Månad: september 2010

GAIS 2 – 1 BK Häcken

Efter först sex omgångar utan vinst är det med ett lättat hjärta jag sätter mig ner för att skriva en matchrapport. Samtidigt är det svårt att veta vad som skall sättas på bränt, som inte enbart känns som sockersöta plattityder; även om jag ser att det finns en hel del problem att ta tag i så är det svårt att kritisera så här mindre än ett dygn efteråt, då allt är täckt i ett rosa skimmer.


1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
10. J. Florén (61´T. Lycén), 29. Romarinho (89´A. Khalili), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson

GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.

När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.

Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort – jag är i det häradet själv – men i jämförelse med Anderssons 191cm så…). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.

Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.

Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.

Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset – helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.

Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; ” de hör inte vad du säger!”. Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.

Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.

Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 – 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.

Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.

GAIS 1 – 1 Halmstads BK

Nu sitter man där igen och försöker tvinga ur sig en matchrapport som kan innehålla föga annat en besvikelse och frustration; ett föga tacksamt eller lustgivande arbete, som trots allt tar en del tid. Nåväl, upp i sadeln igen! Efter lite mellansnack med signaturen Kalle i kommentarerna till den senaste matchen angående priset för oss exilare, så nöjde jag mig att beställa matchen på nätet. En tjuga billigare och dessutom finns det ingen anledning att se matchen framför soffan; det går ändå inte att luta sig tillbaka och njuta av en GAIS-matchn.

Inför matchen antecknar jag följande: Det finns egentligen gräns för hur viktig denna match är. Att kalla det en sexpoängsmatch är nästan att ta i i underkant. HBK har inför matchen varit helt värdelösa på bortaplan. På elva matcher har de endast en vinst – mot AIK, vilket inte GAIS mäktade med – och en oavgjort match – lite oväntat mot MFF. Kan inte GAIS vinna denna match finns det inga matcher GAIS kan vinna och laget har således inget att göra i allsvenskan överhuvudtaget.

Axén dillade inför matchen om ett rakare spel medan bortalagets tränare Jacobsson talade om GAIS på fasta situationer. någon myt som tycks drivas fram av de flesta tränare, som tydligen inte sett någon match med GAIS sedan Wanderson var i form – GAIS är helt urusla på fasta situationer, både offensivt och defensivt.

1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (87´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson;
10. J. Florén, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik (74´14. J. Lindberg);
21. J. Johansson (69´11. T. Lycén)

Startuppställningen innehöll för första gången Jimmy Tamandi. En värvning som jag ställde mig skeptisk till men ändå intressant. Tamandi gjorde ett positivt och stabilt intryck, speciellt i första halvlek. I övrigt innehöll laget inga speciella överraskningar. Joel Johansson fick chans från start på topp efter att Axén arbetat sig igenom alla tekniska yttrar. Halgrimur Jónasson fick återigen spela defensiv mittfältare, vilket han sköter hyfsat – även om han går lite väl bryskt fram och orsakar en del onödiga frisparkar.

Att Eyjolfúr Hédinsson fick rollen som tia i uppställningen är något som fick mycket kritik efteråt bland neggare men jag vidhåller att det var ett i flera avseenden bra beslut under vissa premisser. Även om hans teknik brister för rollen så har han en hög arbetskapacitet, är löpvillig, kämpar och fyller på. Detta fungerar enligt mig relativt bra i första halvlek. Däremot fungerar det inte i andra halvlek. Orsaken till detta har att göra med det som Axén talade om innan match. När GAIS spelar med ett rakare spel får vi ut det mesta av Eyos goda kvalitéer utan att hans brister blir allt för mycket av ett problem. När GAIS sedan går över till sitt sedvanliga nervösa bolltrillande (läs: bolltappande) efter halvtid blir det mer pinsamt. Att traska runt och dribbla lite hit och dit som prästens lilla kråka på mittplan är Romarinho med lämpad för (till vilken nytta kan man fråga sig).

