Månad: februari 2013

The Big Issue

Köpte ett gatumagasin häromdagen. Det står hemlösa och säljer dem lite här och var omkring centrala Oxford. Som brukligt är när det kommer till hemlösa tidningsförsäljare så innebar köpet dessutom ett trevligt samtal kring bilfabriker. Ja, samtalen kanske inte alltid handlar om bilfabriker, men ni förstår vad jag menar.
Big Issue
Tidningen heter The Big Issue och ges ut i hela UK, ja faktiskt på andra platser också. Tydligen världens största gatumagasin/-tidning. Just detta är kanske problemet med den. Jag har ju bara läst ett nummer, och det var inget större fel på det, men det ger ju inte så mycket lokal information om situationen i Oxford med omnejd och hur det är för hemlösa här. Detta tycker jag är lite trist. Nog för att det inte behöver vara så att bara för att en produkt säljs av en hemlös så måste det vara fruktansvärt präktigt men nog kan man hoppas på lite mer kontakt med gatan.

Jag har redan en gång tidigare framfört denna kritik mot Situation Stockholm, än bara baserat på ett nummer. Det är i mina ögon alltid svårt att förhålla sig till det socioekonomiska problem som onekligen är sammanlänkat med hemlösas försäljning av gatutidningar – vilken ståndpunkt man än har kommer att alltid något arg, radikal sociolog eller motsvarande och förklarar hur förkastlig ens skenheliga borgerliga värderingar är – men jag rankar fortsatt Faktum högre.

Söndag i Hinksey Park

Hinksey Park är en liten park i New Hinksey, mellan två områden med terraced houses på två sidor, en väg på en sida och ett större vattendag, där bortom en järnväg, på den fjärde sidan. I stort sett varje dag går jag genom parken för att traska in mot centrala Oxford. Trots att det är kallt så är det då och då något på gång. Vid något tillfälle har jag sett flera ungar i roddbåtar i den lilla dammen. Rodd är en populär sport i området, i alla fall har såväl Colleges och andra sina klubbhus längst med Isis. Fast dessa ungdomar ansågs väl inte redo för floden ännu.

IMG_3136

På söndagar ser jag ofta en grupp av ovanstående mogna ungdomar som är ute i dammen med sina segelbåtar. Bakom dem, vid de stora träden, ligger deras ryggsäckar med tilltugg och termosar. Det är något fundamentalt trevligt med människor som har en seriös hobby.

Oxford United 0-0 York City

Det tycks vara något med kallt väder, undertecknad och Oxford Uniteds hemmamatcher som hänger samman. Första gången jag tänkte gå, ställdes matchen in på grund av snö. Första gången jag var där var det snorkallt, och i lördags när jag var där igen för lagets hemmamatch mot York City var det inte mycket bättre; det var snö i luften.

  OxYork1

Den självklara vägen till arenan…

OxYork2

…Här kommer porten…

OxYork3

… och här har vi arenavägen

Denna gång var jag i alla fall lite visare av erfarenheterna av första gången och hittade till arenan utan problem. Ja, jag var till och med så smart att jag hittade till stället på arenan där man kunde köpa en öl innan. Det var tydligen Military day eller något sådant och de samlade in pengar för någon verksamhet som hade med veteraner eller familjer till militärer och göra och en kör bestående av fruar sjöng. Jag ignorerade detta och gick rakt till baren där jag köpte en Guinness i platsmugg för…. £4.90!!! Fattar ni, sådär femtio spänn för en öl! Fruktansvärt dyrt. Tror aldrig jag varit med om något liknande. Förstod inte varför inte människorna kring mig inte startat ett upplopp. Det kanske var därför militärerna var där egentligen…

Matchen var inget att skriva hem om. Det var nog något av det värsta jag sett. Jag förstod inte för fem öre vad planen var. Jag tror nog inte det fanns någon plan. York var klart bättre i första halvlek och även om Oxford kom tillbaka och fick ett bättre bollinnehav så verkade de inte ha någon idé vad de skulle ha bollen till. Oftast skjutsades den upp mot bortre änden av planen följt av att flera i publiken irriterat skrek ”Hoof!”. Sedan hade de ingen som kunde vinna någon nickduell och ingen som verkade förmögen att löpa på ytor som bollen eventuellt kanske ramlade ner på. Det var ingen match jag kommer lägga på minnet. Börjar tveka på om jag vill komma tillbaka faktiskt.

