Månad: april 2010

BK Häcken 0 – 2 GAIS

En av säsongens kortaste bortaresor går till mina gamla hemtrakter på den gröna ön, där man kan få stå på sköna gamla träläktare för en pizzakartong. Nåja, tydligen kom man inte in med pizzakartong i år och snart så skall träläktaren bort för framtidens material. Tyvärr kunde jag inte delta utan är fast här i Öst-Borås fram till derbyt.

Det klagades en del på gräsmattan från min sida i samband med förra matchen. Även gräset på Rambergsvallen såg fläckigt ut men gräset var i alla fall grön och inte i en sjuklig grågul nyans (jag är färgblind för övrigt) som på nya Gamla Ullevi (där det nya är att inte ha träläktare utan grå betong). Att gräset inte var perfekt var något som BK Häckens tränare beklagade sig över i paus men det var då verkligen inget som störde GAIS spel. Konstigt att bara ett lag hade svårt att spela bollen längst med marken!

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (86´28. J. Rundqvist);
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik;
11. T. Lycén (83´18. A. Khalili)

Det snackas emellanåt kring tanken på 4-6-0 i GAIS-kretsar, både från tränare och supportrars håll. Senast GAIS gjorde ett seriöst försök på ett sådant spelsystem var i samband med förra bortamatchen på Rambergsvallen. Resultatet från denna match var inte upplyftande och snart stod det klart att något liknande var på gång när Tommy Lycén startade på topp. Genom att Lycén egentligen är en ytter skapas på detta sätt en flexibel anfallslinje på fyra man, till skillnad när GAIS spelat med en mer tydlig target såsom Pär Ericsson, Björn Andersson, eller Aram Khalili, som gör det svårt för motståndarnas mittbackar att veta vem de skall markera. Lycén, som stod för en lysande insats, började ofta på sin naturliga position till höger och snett bakom sig fick han vulkankraften i en återfödd Eyjólfur Hédinsson som lite oväntat fick starta till höger även han medan Mervan Celik startade till vänster.

GAIS började utmärkt från första stund och skapade flera bra chanser under matchens första tjugo. Jag plitade ner många av dessa på papper men det skulle vara enahanda att räkna upp dem alla. Det skall endast konstatera att dessa involverade alla fyra offensiva spelare. Wanderson do Carmo var bra, precis som hela laget, men för en gångs skull stod han inte ut som den överlägset bästa spelaren; resten av laget höjde sig till hans nivå.

De första tjugo, tjugofem minuterna var GAIS överlägsna. Först därefter tycktes BK Häcken komma in i matchen och börja ge något motstånd överhuvudtaget, de skapar några chanser. Paulinho är deras Wanderson i denna dåliga matchinsats från deras sida, genom att han är den enda som skapar något. Under stora delar av matchen kommer han inte undan den närmast felfria Richard Ekunde som återigen spelar högerback och verkligen dominerar försvarsspelet på sin kant.

Grönsvart dominerar det öppna spelet men det är genom en fast situation som GAIS får sitt välförtjänta ledningsmål. Vi vinner en frispark långt ner på offensiv planhalva, nästan vid mittcirkeln, men med Wanderson spelar detta ingen roll – det är farlig nästan varje gång i vilket fall (tänk Calum Angus mål mot HBK förra säsongen). I straffområdet vinner Fredrik Lundgren nickduellen och får bollen mot mål där deras målvakt Källqvist står i vägen men stöter ut den till derbydödaren och, i denna match, Lukaz Chmajs arvtagare, Eyo, som trycker in 0-1 i mål.

4-6-0 som formation är något av en överdrift och det är kanske inte eventuella formationsförändringar som skall förklara den välförtjänta segern utan att laget som en helhet körde på samma spelidé och fullföljde ända in i kaklet med attityd och löpningar. GAIS stressade ett håglöst Häcken till många misstag (jämför matchen mot AIK). Genom att ge hundra procent i varje situation och jobba hårt vann laget många bollar. Genom att det även fanns spelare som täckte upp så reparerades många av misstagen omedelbart. Emellanåt på ett sådant sätt att misstagen snarare framstod som smarta spellösningar. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson var båda utmärkta på mittfältet och raderade ut Häckens anfallspel under stora delar av matchen. Tempot i spelet dikteras av makrillarna och på så sätt går passningarna bra mest hela tiden (jag tittar mycket på snooker just nu, där är det viktigt att komma in i ett bra tempo).