Tillbaka till matchen i första halvlek: GAIS är onekligen bättre. Att vara bättre mot allsvenskans rimligen sämsta bortalag torde dock inte vara någon större bedrift. Bollinnehav på 62 procent, 6-3 i avslut, varav 2-1 på mål visar på en matchutveckling som speglar matchen. GAIS leder nämligen med 1-0. Målet tillommer i den tjugoförsta minuten genom att Kenneth Gustafsson slår en frispark långt ute till höger. Björn Andersson – återigen mittback – vinner i kampen i den kollektiva rusningen från vänster mot mitten och nickar in bollen i det högra hörnet. Detta sker efter att bisittaren Niklas Karlström talat illa om GAIS frisparkar och hörnor i flera minuter. Egentligen höller jag med, men det skadar ju inte att han fick svar på tal.

Vi går således in i halvtid med viss anledning till tillförsikt. Nej, stryk det. När GAIS gör en god halvlek under Alexander Axén kan vi vara rätt säkra på att det blir annat av i nästa halvlek. Efter sidbytet går GAIS ut som rädda kaniner och det tar inte långt tid att fatta att detta knappast kan bli någon seger (neggaren kafka frågade sig med rätta om tränaren gett spelarna valium i omklädningsrummet). Det tar nästan tio minuter innan GAIS på allvar ens kommer in på motståndarnas planhalva och den offensiva ansträngningen leder knappast till mer än att HBK får ett skott i stolpen i sitt därpå följande anfall.

I minut 60 står ser jag en av de mest patetiska filmningar jag sett denna säsong. Deras högerytter slänger sig hejdlöst tre meter från linjemannen i höjd med straffområdeslinjen och linjedomaren viftar ivrigt för frispark. Då är jag säker på att de skall få sitt ledningsmål, då det kombinerar dåligt sportmannaskap från motståndarnas sida, en felaktig domarinsats och en frispark från en ytterposition. Så blir ej fallet men det blir allt mer tydligt att kvitteringsmålet bara är en fråga om tid och nu börjar klockan gå extremt långsamt.

Av någon anledning tänker jag mer och mer på Kierdorf…

En del i sammanbrottet har att göra med motståndartränaren. Under första halvlek har de försökt slå bollar som hela tiden nickats bort av mittbacksduon Andersson och Fredrik Lundgren. HBK:s tränare noterar detta problem, gör ett byte och tar in Anselmo för att ta tag i frågan och löser på så sätt många av lagets anfallsproblem. jag upprepar: tränaren identifierar ett problem, kommer på en lösning och genomdriver lösningen. Kan ni tänka er att detta är möjligt?!

Kier… Axéns motdrag kommer i 69:e minuten. Joel Johansson – en djupledslöpande anfallare som inte lyckas prestera något framåt vid en ledning – ersätts av Tommy Lycén. En ersättare som som sedan, i minut 84, genom ett dåligt bollmottagande på mittplan efter resning (vad som måhända kan kallas en ”braslianare” efter år av att se Daniel Morais Reis och Romarinho ”hantera” bollen i slutminuterna vid uddamålsledning) som efter lite lagom studsande letar sig förbi bortre stolpen till 1-1.

GAIS tappar poäng och har inget att bjuda emot. När man tittar på GAIS i andra halvlek skulle man tro att det var Helsingborg borta mot Inter år 2000 eller slutminuterna mot Argentina 2002. Men nej, det är faktiskt HBK anno 2010, som trots denna borta-viktoria har en tolfteplats i allsvenskan. Det sägs emellanåt att HBK egentligen är exakt lika bra varje år och att det endast är de andra lagens kvalitéer som varierar. I så fall skulle allsvenskan 2010 vara en relativt bra årgång i svensk fotboll. Jag betvivlar starkt detta – HBK är dåliga, men GAIS är sämre.

