Månad: december 2009

Pärlan i backspegeln

Som medlem i GAIS får man ofta vara beredd på att äta bajs till julbordet – om det banala kraftuttrycket tillåts. Att Pär Ericsson såldes för 6-7 miljoner plus en okänd men enligt uppgifter betydande vidareförsäljningsklausul till värsta rivalen var inte precis den julklapp som jag önskade mig när jag sparkade igång datorn på juldagen.
Det är givetvis väldigt enkelt för många att vända på en femöring (ett liten rund metallbit, för er yngre läsare som bara betalar med kort) och gå från att stötta Pärlan till att förkasta och förlöjliga Njurstenen, för att använda hans gamla och nya epitet. Inte nödvändigtvis fel med det. Supporterskap handlar sällan om att betrakta fotbollsvärlden med klinisk, känslolös objektivitet. Vad Pär Ericsson gör är måhända bra för hans karriär och lönekuvert men att det uppfattas som respektlös och han därför kommer att bemötas på dessa grunder är knappast förvånande.

Samtidigt torde det inte förvåna att Ericsson inte är vidare brydd över att trampa på andras fötter i hans karriär. Jag och många andra kommer ihåg hur vi elakt häcklade Stefan Westergren, ordförande för Carlstad United, som inte var glad när den unge anfallaren bytte framtidsplaner från Öis till GAIS. Styrelsen i GAIS håller i detta fall på traditionen av att vara Tystnadens klubb och har inte gått ut och baktalat parter till höger och vänster, även om det måhända finns grund att göra så. I det avseendet har denna övergång varit bättre än Wanderson-affären som aldrig tycks bli av.

Att GAIS tillslut blev nödgade att sälja står bortom rimlig tvivel. Vi har inte råd med en missnöjd spelare. Även om Ericssons beteende måhända kan kallas omoget och föga professionellt så hjälper det knappast GAIS position att sparka in öppna dörrar.

På samma sätt som den trevlige värmländske Pär från pittorska Deje blivit en Njursten och bondtölp har hans kvalitéer gärna skrivits ner i så är i efterhand. Genom att titta tillbaka på några av mina recensioner från olika matcher så kan jag konstatera att jag ofta gett honom höga betyg för hans slit. Sammanfattningsvis har han i många avseenden en bra attityd och kan ta emot och hålla boll hyfsat. Han tenderar dock att stå offside eller på annat sätt vara ospelbar rätt ofta och har definitivt inte varit någon vidare måltjuv. Dock ung och ännu utvecklingsbar. Mellan tummen och pekfingret skulle jag gissa att hans chanser att utvecklas ytterligare och bli ett habilt proffs i någon b-liga som Eredivise är femtio procent. Kanske inte så pjåkigt men samtidigt vet jag inte riktigt om IFK:s värvning är så värst optimalt ur ett ekonomiskt perspektiv.

Det intressanta (och självförhärligande för min del, vilket givetvis är denna bloggs raison d’etre) är att det visar sig att jag redan tidigare tycks ha förutspått händelseförloppet.

Anledningen till att jag återupptäckte mitt eget geni var att när jag kollade in trafiken hit så kom det en massa trafik från ett stängt forum med namnet kamratgarden.forum24.se till ett specifikt inlägg från den första augusti 2008.

Nu gick Pär Ericsson förvisso förbi mellanledet i Holland men hans ankomst till just kamratgården var predestinerat. Att gråta ut i media och bära silverkedja (se bild – killen är ju klippt och skuren som ny sångare i Schytts!) är onekligen ett säkert tecken på att spelaren önskar hamna i en av Sveriges kanske mest färglösa klubbar.

Årets…

Den här bloggens ende läsare. Ja, i alla fall den enda läsaren som jag vet om har en egen blogg, har i bloggkedjebrevens anda givit vidare en uppmaning att svara på några frågor om året som snart passerat, även om han i förhand beklagar sig över mina ironiska svar. Jag förtjänar givetvis inte bättre då jag utsatt honom för något liknande. Så här kommer svaren:

Årets bittra: Skulle först utnämna mig själv, men det skulle la vara lite väl självgott av mig. Attans närmast infantilt ironiskt svar på första frågan, sorry Peter! Annars är jag en smula bitter över försäljningen av Pärlan, numera Njurstenen, till den lilla satan. Fast det är nog mest för att det är så aktuellt.

Årets bästa semester: Har inte varit på så många semestrar, som trasproletär under en stor del av året har man inte råd med sådant. Kanske den bitterljuva semestern i Bromma.