I andra halvlek fortsätter GAIS att dominera även om BK Häcken får till ett rakare spel och skapar en del farligheter. Men snart ligger Häcken ännu ett mål under och ser sällan ut att ha en susning till chans att hämta in någon ledning. 0-2 tillkommer genom att Wanderson, plötsligt långt nere till höger på egen planhalva, slår en lång passning längst mer marken till en Lycén som för med sig bollen och slår ett inlägg mot straffområdet där två grönsvarta spelare löper mot mål. Eyo är först av detta och med kraft flyger bollen i mål.

Det var länge sedan GAIS spelade så bra. Allsvenskan är så jämn att alla lag kan slå alla. Om laget klarade av att få upp motivation och vilja till varje match istället för varannan kan vi gå en tämligen behaglig säsong till mötes.

GAIS 2 – 2 Kalmar FF

Inför matchen relaterade jag den till två matcher från förra säsongen. Dels bortamatchen mot DIF och dels hemmamatchen mot KFF. I det förra fallet var det frågan om ett före detta storlag i en djup svacka och nedgång som genom att GAIS gav bort tre poäng fick den livlina som i slutändan räddade dem från en degradering de förtjänat. I det andra fallet var det en av de hemskaste poängförluster jag varit med om när GAIS tappade 2-0 till 2-2 på övertid.

1. D. Jankulovski;
28. J. Rundqvist, 4. H. Jónasson, 22. B. Andersson, 2. R. Ekunde;
11. T. Lycén (59´27. M. Celik), 17. J. Mårtensson (82´19. K. Pattersson), 23. E. Hédinsson,
18. A. Kahili (72´29. Romario)

De första tio minuterna av matchen fick jag inte se (däremot hann jag se lite på frågesportsprogrammet ”Vem vet mest?” där en av mina (fd?) läsare gick till final. Alltid Spitzekvalität på mina läsare som sagt). Hade beställd matchen av comhem men det visade att de tydligen tyckte jag skulle se Brommapojkarna mot Gefle istället. Efter ha resonerat med en kille på supporten i nästan en kvart fick jag emellertid in rätt match. De första jag får se är hur Kalmar nästan får straff. Ja, hade det varit Martin Ingvarsson som dömt matchen hade säkert varit staff, kanske till och med två.

GAIS kommer undan detta grymma öde men istället får jag lida igenom ett vedervärdigt spel som är en skam för allsvenskan. Grönsvart var det sämre laget men KFF var inte mycket bättre. Att det sedan är GAIS som tar ledningen är något minst sagt förvånande, speciellt med tanke på hur målet gick till. Tommy Lycén vinner boll högt upp på sin kant till höger, driver fram och slår ett inlägg mot straffområdet. Därinne befinner sig två backar runt en Aram Khalili, som tydligen lånats in för att göra precis det som Björn Andersson gjorde i rollen som anfallare. Maken till orörlig och osynlig anfallare får man leta efter. Kalmar FF har allt under kontroll och deras målvakt, Wastå, skall bara plocka ner bollen när han på ett närmast obeskrivligt sätt slänger in den i eget mål. Endast en kvart in i matchen har GAIS tagit ledningen på ett minst sagt orättvist och oförtjänt sätt.

Detta mål lyckas tyvärr inte lyfta GAIS utan KFF tar över än mer. Speciellt problematiskt blir det för den till förstauppställningen för första gången inkallade högerbacken Johan Rundqvist. Flera gånger gör denna felbeslut och springer iväg för att ge understöd med följden av att hans kant blir fri. Bättre att falla och lämna ytor på kanten framför sig än bakom sig som ytterback. Det hela blir inte bättre av att Kalmar överbelastar den sidan för att utnyttja hans orutin. Det är på just ett sådant läge som Kalmar kan spela ut till en spelare som sedan slår ett inlägg rakt framför mål som avslutas av en djupledslöpare och ger 1-1 i slutet av första halvlek.

Lycén var, som antytt ovan, bra framåt i matchen och vann också en del bollar med hög press men nog hade det inte skadat om han också försökt understödja och hjälpa debutanten lite mer. Detta problem upprepade sig i andra halvlek när Mervan Celik kom in. GAIS hade inte samma problem på sin andra kant. Richard Ekunde har varit en nödlösning som ytterback så många gånger nu att det nästan blivit hans ordinarie position. Tyvärr leder hans träben till att skapa nästan lika mycket oreda och problem som de faror han så elegant undanröjer.

