Månad: augusti 2011

GAIS 3 – 0 Mjällby AIF

Förhoppningsvis kom truppen undan att drabbas av Listersjukan, det är nämligen den enda negativa eventualitet jag kan tänka på efter denna match.

Efter en del tänkande valde jag denna bort Queen’s Head och gick istället till en krog på närmare gångavstånd från G:a Ullevi. Efter att ha avverkat Gävle, Stockholm, Örebro, Norrköping och Malmö var det hög tid att se en match i Göteborg och jag oroade mig för att komma för sent eller inte kunna köpa någon biljett (jag var för första gången tvungen att köpa biljett på arenan) och ville ligga bra till.

Om matchen finns det egentligen inte så mycket att säga annat än att det var en total utskåpning av ett Mjällby som efter två mål efter nio minuter inte hade ork att komma in i matchen igen. 3-0 kändes nästan i underkant. Eftersom jag varit på resande fot och tycket att denna kommer lite väl långt efter matchens slut så skall jag inte babbla på om sådant som folk redan lämnat bakom sig (även om memma snackade något om att börja e-posta mig gamla matchrepriser på tåget till Malmö).

Två aspekter är framförallt värda att lyfta fram. Dels hur bra GAIS press högt upp i banan fungerar om spelarna vet att de är bäst och hur roligt det var att betrakta hur Eric Bassombeng vann kampen mot ”Bagarn” Rosenberg. Under de matcher GAIS har spelat mot Mjällby har jag nämligen alltid imponerats av denne åldrade mittback. Rutin och placeringssäkerhet hjälpte emellertid föga när MAIF inte kunde backa hem med sina tröga mittbackar om de ville vinna och få grepp om kampen i mitten (de försökte täppa till axeln Wanderson-Reuben, och då går det knappast att ha ett långt lag). ”Bengt” har varit så pass bra att vi kanske klarar oss utan en ny anfallare nu (skriver jag under övergångsfönstrets sista timmar) men tappar vi Mervan Celik, som gjorde två mål, lär detta nog ändock vara en nödvändighet.

Annonser

Malmö FF 2 – 1 GAIS

Efter att ha späkt mig med långpromenader under söndagen för att återhämta mig mentalt efter en ytterst bitter bortaförlust så kan jag till slut mäkta mig till att skriva en match- och resesammanfattning.

Under veckan har jag befunnit mig i en småstad på Västkusten och det var från denna resan mot Skånemetropolen inleddes. En solig lördagsförmiddag i en sömnig turistort vid säsongens ände blev något av en kulturchock mot påhoppandet i det sjöslag på räls som är en av Gårdakvarnen arrangerad resa.

Då resanden genomfördes på nåder från min bättre hälft hade jag som ambition att hålla mig i skinnet avseende inmundigandet av alkoholhaltiga drycker tog jag det lilla lugna men kunde ändå inte låta bli att i viss mån dras med i kvarnevaltågets stämning. Tåget var packat i dubbel bemärkelse och ett kort samtal med en före detta ordförande bekräftade lite underförstått mitt intryck av att resan troligen skulle ge en del likvida medel till den planerade storresan till AIK den första oktober, för vilket det också tycks som att försäljningen gick bra.

Väl framme i Malmö ledsagades den församlade skaran ut genom en omväg tills flera vid det här laget kissnödiga och väl förfriskade supportar kunde rusa bort till Malmö stations O’Learys. Jag begav mig emellertid iväg för att köpa falafelrulle, något som jag alltid passar på att göra på dessa sydligare bredgrader; lätt en tredjedel av priset mot Muppsala och godare (även om jag kan konstatera att landets bästa kebabrulle förmodligen fortfarande hittas på Campino i den småborgerliga turistorten).

