Biskopsgården

Om gräddfiler

Efter att ha gottat mig en smula kring Sigtuna skolchefs Kent Edbergs självmål när han försökte försvara Riksinternatskolornas ställning gentemot ett för all del opportunt utspel av utbildningsminister Jan Björklund gick jag tillbaka och läste lite kommentarer.

Det var förstås det vanliga utbudet av rabiata utfall samt försvar av lite extra pengar till Riksinternatskolor då andra bara är ”avundsjuka” – ett ord som tycks användas för att försvara vad som för de flesta tycks vara orättvisor på ungefär samma sätt som främlingsfientliga använder sig av uttrycket ”politiskt korrekt”.

En kommentar tycket jag emellertid var intressant:

Den som färdas i en gräddfil inser aldrig detta, det är ju bara att flyta framåt utan störningar. Det  behövs en utanförstående iakttagare för att se gräddfilen. Sorgligt men sant.

Detta fick mig osökt att tänka på Janne Josefssons reportage ”På rätt sida älven” från 1987. I detta reportage så färdades reportern mellan rätt sida Göta älv (Hisingen) med femmans spårvagn till Örgyte och skildrade livet för ett antal barn på varje sida.

2008 gjorde han en uppföljning och undersökte hur det hade gått för dessa barn. För barnen i Biskopsgården hade de la gått lite si och så, bättre för en del och sämre för andra. För Örgrytebarnen hade de i alla fall till synes gått utmärkt. Till synes, då ingen av dem ville tala med Janne Josefsson. En genomgång av diverse arbetstitlar indikerade emellertid att de gått väldigt bra för dem.

Det kan förstås finnas flera anledningar till detta. Föräldrar och andra vuxna kan ha blivit upprörda och irriterade kring reportaget 1987 och kanske barnen kände sig utnyttjade av Janne Josefsson. Denne stridbare reporter rasade förstås som vanligt mot klassamhället och angrepp folk till höger och vänster men som kommer ihåg det gick aldrig några av dessa angrepp mot någon av barnen i Örgryte, som framställdes som välartade, harmoniska ungar i en välskött skolmiljö.

Så varför ville ingen från Örgryte tala om reportaget sådär tjugo år senare? Jag misstänker att det har lite att göra med den där gräddfilen som man inte ser när man befinner sig i den. De flesta av Örgrytebarnen från 1987 hade säkert fått arbeta hårt för de framgångar de uppnått 2008. I en sådan situation är det nog inte så trevligt att bli påmind av att, trots hårt arbete, så avgjorde framgången många gånger genom vilken sida älven man växte upp på. Osynliga dörrar stod på vid gavel för dessa som redan tidigt var stängda för andra barn i deras egen generation. Det är inte kul att höra att ens framgång i så pass hög grad är en produkt av ett klassamhälles privilegium (och i sammanhanget kanske vi även skall ta ett större perspektiv och beakta att Biskopsgården är en tämligen privilegierad uppväxtmiljö jämfört med många andra länder) och inte bara individens hårda arbete.

Annonser

Mellersta Biskopsgården

Följande inlägg publicerades tidigare under veckan på YimbyGBG.

SBK håller på att arbeta fram en detaljplan för att bebygga ett grönområde mellan Södra och Norra Biskopsgården. Förhoppningen är att bygga totalt 180 nya bostäder i småhus, inklusive 12 platser till kommunens tomtkö, ett gruppboende och en förskola (dagis vågar jag la inte skriva).

Grönområdet har troligen från början avsetts som en grön oas mellan de två miljonprogramsområderna men har istället uppfattats som en otrygg plats (”planområdets norra del utgörs av Sjumilaparken, ett närrekreationsområde […] synes dock ej nyttjas särskilt frekvent då igenväxning och bristande underhåll präglar anläggningarna”). Dessutom finns all stadsnära natur man kan tänkas behöva, och troligen mer än så, strax västerut i form av Svarte mosses naturområde.

