Uppsala

Bandypremiär

Fredagen medförde en premiär i flera avseenden. Det var första omgången för bandysäsongen 2011/12. Det var GAIS Bandys första match i elitserien, bandyns högsta serie. Det var även första gången jag såg en bandymatch på plats. Jag har förstås sett flera bandyfinaler på televisionsapparaten från just Studenternas ip men det är ju inte riktigt samma sak som att se på plats.

Foto: DN/Bildbyrån

Han med en öl med Sandviken, hans nom de guerre utanför sagda ort, på en pub innan jag mötte upp med min kollega Göran R., en bandyfantast och även han bördig från Sandviken, som varit på mig om denna match sedan dagen då det stod klart att GAIS kommit upp i högsta serien. Om det fanns något tillfälle att och se bandy så var detta dagen. Tydligen hade den tillresta GAIS-klacken samlats på en annan pub, men då jag likt många andra i Muppsala inte riktigt är förankrade i den lokala kulturen är det svårt att känna till vilka ölhak som är bandyhak.

Överhuvudtaget har bandyn, såsom konstaterades i en tidig artikel på 1894, så har bandyn kvar en del av det som karaktäriserade den omoderna fotbollen. Bandy är en liten sport med lite pengar, vilket präglar tillvaron för dess utövare såväl som inramningen. Som tillfälligt gäst i bandy-verkligheten har det onekligen sin charm, den nostalgi som Patrik Persson värjer sig emot i nämnda 1894-artikel. Inträdet betalas i luckan utan några problem. Tänker osökt på matchen mot Malmö FF, då jag först fick stå i en kö för att visiteras (och gå förbi en man som kommit i gräl med en funktionär kring någon liten attiralj som han haft på sig på mängder av matchen men som funktionären ville beslagta, för att ”vi fick skylla oss själva så som vi betedde oss” – vad det nu betydde) och sedan stå en kö för att köpa en biljett och slutligen stå i ytterligare en kö för att visa biljetten och komma in. De flesta av de nästan tvåtusen åskådarna stod samlade på samma läktare och det var inga problem för mig att vid ett tillfälle gå över och skaka lite tass med några gaisare på ”bortasektionen”.

Matchen slutade 1-1. Ett ovanligt målsnålt och oavgjort resultat.Sirius tycks inte vara något direkt topplag och åkte ut tidigt i förra årets slutspel. Måhända hade de fler avslut än GAIS men de var ingen vidare och oftast högt över. Att GAIS tog ledning på en straff var inte alls orättvist, även om tiden efter medförde en del panikrensningar när bortalaget försökte värja sig från ett Sirius som försökte men var oförmögna att prestera. När GAIS hade en man utvisad i tio minuter så fick de svartblå in en boll i snäv vinkel.

I lördagens tidning gör Sirius tränare en Haglundare och skyller resultatet på den dåliga isen. Även Göran R. var missnöjd över isen men även om han menade att det gynnade det mindre tekniska laget så tycktes han mer bekymrad över den dåliga bandyn jag fick bevittna. Detta var inget riktigt problem då jag inte riktigt kan skilja bra bandy från dålig. I en matchrapport jag aldrig skrev på grund av besvikelse, om bortamatchen mot AIK, hade jag jag först och främst tänkt beklaga mig över hur extremt långsamt spelet är på grund av alla tröttsamma spelavbrott. AIK borta fick jag knappast se mer än en halvlek fotboll spridd över 90 minuter. Bandy tycks inte riktigt ha det problemet, då spelavbrotten var relativt få och korta. De om något borde vara något som allsvensk fotboll skulle behöva bättra på och som det var skönt att slippa på Bandy.

Nu betraktar jag inte riktigt GAIS bandy som GAIS utan lite som ett Hammarby-liknande franchise där bandyn försöker leva på GAIS namn men nog var det småtrevligt och skönt att inte behöva må illa men ändå möjligt att hålla på ena laget. Och ja, Cooper var där.

Annonser

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden – det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

Efter betong kommer glas

En krönika på Yimby Uppsala om en av alla dessa varuhus från 1960-talet som förfulat många, för att inte säga alla, svenska innerstäder. Ofta på bekostnad av någon pampig byggnad som idag K-märkt på studs. En av de bättre av dessa är faktiskt Tempohuset i Uppsala, om än delvis förstört av en extra våning, som nu eventuellt skall göras om till glas, ännu ett hus som inte skall synas. Glas var häftigt som byggmaterial när Dallas gick på teve (ni vet, introt och skraporna i glas, downtown Dallas).

