Musik

Storm i uppdrag gransknings vattenglas

Såg häromdagen slutet på senaste Uppdrag granskning. Även om programmet emellanåt mer viss rätta kan anklagas för att gå över en del gränser när det handlar om att komma åt och peka ut samhällets skurkar. Oftast rör det sig emellertid om samhällsrelevanta och principiellt viktiga frågor. Det senaste programmet torde emellertid vara något av en icke-fråga och handlar om hur och i vilken uträckning som Melodifestivalen kontrolleras av Christer Björkman.

Om man väljer att se det som ett tecken i tiden så är skandalen inte Christer Björkmans eventuella makt utan att frågan om Schlagerfestivalen tycktes framhävas som en viktig institution i samhället. Att Herr Björkman eventuellt kanske hindrar ännu en medelmåtta att få sina, snart lagstadgade, femton minuter i rampljuset känns rätt oviktigt för oss som menar att det finns viktigare frågor än några individers behov av uppmärksamhet. För det är kanske ändå inte så att endast det som syns på rikstäckande television existerar. Jag ser aldrig på Schlagerfestivalen. Ändå lyssnar jag emellanåt på musik. Således tycks musikindustrin fungera utanför Schlagerfestivalen (även om jag för en stund fick en klump i hjärtat över tanken att Jocke Tå skulle ställa upp) och Herr Björkmans makt är följdriktigt inte total.

Då och då har jag grymtat att jag borde få tillbaka de licenspengar som går till Schlagerfestivalen. Kanske jag kan få tillbaka två öre för detta Uppdrag Granskning-reportage också.

Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya ”akademi”-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.


Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?


Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man – mot bättre vetande, enligt min uppfattning – kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar – och fotograferingar av dem – inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, ”What are they marching for?”
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

http://www.youtube.com/v/GPFjToKuZQM&hl=en_US&fs=1&rel=0

Tom Waits 60 år och en dag

Missade precis att en av mina musikaliska favoriter Tom Waits fyllde sextio i måndags. Tror dock att Tom kan förlåta mig detta. Får inte riktigt intrycket att han är en sådan som blir upprörd för att någon glömmer bort en bemärkelsedag (”It’s my party and I scream if I want to”).

Men ändå känns det typiskt. För närvarande lever jag i en värld utan musik. Jag har ingen radio, datorn i mitt rum är så dålig och jag har inte någon av min musik på den. Nu har jag dock en helt ny dator på jobbet som jag någon gång skall orka att köpa hörlurar till.

Det är faktiskt just Tom Waits jag varit sugen att lyssna på. Utöver det har en av mina kollegor gjort något slags märkligt principbeslut att bara lyssna på The Stindbergs, ett gammalt Stockholmsbaserat punkband som jag har väldigt dålig koll på. Något jag måste ta tag i när jag får tid och lust att köpa de där hörlurarna.

Tydligen blir det jul i år igen

I brist på bättre går jag till sängs med senaste numret av Offside. Men först tittar jag in på SvD.se. Bland nyheterna en bit ner – nyheter av det slag som mest finns för att de hårt prövade papperstidningarna skall fylla ut de tomma annonsplatserna med – står det om en undersökning utförd av reseföretaget Ving (trovärdigheten skjuter inte direkt i taket) om svenskars inställning till att resa bort över Jul. Tydligen vill 57 procent resa bort och av någon märklig anledning är det värmen som lockar. Artikelförfattaren har det irländska efternamnet O’Mahoney, appropå ingen ting alltså…

I nästan ännu mer icke-nyheten till vänster om den förra görs ännu mer resereklam med ett bildspel från tändandet av Julgranen vid Rockerfeller Center. Spenderare några decemberveckor i New York för ett antal år sedan och återvänder hellre dit än till värmen över Jul. När jag såg julgranen vid Rockerfeller Plaza kunde man bli fotograferad med jultomten eller Spungebob Squarepants. Antar att Svampbob är utbytt mot något annat i år. Någon vampyr kanske, jag lär inte få veta. Troligen blir det istället jul i Göteborg…

På bildspelet kan man se att några artister uppträde vid tändandet. Två som jag trodde var döda (José Felicano och Aretha Franklin) och en som jag aldrig hört talas om (Michael Buble).


Artist, irländsk, New York, jul… Ja, ni fattar. Det är hög tid att höra en av få vettiga jullåtar i en duett där en är död, och det är inte den som man förväntar sig. Kirsty MacColl. För nio år sedan valde hon att söka upp värmen vid jul och åkte – precis som många i Vings undersökning vill göra – med familjen till Mexico och blev överkörd av en miljonärs motorbåt. Så kan det gå.

Ljumna 800 grader

Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.

Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli ‘okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen’ eller något liknande.

En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att ”spela från hjärtat” en annan att deras tolkning var ”bättre än orginalet”. Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.

Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.

Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.

Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!

Ingen koll på sommarplåga

Läste i tidningen om någon låt som utnämnts till årets sommarplåga. Kände inte igen vare sig gruppen eller låten.

Tänkte att jag kanske visst hört den, men inte fattat vad den hette.

Lyssnar på youtube och konstaterar att jag aldrig hört låten förut.

Tur det, riktig trist låt.

Man har la blivit gubbe.

Tänk om man fått vara gubbe när Macarena var sommaplåga och jag jobbade ute hela sommaren med en fickradio som var förbannat bökig att byta kanal på.