I paus kan två skandaler konstateras. Först och främst gräsmattans skick. Nog för att det inte är något som gynnar någon av laget men det uppmuntrar inte till något bländande spel att ha en så dåligt skött plan i allsvenskan. Då det är osannolikt att det tjuvåkts med monstertruckar på nya gamla ullevi får man undra om det är gnagare av något slag som gjort denna gräsmatta till sitt hem (säkert fridlysta dessutom). Detta är givetvis ett resultat av att arenans ägare inte anser att en för hyresgästernas behov anpassad gräsmatta är något som ingår i hyresavtalet utan vill ha två miljoner extra för detta. Inte helt oväntat aviserar Axén mer cynisk fotboll i andra halvlek, då planen inte går att spela på på det sätt som GAIS vill spela fotboll (man undrar varför IFK klagar också).

Den andra skandalen kommer ut kommentatorn Lasse Granqvist mun när han direkt efter paus påpekar att det är omöjligt att köpa sig en dricka i paus på nya gamla ullevi och att servicen är under all kritik. Endast en kassa var öppen och han hann inte fram innan han var tvungen att återvända till sin plats på läktaren. Nu torde detta, för en gångs skull, inte vara GAIS fel utan är återigen något som hänger på Higab. GAIS tappar inga pengar på att alla inte hinner köpa något i paus. Det skadar emellertid GAIS och andra klubbar på arenan att servicen inte fungerar. Som ståplatspublik så är man van att bli behandlad som andra klassens kunder men kommentatorerna sitter på västra läktaren (såg det ut som), sidan för de barnfamiljer som GAIS säger är en viktig målgrupp. Att betala höga biljettpriser och sedan inte kunna köpa godis, korv och läsk är knappast något som bidrar till att göra en match på gamla Ullevi till ett prisvärt och problemfritt familjenöje. Men det är klart, bättre att strunta att ta tag i sådana problem och istället skylla dåliga publiksiffror helt på huliganer och andra faktorer som klubbar och arenabolag inte är skyldiga till.

Under andra halvlek blir GAIS faktiskt lite bättre. Eller bättre och bättre, det är knappast rätt ord. Mindre urusla kan vi kanske säga. Det hela verkar emellertid gå åt helvete när Dime Jankulovski orsakar en straff. En spelare kommer inlöpande i straffområdet och försöker komma runt en utrusande Dime som slänger sig på spelare istället för boll som redan är påväg att förlöpa över kortlinjen. Den före detta rosa pantern försöker förklara sig med att bollen just var påväg bort som en dåligt ursäkt för att han fällde spelaren istället. Straff är närmast i mildaste laget och kunde lika väl blivit en frilägesutvisning, i alla fall om Martin Ingvarsson dömt matchen. Turligt nog räddar Dime straffen som ärligt talat inte var så värst bra, nästan rakt på mål och Dime som slänger sig åt rätt håll.

Istället följer strax ett mål åt andra håller och istället tar GAIS oväntat ledning med 2-1. Givetvis är det den underbare och utmärkte Wanderson do Carmo (han är allt för bra för detta dåliga lag i denna urusla liga) som får bollen strax till vänster om straffområdets främre hörn, två grönsvarta spelare springer på djupet och ger ytor till Wander som drar bollen längst med straffområdeslinjen tills han får ett läge och skjuter i mål

Efter denna nesliga vändning från ett Kalmarperspektiv tar GAIS för en tid över matchen och får en del chanser att avgöra. Dessa chanser tas emellertid inte och istället blir det som vanligt 2-2 på tillägg när en kalmarit slår in en retur på nära håll.

För att återkoppla till detta inläggs första stycke blev det mer analogt med den senare matchen. Bittert men i sammanhanget kanske något vi skall vara glada över.

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från ”1984”) att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar ”KI:s unika campus”. Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som ”unikt stadslandskap”. Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

Halmstads BK 3 – 0 GAIS

En fram tills eftermiddagen trevlig söndag som givetvis måste förstöras, rivas sönder, av att GAIS spelar. Vädret här i Uppsala har varit rätt bra och när jag gjorde en sväng inne i småstadscentrum märkte man att det var ett typiskt sånt där väder där folk vill göra uteserverings-premiär, bara för att efter en tid märka att det är kallt när solen går i moln och söndagspromenadsmusklerna svalnat. Så ser det även ut att vara i Halmstad.

I motståndarlaget spelar ytterbacken Ryan Miller, som var nära att gå till GAIS. Gamla bekantskapen Per ”Texas” Johansson satt däremot på bänken. Hann läsa hans krönika i Offside på Ofvandahls konditori tidigare på dagen, men först läste jag givetvis reportaget med Wanderson.

