Gepe i kvällstidningsmoraset

Går in på gp.se och möts av krigsrubriker: ”Gaisspelare togs för knarkkurirer”.

Om man bemödar sig att gå in och läsa artikeln framgår det att två brasilianska fotbollspelare, som provtränar för GAIS, under en mellanlandning i Tyskland utsattes för vad som med kvällstidningsidiom kallas en mardröm. De blev förda till ett speciellt rum, förhörda och fick sina väskor genomsökta. Eftersom det tog några timmar missade de sitt flyg och fick ta in på hotell.

Får man tro att Carina Olofsson, som journalisten på gepe heter, inte varit på en flygplats i hela sitt liv? Hur chockad kan man egentligen vara över att två unga killar (och måhända icke-ariska) från en annan kontinent blir uppehållna i en kontroll? Var är nyhetsvärdet i detta som gör att det hamnar längst upp på internetsidan och ges en rubrik som insinuerar att två spelare i Göteborgs älskade (äkta känslor räknas högre) fotbollslag håller på med knarksmuggling? Nej, jag tycker inte det haft något nyhetsvärde om spelarna kom för att provträna i någon annan klubb eller kom till Göteborg med någon annan, legal, avsikt heller.

Rubriken och sättet att skriva ger oss ytterligare ett tecken på att Göteborgs enda morgontidning fortsätter sin inslagna väg; bort från seriösa reportage och mot kvällstidningsflams.

Den unika grönskan

Har inte lyckats hålla mina kladdiga, smutsiga fingrar borta utan har även börjar engagera mig i Uppsalas stadsplaneringsdebatt. Skrev ett polemiskt inlägg på Yimby Uppsala vars udd riktade mot en lokal Naturskyddsförening. Då Yimby Uppsalas inflytande är långt mindre än motsvarande grupper i Stockholm och Göteborg kan man vara lite tyknare.

Den funktionalistiska ideologin

Läser med viss behållning en under streckare om den funktionalistiska arkitekturens ideologi. Filosofilektorn Lars O Ericsson reflekterar kring skriften ”1930/31 Den svenska modernismen vid vägskälet” av Helena Mattson och Sven-Olov Wallenstein:

”Det som gjorde den svenska modernismens/funktionalismens genomslag så oemotståndligt starkt var att socialistiska ideal som jämlikhet, klasslöshet, gemensamma former, en kollektivt baserad subjektivitet och ett bejakande av utbytbarhet och likformighet (”lika boende för alla”) ingick en ohelig allians med taylorismens och näringslivets krav på standardisering, rationalisering och industrialisering. Om vi i taylorismens och det löpande bandets namn var tvungna att acceptera den teknologiska arbetsdelningens princip, så gällde det lika mycket, enligt ”Accepteras” författare, att i denna princip återfinna en högre form av arbetsglädje som kunde bilda grunden för en kollektiv syn på arbetet.”

Det nya slags bostadsområdet skulle lösa alla de problem som fanns i industrialismens slum. Män som Gunnar Asplund, Uno Åhrén och andra som skrev ”Acceptera” trodde sig kunna skapa en helt ny slags ljus miljö för den nya tidens människa. Historisk erfarenhet ger modernismen fel. Funktionalismen klarade inte av att lösa alla problem som existerade i den gamla staden. Istället tycktes deras områden finna nya problem. Utopin blev diskbänks-dystropi.
http://www.youtube.com/v/cd7VOz_Wstg&hl=en_US&fs=1&rel=0
Man kan tro att modernismen är död. Berättarrösten i videoklippet om Pruitt-Igoe ovan menar att så är fallet. Det är det inte fallet, miljonprogrammets planeringsideal lever vidare och är fortfarande förhärskande i nya enklavområden med hus i park och funktionsseparering.

De vänsterradikala bankerna

Vid fördagsmiddagskaffet fnissade jag lite så där lagom omoget och förtjust åt Nils-Olof Olleviks krönika i SVD:s näringslivsdel. Krönikören frågar sig varför det är just vänstern som är upprörd över chefernas höga bonusavtal på de stora bankerna.

