Forum för levande historia

Lärare och förintelsen

Hörde på radion om hur okunniga svenska lärare skulle vara om förintelsen. Med tanke på gårdagens gnäll om de utbildade men obildade kändes detta nästan som ett tidens tecken. Att detta är ett verk av Forum för Levande historia – som fått en hel del utrymme på denna blogg då de haft fräckheten att inte ge Svenska Dagbladet tolkningsföreträde i frågor kring förtrycket i Sovjet – blev det speciellt intressant. Här skall gnällas och neggas, tänkte jag.

Efter att nu har skummat igenom Anders Langes rapport om enkäten till lärarna måste jag säga att min bild delvis ändras. Det är sant att rapporten visar att kunskapen om detaljer kring förintelsen är lite si och så, men det är också en gediget genomförd undersökning om så mycket mer. Ja, det är i alla fall mitt intryck efter att ha hoppat runt och läst lite här och där. Kanske framför allt är det inte just och endast lärarnas kunskapsnivå som är i fokus:

”För Forum för levande historia är det glädjande att lärare generellt anser att undervisning om förintelsen är viktig. Mer än varannan lärare anser att denna undervisning är lika viktig som andra moment, 47,2 procent tycker att den är viktigare. Eleverna är motiverade till undervisning om Förintelsen, nästan 90 procent av respondenterna bedömer elevernas motivation som medelstark eller hög. Lärarna märker inte heller av någon större ”trötthet” inför frågorna hos eleverna. Det är också glädjande att fyra av fem lärare anser att undervisning om Förintelsen fungerar bättre än andra ämnen som ingång för att diskutera moraliska och etiska frågeställningar med elever. Detta stämmer väl överens med Forum för levande historias erfarenhet av arbetet med dessa frågor.”

Istället är det den här delen som media tycks koncentera sig på:

”Av de 5 081 lärare som svarade på enkätundersökningen var det endast två som svarade rätt på samtliga kunskapsfrågor. På frågan om andelen judiska barn som dödades under andra världskriget svarade endast 1 av 20 lärare rätt: att mer än 80 procent av alla judiska barn i Europa dödades. I en annan fråga fick lärarna svara på vilka läger som ”byggdes huvudsakligen för att mörda judar”. 95 procent identifierar korrekt Treblinka som ett utrotningsläger. Men oroväckande många lärare i historia svarar fel på några av de andra lägren. Exempelvis är det bara 61 procent som svarar rätt på det sovjetiska lägersystemet Gulag och bara en av tio känner till att Dachau inte var ett utrotningsläger för judar. Dessa resultat visar tydligt på behovet av fortsatta insatser för att utbilda och informera om Förintelsen, folkmord och andra brott mot mänskligheten.”
Jag kan förvisso hålla med att nivåerna på kunskaper är lite si och sådär och att lärare skall ha bättre kunskaper generellt än människor i allmänhet men även jag tyckte att frågorna var tämligen svåra och jag har ändå läst en hel del om förintelsen. Är det verkligen så viktigt att lärare kan hålla reda på exakt vilka läger som var koncentrationsläger och vilka som var förintelseläger? Att flera tycks blanda ihop Gulag är lite mer oroväckande.

Vad jag tyckte var mest beklämmande var dock detta:

”40 procent av lärarna som svarade på enkäten hävdar att de inte fått någon undervisning om Förintelsen under sin grundutbildning medan bara knappt 5 procent påstår sig haft mer än 10 timmars undervisning. Rapporten visar att det finns ett tydligt samband mellan mängden extra utbildning om Förintelsen, som lärarna skaffat sig efter studierna på lärarhögskolan, och deras kunskaper om ämnet. Utbildningen på lärarhögskolan tycks däremot inte ha nämnvärd inverkan på kunskaperna. Detta resultat är oroväckande: samtidigt som en stor andel bland lärarna rapporterar att de inte fått någon, alternativt mycket begränsad, utbildning om Förintelsen under sin studietid, förefaller den utbildning de fått ha en nästan omärkbar kunskapshöjande effekt.”