O’Learys vid Malmö station var sannerligen ingen rolig upplevelse. Även om jag har en svaghet för sunkhak såg jag inte fram emot att stå oich dricka fullprisöl ur plastglas på i en lokal som luktade unket eller ute på ett räcke som var lite för varmt för min smak. Efter att ha gjort några försök att locka med mig några av de killar jag stått och snackar med på tåget så drog jag istället iväg själv men fick snart sällskap av några andra gamla bekantingar som jag drog in i Festival-Malmö med. En Kilkenny avnöjts i godan ro på en irländsk pub som, till min förvåning, hade irländsk personal. Därefter vankade vi igenom staden, tog rygg på ett par Malmö-pågar som vi snackade lite med när vi strosade genom Pildamsparken och han precis i tid till matchens start.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

10. J. Florén (58′ 29. Romario), 31. M. Gustafsson (90′ 14. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

21. E. Bassombeng, 25. W. do Carmo

Tyvärr hinner man knappt komma till rätt på Ebberröds Arena förrän GAIS släpper in sitt första mål efter en från mitt håll märkligt tilldömd hörna (domarinsatsen påminde tyvärr lite om rally i Värmlandsskogarna). Till synes stirrar GAIS spelare lite väl mycket på bollen och deras mittfältare Ivo Pekalski, något av matchens huvudperson, kan nicka in 1-0 för hemmalaget.

Det är lite svårt att sia om den hypotetiska matchutvecklingen utan detta ledningsmål men under resten av halvleken har GAIS ett visst övertag i spelet utan att på något sätt dominera. Jag missade föregående match mot Kalmar FF helt på grund av att jag var ute på en liten flygresa och genomförde en djupledslöpning på Gardemoen ungefär samtidigt som Wanderson do Carmo nickade in vårt vinnarmål i den matchen. Således såg jag inte Eric Bassombengs första insats som toppforward. Måste säga att jag blev positivt överraskat att han var så pass bra på att ta emot och fördela boll med ryggen mot mål som han faktiskt var i denna match. Tyvärr innebar det tidiga ledningsmålet för hemmalaget till att han inte riktigt kunde använda sin bästa kvalité som löpande med boll vid omställningar (även om han lyckades bli avblåst för offside i mittcirkeln vid ett tillfälle) och någon utpräglad målskytt är han ju inte heller, egentligen.

GAIS spel fungerade överlag bra i första halvlek, då den enda som kanske föll av en smula offensivt var Jesper Florén. Malmö FF hade en del problem att hålla reda på såväl Wanderson som Mervan Celik, som de vanemässigt rusade ut på med flera spelare för att hindra honom att komma fram, vilket lämnade en del ytor annorstädes. Detta medförde att de saknade resurser att samtidigt ta bort Reuben Ayarnas roll som spelfördelare i defensiv roll men de hade samtidigt så pass bra koll centralt att GAIS inte riktigt kom igenom. Detta kunde MFF i hög grad tacka målskytten Ivo Perkalski för som sedan svärtade ner sin insats genom ett tämligen solklart och från deras perspektiv hyfsat onödigt andra gult kort och utvisning i början på andra halvlek.

Efter att ha tappar en spelare på mitten, vilket senare reparerade genom att lämna kvar den snabba men menlöse Daniel Larsson på topp, kunde GAIS verkligen började spela ut och borde i detta läge kunnat avgöra matchen till sin favör. Kvitteringen kom planenligt med en frispark från Wanderson och efter det var även jag tämligen övertygad om att vi borde kunna vinna matchen med ytterligare ett mål. Detta skedde inte utan istället var det MFF som, tämligen orättvist kunde knipa tre poäng efter en sen frispark. Dime Jankulovski framhävdes av såväl media som många supportar som syndabocken. Han rusade ut och försökte fånga bollen strax utanför målområdet men stötte där i Fredrik Lundgren och bollen tappades, vilket utnyttjades av hemmalaget. Till skillnad från en del jag talade med på tåget är jag inte övertygad att han allena skall lastas för försluten – varför stod Lundgren ivägen? – och att Sillen är ett givet förstaval i nästa match.