GAIS på väg mot nya äventyr

Även om tabellen säger något annat så fastslår jag härmed att i min sinnevärld (och det finns anledningar att betvivla att det finns en existerande verklighet bortom mina sinnen) har GAIS åkt ur allsvenskan. Jag kommer att fortsätta att se matcherna (för så dum-lojal är jag) och fortsätta skriva matchanalyser (se föregående parantes). Anledningen är att nu inträder det lugn som endast en säkerställd degradering till skänka mitt fotbollsliv.

Kalmar FF 3 – 1 GAIS

Matchrapporten kommer snabbt denna gång. Jag har lite tid över, då brödet jag håller på att jäsa och ärligt talat så vill jag ha det överstökat. Inte värt att prokrastinera denna skit som jag kladdat ner på baksidan av en text med det upplyftande titlen Corporatist Environmentalism and Industrial Policy – The Swedish Pulp and Paper Industry and the 1969 Environment Protection Act. Det riktigt skrämmande att i ljuset av matchanteckningarna på baksidan, så framstår det närmast som intressant och roligt.

Innan match blir Axén intervjuad och beter så där lagom stressat och otrevligt. Försöker lassa över allt på de så kallade experterna som tippat att GAIS skall komma ut och det inte är någon press på laget och så vidare. Genom att poängtera att de/han inte är stressade förstärks bara just det intrycket för mig som tittare.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén (76´10. J. Florén), 29. Romarinho (71´18. A. Khalili), 27. M. Celik;
22. B. Andersson (71´21. J. Johansson)

Uppfattade inte direkt laguppställningen innan match som något direkt hoppingivande. Romarinho har inte lyckats visa mycket på alla de chanser som han fått och är en lyxlirare som näppeligen är lämplig för matcher då GAIS behöver jobba hårt för poäng (jag hoppas du stannade på bussen, Memma!). Vidare är han inte någon spelare som slår de smarta djupledsbollarna. I och med såväl Wandersons som Ayarnas frånvaro finns det inte mycket av kreatörer på mittfältet.

Björn Andersson får starta på topp igen och även om jag kan se viss potential i att ha en tung target framåt, som förhoppningsvis kan få igång ett fungerande samarbete med någon eller några av de offensivare mittfältarna så innebär det även en försvagning bakåt. Richard Ekunde och Fredrik Lundgren har sällan fungerat väl ihop. Hade det inte varit bättre att lyfta upp Lundgren på mittfältet?

Jag ser alltså mycket negativt på matchen redan från början när jag häller upp min folköl. Begrundar det vettiga att dricka alkohol i samband med sorgestunder som en GAIS-match anno 2010. Är detta måhända tecken på ett osunt förhållande till berusningsdrycker? ”Dricks av livsnjutare” står det på burken – jo, tjena!

Det tar inte så lång tid innan planerna går ur stå. I sjätte minuten rycker en Kalmarspelare förbi Eyjólfur Hédinsson till vänster och slår ett inlägg som nickas in till 1-0. GAIS-spelarna verkar mest stirra på bollen och det är nog kapten Lundgren som får ta på sig det största ansvaret. Det första av Lundgrens försvarsmisstag och även just nämnde Eyo lyckades med att slå bort mången boll till närmsta motståndare under matchens gång.

Vid denna tidpunkt kommer jag osökt att tänka på någon av Douglas Adams Liftarens guide till Galaxen-böcker som innehåller en blåvals inre monolog när denne faller ner från himlen mot en säker död. Jag väcks emellertid ur denna dvala genom att en bekant ramsa börjar eka över det som vanligt blåsa Fredrikskans; GGG, AAA, III, SSS – hata GAIS! Detta håller på i några minuter och återkommer gång och gång under matchen. Kan inte säga att det är besvarat från min sida, har väldigt svårt att alstra upp några känslor för KFF överhuvudtaget och jag förstår faktiskt inte riktigt hur man kan ta sig ton när man snart skall sitta på Guldfågeln Arena.