Detaljplaneområdet omgivet av rött

Sedan tidigare finns strax norr om detaljplaneområdet radhusområdet Solvädersbyn (typiskt Sörgårdsidylls-namn), ett tillskott i området från tidigt 1990-tal som består av trästugor från en norsk OS-by. Övrig bebyggelse är lite mer grå om man säger så och består av skiv- samt lamellhus av den typ som får många svenskar att rysa av avsmak och vissa arkitekter att kurra av välbehag. SBK betecknar det som en mångfacetterad stadsdel med mängder av exempel på fin arkitektur i ett ståtlig landskap.

I dokumentet kan vi läsa att
”Biskopsgården ligger vidare inom bebyggelsekategori ”mellanstad”. För denna bebyggelsekategori anges strategier som; kompletteringsbygga, blanda, länka samman befintliga stadsdelar, i första hand bygga på redan ianspråktagen mark, bygga kollektivtrafiknära samt skapa goda möjligheter att cykla och gå.”

Det är främst utifrån det perspektivet som det planerade området bör bedömas. Mellanstad är en kategori hämtad från Göteborgs nya översiktsplan, vars ambitioner Yimby i stort stödjer. Tyvärr visar sig dock sällan detaljplanerna komma särskilt nära översiktsplanens visioner, även om vackra ord ofta förekommer i detaljplanehandlingarna är det ofta svårt att se hur dessa avspeglas i den verkliga planen.

Istället använder sig SBK av Orwellskt nyspråk för att i ord bekläda samma gamla vanliga planer. Det finns inga rimliga förutsättningar i dagsläget att förvänta sig innerstadsbebyggelse här ute i förorten. Det finns dock möjligheter att förbättra även här och vi får ta oss en närmare till vad Mellersta Biskopsstaden bidrar.

Norra delen av södra Biskopsgården 1960, det nya området skall byggas i skoget i bakgrunden

Att områderna Norra och Södra Biskopsgården är relativt separerade ifrån varandra är inget att förvånas över. Enklavskapande var del av efterkrigstidsplaneringens modus operandi där lämpligt stora förorter skulle omslutas av härliga, rogivande grönområden (lite som mentalsjukhus). På senare tid har dessa gröna områden dock ifrågasatts allt mer.

I bostadsområderna norr och söder om detaljplaneområdet finns det idag mestadels hyresrätter (att blanda upplåtelseformer är den förenklade form av blandstadsbegreppet som passar byggnadsnämnden) och trefjärdedelar av bostäderna är tre rum och kök eller mindre. Genom att komplettera bebyggelsen med andra bostadsformer och större bostäder samt nya sådana i ett miljonprogramsområde diversifieras området (undrar dock om nämnda Solvädersbyn tagits med i detta).

Illustration över den tänkta bebyggelsen

Det finns dock inga planer på några andra verksamheter utöver en förskola, som dock verkar ha fördelen att den inte göms bort långt ifrån bostäderna inne i någon snårskog utan pepparkakshus. Det är troligen för mycket begärt att få in något annat som det ser ut nu med relativt nära tillgång till såväl Friskvärders- samt Vårvärderstorget inom rimligt avstånd.

En fördel som verkligen är värd att trycka på är närheten till kollektivtrafik i form av spårvagnshållplats. Annars brukar nya småhusområden hamna på platser där det i realiteten inte finns något underlag för en fungerande kollektivtrafik inom gångavstånd (diversifiering av miljonprogram har ibland inneburit att villaenklaver slängts ut i en skog en bit bort. Det ger ökad blandning i stadsdelsnämndens statistik men inte i realiteten).