Det talas om utbildningsinsatser och brister på lärarhögskolan (nähä, vilken chock!). Samtidigt är det en sedan några år en utsliten klyscha att vi lever i ett kunskapssamhälle. Är det då inte inte allas och inte minst lärarnas – som ändå har den roll de har som kunskapsförmedlare – att konstant hålla sig uppdaterad och på eget bevåg skaffa sig kunskaper? Då vi beaktar att just levande historia i sin kampanj för ett antal år sedan delade ut en bok till alla skolelever som på ett bra sätt sammanfattade förintelsen torde la inte lärarna ha problem att hitta material till självstudier.

Tyckte det var kul att Lange använde sig av såväl Principal Components Analysis och en för mig okänd metod som kallas MCA, Multiple Classification Analysis, en multivariat analys som tillåter användande av såväl ordinala som nomiala data bland de oberoende variablerna. Jag är intresserad av statistiska metoder, men stöter man inte på dem i sitt arbete så är det inte precis lätt att följa med och lära sig mer genom dagstidningarna.

Jag utgår förstås från att detta tillägg är det som framförallt engagerar mina läsare!

Om detta bör det berättas

Det ges ut en hemsk mängd böcker. Trots att det knappt är mer än hundra och några år sedan gemene man och kvinna på landsbygden inte hade tillgång till mycket mer än den heliga skriften och kanske ett par böcker till dränks samma man eller kvinna nu – det vill säga om hon överhuvudtaget är intresserad – av mängder av böcker. Många är förstås då som nu fyllda av tvivelaktiga skrönor (Biblen som sagt…) så finns det en massa som jag känner att jag inte bara borde, utan framförallt vill läsa. Då är det bra med bokrecensioner som ger essensen i böckerna som man tyvärr inte hinner läsa.

Bomboffer i Dresden

Bläddrade igenom Svenska Dagbladets kultursidor som på måndagen innehöll två intressanta recensioner av sakprosa som jag lite känner att det skulle vara intressant att läsa, men antagligen inte kommer att få tid eller ork till. Först och främst, i och med att den recensionen fick störst bild, är det Jörg Friedrichs Branden, Tyskland under bombkriget 1940-45″ som med sina över 500 sidor lär vara en maffig bok och knappast lättsmält med sin berättelse om Tysklands alla bomboffer (trots min smutsiga last). Uppskattningsvis en halv miljon. Vad också är intressant är den kritik som författaren har fått. Kriget, slut sedan mer än 60 år, är fortfarande närvarande. För några veckor sedan försökte jag få lite perspektiv på forskarupproret mot Forum för Levande historia med flera andra exempel på hur historia än idag rör upp heta känslor.

I sammanhanget med forskarupproret har jag raljerat mot SvD:s ledarredaktion (som om de har en aning om mina angrepp) och jämfört dem med Pravdas dito. Därför tycker jag att det är roligt att recensenten Krister Walhbäck på kultursidorna smyger in ett inlägg i debatten i den andra recensionen av Kaa Enebergs ”Knuts ask och Kejsaren av Karelen” som handlar om individer i den autonoma sovjetrepubliken Karelen under mellankrigstiden gick ett förutsägbart öde till mötes. Ja, förutsäg bart för mig och (kanske) dig förstås. Okunskapen är stor. Wahlbäck skriver:

”Om detta bör det berättas, inte minst för att belysa hur självsäkra drömmare kan bli livsfarliga medlöpare till förbrytarregimer.”


Med detta åsyftar han förstås Forum för Levande Historias bok om förintelsen, ”Om detta må ni berätta”. Och det må vi verkligen, hur det skall gå till är uppenbarligen en större kontrovers när historiska händelsen väcker känslor även i lilla rationella och objektiva Sverige.

Lite perspektiv på forskarupproret

Den trogne läsaren vet att jag engagerat mig en del i och raljerat kring debatten om Forum för levande historias roll och forskarupproret mot statlig styrning av historieforskningen (börja här om du är intresserad).