Som av en lycklig slump får jag se matchen gratis, då det blivit något fel med ppv. Laddar upp med Bowmore, folköl och jordnötter och känner givetvis att denna gemytliga söndag inte kan sluta lyckligt. Känner lite på min onda handled som jag skadade lite i samband med den senaste matchen. Att misshandla soffkuddar, och dessutom skada sig själv i processen, är min våldsnivå; soffkuddshuligan.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén (77´28. J. Rundqvist), 4. H. Jonásson, 22. B. Andersson, 2. R. Ekunde (61´19. K. Pattersson);
11. T. Lycén, 17. J. Mårtensson, 23. E. Hédinsson, 27. M. Celik;
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson

Återigen har skador stört förberedelserna. Från föregående match startuppställning har kapten Lundgren och Ayarna fått lämna återbud. Turligt nog väljer Axén att köra med Ejyolfúr Hédinsson centralt på mittfältet; igen strandfotboll, med Romarinho på mittfältet, i badbollstaden således. Tyvärr blir skadeproblem något som tycks fortsätta, då båda ytterbackarna får utgå på grund av känningar under andra halvlek.

GAIS börjar första halvlek bäst. HBK verkar vilja anfalla men kommer aldrig riktigt fram och lämnar ytor till GAIS som framförallt Joel Johansson försöker, men misslyckas med, att utnyttja. Wanderson do Carmo är involverad i mycket framåt, inte i första hand genom sin teknik utan genom sin spelförståelse, sin känsliga fot – såväl i spel som vid fasta situationer.

Givetvis kan denna goda inställning betala sig. I slutet på första halvlek tilldöms HBK en horribelt billig straff. Det är bara att konstatera att domarnivån är det enda som kan tänkas vara sämre än spelet i allsvenska vårmatcher. Det är märkligt att allsvenska domare kan vara så dåliga. I ett land med lite korruption och ett förhållandevis välorganiserat föreningsliv tycker man spontant att allsvenskans starka sida borde vara domarna, som ju inte än så länge kan bli utlandsproffs på heltid.

Anselmo sätter bollen hårt mot stolpens insida och in. Om Dime Jankulovski flyttat stolparna innan match och gått ut en meter innan straffskytten, som de flesta målvakter får göra för allsvenska domare, rörde bollen hade han kanske haft en liten chans.

Apropå Per ”Texas” Johansson förresten, döpt efter den numera avlidna jazzmusikern, så störs tillvaron hela tiden av någon trumm-jam nedanför kommentatorn som tydligen anses vara gott supporterskap (Sebastian Arby kanske får för sig att hyra in en trummorkester för att skapa stämning – men nej, inte tror vi la att han vare ser matchen på teve och än mindre är på plats!).

Tidigt i andra halvlek byter Axén ut JJ för Aram Khalili, rimligen med uppfattningen och intentionen att nu skall GAIS börja pressa mot mål och behöver en stark huvudspelare snarare än en djupledslöpare. Av detta får vi emellertid inte se något. GAIS är ytterst blekt framåt. Wander försvinner helt ur matchen och ärligt talat hade det nog varit bättre om GAIS försökt spela mer längst med marken. Jonas Lundén går ut på grund av någon känning men jag hoppas egentligen att det beror på hans oförmåga att hinna med sin man. Det är allt för ofta Lundén som ger domaren Ingvarsson en ursäkt att ge Halmstad en frispark, då han inte hänger med och istället slänger sig efter motståndaren istället för den där bollen.

När det blev 1-0 var det orättvist sett till matchbilden. När 2-0 blir till genom ett snyggt men lite märkligt distanskott, som uppkommer genom en bjudning, av en i övrigt godkänd, Hallgrímur Jónasson, känns det inte längre orättvist. Att det är lite av en bjudning som leder till mål är dessutom helt följdriktigt. HBK kan tämligen enkelt kontrollera matchen utan att till synes behöva anstränga sig och utnyttjar de lägen de får till max. Om GAIS gjort likaledes i första halvlek hade vi måhända fått en liten annan utgång av denna match men det är samtidigt svårt att påstå att det är orättvist.

Sedan får de även 3-0 på övertid men om det finns det inte mycket att säga. Det gör vare sig från eller till och efter en vecka av att hålla tillbaka en viss tokoptimism är vi tillbaka på ruta ett som vanligt. Vi får se vilket skick det före detta (?) topplaget Kalmar FF är i nästa söndag.

När jag sedan går ut för att köpa filmjölk till måndagens frukost har det soliga vädret slagit om till spöregn. GAIS prestationer är onekligen analogt med aprilväder.