När mörkret har börjat gå ner över Blackbird Leys och jag står i kön och väntar på bussen som skall ta mig därifrån så hör jag en mening yttras från olika håll: ”They’re just going through the motions now”. Många av spelarnas kontrakt går ut efter säsongen, laget är fast i mitten av tabellen och tränaren anses vara en lame duck, en gubbe de antagligen velat göra sig av med tidigare men inte anser sig ha råd att köpa ut. Angenäma problem för en gaisare men knappast något som gör resten av säsongen spännande, och när det börjar bli varmare är jag ju ändå tillbaka i Muppsala.

Middag på Merton

Dagen efter att jag kom tillbaka till Oxford var det tid för en High table dinner på Merton College. På en sådan sitter Colleges fellows och deras gäster vid ett bort som är placerat på en plattform som gör att de sitter lite högre än övriga gäster, kreti och pleti. Jag tror inte jag behöver klargöra vilken kategori jag tillhör.

IMG_3125

Themsen från the Donnington Bridge

I e-postet jag fick om tid och plats så stod även akronymen BYOB, vilket jag först inte la någon vikt vid, då jag fokuserade på att stryka skjortan. Efter detta googlade jag dock detta och fick reda på att det stod för Bring Your Own Bottle/Booze. Något förvirrande kan man tycka, när man är bjuden på en formell middag och jag var inte riktig säker på vad detta innebar i detta sammanhanget. Då det var utmärkt väder bestämde jag mig dock för att lösa problemet genom att ta en promenad längst Themses (the Isis) i det vackra vädret och gick över vid the Donnington Bridge. Handlade en billig flaska sydafrikanskt rödvin för tre någonting pund på the Co-op vid Iffley Road och promenerade tillbaka.

Merton College

När jag slöt mig samman med några andra gäster fick jag reda på vad som gällde, och jag hade inte gjort fel. Det var bara att ta med sig sin egen flaska. De flesta, som inte var så förutseende (läs: mer bekväma med formerna för umgänge) löste det på det lite enklare, om än lite dyrare, sätter. Medan middagen var i Merton Hall, där jag ätit lunch tidigare, så gick de helt enkelt ner till Colleges pub, som låg på andra sidan the Front Quad, och köpte sig en flaska vin för sex, sju pund, som de sedan tog mer sig upp till the Hall (de som satt vid the High table blev serverade vin). Sedan följde en trerätters middag med snabb och proffsig bordsservering, för vilket jag fick betala den löjligt höga summan av£5 50p.

Sedan tog vi med våra vinflaskor upp till MCR, the Middle Common Room (det finns oftast tre umgängesrum på Colleges, till vilka tillträde hänger samman med rank) och när vinflaskorna tog slut gick vi ner till puben och köpte varsin Pint, som vi tog mer och upp till MCR igen. Nere i baren satt det några tyska undergrads (det är mycket tyskar här) och tittade på Arsenal mot Bayern. De hade intressant nog helt valt bort barens utbud och hade sina egna flaskor Paulaner med sig. Som jag förstår det har Merton gott om pengar, vilket i deras värd berättigar dem till att ha två personer arbetande i en bar på en tisdagkväll, fast några av gästerna har med sin egen öl och andra bara släntrar iväg med glas och allt.

Den där sista pinten (Govenor eller något sådant hete ölen, jag rekommenderar den inte) fick jag ångra dagen efter. Fick lite feber under natten. Även om jag kanske klarat av baksmällan, och kanske även febern, var kombinationen dödlig och onsdagen försvann i ett sängburet töcken. Skada, då onsdagar medför gratis mack-lunch på Nuffield i samband med Economic and Social History Workshop. En viss trötthet var emellertid inte jag ensam om. När jag träffade Robin (tysk) på Kings Arms på fredageftermiddagen så framgick att det hade varit rätt glest i the Butler room på Nuffield.

 

Flyg tillbaka till England

Jag spenderade långhelgen hemma i Muppsala och åkte tillbaka på måndag kväll via SAS och Heathrow. Jag hade, min vana trogen, gnällt lite på SAS då de inte bjöd på en macka på flygresan för oss som åker Economy. Med en affärsidé som bygger på att ge lågprisservice till normalpriser så borde det gå bra för SAS. Nej, just det… Fast min bättre hälft tröttnade snabbt med rätta på mitt gnällande och nog är det inte så värst farligt med en macka mindre här i livet. Jag fick min kopp te/kaffe och det är ju ändå det avbrott i flygplansmonotonin man eftersöker. Att sitta och äta på flygplan är ju inte direkt mysigt i övrigt.

