Backaplan

Staden vid älven – Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö – Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var ”Staden vid Älven”.

Erasmus-bron i Rotterdam – en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu – avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som ”andra sidan” – där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden – nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven – det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög – det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London – ännu en förebild

Notervärt var – och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor – för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter – snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare – ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva – som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Annonser

Service på Siba

Igår fick jag slutligen nog och bestämde mig för att köpa en ny bildskärm. Den gamla hade en hel del år på nacken, nuförtiden förväntar man la aldrig att något skall hålla, och var allt svårare att få igång.
När jag väl bestämt mig var det lika väl att slå till och jag kollade upp hemsidorna för två giganter i branschen som dessutom finns i närheten på Backaplan; Elgiganten och Siba. De hade båda den skärm jag var intresserade av och till samma pris. Så jag tog min dra-mat, minus säcken, och gav mig av ut på promenad. Elgiganten ligger närmast. Men det är uppenbarligen del av deras strategi att aldrig ha mer än hälften av sina produkter hemma i kombination med dålig skyltning. Nu har jag verkligen ingen lust att tala med säljare på sådana ställen då jag helt enkelt utgår från att de är opålitliga och okunniga. Så jag tar fortsätter min promenad över den gigantiska parkeringsplatsen mot Siba.

De har verkligen den produkt jag efterfrågade. Nu var det dock så att skärmarna i förpackningar låg uppe på hyllor som man inte kunde nå och jag behövde hjälp med att plocka ner den. Jag frågade en fjant med slips, men hans uppgift var att stå som ett fån vid en skylt om ip-telefoni och kunde därför inte göra något. Istället sa han att jag var tvungen att ta en nummerlapp. detta gjorde jag. På över en halvtimme fick ingen som tagit en nummerlapp någon service. Flera som tog nummer efter mig tröttnade och gick. De fåtal som fick någon uppmärksamhet var inte påstridiga individer som struntade i nummerlapparna, utan människor som säljarna antagligen bedömde var lättlurade fån. Det är förstås trevligt att man inte tycks falla inom den kategorin. Jag fick helt enkelt vänta på min tur.

En kille kom till slut fram och frågade om han kunde hjälpa till. Det visade sig att han inte arbetade där utan var där från något datorföretag. Han kunde berätta att det var så här det brukade fungera på Siba. Han hade varit i Nordstan dagen innan och sett ett halvdussin människor tröttna och gå.

När jag och min nya kompanjon började leta efter en stege och den skärm jag skulle ha för att ta saken i egna händer så det blev det plötsligt lite fart på en knubbig försäljare som snabbt tryckte fram till mitt nummer. Att plocka ner den tog tio sekunder. Han sa att jag skulle säga ett nummer när jag kom till kassan.

jag är inte säker men jag utgick från att detta nummer var försäljarens och att detta sedan påverkades hans lön. När jag kom fram till kassan och tjejen där – som först sa till några andra kunder med en simpel fråga att de kunde hon inte svara på och att de skulle ta en nummerlapp för att få hjälp av en säljare – frågade mig vilket nummer jag fått från säljaren så sa jag att jag verkligen inte mött någon säljare.

Den knubbige så kallade försäljaren har ju en del att ta av.

Ut och in på nya arenan

Häromdagen avslutade Fredrik Askerup sin serie av nedslag på olika platser på gepes kultursidor med en sida om den nya arenan. Det är hög tid att arenan får lite plats på kultursidorna också. Jag är av åsikten att idrott, och inte minst fotboll, också är kultur. Det till synes vattentäta skottet mellan Kultur och Sport, både i media och bland kreti och pleti (där kreti tycker om kultur och pleti sport) är en smula löjligt. En fotbollsarena som byggnad är definitivt kultur.
Utsida – Allianz Arena, München (FC Bayern München, TSV 1860 München)
Vad skribenten lägger märke till arenans slätstrukna arkitektur. Redan från början har stadens hämmningar lagts på bygget, måhända tillsammans med byggherrens intresse av en billig utformning (se intressant tirad om det på yimbySthlm). Byggnaden får helt enkelt inte sticka ut på höjden, bredden eller – gudarna förbjude – utseendemässigt. Allt skall anpassas till den rådande omgivningen.