Årets nytillskott: Tänkte skriva min och min bättre hälfts Xbox360, men hur tragiskt vore inte det?

Årets förlust: Bortaderbyt. Men jag fyllde i alla fall inte 40 den dagen.

Årets vuxenpoäng: Jag är för vuxen för att räkna vuxenpoäng… det får man många vuxenpoäng på!

Årets fysiska förändring: Jag har tappat en flisa från en framtand. Tyvärr finns det ingen bakomliggande historia om slagsmål med bönder, fylla eller något annat osedligt för att krydda händelsen med någon anekdot.

Årets nya kändisförälskelse: Som en sådan människa som oftast låtsas stå över skvaller och sådant men ändå med en viss hunger slänger sig över gamla blaskor hos barberaren så har jag tyvärr bättre koll än vad jag vågar erkänna. Utnämner i denna kategori kronprinsessan och Daniel von Ockelbo, då jag redan nu har gått runt och irriterat mig över vad det där bröllopet kommer att kosta statsbudgeten och vad de pengarna kan användas till istället.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Jag lyssnar inte på ny musik, jag lyssnar knappt på musik överhuvudtaget numera.

Årets läsupplevelse: Jag plöjde igenom Fernand Braudels Civilisationer och kapitalism 1400-1800 i tre band på några veckor.

Årets insikt: Att ibland är det mödan värt att sända iväg jobbansökningar som ens bättre hälft letar reda på arbetsförmedlingens hemsida.

Årets TV-besatthet: Det allt svårare att faktiskt följa något på teve. Serier som är värda att se går sällan på vettiga tider för lönearbetare. Under första halvåret kollade jag dock mycket på Supernatural och under hösten, då jag bott inneboende och varit borta från min bättre hälft har jag ofta kollat på NCIS för att de passar så bra med när jag kommer hem från jobbet och börjar laga mat.

Årets fest: Någon fest jag inte kommer ihåg – vilket betyder att den måste varit jättebra (minus på vuxenpoäng på ett sådant svar antar jag).

Arenaavtalet och hyreshöjningen

Har med visst intresse följt nyheterna om att GUAB, driftbolaget för nya Gamla Ullevi som till 91 procent ägs av Higab och i övrigt av alliansens tre klubbar, vill få igenom hyreshöjningar för att täcka en förlust på tio miljoner.

Nu skall jag försöka undvika att säga något defintitivt i frågan. Även i en bra artikel brukar det finnas viktigt information som saknas och kanske dyker upp några dagar senare, i bästa fall. Blev dock en smula positivt överraskad att gepe kom med ett mer utförligt och informativt reportage än Sportsday. Måhända för att gepes artikel kom någon dag senare.

Skillnaden står bland annat att finna i att i Sportsdays artikel så handlar det endast om den lille satans kostnader och reaktioner. Inte nödvändigtvis något fel i sig. Om man är dum nog att läsa kommentarerna så visar det dock hur sådana reportage underbygger en viss klubbs anhängare som ömsom vill förminska och ömsom skylla alla problem på GAIS (med hjälp av illuminati, frimurarna, ryska maffian och judiska affärsmän), som de säger att deras klubb behöver subventionera med rådande avtal. Marginaljustera

Nu skall jag som sagt inte vara kategorisk men det skulle vara intressant om någon lyckades få ihop en fullständig genomgång av alla transfereringar från det offentliga till klubbarna under de senaste årtionderna. Min förförståelse är att det är framförallt två klubbar som gynnats, och ingen av dem är GAIS.

Oavsett var det intressant att ingen av alliansklubbarna klarar av att uppvisa ett plusresultat detta år och alltså nu riskar högre kostnader.

Hyreshöjningen, som ingen klubb räknat med i sin budget för 2010, uppskattas till tre miljoner för den lille satan, två miljoner för GAIS och en och en halv för Öis. Nu är en strid att vänta kring denna höjning.

Som jag diskuterat tidigare är denna förhandlingssituation på många sätt artificiell. Klubbarna har i realiteten inga alternativ som inte på något sätt ägs av kommunen som i sin tur inte har några andra lämpliga hyresgäster än alliansklubbarna och möjligen Häcken.

Den lilla satan, är den klubb vars styrelse och supportar i högst grad förordat att lämna arenan. Dels givetvis för den påstådda subventioneringen av andra klubbar men även för att arenans brister har drabbat deras bunny-hopp-klack mest och att de är den enda klubben som kan tyckas ha marknad och muskler nog för att finansiera sin egna arena.