Tryggt bokköp

Beställde nyligen några böcker på internet. När jag skall betala med mitt kontokort får jag först ett antal felmeddelanden tills jag efter en tid får reda på att min bank infört något nytt system för visakort som gör att jag måste gå in på min internetbank och skaffa mig någon ”tjänst” (som emellertid inte tycks kosta något).

För att få denna tjänst måste jag givetvis hitta på ännu ett unikt lösenord på minst 8 tecken med både siffror och bokstäver, som om man inte har tillräckligt av sådana att försöka hålla i huvudet och inte skriva upp på en lapp i plånboken. Det ”intressanta” inslaget är emellertid att jag måste hitta på en hälsningsfras på mellan 10 till 30 tecken. Anledningen:

”Syftet med denna hälsningsfras är att du ska känna dig trygg när du anger ditt lösenord för att du vet att det är just din hälsningsfras som visas och som bara banken och du känner till.”

Efter att begrundat detta töntiga trygghetsskapande inslag så går jag tillbaka till sidan där jag tidigare, förgäves, försökt beställa böcker. Slår in nummer och cvc-kod som vanligt. Aldrig frågas det om någon Visa/MasterCard SecureCode, som det heter. Jag ser aldrig av någon hälsningsfras heller. Det här känns ju tryggt.

GAIS 2 -1 Gefle IF

Efter några dagar som i mitt internetliv framförallt präglats av den pågående stormen mot GAIS sätt att hantera publikfrågan var det så dags för faktisk fotboll igen. Protesterna märktes fortfarande i sin konkreta och planerade form genom att publiken matchen igenom höll inne sin sång. Tystnaden ekade emellanåt över nya Gamla Ullevi.

1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde
11. T. Lycén (55´21. J. Johansson), 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;
25. W. do Carmo;
18. A. Khalili (69´19. K. Pattersson)

Återigen skadebesvär i backlinjen som återigen medförde omdisponeringar i backlinjen där Richard Ekunde hamnade till vänster denna gång. Att den korte men följsamme Ekunde hamnade på kanten och två stora, nickstarka spelare i form av Fredrik Lundgren och Björn Andersson visade sig fungera bra. Gefles spel byggde i mångt och mycket på att spela upp bollar på deras target Dahlberg, ett spel som i stort sett reducerades under första halvlek. Eyos bortavaro har måhända något att göra med Eyjafjallajökull – nästan samma namn.

GAIS var komfortabelt det bättre laget under matchens inledning. i tjugoandra minuten kommer den närmast väntade ledningen. En högerhörna från Wanderson do Carmo dimper ner mitt i straffområdet där Lundgren nickar ner mot grönsvarta spelare nära straffpunkten. Detta leder till ett halvavslut som åker i retur ut till vänster där en omarkerad Lundgren bombar in 1-0 på kraft.

Efter målet gled matchen in ett vardagslunk som man kan tänka sig att många i publiken kände igen från sitt arbete tidigare på torsdagen. GAIS försvarade sin ledning, låg rätt i defensiven och i avståndet mellan försvar och mittfält där Johan Mårtensson och Reuben Ayarna gjorde fullgoda insatser och Gefle presterade i stort sett inget alls.

Inget alls fram tills dess att Jonatan Berg, (AIS-spelare på lån från någon annan klubb under 2006) la sig ner i en brottningsmatch med vår lagkapten. Domaren dömde med glädje frispark som den felfördelade själv valde att ta. resultatet blev mål på en utmärkt slagen frispark; ett fallande löv. Strax innan halvtid hade således Gefle en smula orättvist kvitterat till 1-1. Lundgren är märkbart arg och irriterad över att han tvingas svara på frågor från kommentatorn om vad han tycker om det i halvtid. En inställning som ger mig hopp för andra halvlek.

Ett långt inlägg från Tommy Lycén leder till ett bra avslut av Mervan Celik som Hugosson i motståndarmålet lycka få undan enbart för att lämna en enkel retur för Wanderon att putta in i nätmaskorna. 2-1 till GAIS och ordningen återställd.

Därefter råder det emellertid en del oordning i GAIS spel. Gefle börjar få sitt anfallsspel att fungera bättre och om det är orsaken eller följden av detta vet jag ej, men snart har avståndet mellan mittfält och försvar minskat så att GAIS får svårt att spela sig konstruktivt ur defensiva situationer. Bollen hamnar återigen hos Gefle som lyckas skapa en hel del tryck utan att prestera så hemskt mycket sett till avslut.