För att småhusägare skall ställa bilen krävs lite mer än en busslinje som går en gång i halvtimmen vid en hållplats en kilometer bort. Vad som dock kan diskuteras ytterligare är vägarna. Biskopsgården karaktäriseras av trafikseparerade, uppbrutna vägnät i en hierarkisk ordning. På ett sätt förklarar sig planen innebära ett avstamp från denna trafiklösningsparadigm:

Goda mötesplatser: Planstrukturen underbygger stråk som bidrar till möten vid rörelse genom området. Hållplats, boendegator och naturstigar underlättar att människor möts och lär känna varandra. Goda mötesplatser ska skapas nära livliga stråk och ges olika karaktär. Bekanta ansikten i grannskapet skapar förutsättningar för ett tryggt och säkert boende.

Blandning av trafikslag för ökad trygghet: Boendegatorna utformas för flera trafikslag som lågfartsgator. Nybebyggelsens bostadsentréer vänder sig mot gatorna där angöring och parkering finns för bilar.”

Den blandade trafiken i det nya området

Det tycks dock existera en viss dissonans med den faktiska planen:

”Planområdet angörs via Blåsvädersgatan genom södra Biskopsgården. Blåsvädersgatan utgår från Väderlekstorget där det sedan är nära till de större genomfartsgatorna Hjalmar Brantingsgatan och Yrvädersgatan. Biskopsgården har ett trafikseparerat uppbrutet gatunät. Huvuddelen av stadsdelen byggdes under en stadsbyggnadsperiod då vägar och gator planerades med god standard och i vissa avseenden med överstandard. På Sommarvädersgatan och Blåsvädersgatan uppgår trafikmängden till 10 900 respektive 1 000 fordon per årsmedeldygn. Skyltad hastighet är 50 km/m och mängden tung trafik uppskattas till 4% respektive 2%.”

Nu finns det en gata norrut mot Norra Biskopsgården och Friskvädersgången; Byvädersgången. Även om det är den gång som området och dess väg ansluter till i norr nämns gatan aldrig med namn i dokumenten. Från början trodde jag att intuitivt att boende i det nya området skulle kunna välja att åka norrut istället för söderut på Blåsvädersgatan. Nu har jag blivit lite mer osäker. Skall denna alternativa rutt på något sätt spärras av eller är SBK helt blind för det alternativet?

Biskopsgården är som ett utslag av modern trafikplanering ett typexempel på långa omvägar på separerade vägar för att komma en kort väg. Nedanför slänten, vid spårvagnshållplatsen, behöver de boende i det sista punkthuset på Höstvädersgatan, som vill åka norrut på Sommarvädergatan först åka en omväg på över en och en halv kilometer för ett fågelavstånd som är en tiondel av detta.

Kan boenden i mellersta Biskopsgården inte ta vägen norrut behöver de köra 2,5 km istället för 600 meter om de vill norrut på Sommarvädersgatan. Dessutom vänder sig husen (som det står om i det första citatet ovan) inte mot något annat än de återvändsgränder som skapas utifrån den nya angörningsgatan i mitten. Allt tycks alltså i realiteten vara precis som förut.

Jag begär inte mycket i detta avseende, men nog hade det inte skadat med några små tappra försök till silning genom området och mindre återvändsgränder. Med en, två eller till och med tre gator norrut samt någon extra söderut skulle trafiken spridas jämnare i området och bilarna skulle inte behöva köra långa omvägar.

En annan käpphäst jag har mot modern stadsbyggnad är dess statistiska perspektiv; när väl området är byggt och de lyckliga familjerna har flyttat in är området implicit färdigt. I dokumenten finns inga tankar på framtida utbyggnader eller förändringar i området.

Jag begär och förväntar mig inte några väl utarbetade planer utan bara tankar på hur området skulle kunna förändras i framtiden om ett behov och önskemål skulle uppstå (Tage William-Olsson tänkte sig nog inte att någon skulle bebygga Sjumilaparken). Istället är det tydligen enklare att låsa in sig i återvändsgränder.

Återbesök på Örebrogatan

Örebrogatan dagen innan nyårsafton

För ett halvår sedan började jag en oregelbunden serie om nybyggen i Göteborg, nu i totalt sex delar. Det första av dessa inlägg var om Örebrogatan på Hisingen där bygget redan var i full gång. Tre punkthus uppfördes strax nordöst om korsningen Långströmsgatan/Hjalmar Brantingsleden.