Nå, när jag flög hem så är det ändå några saker som jag noterar. Det skall dock påpekas att jag inte direkt vill gnälla, utan bara tycker att en del saker är lite märkliga, fast trotts detta är detta observationer som i stort sett följer med varje flygresa.

Först säkerhetskontrollerna. Nog för att UK inte är ett Schengenland men är det verkligen nödvändigt att, på ett eller annat sätt, kontrollera mitt pass fem gånger innan jag ens kommer på planet? På Heathrow kollar de ju bara mitt pass en gång. Och hur kan det komma sig att resenärerna som står framför en vid röntgenmaskinerna alltid är lika förvånade över att proceduren? Jag har väldigt svårt att förställa mig att vita, medelålders män i kostym som skall ut och flyga på måndagskvällen aldrig varit i situationen förut. Trots detta är det alltid några som inte tycks fatta att de skall ta av sig bälten, plocka ut sin laptop, lägga i plånbok och nycklar i lådan etc.

Sedan är det detta med välkomnandet. Visst, jag uppskattar att folk är artiga mot varandra, men hur många gånger man man egentligen bli välkomnad ombord utan att det helt förlorar sin innebörd? På denna flygresa fick jag ett välkomnande av tanten som kollade min biljett (och ja, mitt pass förstås), sedan av två personer vid ingången till flygplanet och sedan välkomnades man via högtalarna av tre olika personer.

Sedan var givetvis planet försenat också. Det tycks som att flygbolag vill ta upp en ärlig kamp med SJ i detta avseende. I detta fall var det besättningen till min flygresa som blivit försenade i Oslo på grund av dåligt väder. Nåja, det är kanske inte så mycket att göra något åt. Det är knappast så att SAS anser sig ha råd med att ha en eller ett par besättningar som kan sitta standby på Arlanda. De har ju inte ens råd med gratis mackor… *tröttsamt och lite löjligt gnäll*

Fast egentligen var det en rätt trevlig flygresa. Jag satt och läste en bok och innan vi landade fick jag betrakta ett upplyst London i februarimörkret. Som tack för att vi, alltså passagerarna, varit så trevliga och förståelse kring förseningen bjöd en i besättningen på en sång via högtalarna. Först så drog jag upp axlarna inför en potentiell pinsamhet (jag klarar inte av pinsamheter ens som underhållning. Medan jag intellektuellt förstår att till exempel The Office är en bra komediserie så klarar jag inte av att titta) men det visar sig (eller hör sig?) att hon inte saknade talang och jag får lite sång som går väl ihop med min utsikt från fönstret.

Får sitta och vänta ett tag, men inte så värst länge, på bussen till Oxford och stiger av vid St Aldates i den nästan folktomma Oxfordnatten. De enda som är på plats är snabbmatsvagnen framför ingången till Christ Church. Detta är en av de mest intressanta snabbmatsvagnar jag sett (de bilar som kommer fram mot kvällningen servar gissningsvis de college-ungdomar som inte vill ta del av middagen i sina respektive College Halls). Det är en liten skåpbil i vilken de har installerat en stenugn för att göra pizza. Inte illa.

Oxford United 0-2 Bristol Rovers

Oxford United, under en lång tid under namnet Headington United (en stadsdel i Oxford och också under en lång tid platsen för deras arena Manor Ground, nu riven) är kanske inte precis en av landets mest ärorika eller kända klubbar och kom inte ens upp till ligan innan 1963. Oxford United och dagens motståndare Bristol Rovers dök då och då dyka upp på Stryktipskupongens nedre halva under delar av i alla fall min uppväxt men lämnade inga bestående intryck. Att de spelar i ett helgult hemmaställ hjälper kanske inte till heller. Efter en kortare tid i gamla division ett i mitten av 1980-talet, då klubben även vann Ligacupen 1986, så har klubben haft sina problem och har nu börjar komma upp igen efter hårdare tider. Inför matchen ligger laget på 13:e plats i Leauge 2 och därigenom bättre än Bristol Rovers på 19:e plats. Detta är emellertid lite av ett steg bakåt i tabellen, då de kom nia förra året. Klubbens anhängare tycks ha närt förhoppningar om en kvalplats. Förhoppningar som numera tycks grusade.

kassam3

Matchprogram

Jag kan inte säga att jag har någon koll på Oxfords lag överhuvudtaget. Jag köper ett matchprogram för tre pund innan matchen, en helt ok produkt på 84 sidor med en del hyfsade alster (Winner 2012/13 League 2 Programme of the Year står det). Jag hinner emellertid inte studera denna i detalj där jag sitter med mitt te och väntar på matchen. Dessutom är det rätt kallt och det blir inte precis bättre under matchen. Det är inte precis Åtvidaberg borta men inte heller vidare behagligt om man säger så. På den tid jag hade ett beroende av Championship/Football Manager så hade jag nog haft en del koll men det var nu ett tag sedan.