En helt acceptabel arbetsseger som knappast bjöd på något skönspel på en illa åtgången gräsmatta. Redan på söndag är det tid för nästa match borta i Halmstad. Om Wanderson kan fortsätta att spela sitt spel, och domaren inte ger försvarsspelare fria tyglar på hans diminutiva lekamen, kan vi med lite tur få en repris på förra säsongens avslutningsmatch.

Örebro SK 0 – 2 GAIS

Efter den dåliga insatsen mot Brommapojkarna hade knappast några förväntningar på denna match. Ett ÖSK som presterat väl förra året och nu vill vara med i toppen som motståndare och konstgräs, ett underlag som GAIS enligt uppgifter inte skall ha vunnit på sedan återkomsten till allsvenskan, tydde snarast på förlust. Men denna säsong har hittills varit något av en Silly Season där allt kan hända och få lags form håller sig längre än en match. Skulle GAIS kunna skärpa sig och utnyttja att motståndet saknade en nyckespelare, Nordin Gerzic, på grund av avstängning?

1. D. Jankulosvki;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
11. T. Lycén (86´18. A. Khalili), 17. J. Mårtensson (90´27. M. Celik), 6 R. Ayarna, 23. E. Hédinsson;
25. W. do Carmo (90´24. J. Pettersson;
21. J. Johansson

Inte oväntat är det Örebro som börjar bäst. Situationen är emellertid inte hopplös för GAIS. Genom att Johan Mårtensson återigen gjort Reuben Ayarna sällskap på innermittfältet har GAIS återfått en balans i laget som lämpar sig för ett lag i GAIS situation. Det är måhända långt ifrån det Barcelona som Axén påstås försöka efterlikna men det skulle snart visa sig att resultatet borta mot ÖSK avspeglade Barcas resultat borta mot Real Madrid…

Istället för att stå långt upp och lämna ytor bakom sig lyckades dessa båda herrar, som båda i mina ögon gjorde habila insatser, hålla ihop lagdelarna adekvat. ÖSK försökte däremot pressa högt med sitt offensivt formerade mittfält och stressade oftast bort innermittfältets möjligheter att starta GAIS anfallsspel. Denna höga press lämnade en del ytor bakom dem där Wanderson do Carmo fick möjligheter som han till en början inte lyckades förvalta, även om hans arbete underlättades en del när hans bevakare, gubben Kihlberg, fick gult kort efter att ha försökt introducera Wanderson för judons ädla konst.

GAIS svaga sida och ÖSK:s anfallsväg blev inte oväntat våran högersida. Tommy Lycén och Jonas Lundén stod för det svagare defensiva insatserna i vad som i övrigt är att betrakta som en jämngod arbetsinsats från lagets spelare. GAIS offensiv var också inte något att hurra över, då ÖSK:s press isolerade Wanderson kanske framförallt Joel Johansson. Eyjòlfur Hédinsson, som hade det lättare på sin kant, skötte sitt defensiva arbete men kunde sällan bidra med något i offensiven.

Med ett bollinnehav på sådär 35 procent var det inte konstigt att grönsvart fick sina chanser på fasta situationer. Wanderson blev neddragen långt ute till höger på offensiv planhalva. Kenneth Gustafsson slog in bollen i straffområdet från vilken den kom på retur i en båge rakt ut mot en helt ensamstående Wanderson 20 meter från mål som direkt drar till bollen som borrade sig in i nätet och även igenom målvakten Alvbåges händer.

Efter målet blir ÖSK lite nervösa och GAIS kan börja fånga upp och vinna bollar på mittplan. Spelet jämnar ut sig och i halvlekens återstående tio minuter är det en jämn batalj på Eyravallen.

I andra halvlek är det snart tillbaka till det normala när ÖSK med föga framgång försöker få till ett kvitteringsmål. GAIS fokuserar sig på att ligga rätt och arbeta med kontringar. Det är först under de sista tio minuterna av matchen som ÖSK kommer till chanser och då gör det detta med besked. Jag räknar det till att ÖSK, som vann skottstatistiken med nio mot fem, fick sex av dessa avslut under matchens sista tio. Makrillarna håller ledningen med hjälp av två utmärkta räddningar av Dime Jankulovski och en riktigt dålig miss från en hemmaspelare.