Nu är husen sedan en tid klara och folk torde ha flyttat in för några månader sedan i 96 nya, fräscha hyreslägenheter. Lite som ett infall cyklade jag förbi häromdagen och gjorde en okulär besiktning. Jag kan inte säga att det jag såg föll mig i smaken och jag återvände därför igen dagen efter, denna gång med kameran i högsta hugg.

Kommunens felaktiga karta

Det visade sig nämligen att den vision jag fått av platsen genom Göteborgs kommuns hemsida inte fullt ut stämde ihop med verkligheten. Delvis beror detta på att detaljplanen ej står att finna och den enkla beskrivning och direkt felaktiga kartan över området -som fortfarande igger kvar på goteborg.se – helt klart var inaktuell redan från början. Denna bild hade tidigare gett mig en del vanföreställningar, främst att bollplan skulle bevaras inom området. Det skulle snart visa sig uppenbart att så inte är fallet och i jakten på kompletterande information hittade jag en mer sanningsenlig skiss på byggherrens hemsida. Se nedan:

Byggherrens korrekta karta

Nu har jag nog svamlat på länge nog för att hälften av er läsare ska ha tröttnat och slutat läsa.* Först har vi en bild från motet och vi ser de tre peppar- och saltströarna på lite håll. Framför dem ett rejält bullerplank i trä med en del glaspartier. Det går även att skymta (klicka på bilden för större bild) taket på en cykelparkering för pendlare, som fanns där innan bygget. Där bakom finns det en mindre öppning in i området och bort mot Lundby egnahem.

Örebrogatan från distans

Väl inne på området kan man inte låta bli att övervälmas av alla de små militärgröna träbodar som täcker stora delar av området. Jag tycker mig ana dessa på byggherrens karta men uppifrån sett ser de inte ut att ta upp så mycket plats. Från markplan är de dock tämligen iögonfallande och tar upp en massa plats, i alla fall visuellt. De flesta av dem tycks innehålla lägenhetsförråd, någon tvättstuga och någon för sopor. De två senare funktionerna kan jag la ha en viss förståelse för men i övrigt känns lösningen mycket, mycket märklig. Vet inte om det handlar om ekonomi, bygglov eller vad men nog skulle det finns bättre sätt att ge hyresrätter förråd på än att täcka halva gården med små friggebodar?

Militär mobförråd? Notera den snygga cykeln!

Vi rör oss vidare till nästa bild och myten om Hus i park. I den övergripande informationen jag lyckades få tag på i juni så var det meningen att den befintliga parken i mesta möjliga mån skulle bevaras. Min invändning var redan då att det inte var frågan om någon park från första början utan en gräsmatta med några träd på (ack, dessa eufemismer!). Nedan kommer först en bild från Eniro som visar hur det såg ut innan.

Före nybygget, notera cykelparkering till vänster och växtlighet till höger

Och därefter följer en bild på den bevarade parken. Två halvvuxna träd. Punkt. Det var inte mycket att kalla park till att börja med och det blev inte mer sedan. För rättvisans skull bör dock påpekas att vintersäsongen har hindrar förvaltaren att färdigställa allt och på lite sikt kanske det kan se lite trevligare ut – i den mån som en gräsmatta i helvetet gör någon större skillnad.

Detta är tydligen en park

Förutom de friggebodarna är det som jag framförallt lägger märke till insynen i lägenheterna. Bilden nedan är ett milt exempel och på fönster ut mot parken. Det kändes faktiskt lite obekvämt bara att gå runt och kolla i området då jag snart kunde se exakt allt i lägenheter runt omkring mig. Det var pinsamt att plocka upp kameran och jag kände mig lite som en ful gubbe (utan eventuell upphetsning). Lägenheterna på bilden har som tur är sina rutor ut mot gräsmattan medan väldigt många är lätta att se in i.