I Rudolf Meidners förslag för löntagarfonderna skulle en femtedel av företagens övervinster (”övervinster”) flyttas över till fonderna. Nu har de bankanställda tagit saken i egna händer och i stort sett flyttar över hundra procent av vinsterna till sig själva, arbetstagarna tar över kontrollen!

Att de anställda i detta fall är en handfull i ledningen är måhända att betrakta som ett olycksfall i det marxistiska arbetet, revolutionens avantgarde måste måhända ta sig vissa friheter?

—
Efter att bläddrat igenom Svenska Dagbladet och sörplat i mig kaffesumpen begav jag mig till ett litet rum med låst dörr tillsammans med en liten minoritetsskrift som levererats till min arbetsplats genom att en kamrat exproprierat ett förfrankerat kuvert från sin multinationella arbetsplats. I denna kunde jag med nostalgisk glädje notera att det uppmärksammades att det nu är mer än tjugo år sedan den antifascistiska försvarsvallen raserades.

Facebook och Ikea

Genom en komplott av två gigantiska organisationer har jag nu fallit till föga och gått med i facebook. Ni som vet vem jag är i verkligheten kan ju försöka leta upp mig, (kan la vara rätt bökigt med mitt ordinära svenne-namn) så får jag se om jag vill vara kompisar med er!

Hur har då möbelvaruhuset Ikea med detta att göra? Jo, jag återvände till Hisingen för att förberedda det sista i en stundande flytt till Uppsala. Med mycket redan i lådor och behov av en fler flyttkartonger bestämde min bättre hälft och jag för att åka till Ikea, äta där och sedan plocka på oss mer lådor.

När vi fått och betalt våra brickor såg vi att vår favorit-snabbköpskassörska, som vi kommer att sakna, satt där för sig själv och åt. Vi gjorde henne sällskap och det visade sig snart att hon undrade om vi hade något skrivbord ville bli av med. Det var precis vad vi behövde, en datormöbel från Ikea! Så vi kunde gå bort och kolla på den och ge henne ett bra pris.

I samband med detta frågade hon om vi hade facebook så hon kan hålla koll på oss nu när vi inte länge kommer att traska in 2-3 gånger per dag. Min bättre hälft har givetvis facebook men jag har, stoiskt motvals som vanligt, vägrat.

Men på senare tid har det visat sig att allt fler äldre, så kallade vuxna människor har facebook. Det är inte längre som lunarstorm och sånt. Dessutom kommer jag nu att flytta permanent till min fjärde stad. I och med detta är det mängder av människor som man tappat bort. Jag är helt värdelös på att hålla kontakten, sända julkort och sånt där som vuxna människor gör.

Men lite vuxnare har jag nog blivit, börjar förstå värdet att hålla uppe kontaktnät och relationer, och då menar jag inte för min karriär eller något sådant banalt. Jag garanterar dock att jag kommer vara lika motvals och grinig på facebook som jag är på den här bloggen (som jag också var emot från första början), så ni måste verkligen vilja vara mina vänner för att försöka!

[TV] Kraschen

har långsamt börjat upptäcka fördelen med SVT-play. Det var kanske framförallt fördelen av att de visade den amerikanska serien John Adams. Det är rätt trist att försöka följa en serie som går sent på söndagskvällen.

Under senaste dagarna har jag tittat på de tre avsnitten i dokumentären Kraschen, om bilarbetare på Volvo och Saab som blivit varslade. Väldigt enkelt men också ärligt. Det är befriande att få se en dokumentär som visar en rad vanliga men givetvis på sitt sätt unika individer som hanterar den mentala, ekonomiska och sociala utmaning det är att bli arbetslös.
http://svt.se/embededflash/1827910/play.swf
Ofantligt skönt att slippa titta på tillgjorda, narcissistiska kändis-strebers med sina registerade låtsatskänslor eller deltagare i diverse dokusåpor av olika slag med sitt i förväg enligt dramaturgisk mal planerade och regisserade frammanande av känslor.

Har förvisso uttalat mig emot offentliga insatser för att rädda bilindustrin, mumlade något om Schumpeter och det mer är ett uttryck för panik en ett reellt sätt att lösa det underliggande problemet.