I vilket fall var det tämligen symptomatiskt för spel enligt den gamla manualen. I de två senaste matcher jag nu sett på plats, DIF och MFF har GAIS återigen börjat tappa, istället för att vinna poäng, i slutminuterna. Tyvärr kan nog chanserna till allsvensk medalj och spel i Europa nästan avskrivas efter denna förlust. Axén och mannarna bör, vilket de också säger utåt, nu ta matcherna en i sänder och vi övriga får hoppas på en hyfsad avslutning. Det vore tråkigt om detta var början på ett fall mot den nedre halvan.

Efter matchen erbjöd polisen vänligen men bestämd på en sightseeing-tur ute i pittoreska Limhamn. Avsikten var, vilket inte direkt avfärdades av en smått tyken representant för poliskåren längst fram i bussen, att åka runt lite med supportarna så att de skulle få mindre tid inne i centrala Malmö. Detta tilltag mötes av diverse verbala dödshot från några av bussresenärerna.

Jag vi så till slut kom fram till centralstationen och citytunneln, som för övrigt hade en väldigt trevlig videoinstallation visade det sig snart att tåget var lite försenat. Det var måhända tur i oturen. En helt ignorerad effekt av den av polisen anordnade bussturnén av eventuella orosmoment och övriga fotbollsintresserade var att den, om den varit lite väl generöst tilltaget, kunde försvåra för såväl arrangörerna inom GK samt övriga privatpersoners möjligheter att hämta saker som var inlåsta på stationen, dithän polisen först inte heller verkade vilja släppa upp folk.

Medan jag vankade fram på stationen stötte jag återigen på det kompisgäng som jag stått och snackat med på vägen ner. Att jag lämnat dem åt sitt öde var nog tur för min del, då ett antal av dem hade fått spendera matchen i arresten. Dessa hade blivit tagna av polisen på väg mot Ebberöds arena, anklagade för bengalbränning för vilket polisen påstod sig ha videobevis. Då personerna i fråga nekade och ville se bildbevisen som filmats av någon kollega som samtidigt inte var där hamnade de i på polistationen och fick spendera några timmar.

Så går det när polisen skall bekämpa huliganismen. Bortasupportar körs runt i busskolonner, mot vilken lokalbefolkningen (av vilka många givetvis inte ens varit på matchen) kan vifta med sina långfingrar, med destination och resetid okänd. Att några mordhot riktas mot några av de utsända polis-peonerna av individer som antagligen har påtagliga puglistiska tendenser leder inte till någon påföljd medan mer välartade supportar som inte kan förväntas göra fysiskt motstånd buras in för att ge lite statistik för att rättfärdiga insatsen. Omhändertagande baseras på falska anklagelser och medvetna lögner från polisens sida vilket ytterligare undergräver gemene fotbollssupporters förtroende för polisväsendet samtidigt som det eventuella problemen inte kommer en millimeter närmare en lösning.

Djurgårdens IF 2 – 2 GAIS

Efter att enbart hört de föregående två matcherna på radio, och därigenom inte kunnat skriva några matchrapporter, slängdes jag rakt in i hetluften med pubuppladdning och gratis spårvagn under jord till bortamatchen mot Stockholms bananätare i pyjamas. Matchen och aftonen lämnade mig med blandade känslor.

1. D. Jankulovski;

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng, 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

29. Romario (58′ 14. J. Lindberg), 9. Santos (78 ‘ 10. J. Florén)

Förarbetet påbörjades på den för tillfället uppbokade baren KGB på Malmskillnadsgatan. Ett helt OK hak som var precis lagom stort för den ansamlade gruppen Exil-gaisare som snart fick sällskap av ungdomar (och några äldre rävar) som kom med Gårdakvarnens buss. Vädret var samtidigt urdåligt och det hade regnat stora delar av eftermiddagen. En viss oro för inställd match förelåg. Detta blev emellertid inte fallet och Stockholmspolisen var vänliga nog att bjuda på gratis tunnelbaneresa till Stockholms stadion.