Nä, hög tid för matchens gåta: Vad är det som dribblar och springer men aldrig kommer till mål?

När man har kommit sådär halvvägs in i första halvlek så redogör kommentatorn för bollinnehavet som är 68 procent till hemmalagets favör. Hela spektaklet har helt enkelt många likheter med måndagens match mot de där andra laget i Göteborg. När GAIS skall få bollen så skall det spelas tiki-taka med träbenen. En av få som inte har träben – Asperger-Romarinho – upprätthåller samtidigt en central roll där han för det mesta joggar runt i sin egna lilla värld.

GAIS anfallsspel, när ett sådant förekommer, sker oftast genom långa bollar ut till Tommy Lycén som breddar brett och högt ute till höger. Det enda som vinns genom detta är att vi får några hörnor och frisparkar som Kenneth Gustafsson tyvärr tafflar bort. Tyvärr, säger jag, då jag är förhållandevis positivt till Kenneth i övrigt. Hans insatser vid fasta situationer lämnar emellertid en hel del övrigt att önska. Efter en tid ersätts han vid fasta situationer av Romarinho, som faktiskt är en förbättring.

En brist med att slå upp bollarna mot Lycén är att Björn Andersson blir i det närmaste helt överflödig i anfallsspelet. Att använda sig av honom däruppe kräver att man i första hand använder honom för det han klarar av; som en target med begränsad förmåga. Som spelet artar sig blir han i det närmast osynlig och dyker bara upp då och då för att illustrera hur begränsad hans bollteknik är.

Efter ungefär en halvtimma börjar hemmaspelarna tänka på halvtidsvilan coh GAIS får ihop en del halvchanser som givetvis i de flesta fall rinner ut till intet innan det hinner bli riktigt spännande. Som fotbollsmatch är den objektivt sett ingen vidare och jag kan tänka mig att de flesta neutrala åskådare (om det nu finns några sådana) är rätt glada när första halvlek är över. GAIS har givetvis noll avslut på mål och inte så värst mycket pekar på att GAIS skall kunna vända detta.

Det är emellertid inte kapten Lundgrens uppfattning när han blir intervjuad direkt efter att domaren blåst av. Uppenbart irriterad över att kommentatorn tråkar honom för hans roll idet insläppa målet bemöter han frågorna med en tokoptimism som jag har svårt att uppfatta som något annat än ironi snarare än självbedrägeri: – Vi har tagit över händelserna helt, kvitteringen hänger i luften. Vi har haft riktigt många farliga målchanser. En replik som lite senare följs av – sedan börjar jakten på vinstmålet! (neggaren Evelina skrev ner citaten, själv var jag för uppgiven för att lägga orden på minnet) En möjligt tolkning av detta är givetvis också att det är dold kritik av Axén och eventuellt också övriga spelare och ledare.

Direkt vid avspark skapar GAIS en nästanchans när Romarinho dribblar fram och passar Mervan Celik, som var tämligen osynlig i första halvlek då allt gick fram på högerkanten. Detta följs emellertid direkt av en handfull halvchanser mot GAIS-målet och matchens ordning är återställd. Endast Dime Jankulovski håller en viss spänning vid liv (spänning för Kalmar-anhängarna alltså) genom ett par jätteräddningar.

Att Dime gör bra insatser är av mindre betydelse i längden, då de flesta spelare mest halkar runt och tänker att deras agenter gör jobbet. Jobbet att skaffa dem nya kontrakt när GAIS ramlat ner i Superettan. Den professionella fotbollens logik är ju nämligen den att vid en degradering är det nästan ingen spelare som känns vid att de kan haft något med saken att göra (jämför här med Kalmar FF-bekantingen Kasse-Lasse Johansson).