Jag vill än en gång försöka se på frågan med lite distans och ta upp varför frågan om 1900-talets värsta händelser är viktiga att diskutera. För några dagar sedan (först idag publicerat på nätet) gav Under strecket i Svenska Dagbladet en längre artikel om hur förintelsen försatte efter kriget i Polen av Kazimiera Ingdahl med anledning av en bok av historikern Jan T Gross. Denne man har nämligen nyligen skapat en skandal i Polen genom att påpeka att förintelsen i Polen inte var något som endast gjordes genom initiativ av den tyska ockupationsmakten utan även initierades och utfördes av polacker.

Att Polackerna på något sätt bidrog till utrotningen stämmer kanske inte så bra ihop med den schematiska bilden av Polen som offer eller hjälte i kriget mot det tredje riket men borde egentligen inte vara någon större chock. Läser man Szpilmans ”Pianisten, Primo Levis ”Är detta en människa” eller för all del även ”Treblinka” av Jean-Francois Steiner blir det vid flera tillfällen klart att världen inte är enkel och endimensionell – få grupper bidrog så mycket till Förintelsen av judar som andra judar.

I Polen verkar detta dock vara en allt för komplicerad och skamfull historisk verklighet för att skylta med allt för offentligt:

”Åklagarmyndigheten i Kraków inledde omedelbart en förundersökning om Gross eventuella brott. Man frågade sig om han kunde dömas i enlighet med den färska artikeln i brottsbalken som förkunnar att ”den som offentligt beskyller den polska nationen för delaktighet, organisering och ansvar för kommunismens och nazismens brott bestraffas med frihetsberövande i upp till tre år”. Den tillkom i själva verket som en direkt följd av den engelska utgåvan av Gross bok.

Varför denna uppståndelse kring en undersökning som blott bygger på och återger fakta? Detta frågar sig flera specialister inom ämnet. Faktum är att den historiska forskningen om den egna nationens hållning till Förintelsen och inte minst vissa befolkningsgruppers delaktighet i utplåningen av judarna under de senaste åren har resulterat i en rad vetenskapliga verk. Faktum är samtidigt att detta idoga arbete att ådagalägga de mörkaste avsnitten i den egna historien främst har försiggått inom forskarvärldens slutna rum. De utgivna undersökningarna har passerat ouppmärksammade. Det har uppenbarligen inte funnits vare sig någon vilja eller något intresse att föra denna samlade kunskap vidare till allmänheten, att göra den till föremål för en offentlig diskussion om skuld och ansvar.”

Denna aggressiva motvilja mot att blotta den smutsiga byken offentligt är verkligen inte något som är unikt för Polen. I Turkiet har folkmordet mot Armenier (vilket även drabbade assyrier) under första världskriget vid flera tillfällen lett till hetsiga angrepp och juridiska strider där staten försökt underdriva och dra fram förmildrande omständigheter kring hundratusentals dödsfall som ”olämpligt” sammanfaller med bildandet av det moderna Turkiet. Detta fick stor internationell uppmärksamhet i samband med ett åtal mot den nobelprisbelönade författaren Orhan Pamuk.

Ett annat politiskt laddat fall rör flykten av palestinier från den nybildade staten Israel 1948. Den initiala inställningen bland historiker var att i allmänhet så lämnade palestinierna sina hem i panik eller för att de blev beordrade av arabiska ledare. I början av 1980-talet öppnades flera arkiv för forskare vilka ledde till att några av dessa – de nya historikerna – som vänt på perspektivet en del och lämpat över en större skuld på den zionisiska rörelsen och den nya staten. Ett nytt perspektiv som ibland lett till en del hetsiga offentliga debatter.

Har jag någon poäng med det här blogg-inlägget? Ja, historia är inte något som är lätt eller rätt att lägga tillrätta, även med den bästa av avsikter.

SvD angriper listan

Föga oväntat går Svenska Dagbladets ledarredaktion till angrepp mot upprormakarna; flera hundra forskare inom humaniora som tidigare skrivit på en lista mot regeringens sätt att styra forskningen genom direktiv till Forum för levande historia.
Angreppet är tvåfaldigt, först och främst pekas några enskilda namngivna upprorsmakare ut som kommunister medan det antyds att andra, icke namngivna, har reserverat sig mot listan de skrivit på. Det andra är att dessa inte protesterade när forum för levande historia skapades av socialdemokraternas don Göran och dels har institutionen väldigt lite resurser för forskning i det stora hela.