Om nu jag tyckte det var jobbigt så kan jag bara föreställa mig hur pinsamt det är att bo där. Grå, kal cementvägg i bottenplan hade faktiskt varit att föredra framför denna ogenomtänkta lösning. Vad skall man ha sol för några timmar om dagen om man inte kan gå runt naken i sin lägenhet utan att anklagas för förargelseväckande beteende?!

Maximal insyn i Stasis nya lägenheter

Den främsta villfarelsen jag fick av kommunens felaktiga karta var att bollplanen skulle bestå. Ett radikalt och lite oväntat grepp tänkte jag. Nu blev motsvarande yta istället täckt av kanske framförallt röda små stugor. Men misströsta icke ni barn och unga som vill ut och röra på er innan middagen, förvaltaren har ställt i ordning en lekplats för er! Bortsett från gräsmattorna är detta en komplett bild av de rekreationsmöjligheter som finns inom området.

Gårdsidyll – mammorna kan sitta och röka och fika mellan ungarna trängs i sandlådan, befriade från den ineslutna gårdens helveten!

Nej, ärligt talat. När jag lite röd om kinderna av skam stoppar undan kameran och cyklar därifrån framstår plötsligt femtiotalsområdet på andra sidan Långströmsgatan, med sina öppna storgårdar, som ett mycket attraktivt alternativ. Detta område har näppeligen några kvalitéer från vare sig trädgårdsstad, grannskapsenhet eller kvartersstad. Jag propagerade för att ett sådant synligt och lättillgängligt läge (se hänvisning till space-syntax undersökning nedan) måhända kunde vara ett bra läge för en affär som riktar sig mot kunder utanför närområdet** eller kanske kontor ut mot motet och bostäder mot Örebrogatan. Kanske hade det varit för mycket begärt att faktiskt blanda funktioner – hyreslägenheter i ett halvcentral läge är trots allt i sig positivt – men nog kunde någon kommit på ett bättre öde för platsen än detta!


Bortsett alla brister så är ju i alla fall kommunikationerna bra så att de är lätt att ta sig där ifrån. Hur är det då med den lokala servicen? Jo, i tröstlös jakt efter detaljplanen så ramlade jag på en trevlig*** magisteruppsats från Blekinge Tekniska Högskola (vad är KTH mot BTH!?) – Tillgänglighet och offentliga rum – Torgbildning på Jättestensgatan – av Anna-Karin Jeppson, som själv bor i närheten. Även om jag inte håller med henne i allt**** så innehåller den flera intressanta foton och en utvärdering av det lilla 1950-talscentrum som ligger en bit bort med bland annat space-syntax analys av området (svårtillgängligt i staden, lättillgängligt från närområdet). Detta är relevant inte minst då det nya området vid Örebrogatan kan tänkas bättra på underlaget för dessa näringar och ger en bra överblick över platsen samt några förslag till förtätning kring Jättestensgatan värda att beakta. Inte minst då dessa bostäder skulle ha i princip alla Örebrogatans fördelar, få av dess nackdelar och dessutom bättre anknytning till brukbart grönområde.

* Min bättre hälft säger att jag skriver för långt och omständigt. Snuttifiera!
** Som vid Hjalmar Branting/Toredalsgatan österut eller som vid Björlandavägen mitt emot Tolereds kyrka norröver.
*** Kommer i skrivande stund på att faktumet att jag beskriver avhandlingen som trevlig måhända beror på att skribenten är kvinna. Hade det varit en man så kanske jag använt något en smula mindre diminutivt för att beskriva den.
**** Hon är lite mer förtjust i öppet och luftigt än jag är och baktalar dessutom Kvilletorget som otryggt. Jag uppmuntrar henne att komma ner hit och säga det ansikte mot ansikte så skall jag visa henne vad vi gör i Brämaregården mot såna som sprider osanningar om vårt torg, bitch! Nä, ärligt talat håller jag inte riktigt med henne om det, men upplevd säkerhet är subjektivt.