Därmed inte sagt att jag inte kan förstå hur det känns att bli uppsagd från ett jobb och den till synes obrytbara cykeln av apati avbrutet av påtvingade besök på den fars som är arbetsförmedlingen. Kunde med lätthet känna igen mig själv i den småbarnsfar, som efter sitt första besök på arbetsförmedlingen går och svär på parkeringsplatsen över den idiotiska så kallade handlingsplanen, ihopskriven av arbetsförmedlaren halvt om halvt över hans huvud.

För att vara helt ärlig väntade jag mig inte att bli berörd utan började mest bella för att få se lite bilder av Göteborgs turistfria platser.

Fotbollens framtid XVII : Bättre spelarstatistik

För några veckor sedan kunde man läsa i Gepe att ”Sebastian Larsson är bättre än Giggs, Terry och Tevez” med hänvisning till Premier Leagues officiella statistik. Leverantören Actim Index sammanställer ett index över ligans spelare för en inbördes rankning.

På många sätt är det givetvis typiskt att läsaren får dylik information i sin morgontidning på grund av att en svensk råkar vara rankad på topp100. Lite på samma sätt som FC Barcelona i svensk kvälltidningsvärld i princip döpts om till FC Zlatan (inte långt ifrån FC Z!).

Enligt Premier Leagues officiella sida går beräkningen till såhär:

Calculation 1 – Assesses a player’s contribution to a winning team, based on points won by the team when he appeared

Calculation 2 – Assesses a player’s performance in each game, by allocating points for actions that positively contribute to a winning performance such as shots, tackles, clearances and saves. It also takes points away from players for negative actions such as yellow/red cards and shots off target

Calculation 3 – Allocates points based on time on the pitch

Calculation 4 – Allocates points for goal scorers

Calculation 5 – Allocates points for assists

Calculation 6 – Allocates points for clean sheets

Vad jag finner problematiskt med rankningar likt denna är att det frågan om viktningen av beräkningarna. Det är svårt att på ett självklart och objektivt sätt bestämma vilken tyngt (antal poäng) som skall tilldelas olika faktorer i sammanräkningen. Även om det givetvis finns än mer problematiska rankningar än detta, som exempelvis internationella lärosäten (jag skiter i sådant även om min arbetsplats är på plats 76).

Det jag tycker är lite intressant är vilken betydelse detta kan få i framtiden. Jämfört med många amerikanska sporter, kanske i första hand amerikansk brännboll, är, eller var, statistiken och informationen kring enskilda fotbollsspelares prestation tämligen begränsad. Statistik har i fotbollssammanhang oftast framställts som underlag för anekdoter än för analys (”Om Pelle Svensson i Knypplinge IK gör mål på Dynamo Glomköping blir det den tredje klubben för vilket han gör detta” eller ”Real Säffle har inte vunnit en hemmamatch mot Atletico Åmål på en lördag i mars när det blåser bris från sydväst med mer än ett mål sedan 1937”).

Skillnad mot exempelvis amerikansk brännboll är att fotboll består av oftast långa, kontinuerliga sekvenser som involverar flera spelare och där även spelaren som inte är i närheten av bollen bidrar till resultatet. Exempelvis en anfallare som gör en löpning för att skapa utrymme för sin anfallskollega. Det går förstås att mäta hur mycket en spelare springer under en match men samtidigt är det föga värde att springa runt som en dekapiterad höna i nittio minuter.

Ett fotbollslag är mer (ibland mindre) än summan av sina delar. Någon definitiv och rättvisande rankning av spelare kommer troligen aldrig kunna genomföras men mer tillgägnlig statistik med tillhörande analyser gör det i alla fall möjligt för den fotbollsintresserade att ytterligare distansera sig från klåpare till journalister som inte kan göra annat än fokusera på felaktiga domslut, mål och vilken spelare som har snyggast fru.

Till min salta böna till bättre hälft

Att vara expert på folkvett är la på något sätt konstigt men det är i vilket fall vad Magdalena Ribbing påstås vara. Hon dyker upp både här och där och säger hur man skall bete sig.

har noterat vid flera tillfällen att hennes definition av folkvett rimligen är en produkt av en sociokulturell norm som emellanåt krockar med min egen uppfattning om vad som är ett vettigt beteende.