Resultatet blir på många sätt ännu en lada. I alla fall från ett gatuplansperspektiv. Ni vet, det där perspektivet som de flesta människor, utom arkitekter, upplever sin omgivning från. Kommer att tänka på Borås egna lada, dit jag skall på måndag. Första gången jag besökte platsen var det som en vriden upplevelse från någon Neil Gaiman-roman – ett Backaplan fullt med Häckensupportar är la lika sannolikt som att bortglömda gudar vandrar på jorden. Nu visade det sick dock att de höll på IF Elfsborg…

Det finns en intention att marken runt arenan skall leva även när det inte är match och lysa upp området med sina butiksljus. Likt skribenten är jag mycket tveksam att det går att få något liv nära det närmast sterila evenemangsstråket, men man kan la alltid hoppas och inte bara fnysa åt ett på många sätt hedervärt initiativ. Kanske en plats för polisen att hänga på lunchrasten? Även om det la egentligen handlar om pengar till Higab och inte en genuin vilja av ett kommunalt bolag att skapa levande stadsmiljöer. Men i den bästa av världar skall la krafter likt en osynlig hand… bla bla bla.


Askerups kontenta var att det är insidan som räknas på den nya arenan och i det sammanhanget är det intressant att läsa på Gårdakvarnens hemsida om hur de tänkt sig livet på den nya arenan. Framförallt blir jag lite stressad eftersom det bara kommer att finnas 1500 platser i klacken och Gårdakvarnen räknar med att dessa kommer att gå åt som smör innan säsongen ens börjat. Eventuellt kommer krav på medlemskap både i GAIS och i någon supporterförening krävas. Årskort och medlemskap i GAIS har jag redan. Nu får jag bara hoppas att den gamla föreställningen om oändligt utbud av platser kommer att leva kvar länge nog i folks medvetande för att jag fort som fan skall kunna skaffa mig en plats.

Insida – Arena auf Schalke, Gelsenkirchen (FC Schalke 04)

Kanske skall tilläggas att Fredrik Askerup, i alla fall för den invidgde, i sin artikel visar att han annammar den gnostiska sektens ortodoxi. Det gör mig helt blint positivt från första stycket!

Exploateringstal och stadsrum i Göteborg

För en tid sedan släppte stadsbyggnadskontoret en skrift med namnet ”Stadsbyggnadskvalitéer”, med avsikten att visa byggnadsnämndens och stadsbyggnads- kontorets syn på hur Göteborgs stadsmiljö bör utformas, vara ett verktyg i den praktiska stadsplaneringen och kunna användas i diskussionen om framtidens Göteborg (den har tidigare omnämnts på YimbyGBG).
högt exploateringstal, tack!
Med min febless för att reducera ner komplicerade sammanhang till siffror intresserade jag mig speciellt för exploateringtalet. Exploateringstalet är en kvot mellan byggnadernas bruttoarea och kvarteret eller motsvarandes totala yta. För att vara överdrivet pedagogisk: Om en fjärdedel av en given yta är bebyggt med ett fyravåningshus får vi ett exploateringstal på 1,0. Vad som jag tyckte var speciellt roligt var skriftens genomgång av olika slags stadsrum och deras ungefärliga exploateringstal:

1,0-2,3 Traditionell kvartersstad
1,0-2,0 Trafikseparerad kvartersstad
0,8-1,4 Skivhus
0,8-1,2 Punkthus vid gata
0,6-1,2 Öppna storgårdar i park
0,6-1,2 Punkthus i park
0,6-1,0 Lamellhus i trafikseparerade områden
0,5-0,8 Lamellhus i park och i kvarter
0,1-0,3 Småhus i rutnät
0,1-0,3 Småhus i enklav