Bortasektionen i den norra kurvan är verkligen inget att hurra över, även om det var skönt att det fanns en viss möjlighet att stå under tak i samband med att vädret gick från dåligt till värre i framförallt slutet av andra halvlek. Således såg jag matchen lite dåligt men det jag såg var inte vidare upplyftande. Detta trots att matchen började så bra. I andra matchminuten drog Mervan Celik fram på sin vänsterkant och passade snett inåt bakåt. Bollen hade knappt fart över det blöta gräset när Markus Gustafsson kom löpande i andravågen och sköt in 1-0 till GAIS. Första målet i grönsvart för den unge mittfältaren som enligt rapporterna (och radion) gjorde en lysande match senast.

Tyvärr var GAIS mittfältare och övriga spelare inte fullt så bra överlag. Efter de inledande minuterna kom DIF in i matchen. GAIS har vid många tillfällen under säsongen vunnit bollar på sitt aggressiva presspel. Denna gång var det Djurgården som vann över GAIS med samma medel. Vårt lag hade frapperande svårt att behålla bollen och uppspelen bestod i allt för hög grad av upptjongande från andra spelare än Reuben Ayarna.

Huruvida det var spelarnas (bristande) skicklighet eller väderleken som låg bakom spelets karaktär är svårt att avgöra men oavsett var det ingen vacker fotbollsmatch att titta på. Bollen studsade runt och spelarna i båda lagen hade ofta svårt att få igång något spel, även om hemmalaget lyckades lite bättre. Vid flera tillfällen studsade bollen runt på plan på ett sätt som knappast kan kallas annat än oturligt för grönsvart. Medan GAIS hade problem och/eller otur med bollen utanför straffområdet så hade hemmalaget en hel del otur (eller om det nu var tekniska brister) i straffområdet. Vid många tillfällen rådde total kalabalik i straffområdet när mängder av spelare trängdes och stångades i försöken att komma åt en boll som vägrade gå ur straffområdet eller in i mål. Det liknade snarare strandfotboll eller kanske handboll – hemmapubliken skrek hands så många gånger så att det blev direkt löjligt. DIF hade dessutom 15 hörnor i följd innan GAIS fick sin första i slutet på matchen.

Det var också på en hörna (nummer 11) som DIF kvitterade. En motståndare kommer högt och nickar bollen mot mål. Dime Jankulovski, som lite oväntat fick stå, klarade denna men inte bättre än att bollen stöttes ut och en hemmaspelare kunde få till 1-1. Vi har då kommit en bra bit in i andra halvlek och det känns tråkigt att GAIS inte kunde försvara sig. För problemet var nämligen att kvitteringen inte var annat än rättvist. GAIS hade som sagt förtvivlat svårt att hålla i bollen och vi förlorade innermittfältet. När GAIS, på en omställning efter en av DIF:s alla hörnor, så gör 2-1 är det nästan lite pinsamt orättvist (tänker min hjärna men inte mitt hjärta). Nyligen inbytte Jonas Lindberg driver fram med bollen och spelar tillslut fram till Eric Bassombeng som återigen fick en möjlighet att visa att jag har fel om hans avslut genom att placera in bollen på ett utmärkt sätt.

DIF fortsätter att pressa på och först någon minut in på övertid får de så in 2-2. Mycket tråkigt och jag sjunker mot den K-märka marken i besvikelse samtidigt som jag inte kan säga något annat än att det var rättvist sett till spelet. Jag var inte med på stadion den där kvällen 11/9 2006 när GAIS slog DIF på bortaplan, vilket uppfattades som en otrolig bragd. Sedan dess har Djurgården tappat en hel del men samtidigt har också GAIS självbild förändrats. Numera går det ändå inte riktigt att vara nöjd med att komma till Stockholm och nästan vinna en match.

På en efter matchen-öl på ett sorgset generiskt O’Learys var stämningen dämpad, inte alls som efter förra oavgjorda matchen mot DIF borta/hemma då ett så såddes som revitaliserade GS. I slutet lämnade även Sundsvalls-exilaren och jag satt och snackade med några DIF:are. Dessa var bittra, mycket bittra, över styrelse, huliganer, priser, spelare… Väldigt neggigt, kanske bättre att börja heja på ett framgångsrikt vinnarlag som GAIS.