Kanske är det dags att ta ett steg tillbaka och titta på vad som egentligen är relevant. Det som nu är en myndighet startades under den senare hälften av 1990-talet som ett bildningsinitiativ för att upplysa framförallt skolungdomar om förintelsen. En tämligen sund reaktion på den stora okunskapen bland unga. Ledarskribenten Claes Arvidsson lyfter faktiskt fram detta i början av ovan nämnda ledarsida där han hänvisar till ett e-post från en niondeklassare. Mao Zedong omnämns i en lärobok med ett fåtal rader där antalet offer för hans politik (troligen runt 70 miljoner) inte nämns. Nu kanske Svenska Dagbladets ledarredaktion ser det hela som del av en stor kommunistisk konspiration bland landets historiker men jag tycker nog problemet är allmänt och oroande.

När jag försöker tänka tillbaka på historieböckerna på högstadiet är det förvånande hur lite skriftlig information som man fick överhuvudtaget om framför allt modern historia. Det är alltid ett stort dilemma för den historiskt intresserade att försvara Historia som ämne, men nog är det här ett exempel på hur viktigt det kan vara. Problemet är la att barn får en stor del av sin begränsade bildning inom ”fel” områden. Själv tyckte jag fortfarande att historian i skolan centrerades kring perioden från Gustav Vasas resa genom Dalarna till Karl XII:s och den svenska stormaktens död vid Halden ett par hundra år senare. Nu var la i och för sig detta en hel del år sedan nu och endast ett anekdotiskt exempel.

En annan anekdot av färskare datum är en historielärare på högstadiet som berättat för mig att när hon skulle höra av med en skolklass tidigare lärare hur långt de hunnit med läroplanen visade det sig att de ägnat flera år åt endast Vikingatiden. ”De tycker ju att det är så roligt!” lär den andra lärarinnans ursäkt varit till att elevernas kunskaper i historia begränsats till ett par hundra år av nationalromantik för drygt ett millenium sedan. Nog är det bra med äldre historia för att få lite perspektiv men modern historia är än viktigare för att förstå sin samtid och där krävs det mer detaljerade kunskaper och nog fan skall det ingå utan att behöva extra undervisningsmaterial från en speciell myndighet.

Samtidigt, för att komma tillbaka till ämnet, tycker jag att forskarnas oro är delvis berättigad. Som jag har uppfattat det går problemet tillbaka till tilläggsuppdraget att informera kring Kommunismens brott som Forum för levande historia fick av den sittande regeringen 2006 och det är också här SvD kommer in i sammanhanget. Forum för levande historia hade nämligen problem med den tyngdpunkt som regeringen ville lägga på ideologin som förklaringsfaktor för kommunismen brott. Detta fick Svenska Dagbladet att gå i taket och börja se kommunistiska agenter i buskarna och det är också här forskningens roll kommer in i sammanhanget. I vilken utsträckning skall egentligen en regering styra resultaten a prio?

*****

En lättillgänglig historiebok (den finns som pocket) är Richard Pipes ”Den ryska revolutionen”, han är inte rädd att ge ideologin en framträdande roll till de händelser som följde i och med bolsjevikernas statskupp.

*****

Jag skall kanske tillägga att jag i grunden gillar Svenska Dagbladet som tidning. Ledarredaktionen och jag har nog inte så många beröringspunkter i vår världssyn men samtidigt tycker jag att det är uppfriskande att läsa annat än ledarartiklar som endast understryker och bekräftar min redan förut fattade mening. Ibland tycker jag dock de helt tappar greppet och går lös som Joseph McCharthys rabiessmittade bandhundar.

*****

Om vi nu skall upplysas om allt tycker jag att det är hög tid för en informationskampanj kring Monarkiernas brott. Miljontals människor har dött och lidit för att uppfylla en liten grupp människors personliga mål, ambitioner och lustar. Dessutom är rojalismen långt mycket mer utbredd bland svenskar är både kommunism eller nazism.