Efter sextiofem minuter får man reda på att AIK tagit ledning mot BK Häcken och går upp på samma poäng som GAIS och några minuter senare så skjuter Kalmar FF in 2-0. Direkt i samband med omstart byts Andersson och Romarinho in för Aram Khalili och Joel Johansson och om detta skulle ha någon effekt är det i vilket fall för sent i detta läge.

Det hinner bli 3-0 innan Mervan Celik skjuter in 3-1 med matchens sista spark. Ett rätt snyggt mål men i det skedet har nog alla gett upp och Kalmar FF-spelarna har nästan börjat lunka ut till omklädningsrummet (de verkar ha mysigt där).

Den bittra sanningen är den att GAIS inte har i allsvenskan att göra. Nästa match är HBK borta och jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka skriva en matchrapport om den. I alla fall inte om det inte blir fråga om en hejdundrande vinst. Bara det att jag betalar för att se GAIS spela torde vara jämförbart med att betala inträde för att sitta av 90 minuter i Abu Ghraib-fängelset. Att sedan dessutom skriva hem om det är väl lite väl magstarkt. Måhända om jag sänder rapporten direkt till Amnesty…

Dyr skit

Då man råkar bo på fel sida av Sverige och läser en del i de så kallade rikstäckande morgontidningarna kan man emellanåt inte hjälpa att notera en del lokala Stockholmshändelser i bläddrandet. En sådan följetong i Svenska Dagbladet har varit avtalet mellan Stockholms läns landsting och Sodexo (av någon anledning har de tydligen släppt h:et), som bland annat levererar mat till sjukhusen.

Tidigare har det noterats att de industriellt producerade matlådorna undersökts och det visar sig att maten innehåller upp till 20 olika tillsatser och en del av de svarta lådorna som maten kommer i exploderat (och jag som trodde svarta lådor var designade för att tåla en hel del…). Jaja, tänkte jag – det är ju klart att det blir så när maten skall vara billig.

I dagens artikel, som jag av någon anledning börjar läsa (måhända trött på valreportage) så visar det sig dessutom att Sodexo har förvanskat en kundnöjdhetsundersökning för att slippa betala vite, det är tydligen så att enligt ”avtalet med Stockholms läns landsting ska Sodexo själva (sic!) utvärdera sjukhusmaten de levererar. Om inte 75 procent av patienterna är nöjda med maten kan sjukhusen begära vite, vilket flera sjukhus gjort.”

Onekligen en briljant blunder att låta företaget självt utvärdera om de uppfyller avtalet, ingen risk för jäv där inte! Men, men – maten blir ju billig och alla vet ju om att sjukhusmat av hävd är dålig, så är det ju när det skall vara billigt. Om intet annat så kom man la ihåg det från det att man gick i skolan och maten skulle kosta en femma eller något sådant per portion.

Sedan läser jag vidare och får reda på vad Landstinget betalar för denna billiga mat som produceras i en fabrik i Märsta – 74:43 kronor exklusive moms (som landstinget inte betalar). jag upprepar det igen 74:43 kronor för fabriksproducerad mat med mängder av tillsatser.

Nyligen kom restaurangportalen Gastrogates senaste undersökningen av lunchpriser i Sverige. Den visade att en snittlunch på restaurang i Stockholm kostar runt 77 kronor, vilket är högst i Sverige. Landsting är momsbefriade, och om priset ska jämföras med en vanlig restauranglunch skulle Sodexos matlådor alltså kosta 93 kronor styck.

Fantastiskt! Föreställ dig att du är chef för en avdelning med 20 patienter som behöver mat. Om man då tar och sänder ut en undersköterska till närmsta pizzeria, där denne köper 10 pizzor (en halv pizza räcker långt om man är sängliggande) och se till att få till bra med rivna morötter och sallad. lägg där till att undersköterskan släntrar in på mataffären och köper mjölk.