Som synes i listan ovan är det traditionella kvarter med 3-8 våningar som har högst exploateringstal. Men skillnaden är inte så enkel utan uppdelningen av olika slags stadsrum (gator, gårdar, torg, parker, parkeringar) skiljer sig åt mellan de olika stadstyperna. Jag är som urbanist positiv till ett högt exploateringstal. Med en hög kvot skapas under rätt förhållanden förutsättningar för ett diversifierat stadsliv med bostäder och arbetsplatser. Med många brukare på en mindre yta skapas underlag för en bra utbud av de varor och tjänster som boende och anställda behöver. I bästa fall uppstår till och med ett utbud stort nog för att dra till sig människor som varken bor eller arbetar till kvarteret för att flanera. Är exploateringstalet lågt kommer det lokala utbudet troligen vara lågt och ett, tu, tre så sitter boende och anställda i bilen på väg ut till Allum i Partille där man kan traska rund i ett artificiellt stadsrum med samma utbud av stora kedjor som i andra liknande artificiella stadsrum.
Tveksamma stadsrum
Vad som den traditionella staden är bäst på – och vilket delvis är förklaringen till det höga exploateringstal – är att den innehållet väldigt lite av vad som kan kallas svårdefinierat stadsrum; ytor som inte kan användas till något allt utan är en restprodukt i staden likt remsor av tyg när man syr kläder. Ett enkelt exempel på sådana svårdefinierade ytor är marken kring och i trafiklösningar. En gräsplätt i en rondell kan vara hur fint som helst men kan näppeligen användas till något annat än att rondelldjur.

I bästa fall är svårdefinerade stadsrum bara dåligt utnyttjad yta. I värsta fall fungerar det som barriärer mellan andra former av stadsrum. I det senare fallet kan de fördelar som kan vinnas genom en hyfsad kvot effektiv motarbetas och utarma andra kringliggande stadsrum. I den tappra nya värld som mötte oss efter kriget blev bilismen ett faktum som allt mer styre planeringen av staden tillsammans med de bästa avsikter att ge människan en bättre boendemiljö. Tidigare hade ett hyfsat högt exploateringstal varit en nödvändighet som nu kunde övervinnas med hjälp av bilen. Genom separering av trafikslag från varandra och från husen a la SCAFT kunde avstånd övervinnas och hastigheten höjas för såväl bilar som cyklister, gående och kollektivtrafiksanvändare. Samtidigt var högre hastighet en nödvändighet för att övervinna avstånden.

Med den bästa av avsikter vallas människan från bostad till trafikled mot sin destination omgiven av barriärer som separerar henne från kringliggande bebyggelse. Samtidigt isolerades kvarter från varandra. Något underlag för något annat än ett separerat förortscentrum fanns inte och ett, tu, tre så sitter människan i sin bil och åker ut till Allum i Partille.

I min vardag har jag stött på ett intressant problem som uppkommit genom detta sätt att planera staden. Mellan min bostad och min arbetsplats ligger bland annat ett sådant, modernt område (mestadels Skivhus, se ovan). Om jag väljer att cykla till arbetet så är den närmaste vägen – fågelvägen -rakt igenom detta område. Nu råkar det dock vara så att min väg går stick i stäv med vägen mellan bostadsenheterna och kollektivtrafik. All förflyttning till fots eller med cykel tycks vara planerad att ske i den riktningen. Ingen tanke på att någon vill förflytta sig i annan riktning verkar ha funnits. För att ta mig igenom området måste jag åka kors och tvärs runt hus och barriärer och har efter några försök börjat känna mig som jag är på tigerjakt med Mora träsk. jag har gett upp och börjat cykla runt hela området för att ta mig till arbetet. Det är inte första gången detta problem irriterat mig – framförallt när jag velat gå någonannanstans än till och från lokalt centrum eller kollektivnod i ett miljonprogram. Att jag skulle vilja passera igenom andra gårdar och delar av ett modernt område är förstås uteslutet – det finns ju ändå inget att uppleva. Ett, tu, tre så ger man upp och sitter i bilen på väg till Allum i Partille.

*****

Nya Backaplan skall över en en 20-årsperiod enligt nuvarande planer öka sitt exploateringstal från nuvarande 0,3 till 0,95. Bra och intressant för mig som bor i närheten (i traditionell kvartersstad) och kan traska dit med och mötas av mindre parkeringsplatset. Tråkigt för nyinflyttade i Lilleby (småhus i enklav) som ett, tu, tre sätter sig i bilen och åker till Allum i Partille.