Matchen startar och det blir lite liv på läkarna, där tidigare gästerna har dominerat. Hemmapubliken är emellertid rätt splittrad. Huvuddelen står upp borta på East end men några ungdomar har ställt sig mitt på North stand, nära bortasektionen. YYYEEEELLLOOOOWW verkar vara den ”ramsa” som alla kan men annars är det inte så mycket mer än så. Jag sitter där på min stol, rad U plats 33, och koncentrerar mig på spelet. Oxford försöker sig på att spela 4-3-3 med nya Gillingham-lånet Montrose som balansspelare. Att Kassam Stadium bara har tre sidor för med sig nackdelen att det inte finns någon kortsida att placera bortaföljet på och de har halva the North Stand. Under matchen blir det lite bröt och det kommer upp en massa kravallpolis och ställer sig emellan. Tröttsamt.

Problemet ligger inte så mycket i mittfältet, där Oxford har ett visst övertag under första halvlek, utan i anfallet. Tremannakedjan leds av Constable, en anfallare inne på sin femte säsong och som gjort totalt 90 mål, tio under denna ligasäsong. Detta är emellertid något av ett mysterium för mig. Han verkar inte kunna vinna en nickduell eller hota på djupet, dessutom missar har några bra lägen. Efter en inledande period av lite genombrott flyttar gästerna upp sin backlinje och stänger av ytorna för United-anfall. De två yttrarna verkar av någon anledning också vilja gå in och trängas i mitten, istället för att dra ut på kanterna och hota på djupet.

Bristol Rovers anfallare med det passande namnet Brunt, och hans lite elaka kollega John-Joe (ja, faktiskt hans namn) O’Toole på ena kanten har inte riktigt detta problem, utan fungerar mycket bättre som target. Dessutom har Oxford något slags kommunikationsproblem i backlinjen. Som jag förstår det är målvakten ny, eller i alla fall inte ordinarie, och därför uppstår det vid flera tillfällen situationer av osäkerhet. Redan i första minuten gör gästerna sånär mål på ett sådant misstag. Efter ett byte går Oxford över till att spela med två anfallare, utan att det egentligen verkar lösa problemet (Constable är ju kvar på plan…). Däremot verkar det gynna ett samarbete på vänsterkanten där vänsterbacken Liam Davis (egentligen vänstermittfältare som får lite ytor framför sig efter att ha flyttats ner i samband med ett byte i andra halvlek) visar sig vara en tillgång. Han har både förmågan att ta sin kille, och i andra halvlek har han knäckt sin motståndare på andra sidan. Dessutom har han bra blick för spelet och blandar instick och inlägg nära kortlinjen med smarta djupledsbollar från längre ner i plan. Tyvärr medför detta lite, då spelarna som får ta emot bollarna är för tröga och uddlösa för att utnyttja de möjligheter som detta spel ger.
kassam4

”Common People” med Rovers sektion på den bortre änden

Relativt tidigt i andra halvlek får gästerna en straff som, efter att straffläggaren fått ta om den, ger dem ledningen. Efter dett blir Rovers mer försiktiga och de ytor bakom backlinjen som fanns innan ledningsmålet försvinner. Hemmalaget har svårt att komma igenom och stora delen av matchen blir en kamp på mittfältet som knappast gör någon neutral åskådare glad. Constable bränner ytterligare ett bar hyfsade lägen och på tilläggstid gör gästerna så 2-0. Detta efter en frispark på mittplan som domaren låter gästerna slå direkt, tio meter ifrån där situationen ägde rum, och en alert anfallare kan nogga förbi ett mittförsvar som inte förstått att bollen är i spel och kan sedan enkelt skjuta in nådastöten förbi målvakten.

Kall och frusen blir det till att lunka tillbaka över fältet till Blackbird Leys och ställa sig och vänta på bussen, denna gång från rätt hållplats. Bussen blir snart full och börjar sin färd genom Cowley. Tyvärr är rutorna igenimmade, vilket det även var på utresan, och jag kan inte se något. Hoppar av nära slutet i skuggan av Chirst Church, eller kanske snarare bakom ett Tesco, och traskar mot min bostad. Väljer att avsluta dagen med en hamburgetallrik och pint med Ruddles för sådär 75 spänn och kikar på hur Southampton utklassar Manchester City.