Men nu är du la bara löjlig, tänker ni. Måhända, men rojalisters stöd och idealisering av en daterad regim är inte mycket mindre eller större än ett gäng unga, idealistiska vänsterpartister visavi Stalins brott. Det de har gemensamt är att de allihop kommer att ställas mot muren och skjutas som reaktionärer och trotskistiska agenter när den sanna revolutionen kommer – så det är bäst att vi passar oss allihopa.

Om kommunismens brott igen

På DN debatt har ett stort antal forskare inom historia och en rad andra humanistiska ämnen vid svenska lärosäten gått ut och protesterat mot hur, som de ser det, regeringen använder Forum för levande historia som ett ideologiskt slagträ. Detta är en debatt som pågått ett tag. Inte minst Svenska Dagbladets ledarredaktion har propagerat för att ideologi skall framhävas som en viktig orsak och anklagat Forum för levande historia för att förvanska regeringens uppdrag för att de inte vill lägga mer tyngd på just ideologin.

Svenska Dagbladet då som nu och Gepe är inte sena att på ett eller annat sätt anklaga historiker med betänkligheter kring denna fråga för att vara del av den gamla 68-vänstern som nu vill dra en slöja över de brott som de då stödde.

”Och på svenska universitet finns inte så få forskare som i ett svunnet studentliv viftat med Maos lilla röda och trosvisst förklarat att den som vill göra omelett först måste knäcka några ägg. Att det gör ont att bli påmind om den egna delaktigheten är inte svårt att förstå.”

Förvisso, men är det så enkelt? Nog är det alltid ett problem när riktiga människor göms och glöms bakom idén om människan men nog är inte kommunism den enda ideologi som menat att framsteg har sina offer. Inte minst Reinfeldt, i alla fall den yngre dito, uttryckte verkligen sådana tankar kring det nya, modiga Sverige han ville se i början på 1990-talet eller däromkring. Finns det överhuvudtaget något samhällsförändring, ideologisk eller ej, som inte haft sina offer?

Från tidningsmänniskornas håll är det väldigt enkelt att skyffla undan problemet med att historieskrivningen alltid handlat om ideologi och diskurs. De i skrivande stund 337 forskare som skrivit på listan kanske har andra uppfattningar om sitt ämne, annars kanske partiet skall bestämma över forskningen – som i Sovjet.

Ser att professor emeritus Olle Krantz skrivit på listan. Han var min handledare vid ett tillfälle. Inte för att jag vet vad han stod 1968 eller idag men jag skulle inte förvånas om han i detta nu sitter med överstryckningspenna i hand och rättar stavningen på de ledarsidor som handlar om denna strid.

Att skriva sin historia

Vinnaren skriver historien brukar det heta. För några dagar sedan hade DN en essä på kultursidorna om nazismens försök att framhäva och omforma förfädernas arv för att dessa skulle passa deras syften och ideologi. Hår arbete lades ner för att få historisk fakta att stämma ihop med den ideologiska kartan. Artikeln fokuseras på en nyutkommen bok om SS forskningsinstitut för att göra myten om det förgångna till vetenskap; Heather Pringles ”Härskarplanen – Himmlers jakt på det ariska ursprunget”. Över tvåhundra arkeologer, antikvetare, etnologer och andra humanvetare, medicinare, fotografer, labassistenter och även filmare jobbade frenetiskt med olika moderna forskningsmetoder för att bevisa det som efterfrågades.

Så här i efterhand tycks deras verksamhet skrattretande. Men vi skall inte heller glömma bort att även idag kämpar olika intressen om att forma historien för sina ändamål. Jag har för en tid sedan skrivit om Svenska Dagbladets ledarredaktions önskan att styra forskningen hos den av regeringen grundade myndigheten Forum för levande historia mot ett förutbestämt mål; kommunism leder till folkmord. Samtidigt som de anklagar Forum för levande historia för att vara infekterat av vänstermänniskor med motsatt mål; att visa att kommunism per definition inte leder till folkmord.