Jag snålar inte med mina patienter och köper en pizza som kostar 70 kronor (inklusive sallad men exklusive läsk). Tar man bort 12 procent moms och lägger till säg 300 spänn för undersköterskans lön och arbetsgivaravgifter samt mjölken så hamnar man på sådär 46 kronor per portion. Maten är rimligen godare, inte uppvärmd och innehåller säkert mindre tillsatser också. Det är inte bara jag som raljerar, enligt en tidigare artikel förekommer detta redan.

Jag har mycket svårt att se hur Sodexos industriella tillverkning inte skulle kunna konkurrera med ett ad hoc-inköp på pizzeria. Kontentan är att det inte spelar någon roll för sjukvårdens effektivitet att lämna över ansvaret på privata underleverantörer istället för att göra det inom den egna organisationen om ledningen är fullständigt dumma i huvudet. Man får nästan hoppas att några av dem är mutade för att man inte fullständigt skall tappa hoppet om människors förmåga att fatta rationella beslut.

Går man in på svd.se och söker på sodexo så finns det en hel del att läsa om denna föga tilltalande, dåligt uppvärmda och troligen direkt hälsovådliga soppa. Inte för att jag tar ställning men man kan la tycka att landstingsvalet borde bli ovanligt enkelt i Stockholms län i år…

DLS 2 – 1 GAIS

Det är länge sedan jag varit så onervös inför ett derby mot den lille satan. I våras tog jag tåget ner till Göteborg och anspänningen var enorm. Kanske inte minst för att tabellen då såg annorlunda ut än nu i höst – GAIS såg ut att vara det bättre laget. Resultatet blev en 0-0 match. Så nu var jag nästan inte nervös alls, då jag uppfattade förlusten som given på förhand.

Innan matchen utfrågas Alexander Axén om hur GAIS skall vinna. Svaret är på fasta situationer och genom omställningar. Pjät, tänker jag – GAIS och fasta situationer handlar om att släppa in mål, inte göra dem och med tanke på hur ovilliga laget är att springa på djupet låter omställningar näppeligen som något som kommer att fungera i realiteten.


1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson (86´10.J. Florén), 17. J. Mårtensson;
27. M. Celik (45´11. T. Lycén), 14. J. Lindberg, 23. E. Hédinsson (67´21. J. Johansson);
22. B. Andersson

Matchuppställningen som presenterades innan match i sviterna av Ayarnas olyckliga skada – var minst sagt märklig och det var tämligen uppenbart att det knappast kunde vara så som GAIS skulle spela, med ett centralt block av fyra mittbackar. Istället formerades laget snart som en relativt väntat 4-2-3-1 med Björn Andersson som topp. Mervan Celik fick – suprise, suprise – spela ytter istället, där han under första halvleks gång bytte med Eyjólfur Hédinsson vid något tillfälle. Onekligen en kampbetonad laguppställning som gav mig ett svagt hopp att vi i alla fall inte skulle bli förnedrande.

GAIS började helt OK och pressade bra över hela plan, vilket gjorde det svårt för motståndarna att få fram bollar till den snabbe djupledslöpare de hade på topp. Men jag undrade om och hur GAIS skulle orka med detta under någon längre tid, snart torde GAIS tappa i koncentrationer och bjuda på luckor mellan försvar och mittfält.

Framåt får GAIS nån eller annan halvchans i samband med några inlägg men det är tämligen tydligt att GAIS saknar ett fungerande anfallsspel. Speciellt tydligt är det i öppet spel, då laget har svårt att spela sig ur och framåt på mittplan. Dls kommer igång efter ungefär tolv minuter, då Mervan Celik tar i lite för kraftigt och ger motståndarna en frispark långt ute till höger i höljd med straffområdeslinjen. När jag skriver något snarlikt brukar det innebära att motståndarna gör mål. Icke så i detta fall, men nu följer ett par minuter som av hårt press där GAIS tillslut släpper in ett mål när ett inlägg från högerkanten kan språngnickas in av en motståndare; 1-0. Hemmalaget låter nämligen två-tre spelare löpa in i straffområdet, vilket försvårar för försvarsspelarna. Kanske något GAIS kunde testa istället för att dutta runt och ställa sig på rad med ryggen mot mål strax utanför staffområdet?