*****

Ibland åker jag och min bättre hälft till Allum i Partille – när vi är sugna på att äta på Max, som till skillnad från vissa andra hamburgekedjor inte finns på så många platser utanför min bättre hälfts ursprungsland med minimalt exploateringstal – Norrland. Såg för en tid sedan att det fanns ett Frasses utanför Laholm men det är nog lite väl långt även för en norrlänning…

Alla till Brunnsparken!

Lördagsmorgonen är till en början lite seg. Troligen resultatet av det hejdlösa blandandet av ett dricksglas rödvin från en bag-in-box som öppnades för två veckor sedan, två Falcon Bayerskt 2,8% och ett litet glas maltwhisky från Islay. Living la vida Loca!
Bläddrar i vilket fall igenom gepe och den enda artikeln jag egentligen stannar ordentligt vid är den om kollektivtrafiken genom Göteborgs centrum [artikel, grafik]. Som vanligt är det en tämligen kort artikel (djupare analys är inte något för gepe) om lite halvlöst planerande som den härdade medborgaren förstår antagligen kommer att vara långt ifrån den slutliga produkten när förslagen malts några ytterligare varv genom politikens Kafka-korridorer, stött på patrull hos olika särintressen, folket i Lindome och Askim, nimbyister, bilister, människor som tycker att alla pengar måste spenderas på cykelbroar och sedan slutligen krockat med verkligheten.

Spårtrafik finns som bekant på idéstadiet längst med nya södra älvstranden – som kommer att bli aktuellt om tusen år när ett antal andra problem och frågor lösts – och för Norra älvstranden och upp mot Backa – som vi vet aldrig kommer att bli av. Bland kommentarerna till artikeln skriks det som väntat om tunnelbana – personer som jag tycker kan ta och betala kostnaden för en central tunnebanelinje, får se om det är så sugna efter att någon förklarat vad det kostar att göra tunnlar i blålera och älvsediment. Skall påpeka att jag inte är mot tanken att gräva ner några sträckor, men det är inte en så enkel universallösning som vissa tycks tro.

Johanna i Brunnsparken skådar ner på stressade resenärer morgon, middag, kväll och natt

Det lite mera innovativa inslaget är inte direkt någon nyhet – gepe har redan tidigare skrivit om det (tro inte att det går att leta reda på artikeln med gepes sökmotor) – utan handlar om att göra om nya allén till något av en bussgata (som är det staden får satsa på när ingen politiker har intresse av att driva igenom fler och bättre spår. Långa köer av överfulla eller tomma bussar blir följden). På ett plan känns det som en god tanke att slippa behöva ta sig via Brunnsparken varje gång man skall någonstans överhuvudtaget. Samtidigt som jag intellektuellt tycker det låter som en bra idé är det något i bakhuvudet som säger nej; en buss som inte går via Brunnsparken, hur skall jag då kunna byta? Som en hyfsat van kollektivåkare styrs åkandet automatiskt mot Brunnsparken för att byta till en bekant linje så fort jag är utanför bekanta farleder. Att åka kollektivt utan att passera Brunnsparken är nog lite för mycket av ett äventyr för mig. Måste vara brott mot någon naturlag, mina gener (de där som förklarar allt) protesterar!

Samråd om nya Backaplan

Det tog lite emot på grund av det göteborgska vårvädret men kvart i bestämde jag mig i alla fall för att cykla ner till Älvrummet för samrådet kring nya Backaplan.
Det hölls ett kortfattat föredrag där huvuddragen i den detaljerade översiktsplanen presenterades. Kanske inte så mycket nytt för de personer likt jag som ögnat igenom dokumenten och uställningen som finns där nere på Älvrummet men i alla fall. Tycker dock att jag fick lite bättre överblick över hur de tänker. Utbyggnaden kommer att ske stegvis och till en början är det bara området Östra Kvillebäcken och därefter den gamla kassaskåpsfabiken som berörs. Flera av de befintliga affärerna nära Hjalmar Brantingplatsen (”Knutpunkt Hjalmar” eller vad det nu var det kallades nuförtiden) kommer att bestå tills vidare. Kanske inte mina favoritbyggnader i hela världen men samtidigt är det nog bra att låta lite av det gamla bestå, vilket kan underlätta förvandlingen.

