupp människor är detta uppenbarligen en extremt viktig historisk fråga.

Ett återkommande argument mot Dick Harrison, som menar att det inte finns några direkta belägg för att goterna kom från Gotland eller Götaland, är att denne är politiskt korrekt. Det vill säga, professorn producerar den historia som är rumsren och godkänd, inte den som är sann.

Måste säga att det på många sätt är märkligt att en del människor anser goternas härkomst så viktig att det är värt att svära över på internet. Det är närmast bortom ett I-landsproblem. Vad som emellertid är än mer intressant är hur en sådan hållning framhävs.

För det första tycks de försöka utsätta porfessor Harrisons historieskrivning för någon slags poststrukturalistisk dekonstruktion. En metod som sällan brukar förknippas med människor som tycks tro på entiteter som nation och en stabil historiesyn.

För det andra implicerar deras kritik att Harrison ägnar sig åt att tillskriva historien värde utifrån nutidens syn, vilket är exakt det fel som den äldre historiesyn de förfäktar har gjort sig skyldig till.

Det hela blir lika hycklande som den turkiska ambassadörens syn på historien; det är helt fritt fram att omformulera historien så länge det görs i en riktning som passar våra föreställningar.

De där folkmorden

Som säkert de flesta lagt märke till har det blåst upp en diplomatisk kris i de svensk-turkiska relationerna efter att Sveriges riksdag röstat igenom att det ägde rum ett folkmord mot armenier, assyrier/syrianer och andra icke-turkiska folkgrupper i skuggan av första världskriget. Som en följd av detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, som kommenterade händelsen så här:

– Jag hade förväntat mig att riksdagen skulle ha intagit den normala hållningen att det inte är riksdagsledamöternas jobb att avgöra om det har varit ett folkmord eller inte. Det är en fråga för historiker, för forskare att forska i och sedan komma till en slutsats, svarar hon.

Det kan jag la måhända i princip hålla med om. Det är emellertid ett ohållbart argument när man samtidigt i Sverige företräder en stat där det är förbjudet att påstå att det ägde rum ett folkmord!

Från mitt perspektiv är det uppenbart att Turkiets ståndpunkt är absurd. Även om jag inte tycker att detta är något som Sveriges riksdag skall ägna sig åt, så är det den Turkiska staten som politiserat historien från första början. Frågan är dock inte så enkel alla gånger. Jag, och de flesta andra vågar jag påstå, har lite lättare att acceptera att människor åklagas för att förneka förintelsen. Inte för att jag nödvändigtvis uppfattar det som korrekt men jag tycket kanske inte det är någon skandal.

Samtidigt får vi inte heller glömma att även svenska staten och partier har en politisk hållning till historien. Se exempelvis den infekterade debatten om Forum för levande historia, som jag flera gånger kommenterat denna blogg.

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man – mot bättre vetande, enligt min uppfattning – kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar – och fotograferingar av dem – inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, ”What are they marching for?”
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

http://www.youtube.com/v/GPFjToKuZQM&hl=en_US&fs=1&rel=0