Detta får som följd att jag emellanåt fnyser och skakar på huvudet åt hennes råd som i min uppfattning är präglad av beteendet hos en etablerad borgerlighet. jag är dock hycklande nog att så fort hon påstår något som går i linje med min egen uppfattning så nickar jag istället gillande.

Som en följd av detta så citerar jag här ett av hennes läsarsvar från idag med adress till min bättre hälft:

Fråga: Är det okej att salta maten innan man smakat när man är bjuden på mat eller på restaurang,
när man vet att man gillar mycket salt?

Svar: Det spelar ingen roll om man föredrar mycket sälta, man saltar aldrig på maten innan man har smakat på den. Den som saltar på mat som han eller hon inte har smakat på är opraktisk, eller rentav lite dum. Man kan inte veta ett dugg om hur salt maten är innan den har smakats på. Om den redan är i saltaste laget? Den kanske förstörs med förvägssaltandet? Vem uppskattar det?

Trots alla konstruerade förklaringar som brukar anföras angående saltande först eller sedan är det varken artigt eller klokt att salta innan man har smakat. Och det är varken fel eller oartigt att salta efter det att man har smakat. Man har olika behov av sälta och det innebär inte minsta ovänlighet eller ett uns kritik mot matlagaren att man saltar extra.

Stanna eller gå?

If I go there will be trouble
An’ if I stay it will be double
So come on and let me know
Should I Stay or Should I Go?

Omgiven av flyttkartonger sitter jag i mitt snart före detta hem i Downtown Hisingen och går upprepade gånger in på samma nätforum. Debatten kring Pär Ericssons pengaflykt till andra sidan Delsjöområdet är fortfarande ett hett ämne, även om debatten lyfts lite från den enskilda spelaren till GAIS prekära brist på kontinuitet och förlust av så kallade poängspelare (Wanderson, Pärlan-som-blev-njusten, möjligen Lindström).

Tog en vända runt på andra sidor och läste fotbollsskribenten The Observers Paul Wilsons söndagskrönika om Steven Gerrard. Jag gillar verkligen Gerrard som spelare. En box-to-box mittfältare som verkligen är en riktig dynamo för sitt lag. Att han lojalt stannat på Anfield skadar inte hans anseende. Samtidigt tycker man lite synd om spelare som är så nära toppen men aldrig tycks kunna vinna ligatiteln för sitt lag:

”He longs to win a title, but would a title with another club do, or does it have to be with Liverpool? The latter might never happen, the former might not feel the same (and still might never happen). What is a loyal, one-club player to do when titles are two-horse races? Would it be letting the side down to seek a move from Merseyside, or are Liverpool letting Gerrard down by failing to mount a proper challenge? […] Liverpool are tantalisingly close to success – even in their present state – yet for all Gerrard knows that situation could pertain for the next five years or even longer.”

Nu är analogin verkligen inte träffande på något sätt. Pär Ericsson är verkligen inte någon Gerrard och inte heller kapten eller grönsvart sedan åratal tillbaka. Problemet har istället kapten Lundgren som i intervju på sportsday mellan raderna önskar sin förre lagkamrat en kass säsong 2010 och efterfrågar mer vinnarmentalitet i GAIS.

Lundgren är sannerligen inte heller en spelare av Gerrards kaliber men han har onekligen hans mentalitet. Skillnaden mellan Pär Ericsson gentemot Lundgren och Gerrard är att den förre föredrar att sticka så fort klubben inte går i fas med hans ambitioner. De senares ambition används för att att göra laget bättre.

Som enögd supporter är det givet att spelare som Lundgren och Gerrard är att föredra. Men jag undrar om jag inte tycker att deras mentalitet är bättre även utanför fotbollsplanen och omklädningsrummet. Vad föredrar man för slags människa i ens familj, ens bekantskapskrets eller på ens arbetsplats; personen som sticker så fort en lucka till det gröna gräset på andra sidan öppnar upp sig och det är lite motigt eller någon som stannar kvar och jobbar med de förutsättningar som finns?

Själv kommer jag att lämna in en flyttanmälan under 2010 års första månad och sticka iväg till Uppsala istället. Jag är la helt enkelt för mesig för Göteborg, eller så orkar jag inte med att genomlida ännu en säsong på plats.