Efter målet är GAIS inte ens tvåa på bollen och blir helt enkelt utspelade. Mittfältet är förlorat och en ensam Björn Andersson kan inte göra mycket. Jonas Lundén har svåra problem på sin kant, Richard Ekunde blandar och ger, även om han är den enda spelare som har en hyfsad chans att följa med deras snabba anfallare. Endast Kenneth Gustafsson är något att hänga i julgranen och slår ett par hyfsade hörnor och frisparkar.

Jag trycker i mig några Coop chokladflarn, köpta som tröstmat, som jag sköljer ner med mitt svarta perkolator-kaffe och hoppas att matchen skall ta slut, för detta är bortom spänning. Under pausen byter jag om för att kunna gå ut och springa så fort matchen är över.

Inget pekar på att vis skall vända detta. Men i detta läge sker det ändock vissa ljusningar. Hemmalaget har nämligen börjat bli självsäkra och bekväma, bäst illustrerat av Stefan Rehns paddansikte från vilket ett par trötta grisögon avmätt stirrar ut över ännu en victoria. Tommy Lycén – GAIS svar på George Best (mer utanför plan…) – kommer in och en kombination av lathet och en viss arbetsmoral släpper in GAIS i matchen.

Från minut 50, då Björn Andersson fick ett gult kort när han gick hårt fram vid ett inläggsläge, och framåt började GAIS få ett visst grepp om spelet och skapade en del halvchanser. Den förlösande händelsen var Jonas Lindbergs frispark till vänster, fyrtio meter från mål, som Störst bäst och vackrast nickade åter ner vid målvaktens högra stolpe.

1-1 och nu tycktes GAIS för en tid ha tagit kommandot. i 68:e minuten byter Axén ut Eyo och släpper in Joel Johansson, drar ner Björn och drar ut Lindberg till vänster i en 4-4-2. Den lilla satan tycktes vara nedtryckt i brygga och GAIS börjar plötsligt skapa chanser, utan att få bollen i mål. Kommentatorerna börjar aningslöst snacka om att det nu är fördel GAIS och blablabla. Vad jag börjar tänka på är förra årets höstderby, då jag stod i slutet av matchen och bankade skallen mot ett stålräcke.

En tanke som givetvis får effekt i slutet av matchen, då den där killen på topp får en utmärkt boll, gör en utmärkt löpning och slår in 2-1 från en vinkel som en grönsvart spelare inte hade klarat ut. jag skriker ”Förbannade förlorare” och börjar banka lite på inredning och dörrar. Katterna springer nervöst fram och undrar om jag är sjuk. Sedan får de dessutom en tämligen billig straff, som Dime Jankulovski klistrar och räddar klubben från förnedring.

När matchklockan slår om från 89.59 till 90.00 tar jag på mig skorna och ger mig ut och joggar. Fem minuters tillägg betyder inget, då GAIS saknar lagmoral för att vinna matcher på tilläggstid (att släppa in mål på tilläggstid däremot). Nåt snack om att motstån… fiendens målvakt räddar Fredrik Lundgrens nick på mållinjen låter inte osannolikt och tämligen typiskt.

Istället för att uppleva den skiten och för att inte resignera stoppar jag in musik i öronen och springer ut i mörkret.

I come old friend from Hell tonight
Across the rotting sea
Nor the nails of the cross
Nor the blood of Christ
Can bring you help this eve

Den som gissar grupp och låt vinner noll derbypoäng och bottenstrid.

Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell – allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön – och därmed såväl Kanalhuset som hotellet – är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången ”århundrades kräftskiva” (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange… Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som ”ska in till stan” och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen – vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat – och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del III

Fortsättning från del I och del II.