Jag tror dock att denna möjlighet är en chimär och snarare ett förhandlingsinstrument. Att bygga eget är ett mycket stort företag som kräver mark, byggbolag, bygglov och mycket annat. Det är tveksamt om klubben skulle hamna i en bättre sits än nu genom det förfarningssättet. Speciellt eftersom de säkerligen vill ha en arena med plats för minst 20,000 åskådare.

Sammanfattningsvis har GUAB inga andra möjliga kunder och klubbarna har ingen annan hyresvärd än kommunen, och att byta till en annan anläggning är i det flesta fall en försämring för såväl publik som klubbar. Det talas om marknadsmässiga brister men i realiteten förhandlas det om bruksvärdeshyror.

Likt grodan som läggs ner i ljummet vatten och kokas levande har situationen långsamt försämrats för alla parter som nu sitter i samma båt (ja ja, pekoral mening – jag vet). Först blir bygget – som väntat – mycket dyrare än beräknat. Sedan går klubbarna med på att ge bort flera rätten till flera inkomstmöjligheter på arenan, vilket sedan skall skyfflas över på biljettpriset. Sedan lyckas GUAB misslyckas helt med sin budget, trots att de alltså roffat åt sig flera inkomstmöjligheter från klubbarna, och väljer att föra över kostnaden för sina misslyckanden och glädjekalkyler på sina hyresgäster.

Deliberativ reklam

När det kommer till nya sätt att kräma varor och sälja konserverad gröt finns det som synes ingen gräns för reklammakarnas innovationsförmåga.

Nu skall vi förvisso inte överdriva denna yrkesgrupps kreativitet, det mest som produceras är onekligen skräp som upprepar samma gamla uttjatade recept. Vissa av dem för att de säljer(sex), medan andra verkar direkt kontraproduktiva när de läses eller hörs av en människa med en hyfsat utvecklad förmåga till kritiskt bedömning.

En relativt ny reklamtrend som dock verkar framgångsrik och nu pågått ett tag är att försöka engagera konsumenterna i något till synes meningslöst. Ett exempel på detta är Kraft food/Marabous omröstning om innehållet i Aladdin-asken. En skall bort för att ge plats för en nykomling och konsumenterna uppmanas att gå in och rösta – och därmed rädda – sin favorit.

Denna deliberativa marknadsföring tycks alltså funka, en halv miljon personer röstade på en specialtillverkad hemsida med namnet raddajulen.nu – namnet torde vara ett utslag av ironi eller total hybris från chokladtillverkarens sida – och grupper på facebook – jag blir gladare för var dag att jag inte är med på facebook!

Det är la typiskt för vår tid (otid, oseder!), det skall väljas och röstas om allt möjligt – elleverantör, vårdcentral, talangprogramsvinnare – utom det som är relevant. Fast det kanske är lika väl, att körsbärslikören vann omröstningen måste vara det slutliga beviset på att demokrati inte fungerar!


Angående marknadföring så berättade en kollega ursprunget till Bullens pilsnerkorv. Erik ”Bullen” Berglund – gångna tiders motsvarighet till Per Moberg – skall ha fått en relativt stor klumpsumma pengar av Alvesta slakteriförening i början av 1950-talet för att dessa skulle få sätta hans bild och namn på en pilsnerkorv. Bakgrunden till detta initiativ skall enligt min källa, som hört det på radion, ha varit en salmonellaskandal som förstört slakteriets varumärke.


Undrar om inte Carlsbergs nedläggningsbeslut för Pommac-tillverkningen kan ha varit ett tidigt exempel på denna slags marknadsföring, om än helt oavsiktligt. Beslutet mötes av en så kallad folkstorm och namninsamling samt en del stödköp som räddade Pommac.

Problemet med Pommac torde vara analogt med en hel del av vad vi serverar på julborden. Produkten/maten har en nostalgisk skimmer men det är inte många som egentligen köper/äter det längre. Misstänker att Bullens snart kommer att gå ett liknande öde till mötes.

Beakta ordformen utröna

”Beakta ordformen utröna. I normal sakprosa kan den kännas invecklad och byråkratisk.”

Ovanstående mening är ett typiskt exempel på den form av språkrättning (det kallas tydligen stilfel) som Word 2007, och föregångare, under en långt tid utsatt mig för. Att någon kanske vill skriva både invecklat och byråkratisk i sitt arbete är tydligen inte att betrakta som normalt.