Istället är det GAIS som kan utnyttja en omställning. Efter sitt första mål för säsongen tycks Wanderson ha återfått lite självförtroende och är en konstant kreativ förmåga framåt. Vid första tilläggsminuten tar han emot en boll ute till vänster vid mittlinjen. Vänd mot offensiv planhalva lobbar han bollen över sig själv och den ÖSK-spelare som kommer upp i press. Löper fram på kanten med all yta i världen och kan snart se två grönsvarta spelare som rusar mot bortre straffområdet. En delikat långpass till målområdeslinjen avslutas distinkt av nyligen inbytte debutanten från Norge, Aram Khalili och GAIS har säkrat segern. Den först på Eyravallen sedan 2000 och, som sagt, den första på konstgräs sedan återkomsten till allsvenskan.

Kan vi förvänta oss något annat en brakförlust hemma mot Gefle nu?

Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

”Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. ”


Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.

Brommapojkarna 1 – 0 GAIS

Till en början tänkte jag nöja mig med att länka till förra årets misärresa till Grimsta IP. Sedan kom jag emellertid på bättre tankar. Genom att GAIS släppte in sitt obligatoriska mål efter 50 istället för 90 minuter har laget ökat sin uddamålsförlusteffektivitet med 80 procent, det måste ändå betraktas som ett fall framåt!

Förra gången åkte jag buss från Göteborg. Denna gång hade jag privatchaufför från Uppsala. En man som jag tidigare stött på som hastigast på O´Learys i samband med en GAIS-match förra året hörde av sig och erbjöd plats i hans bil. Det skall verkligen sägas att det här med bloggande emellanåt har sina positivt överraskande fördelar. Jag kanske inte har lika många läsare som blondinbella men det är fråga om spitzekvalität!


1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
11. T. Lycén (59´19. K. Pattersson), 6. R. Ayarna, 29. Romarinho (59´29. M. Celik), 23. E. Hédinsson (73´22. B. Andersson);
25. W. do Carmo;
21. J. Johansson

Då jag inte hade möjlighet eller någon vidare lust att föra anteckningar så kommer denna matchrapport i första hand kretsa kring allmänt gnäll och negg kring laguppställning och spelare.

Någon dag innan match konstaterade Leman i en sammanfattning av mars månad att ”bara en idiot skulle flytta på Johan Mårtensson/Reuben Ayarna centralt.” Nu är det en sådan lösning som jag får se starta matchen. Genom att att gå att tala med rimligtvis den enda människan som lyssnar på sportradion samtidigt som han står och antecknar under en match (från mitt perspektiv enbart positiva och hedervärda egenskaper) så fick jag i halvtid veta att Mårtensson hade fått avstå start i sista minuten. Med skador som förevändning kan Axén i och med detta i stort sett gå tillbaka till den standfotbollsuppställning som förnedrades på Listerlandet för två omgångar sedan. Det såg väldigt bra ut i 2-3 minuter i början av matchen då det fanns ork och vilja att pressa över hela plan. Sedan började matchen på allvar och GAIS tappade greppet om matchen. Endast under de sista tjugo minuterna av andra halvlek var GAIS det bättre laget och tycktes nästan få kontroll över matchen.

Denna positiva avslutning på första halvlek överlevde givetvis inte pausvilan på ett lite kyligt Grimsta IP. Ja, för publiken i alla fall. Spelarna satt la väl uppvärmda inne i kaffestugan och mumsade på mazarin innan det var tid för ännu fyrtiofem minuters pyjamasparty på mittplan i sina kycklinggula tröjor.

Jag känner mig som en trasig skiva när jag återigen måste poängtera det olämpliga att spela med både Wanderson do Carmo och Romarinho samtidigt. Den senare saknar nästan helt defensiva kvalitéer. Detta lämnar över ett ansvar på Ayarna som denna inte mäktar av. Det är i min uppfattning så att Romarinho gör Ayarna dålig. Samtidigt medför samspelet med Wanderson att spelet på offensiv central yta blir onödigt plottrigt. Även om jag inte känner att jag sett och analyserad situationen tillräckligt så misstänker jag att Romarinho även gör Wanderson dåligt genom att denne söker samma ytor mellan försvar och mittfält som Wanderson vill åt. Möjligen underlättar detta för motståndarnas försvarsspel som kan flytta ner sitt innermittfält och radera dessa ytor på ett sätt som inte går när Wanderson får ytan själv och de måste täcka upp för två mer defensiva mittfältare som kan flytta på bakifrån.