Så stod jag slutligen vid platsen för mitt möte med ”den sura gubben från Hallstahammar.” Detta i en miljö strax norr om Hallstahammars centrum, som bättre stämde överens med min bild av småort. På ena sidan vägen ett bageri, utanför vilket ett par män i blåställ stod i kö, och på andra sidan vägen ett L-format hus med en tatuerare på framsidan och en pil mot baksidan som visade var rörmokaren höll hus.

Snart svängde det in en gammal bil från gatan och in på bakgården. Ut steg en äldre man i 70-årsåldern (77 skulle det senare visa sig) med ett par kassar. Det visade sig snart att den sura gubben var väldigt trevlig. Han bar om ursäkt för att han kom sent, men hans fru behövde visa varor och affärerna öppnade först klockan tio. Jag kikade på mitt armbandsur som vars visare pekade på 10.02. han behövde först lämna av varorna till sin fru, och vi traskade runt till L-husets längre framsida, där det fanns dörrar till några bostäder, och lämnade över varorna till sin fru.

När vi gjort detta gick vi bort mot bilen och han frågade om jag ville ha kaffe, vilket jag givetvis aldrig tackar nej till. Vid mig jakande svar så började han direkt traska mot rörmokeriet. Det visade sig snart att gubben ägde hela L-huset, vilket en gång i tiden bland annat innehållit en livsmedelsaffär (där tatueraren nu huserade) och även ett postkontor (där rörmokeriet nu befann sig).

Bakgrunden var tämligen intressant. Gubben jobbade på Bulten hela sitt liv, började vid 14 års ålder år 1947 och jobbade sedan på ekonomikontoret i alla år. År 1981 hoppade så hans ena son av skolan – något som sällan är vidare bra – men speciellt inte det året, då arbetslösheten var hög. Så såg han i tidningen att rörmokeriet gått i konkurs och på ett infall ringde han till kommunen (som ägde huset) och frågade om han fick hyra rörmokeriet, vilket han givetvis fick. Numera jobbade båda hans söner på rörmokeriet och han ägde som sagt huset.


Detta hus var alltså situerat i Hallstahammars gamla kärna och efter att ha sökt lite på internet så fann jag denna bild (ett vykort) över dåtidens downtown Hallstahammar. Efter att ha hört denna historia åkte vi så till arkivet, placerat i källaren till ett kontorshus som numera innehöll flera småföretag, efter att ha stått tomt i många år. Kontorshuset låg mitt emot en återvinningscentral som tydligen inte var vidare populärt, då över hundra långtradare dagligen kom in för att dumpa av metallskrot. Gubben sade lite skamset att han bidragit till detta genom att ha varit involverad i försäljningen (han visar sig vara involverad i flera fastighetsaffärer, men det verkar mest vara att en massa ansvar lämpats över honom än ett helt fritt val) som ledde fram till etableringen av Stena Recyclings fragmenteringsanläggning.

Så kommer vi ner i källaren och börjar bläddra lite. Kan direkt peka ut några roliga detaljer, som en arkivpost för en man med ett italienskt klingande namn som fått ett lån från företaget för att köpa en cykel. Gubben kan genast fylla i att denne man kom och sökte jobb men blev först nekat. Då bad han om att i alla fall få göra ett arbetsprov och gjorde en ljuskrona. Efter det anställdes han på stuts och bodde fortfarande i Hallstahammar, sådär femtio år senare. Efter ett litet tag märker jag att det är något som inte riktigt stämmer:

– Men det här är ju Hallstahammars bruks papper, säger jag.
– Ja, var det inte bruket du ville kolla på? svarar gubben.
– Nej, jag ville kolla på Bultens arkiv.
– Ja, det verkar ju vettigare – de tog in en massa italienare – men det arkivet har inte jag så mycket med att göra.

hade jag åkt till Hallstahammar helt i onödan? upplösning kommer i det fjärde och sista avsnittet!