Apropå hus i park

Klicka på bilden för att se något överhuvudtaget
Efter att ha tagit fotografierna kring Högsbogatan och ändå hade med mig kameran tog jag några andra bilder. Som till exempel denna från Älvsborgsbron där Biskopsgårdens hus i park sticker upp över träden kring den sprickdal vari spår- och bilväg går fram. Framför denna modernistiska skapelse Färjenäs, platsen för Karl IX:s Göteborg (1603-1611).

Ja, jag är ingen vidare fotograf. Jag riktar, blundar och trycker.

Caldenby om Frölunda, eller i alla fall nästan

Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!
Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.
Norra Guldheden

Egentligen handlade föredraget inte så värst mycket om Frölunda. Snarare var föredraget i mångt och mycket fokuserad på Göteborgs stadsplanechef under perioden 1943-1953 Tage William-Olsson (även mannen bakom Slussen i Stocholm) som Caldenby forskat en hel del kring och som på många sätt var involverad i ett tidigt skede i Biskopsgården, Kortedala och Frölunda (i första hand Järnbrott) och hade ett stort inflytande över framförallt Guldhedens folkhemsfunkis.

Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev ”hus i park” – som det brukar uttryckas på yimby – som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg…). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.

Ebenezer Howards tre magneter som visade fördelar med stad, landsbygd och trädgårdstaden

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.

Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.

*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va’bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer – även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .

Den oproduktiva byggsektorn

Nybygge – Badvädersgatan, Biskopsgården
Har du någon gång gått förbi en byggarbetsplats och sett en massa byggarbetare som mest står och hänger? Förmodligen har du det.

Personligen har jag länge närt en egen idé om att byggsektorns höga kostnader går långt tillbaka. Under efterkrigstiden sattes svensk industri under en allt hårdare internationell prispress på sina varor. En konkurrenssituation som hela tiden tvingade fram effektiviseringar, inte allt för sällan på de anställdas bekostnad. Men byggsektorn utsattes aldrig riktigt för samma press; den vara som produceras är inte lika lätt att transportera. Förvisso genomfördes kraftiga rationaliseringar i byggandet av till exempel våra älskade miljonprogram men kostnaderna för konsumenten har rasat iväg. Idag går en tredjedel av våra inkomster åt att betala för vårt boende – om vi nu inte äger vårt eget hus.

Skall det verkligen vara så, eller blir vi lurade på något sätt? Det är lätt att sitta på sin kammare och klaga över att allt är så dyrt nuförtiden, men det är inte lätt att få tag i fakta alla gånger.

Igår hörde jag på på Sveriges radios P1:s program Vetandes värld en del fakta som bekräftade mina misstankar. Undersökningar gjorda bland annat på Chalmers visade att hälften av en byggarbetares arbetstid gick till annat än att faktiskt bygga. En mängd tid gick åt till att leta reda på materiel och annat. Vidare var planeringen av logistiken kring byggen undermåligt; ofta kom alla saker på en gång och ibland försent. Bygget av nya hus är oftast begränsat till arbetstiden mellan sju på morgonen till fyra på kvällen med följden att det blir trångt och bökigt när alla hantverkare skall in på en samma gång och trängas. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att det finns pengar att tjäna. Byggarbetare lever inte precis på svältlöner idag och med sociala avgifter blir hälften av lönekostnaderna en hel del pengar.

Hur skulle det varit om inte industrin lärt sig Just In Time vid det här laget? För vi kan ju alla gissa vem som får betala kostnaderna, och det är inte Skanskas, NCC:s eller JM:s ägare. Med denna konstant debatterade bostadsbrist, (eventuella) fastighetsbubbla och höga marknadshyror är det måhända viktigt att se över konkurrenssituationen i byggbranschen en smula.