Som jag ser det skulle Ejyolfúr Hédinsson gått in och tagit Mårtenssons plats på innermittfältet. I det stora hela har Eyo i och för sig skött sin roll som tvåvägsspelare på vänsterkanten väl under sina matcher där men jag uppfattar det ändå som att laget skulle få en mycket bättre balans. Med två innermittfältare med defensivt ansvar kan dessutom yttermittfältarna gå fram mer då det finns möjlighet för dessa två att täcka upp på kanterna utan att lämna ytan framför innerbackarna tomt och öde.

I matchen kunde detta fel vid många tillfällen observeras då Brommapojkarna kunde finna vägar för djupledsbollar som skar som en varm kniv genom smör fram till offensiva spelare i centrala positioner. När GAIS försökte så fram bollar centralt hamnade våra bollar i en överbefolkad zon där bollen förr eller senare tappades bort till motståndarna utan att för den sakens skull kommit i närheten av någon riktig farlighet.

Slutligen skall det givetvis efter en förlust likt denna påpekas dålig inställningen tycktes vara hos många spelare. Ett exempel som inte skall tas för att vara unikt var Tommy Lycéns insatts på högerkanten. Under en stor del av hans tid på plan så slickade han linjen, något som jag initialt tolkade som avsiktligt. Efter en tid glömde Brommapojkarna bort att han fanns där. Så gjorde även hans medspelare och efter en tid började jag misstänka att Lycén inte stod där som del av matchtaktiska skäl utan faktiskt gömde sig.

Det är svårt att sia om det är ledarstaben som inte klarar av att få sitt manskap att prestera eller om det är så att GAIS av tradition rekryterar spelare med en mentalitet som innebär att de bara ids med att prestera en fullgod insats varannan match och i första hand mot lag som anses vara lite bättre. Före matchen säger kapten Fredrik Lundgren att ”nu vet vi att vi kan spela så, har satt en ribba för oss själva” medan Axén efter matchen kan konstatera att aggressiviten från matchen mot AIK nu saknades och att stämningen i truppen efter förlusten ”är ruggigt dålig, och det ser jag ändå som positivt efter det som hände”. Mycket snack men det är inget som jag tror på längre. För att göra en parafras av en nyligen skriven kommentar av Blahonga, om dennes tröstlösa supporterskap, så kan vi konstatera att spelarnas inlärningskurva är lika lång, platt och meningslös som västgötaslätten.

Samtidigt verkar detta verkligen inte vara unikt för just GAIS in en allsvenska där en klubb kan vinna stort en match för att sedan bli överkörd i nästa. Det är närmast tragiskt att konstatera att det enda som egentligen krävs för att konkurrera om det allsvenska guldet inte bygger på talang i första hand utan att få tag i spelare som klarar av eller uppmuntra spelare till att klara av att prestera 25-26 gånger på ett år.

När matchen blåstes av såg jag en sammanbiten ordförande som från markplan tittade upp mot Grimsta IP:s skrangliga bortaläktare. Likt en fritidsledare förberedde han sig säkert för att börja lotsa hem en halvfull buss som dominerades av ferielediga skolungdomar med femtio mil hem till Göteborg. Tur att jag hade privatchaufför.

Påskresa genom ett funktionellt landskap

Åkte bil upp till Umeå på onsdagen. Då jag givetvis inte har något körkort satt jag mest och tittade på vad som susade förbi utanför fönstret. Det är tveksamt om det finns någon tidpunkt då Sverige är fulare än så här års. Det blir definitivt inte bättre att uppleva miljön från en bil på en Europaväg.

Efter en tid lämnade vi den nya motorvägen norr om Uppsala. En säkert stor infrastruktursatsning har gett en miljö som känns direkt hämtat från drömbild av framtiden daterat från 1950-talet. Säker bra och effektivt på många sätt men så sterilt och tråkigt. Speciellt större orter som man passerar är rena dystropierna. De mest inbjudande stadskärnorna eller trevligaste villastäderna är inte de som läggs vid eller råkar ut för en motorvägsdragning. Gråa betonghus omgärdade av slask och rondeller vad det mesta av vad man såg. Sundsvall så ut som inspelningsplatsen för Clockwork Orange från bilrutan.

Den enda ort som egentligen fick godkänt på sträckan Uppsala-Umeå var Härnösand. Även Iggesund var lite av ett plus. Iggesunds Bruks pampiga byggnad såg ut att och stod faktiskt över den malande trafiken på E4 Stannade till och fikade på ett kafé i Iggesund där det mesta var udda och gammalt, och hembakat. Lång ifrån industriproducerade miljöer som annars placeras ut längst med våra vägar, oftast som skokartonger. Jag kommer ofta på mig själva att mumla att ”form följer ju funktion”.