Nu har jag dock äntligen tagit mig tid och gjort något åt detta störande fenomen. Här finns en länk med instruktioner för den som har liknande problem.

”Jag klickade direkt bort regler för byråkratiska och ålderdomliga ord. Till min förvåning upptäckte jag även att det fanns en stilfelsrättning för vardagliga ord:
Ord som ger ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text. Här är ett exempel på en mening som flaggas som fel om du använder den här inställningen: ‘Han gav mej boken.'”
Jag kan med säkerhet konstatera att jag aldrig råkat ut för det stilfelet och det står jag för. Ingen sms-svenska här inte!

Söndagsföreläsning för balans

Efter att ha ägnat första halvan av helgen åt att uppleva Gävle after dark – vilket i och för sig inte betyder något då allt är mörkt hela tiden så här års – kände jag ett behov av att balansera upp mitt liv och åkte in till kontoret. Syftet var i första hand att lyssna på låtsat-nobelprisvinnaren Oliver E. Williamson som skulle hålla ett föredrag på förmiddagen.

Medan jag väcktes av ett telefonsamtal från min bättre hälft så utsattes den gamle amerikanen för främmande människor stormade in och började sjunga. Den ”lustiga” återkommande, detaljen brukar vara vad journalister fokuserar på i dessa efter-utdelningen-tider då vare sig journalisten eller läsarna kan eller vill ta till sig kunskaperna de fått priset för. Det är i alla fall vad jag misstänker.

Så gick de då att få ut något av Williamsons föreläsning? Mannen hoppade mellan sin karriär och sin forskning i någon slags kronologisk ordning, vilket i mina öron gjorde det hela en smula osammanhängande. Själva kärnan i hans forskning berör hur och när hierarkiska strukturer, företag, är en bättre lösning än marknaden. Som relativt oinsatt ställde man sig efter timmen sig lite frågande till om hans resultat egentligen ger gemene man så mycket mer kunskap och förståelse än Ronald Coase gjorde med sitt arbete om firmans natur för över sjuttio år sedan.

Min förståelse underlättades en smula av att jag för några veckor sedan av en annan anledning läste hans artikel ”The New Institutional Economics: Taking Stock, Looking Ahead” från 2000. En artikel som han refererade till i sitt framförande och som han lite osäkert trodde publicerades i Journal of Economic Perspective men som när jag kollade visade sig vara med i Journal of Economic Literature. Detta faktum att facklitterära tidskrifter har så förvirrande likartade namn att inte ens de som publiceras i dem kan hålla dem isär är onekligen ett intressant, om än perifert och udda problem.

I vilket fall hänvisade han till sin skiss över fyra nivåer av social analys som jag ställer mig skeptisk till. Vad den innebär är att vad som kan kallas informella institutioner – seder och bruk, värderingar, traditioner och religion – ändras mycket långsamt och i en takt av vart 100 till 1000 år. Ett antagande som enligt min uppfattning är NIE:s (New Institutional Economics) sätt att beröra den emellanåt rättfärdiga kritiken om reduktionistisk ceteris paribus i neoklassisk ekonomisk teori genom att ta upp problemet, säga att det finns och sedan påstå att förändringar sker så så sällan att det inte är värt att ta upp då allt annat är lika.

Istället för egentligen göra något produktivt så sitter jag alltså här på kontoret och skriver blogginlägg. Kanske lika väl att åka hem och göra något produktivt, som att se tre fotbollsmatcher i rad eller något sånt.

Den skinande solens gråa ljus

I och med att jag är nyast på jobbet har jag också den nyaste datorn. Medan en annan av mina kollegor har en dator som tenderar att krascha när hon har igång word och firefox samtidigt sitter jag med en onödigt bred skräm placerad på en snabb, tyst burk.
Gadget är tydligen det nya som man skall använda sin stora, breda skärm till. Eftersom jag undvek Windows Vista som pesten och höll mig kvar vid XP så länge som möjligt innebär detta en del nya, onödiga funktioner som jag givetvis måste använda, bara för att jag kan.

För er som inte vet vad en gadget är så är det ett program som ligger uppe på skärmen som exempelvis en kalender eller en klocka. Utöver dessa båda funktioner använder jag mig även av en gadget som visar vädret. Jag tittar på skärmen och ser en starkt lysande, gul sol som lyser upp tillvaron jämte upplysningen om att det för tillfället är en grad varmt.

Går bort till fönstret tittar upp på himmelen ovanför innergården. Konstigt, här är ljuset grått. Det är nog bäst att hålla sig till vädret på skärmen.