*****

Men vad jag också vill passa på att göra är att komma med ytterligare ett litteraturtips som faktiskt hänger samman med essärn i DN. Efter att ha slukat Babtjenkos ”Krigets färger”, har jag nu gett mig i kast med en personlig favorit. Boken är ”Salamanderkriget” från 1936 av den tjekiske författaren Karel Capek – för eftervärden antagligen mest känd för att ha introducerat ordet robot i litteraturen. Boken som handlar om hur en excentrisk tjeckisk sjökaptens upptäckt av lärorika salamandrar i en indonesisk vik leder till en serie av händelser som kommer att förändra världen är nog den bästa satiriska skildringen jag känner till. Salamandrarna kan använda verktyg och kan till och med lära sig tala. Snart kommer de att användas för många olika projekt och verksamheter i kustområden världen över.

En fördel med science fiction och dystopier är dess möjlighet att synliggöra vår egen verklighet. Tror nästan inte det finns någon aspekt av den mänskliga tillvaron som Capek inte lyckas driva med på ett lågmält och självklart sätt; kolonialism, rassegrationen i USA, religion, ekonomi, vetenskap, nyhetsmedia, cirkus, religion, pedagogik, filmkonsten, musiken, arbetsförhållanden, storpolitik, diplomati, nationalism, kändisdyrkan, sex.

Men framförallt lyckas han driva med nazismen när boken förtäljer om salamanders ankomst till den baltiska kusten:

”Några få år efter grundläggandet av de första salamanderkolonierna i Nordsjön och Östersjön konstaterade den tyske forskaren dr Hans Thüring att den baltiska salamandern – synbarligen genom miljöns inflytande – företer vissa kroppsliga särdrag; så är han enligt dr Thüring något ljusare och går mera upprätt, och hans index vittnar om en längre och smalare skalle än huvudet hos andra salamandrar. Varianten fick namnet der Nordmolch eller der Eldermolch (Andrias Scheuchzeri var. nobilis erecta Thüring).
Detta gav den tyska pressen anledning att ivrigt sysselsätta sig med den baltiska salamandern. Man lade särskild vikt vid att det var genom inflytande av den tyska miljön som denna salamander utvecklats till en särskild högre rastyp, obestridligt överlägsen alla andra salamandrar. Det skrevs med förakt om de degenererade medelhavssalamandrarna, kroppsligt och moraliskt förkrympta, om de vilda tropiska salamandrarna och över huvud taget om andra nationers lågt stående, barbariska och djuriska salamanderarter. Från storsalamandern till den tyska Översalamandern, så lydde nu de bevingade orden. Låg kanske inte ursprunget till alla nutida salamdrar på tysk mark? Hade inte deras vagga stått vid Oeningen, där den tyska vetenskapsmannen dr Johannes Jakub Scheuchzeri funnit deras härliga spår redan i tertiäravlagringarna? Det råder följdaktigen icke det minsta tvivel om att den ursprungliga Andrias Scheuchzeri för geologiska tidsåldrar sedan fötts på germansk mark; om den senare spritt sig till andra hav och zoner, har den fått betala detta med hejdad utveckling och degeneration; men så snart de återbördats till sitt ursprungliga färdernesland blir den ånyo var den fordom varit: en förädlad nordisk Scheuchzersalamander, ljus, upprättgående och långskallig. Det är således endast på tysk botten som salamandrarna kan återvända till sin rena, högre typ, sådana som den store Johannes Jakub Scheuchzer påträffade den avtryckt i stenbrotten vid Oeningen. Därför behöver Tyskland nya, längre stränder, behöver kolonier, behöver världshaven för att över hela världen en ny generation av rasrena, ursprungliga tyska salamandrar skall kunna utvecklas i tyska vatten.”

Som man kanske kan förvänta sig går inte utvecklingen i boken vidare bra för människan. Karel Capek var en liberal i ordets finaste bemärkelse och var snart utnämnd till folkets fiende nummer två i Tjeckoslovakien av Gestapo. En tid efter Münchenfördraget som innebar dödstöten för hans hemland dog han av dubbelsidig lunginflammation, vissa menar att hans reaktion på de andra demokratiernas sätt att offra Tjeckoslovakien till nazismen var en bidragande orsak då han helt saknade vilja att leva.