Privat förvaltning av det offentligas byggnader

I det modiga kölvattnet efter diverse upprörda känslor i samband med ökad nederbörd i osedvanligt kylig väderlek har statsvetaren Marie Demker påpekat att allt faktiskt är statens fel. Att tågen inte rullar alltså:

”I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna. […] Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar.”

Det är givetvis på många sätt enkelt och opportunt att skrika varg efter att fåren redan är döda. I princip håller jag dock mer Demkers kritik. Det är i min uppfattning ett stort problem ur flera hänseenden när det offentlig politik sker, eller inte sker, genom offentligt ägda bolag som skall agera som privata, affärsmässiga företag.

Utan att någon direkt kunskap (detta är trots allt en del av bloggosfären – där man får uttrycka tvärsäkra åsikter kring saker och ting man saknar initierad kunskap om) om den relativa kostnadsutvecklingen på fastighetsmarknaden kan jag ge två ytterligare exempel.

Först har vi företaget Akademiska hus. Ett statligt ägt bolag som förvaltar byggnader för universitet och högskolors verksamheter. Genom omständigheter som är såväl praktiska som juridiska har universitet och högskolor inget annat val än att använda sig av Akademiska hus. Samtidigt skall bolaget agera som ett företag, leverera vinst till sina ägare – det vill säga staten – och sätta marknadsmässiga hyror.

Sedan har vi fastigheter för kultur och ett hörsägens-exempel. En forskare, som jag inte kom ihåg namnet på, och som undersökt den kulturens ekonomiska förutsättningar konstaterade vid nått seminarium jag var på för några veckor sedan att i även om kulturen fått mer och mer pengar sedan kriget har summan den har kvar efter att ha betalat sina hyror egentligen hela tiden minskat.

Nu är jag ju en smula ambivalent till tanken med marknadshyror. Jag har dock av den bestämda uppfattningen att marknadshyror kommer bäst till sin rätt när det existerar eller finns förutsättningar för en fungerande, konkurrensutsatt marknad. Bruksvärdeshyror fungerar bättre när det inte existerar förutsättningar för en sådan.

Jag ställer mig tveksam till att hyresgästerna hos Jernhusen, Akademiska hus och Sveriges museum och teatrar egentligen har någon praktisk möjlighet att välja bort sina hyresvärdar för ett annat alternativ. Marknadsmonopol är den sämsta av båda världar. Det blir dessutom lätt absurt när offentligt finansierade verksamheter måste gå och äska om mer pengar för att betala stigande hyror till en statligt helägd fastighetsbolag som har uppgiften att generera vinster till sin ägare som sedan får ta vinsten och ge till den offentliga sektorn som måste betala stigande hyror.

Jag har tidigare hävdat att detta är situationen för alliansklubbarna som hyr hos Gamla Ullevi. Två andra dagsfärska exempel är Storan i Göteborg, vars verksamheter inte längre anser sig ha råd med Higabs hyror (Higab startades bekant som bolag för att ge lokaler till företag som fick sina gamla, billiga lokaler rivna i rivningshysterin och sedan inte hade en snöbolls chans i helvetet att fortsätta verka med Higabs hyror) och i Uppsala där Studentstaden, samlingsnamnet på ett stort bestånd med 4300 studentlägenheter, skall säljas av det statliga bolaget Vasakronan och då eventuellt göras om till bostadsrätter.

I det förra fallet blir en centralt placerad teater tom och det är svårt att se vad lokalerna kan användas till istället. Gepe har trålat kommentarer och det är la svårt att se varför förslagen skulle vara mer gångbara än nuvarande verksamhet. Ett kulturhus, exempelvis, kommer la näppeligen ha lättare att betala Higabs hyror.

I det andra fallet minskar en studentstad möjligheterna att erbjuda presumtiva studenter ett boende kraftigt. Uppsala har något av Sveriges mest överhettade bostadsmarknader och i en sådan situation slår troligen bostadsrätter, som säljs på en marknad, ut studentbostäder. I alla fall i fallet Studentstaden, som ligger tämligen centralt. För Uppsala, som i stor utsträckning lever på högre utbildning, forskning och därav tillhörande verksamheter är det på sikt en farlig utveckling för stadens ekonomiska utveckling om studenterna väljer bort Uppsala för att de inte får någonstans att bo (det var faktiskt en delorsak till att jag i min ungdom pluggade i Umeå).

Svåra frågor utan enkla svar. Jag är emellertid rätt säker på att offentligt ägd marknadsmonopol i dessa former inte löser så värst många problem. När marknaden inte fungerar bör staten försöka se till att den gör det eller måhända överväga alternativa lösningar. Att tro att högre effektivitet uppnås genom att skapa affärsmässiga bolag som sedan i praktiken har monopol på sin marknadsnisch är troligen en chimär.

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.
För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal – 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. ”Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall”, sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.