The Road to Kassam Stadium

Den första helgen som jag tänkte åka ut och se det lokala League 2-laget spela så blev det inställt på grund av några centimeter snö. Lika väl det, då jag samtidigt blev febrig och fick ligga och ta igen mig resten av helgen i vilket fall. Sedan har de haft någon match en tisdag, vilket inte passar mig, och därför blev det först nu som jag fick en riktig chans att komma ut till det riktiga Oxford, bort från den akademiska, turistbelägrade, stadskärnan. Utanför den finns det nämligen en annan stad.

kassam1

Resan ut var en smula bökig. Att lista ut hur man skall ta sig någonstans med buss i Oxford är inte lätt till att börja med. De har två olika bolag och det finns väldigt lite av vettig information om vilka vägar som bussar går och liknande. Tillslut lyckades jag lista ut att enklast för min del var att traska in till stan och ta buss 1 (körs av ett bolag) eller 5 (körs av det andra bolaget) från skuggan av Christ Church (felaktigt påstått vara det äldsta Colleget på På Spåret häromveckan, vilket det inte är) mot Blackbird Leys.

Området är ett stort så kallat Council estate, vad vi i Sverige skulle kalla ett miljonprogram. Council estates, alltså bostadsområden som ägs av kommunen, har traditionellt varit lite mer riktade mot utvalda grupper än svenska kommunala bostadsbolag och detta har förstärkts ytterligare sedan Thatchers Right to Buy-politik. Populärare områden har sålts ut till de boende (till subventionerade priser, precis som med svenska bostadsrätter) och de områden som inte sålts ut har därför gått ner sig ytterligare när de i allt högre utsträckning befolkats av de som inte har några andra möjligheter. Blackbird Leys anses vara en av de sämre områdena i England – nedgångna hus omgärdade av menlösa gräsmattor som endast pryds av skyltar där det står ”No Ballgames” (jag skulle tagit en bild på detta men minneskortet på kameran blev fullt efter bara ett par bilder). Mycket uppmuntrande. Eftersom jag går av vid fel stopp så får jag en del möjligheter att se delar området på nära håll.

Eftersom det inte är meningen att man skall vilja åka till Blackbird Leys och arenan Kassam Stadium egentligen ligger utanför området, tillgängligt via bil, så innebär gångvägen till arenan att man går in på en återvändsgränd, sneddar mellan två bostadshus och sedan traskar över ett fält över till arenaområdet. Då The Pirates är där med ett imponerande bortafölje och det är rätt så många chavs som kommer samma väg som jag så får jag även möjlighet att -ofrivilligt- komma väldigt nära några polis-hästar. Skulle säga att de är större än svenska dito, vilka jag också haft en del ofrivilliga möten med.

Arenan ligger omgärdat av en bio och en bolwlinghall, lite andra affärer och givetvis en massa parkeringsytor. Det är kallt och småregnar hela tiden. Det är alltså som att befinna sig på Knalleland vid Borås Arena. Skillnaden är att jag skulle säga att Elfsborgs hemmaarena är i lite bättre skick. James, som också är inneboende, menar att det är ett palats i jämförelse med Herefords hemmaarena, men efter att ha levt i en bubbla av Oxfords universitetsmiljöer under några veckor så är det lite är det inte så vidare imponerande (en forskare, som forskar om Council estates och bostadspolitik och som avgudar George Orwell påpekade häromveckan, kring The Road to Wigan Pier, att man måste komma ihåg att han var en Etonian och ”had developed som sensitivities”, likaså jag efter lite för många år som bortklemad akademiker). Det mest irriterande är emellertid att den ligger så förbannat långt bort från alla annat.

kassam2

Sidan som aldrig fanns – på bilden håller polisen på och jagar lite folk efter lite bråk runt puben The Priorty som skymtas i bakgrunden

Efter att ha gått ett varv runt arenan så köper jag biljetter på the North Stand, vilket verkar vettigt. The South Stand verkar lite posh, The East Stand är på kortsidan och jag är trots allt beredd att betala lite mer för att se matchen bättre (två pund mer, 21.50) och the West stand… finns inte. Precis, arenan har bara tre sidor. Medan jag sitter där och värmer mig med min kopp te i väntan på matchen så spelas ”Common people” med Pulp två gånger i rad…

Sammanfattning av matchen kommer i nästa inlägg.