Nationalteatern

Ljumna 800 grader

Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.

Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli ‘okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen’ eller något liknande.

En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att ”spela från hjärtat” en annan att deras tolkning var ”bättre än orginalet”. Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.

Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.

Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.

Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!

Annonser

Tisdag i mars

Jag hade nästan glömt att den existerade. Den starka sydvästvinden som tillsammans med regn emellanåt gör morgonturen med cykeln till ett rent h-vete. Vissa som hör att jag alltid cyklar tror att jag är någon hurtbulle med Gunde Svan som Facebook-kompis. Så är inte fallet, ibland när jag är halvvägs upp för den förbannade bron så vill ävan jag bara släppa allt och stoppa en taxi. Tyvärr tror jag att det är rätt svårt att stoppa en taxi på bron och dessutom så måste man ju gå tillbaka för att hämta cykeln.

Dagen började för övrigt perfekt. Föst glömde jag mina nycklar och fick ränna runt i lägenheten för att hitta både det ena och andra, innan jag kunde ge mig ut i det grå, mörka och regniga blåshålet som är Göteborg. Eftersom jag behövde flänga runt en del under dagen var jag dessutom tvungen att ta på mig regnstället som jag inte behövt använda på flera veckor. Nu har den givetvis utvecklad en instängd, lite möglig doft där den legat i en Kenneth Dohsé-påse.

Den viktigaste anledningen till dagens flängande var givetvis köståendet på Pustevik Biljetter vid 11 prick för att garantera min och min bättre hälfts ståplatsbiljetter vid premiärderbyt på nya Gamla Ullevi. Med rapporter om långa köer för oss säsongskortsinnehavare borta vid Scandinavium och en hyftat lång kö öven vid Pustevik fick jag ett kort ögonblick dåligt samvete för att jag köper biljett till min bättre hälft. Detta är dock hennes straff efter att snökaoset i London räddade henne från QPR-Swansea.

Några timmare senare satt jag ner och läste på ett ställe. Med regnkläder i påsar och allt var det förstås ett helt företag bara att ställa sig upp och ge sig av. När jag precis skulle till och gå såg jag i ögonvrån nån papperlapp som låg på golvet – mina nyinköpta biljetter! Puh, vilken tur att man inte tappade bort dem tänkte jag och började ge mig av hemåt.

Knappt hade jag kommit hem och varvat ner förren jag fick ett samtal från Frölundapolisen. I en tiondels sekund undrade om jag gjort något väpnat rån i Frölunda det senaste innan jag kom på att jag faktiskt aldrig rånat någon och knappt ens cyklar mot rött. Det visade sig att ett tag efter att jag glatt hade hittat biljetterna jag tappat hade jag istället tappat mitt pass (som jag numera använder som ID-handling). Någon ansvarstagande och rejäl medborgare hade dock plockat upp den och när denne hade tid tog han eller hon och lämnade in den på närmsta polisstation.

Boendes granne med en Polisen var det förstås tråkigt att medborgaren inte lämnade in den där, men jag hade verkligen inte någon löst att beklaga mig över det. Att cykla över Älvsborgsbron till Frölunda verkade dock i magstarkaste laget och jag hoppade istället på 99:ans buss mot Frölunda Torg.

Hade lite förstrött lyssnat på polisens beskrivning om var stationen låg och tänkte att det är la inga problem. Den lång nämligen söder om Västerleden. För att ta sig ditt tvingas man ut i det andra folket landskap. Nej, jag talar inte om invandrare utan om bilåkarna. De där som lever i en annan värld än min. Vägen till polisen gick via regnblöta parkeringsplatser och på smala trottoarer längst trafiklösningar. Polisen låg tillsammans med arbetsförmedlingen i ett fult fristående kontorshus från 1980-talet. Ett sånt där fult hus som man känner att man antagligen sett flera gånger för, antagligen för att man faktiskt gjort det då det säkert är serieproducerat (det finne en dubbel-version i Högsbo industriområde och jag kan se ett tredje för min inre syn men kan inte placera det). I Frölunda (eller Tynnered för att vara mer exakt) är det tydligen inte meningen att det skall gå att gå vare sig till polisen eller arbetsförmedlingen. Ett tag trodde jag att jag kommit till USA igen. På andra sidan vägen låg nämligen ett McDonald’s med Drive-tru och allt. Allt givetvis pittoreskt inramat av leriga, menlösa gräsmattor.

Påvägen tillbaka kände jag mig tvungen att trotsa körbanorna och gå in på McDonald’s för en mjölkskak. Utan ett tillskott av ångestdämpande socker och fett hade jag troligen övervägt att slänga mig framför någon bil i Frölundamotet. Depressionen började smyga sig på och dessutom bestod min reselektyr av Nick Hornbys How to be Good, som handlar om en medelålders engelsk tvåbarnsmor som vill skiljas. Nu är jag i alla fall tillbaka på Hisingen med såväl biljetter och pass i säkert förvar. Undrar var jag la nycklarna…

Och så avslutningsvis lite lämplig stämningsmusik till inlägget:

En lycklig nyhet

För att lyfta upp blicken lite från den här ideologiskt röriga sörja jag grävt ner mig i de senaste dagarna är det tid att fokusera på lite lättare nyheter. Hörde idag på SR:s p3 att De Lyckliga Kompisarna återuppstått som en delvis ny konstellation. Jag såg faktiskt en gammal reklamaffisch med Mart Hällgrens sedvanligt lätt förvirrade anlete på sta’n för några dagar sedan men trodde la inte riktigt på vad jag såg. Trallpunken lever!
http://www.youtube.com/v/NVe6edK-ZC0&hl=en
Igår klottrade jag för säkerhets skull ned datumet för Nationalteaterns rockorkesters spelning på Liseberg som jag som ett förbannat pucko lyckades missa förra våren. Solen skiner, det är hög tid att pimpa upp rullatorn och visa de där kidzen vart skåpfan skall ställas!