Boken finns inte i nytryck, men har bland annat getts ut som pocket av ”en bok för alla” och går därför att hitta på välsorterade bokantikvariat.

*****

För övrigt irriterar jag mig över hur blogger har som vana att förvrida och flytta om i texten när man flyttar en bild som precis lagts in. Nu skall jag dock släppa detta och gå ner på ett av de lokala vattenhålen, dricka lite avslagen hof och bella på Liverpool – Manchester United.

*****

Liverpool förlorade förstås. Med tanke på längden av ovanstående citat från boken skall jag passa på att tillägna det här inlägget till den så kallade touch-metod jag fick lära på några gamla brummandes elektriska skrivmaskiner i högstadiet. Utan dessa kunskaper hade mitt inlägg inte varit praktiskt genomförbart.

SvD goes Pravda

På dagens ledarsida i SvD tas okunnigheten om kommunismens brott upp. Måhända att slå in öppna dörrar, då de flesta människor som läser ledarsidor (gråa små individer med dålig syn som inte tittar på teveprogrammet Idol men som kan reglerna till Schack) redan vet om att det finns mycket okunskaper om kommunismens brott.

Lavrentij Berija

Speciellt sedan den nya regering tämligen omgående gav myndigheten Forum för levande historia – som tidigare framförallt gjort sig kända för sin bok om förintelsen som delades ut på skolor – uttryckliga instruktioner att även beröra dessa illgärningar Dessutom har övenintendenten för samma myndighet, Eskil Franck, bara några dagar tidigare haft inne en debattartikel i samma tidning om hur den kommunistiska ideologin är en förklarande faktor till Stalin, Pol Pots och Maos brott mot mänskligheten. Han vill föregripa anklagelser om att myndigheter kommer att förminska ideologins roll i den rapport som de kommer att presentera först till våren (Ja, det är samma gråa stackars människor som läser Brännpunkt som samtidigt läser ledarsidor). Tidigare har han inte velat ge ideologin något större förklaringsvärde, men nu ser han den som en delförklaring.

Det problem som Claes Arvidsson har på SvD:s ledarredaktion har med Levande historias arbete är just att de gjort sin egen tolkning av uppdraget som myndigheten fått av regeringen; att ideologin är en delförklaring och inte en sådan som sätts i centrum.

Vad Arvidsson tycks vilja komma till är att myndigheten är infekterad av socialdemokrater och andra vänsterelement (Kanske till och med trotskister!?!?!). Individer som (måhända) präglas av sina ideologiska uppfattningar och vill förringa ideologins roll för sin egen. Helt enkelt gör de inte den tolkning av det historiska skeendet som regeringen och Svenska Dagbladet förespråkar. Vilka reaktionära terrorist-skurkar!! Kulaker hela bunten!

Men vänta lite nu. Har SvD:s ledarredaktion tolkningsföreträde av guds nåde? Är smutskastande av svenska vänsteraktivister – som med all säkerhet snabbt skulle bli offer för utrensningar i en totalitär stat som Sovjetunionen – genom att beordra en myndighet att på politiska grunder sammanblanda deras uppfattningar med brott mot mänskligheten ett nobelt, ädelt och konstruktivt sätt att föra politisk debatt på?

För det la det som är Svenska Dagbladets önskan?

Missförstå mig rätt, jag avskyr kommunister, men naiva svenska vänstermänniskor inom kultur- och forskningssfären är inte som grupp ett hot mot våra liv.

*****

I övrigt vet jag inte om det är värt att spekulera kring att Eskil Franck nämnde Stalin men inte Lenin. V I Uljanovs brott har ofta underdrivits och ursäktats inom Svenska och internationella vänsterkretsar. Men jag tror och hoppas att hans frånvaro har att göra med det begränsade utrymmer för ett inlägg i SvD än en vilja att släta över mannens brott.

*****

Litteraturtips är självfallet Gulag-arkipelagen samt En dag i Ivan Denisovitj liv av Aleksandr Solzjenitsyn och framförallt Berättelser från Kolyma av Varlam Sjalamov samt som historisk ledsagare Anne Applebaums Gulag – de sovjetiska lägrens historia.