2006 kom konkurrensverket ut med en rapport som pekade på behoven av just detta. Det visade sig att medan fyra bolag fullständigt dominerade byggandet och oftast byggde i egen regi utan upphandling, var kostnaden mycket lägre då upphandling eller förhandlingar faktiskt skedde. Det tycks som att det saknas incitament på svensk byggmarknad att på allvar ta tag i att förbättra produktiviteten. Kanske finns det möjligheter att minska kostnaderna på andra sätt än att anställa utländska byggarbetare för löner under kollektivavtal.

Som det är nu får vi det sämsta från två världar; hafsiga serieproducerade byggen som är svindyra.

We shall overcome

Ja, vi skall komma över bron då. Cykelbron debatteras igen på Gepe. Miljökommunalråd Kia Andreasson (mp) vill utmåla en cykelbro nära operan som en helande länk för att binda samman fastlandet med den gröna ön, aka västkustens Manhattan.

Det är något märkligt med lokala debatter. Jag har inte bott på så många platser, men i alla lokalblaskor har det alltid funnits nån enskild fråga som på något sätt alltid är aktuell. När jag bodde i Varberg stod det var och varannan dag om dubbelspåret som skulle dras genom staden eller öster om stadskärnan. Det skrevs argsinta insändare av både politiker och allmänhet med de mest skiftande perspektiv och argument, möten hölls och landsortsjournalisterna på hallands nyheter skrev spaltmeter efter spaltmeter. Snart tio år sedan jag flyttade därifrån, men fortfarande finns det inget dubbelspår. Kommer man hem till morsan och slår upp HN så är det dock inte omöjligt att där finns något nytt om spårdragningar.

Flyttade till Umeå och fick ett gratis exemplar av västerbottenskuriren i näven när jag skrev in mig på universitetet. Vad stod det om på framsidan med stora, svarta krigsrubriker? Ja, om en omdebatterad spårdragning förstås. Flyttade ifrån Umeå, men tåget som jag åkte därifrån med åkte då på samma spår som jag kom till staden på.

Nu läser man den enda tidningen i en storstadsregion med en dryg halv miljon invånare. Något av det viktigaste som pågår är en infekterad debatt om en gång- och cykelbro över Göta älv. En prioriterad fråga enligt vissa, medan Göta älvbron från 1939 håller på att rasa ihop. Enligt bedömare måste den vara ersatt senast 2020. Ett rätt konkret faktum, då nästan all kollektivtrafik mellan Hisingen och fastlandet går över den bron, tusentals människor i timmen. Men det hindrar tydligen inte politiker att fokusera all sin energi på just sin idé. Miljöpartiet är helt galna i cyklar. För en tid sedan irriterade jag mig över en grupp folkpartister och nu är det en miljöpartists tur.

Miljöpartisten skriver om den psykologiska spärr som finns mellan fastlandet och Hisingen och hur just en sådan skulle överbryggas med en gång- och cykelbro som skulle ge ökad närhet till Operan, Backateatern och Ostindiefararen Götheborg. Jo, men tjena! En ny bro femtio meter närmare! Det är fortfarande inte gångavstånd till Operan från Backadalen eller Biskopsgården. Projektet tros kosta nästan en halv miljard. Tidigare erfarenheter visar att offentliga projekt alltid kostar minst femtio procent mer i slutändan.

Det spelar ingen roll hur fin cykel- och gångbron är om det inte finns en bro för framförallt kollektivtrafiken mellan Göteborg och Hisingen. Det spelar ingen större roll för folk om det är lite lättare att traska över till operan om det tar evigheter att transportera sig till jobbet varje dag. Oavsett om transportmedlet är bil, cykel, apostlahästarna, buss, spårvagn eller kamel. Ett konkret vardagsproblem som sällan tycks beröra politiker med visioner. Påminner lite om den vurm som funnits för evenemangsstråket som jag gnällde på lite tidigare.

För övrigt gillar jag den psykologiska spärr och distans som finns mellan Hisingen och fastlandet, det tilltalar min vurm för underdogen i samhället. I alla fall nu när jag slipper bo i en betongförort (hycklare!).