Efteråt öppnades det upp för frågor. Svaren var ofta tämligen luddiga, då många av frågorna ännu inte är bestämda eller faller bortom stadsbyggnadskontorets ansvarsområde. Någon frågade förstås om hyresnivåerna och svaret var att det inte var något som staden kunde styra, men det var samtidigt intressant att höra att sju bolag är inblandade i Östra Kvillebäcken med både hyres- och bostadsrätter. Öppnar upp för möjligheten att det inte blir ett mono-område.

Sedan var det givetvis någon som skrek efter mer grönska och öppna ytor. Jag hade god lust att replikera med att uppmuntra honom att flytta till Biskopsgården om det var så viktigt för honom och lämna centrala staden ifred. Tanken är trots allt att detta skall bli ett område i centrala staden, men vissa ger aldrig upp tanken på de menlösa gräsmattorna som vägen mot en ljusare morgondag.
Jag lyfte själv frågan om huruvida det skulle bli någon spårväg. Förstås fick jag inget rakt svar, vilket jag inte heller väntade mig. Detta var något som inte riktigt var bestämt och nog ligger på Göteborgs Spårvägars bord. Det är förstås dyrt att lägga spår fick jag höra men jag ville också påpeka att det är billigare (i alla fall samhällsekonomiskt) att lägga in det nu än senare och att det var hög tid att försöka ge lite vettig kollektivtrafik till Backadalen. Sedan tycker de också att spårvägar är mer barriärskapande än en bussgata – måhända dags för spårvägarna att börja tänka på upphöjt spår. Lite som Chicago skulle jag tycka vara häftigt.

Frågan om antalet parkeringsplatser nämndes. Roligt att höra att de höll staden innanför kanalen som något slags riktmärke i detta avseende med runt 0,5 platser per lägenhet. Bostadsbolagen ville förstås ha mer, vi vet ju alla hur deras framtida kunder älskar stora, öde och blåsiga parkeringsplatser.

Älvrummet till slut

Efter en lång tid av förhalningar gick jag till slut in och kikade i Älvrummet – den temporära byggnad som står vid Lilla Bommen och skall ge invånare i Götelaborg en möjlighet att beskåda och kommentera utvecklingen i den förtätade staden.
Framförallt var det intressant eftersom det från och med idag tillkommigt ytterligare information om det nya Backaplan och området kring Kvillebäcken – inte minst intressant för mig då det berör utsikten från mitt fönster… (men vad in i h-vete, ser att det snöar igen).

Har inte riktigt haft tid eller ork att sätta mig ner och ordentligt läsa igenom planförslaget ännu (saknar skrivare och läsa på en gammal skärm utan möjlighet att anteckna och dra pilar är så tröttsamt), men att gå runt i älvrummet gav mig lite tid och lust (bios politikos har haft lite mer energi).
Istället för att läsa igenom en massa text tog jag och gick bort till de frigolitbitar som skall föreställa framtidens område i dagens så kallade Gazaremsa; Östra Kvillebäcken. Jag har faktiskt fortfarande inte blivit skeptisk och negativ. Förvisso har de inte vågar gå så långt som att använda sig av slutna kvarter, men de har ändock försökt att skapa kvarter med innergårdar och där jag står och försöker mäta avståndet mellan hus och deras höjder med mitt pekfinger genom att gå fram och tillbaka till mitt eget kvarter så går det inte att komma till någon annan slutsats att markanvändandet är relativt effektivt, inte minst i jämförelse med norra älvstranden och för att inte tala om mer traditionella miljonprogram – men det är långt kvar till en konkret produkt.

Jag är förstås lite orolig över vad byggjättarna kommer att göra med förslaget när de får sätta sina klor i det och döda alla impulser om den goda blandstaden; ”nä, det här går inte. Våra kunder kräver punkthus, monotoni och stora ytor med parkeringsplatser och gräsmattor för att känna sig trygga!” (se dock det förvånande positiva förslaget som yimby.se har hittat).

Såg i alla fall till min glädje i planförslaget att det förs en diskussion om att tillåta spårvagnar att rulla igenom det nya området norrut mot Backadalen med en pendelstation för tåg. Nu väntar jag bara på att någon sätter igång och lägger ner spårvagnsräls på den där öde boulevarden vid Norra Älvstranden.