Centrum

Ett blandstadsdilemma



Lerverk på Västra Hamngatan

I lördagens GP finns det två av varandra oberoende historier som båda berör lokalutbudet i Göteborg. Inne i centrum hotas konsthantverkshaket Lerverk på Västra Hamngatan av en chockartad hyreshöjning från sina värdar Wallenstam. Samtidigt kan vi några sidor längre fram i lokaltidningen läsa om att det renoveras bostäder i Kungsladugård, i samband med detta omvandlas några äldre lokaler till bostäder; efterfrågan efter bostäder är större än efter lokaler i stadsdelen.

Kungsladugård

Med hjälp av anekdotisk bevisföring kan vi dra två generaliserande slutsatser om dessa båda artiklar. För det första finns det en stegrande efterfrågan på lokaler i bra lägen innanför Vallgraven. För det andra finns det ett svikande underlag för detsamma i Kungsladugård. Tillsammans ger dessa artiklar en bild av en obalans – vad kan det bero på? Det är förstås en öppen fråga och jag säger mig inte sitta inne med det definitiva svaret men låt mig i alla fall presentera en hypotes:

I samklang med vårt tilltagande välstånd har vår bostadsyta per person ökat, detta innebär att invånarantalet i exempelvis Kungsladugård har minskat. Samtidigt har köpmönster ändrats och allt fler inköp görs bortom det lokala i exempelvis köplador. Därmed minskar den lokala efterfrågan på varor och tjänster och på sikt också efterfrågan på lokaler i närområdet. När det lokala utbudet minskar blir det allt mer naturligt, för att inte säga nödvändigt, för invånarna att söka sig utanför sin egen stadsdel.

Det är måhända inte någon katastrof i Kungsladugård, som även utan dessa lokaler har ett hyfsat utbud, men för så pass centrala områden som Guldheden, vars invånarantal halverats på ett halvsekel och samtidigt åldrats, kan vi i observera vad som i vanliga fall är beteknas som en glesbygdsproblematik. För de invånare som vill ha något utöver det mest basala tvingas i allt högre utsträckning resa in till centrum, och bidrar därigenom till en ökad efterfrågan på lokaler centralt, eller åka ut till köplador.

Dr Fries Torg i Guldheden

Yimby eftersträvar en tät blandstad, en stadsmiljö som kan tillgodose människors behov i deras närhet. En levande blandstad där det finns utrymme för mer än en mataffär, en pizzeria och en frisör i kvarteret. Dels behövs det förstås att centrum kan expandera och ge plats till fler lokaler men det behövs också ett bättre underlag för verksamheter i närområdet utanför centrum, där de flesta göteborgare bor.

Kungsladugård är en äldre stadsdel med i huvudsak landshövdingehus. Under första halvan av förra seklet var dessa typiskt göteborska hus på 1+2 våningar överbelamrade med människor. Om nu invånarantalet är halverat skulle minst den dubbla höjden behövas för att ge samma underlag som då. Det skulle innebära (1+4) femvåningshus. Det är ett våningstal som i runda svängar existerar på Norra Älvstranden, trots detta har detta område inte ens samma utbud som Kungsladugård.

Sannegårdshamnen på Norra Älvstranden

Vad är då problemet? Jo, nya lokaler och bostäder är mycket dyrare än äldre bebyggelse. Det är min höftade gissning att det är mycket möjligt att våningsantalet behöver dubblas ännu en gång för att lokalerna skall kunna överleva. Då hamnar vi på (1+8) niovåningshus. För att tillgodose rådande krav och förväntningar på parkeringsnorm, solvinklar och grönytor kan husen inte stå tätt och det minskar underlaget på en given yta ytterligare och husen skulle behöva vara ännu högre.

Avstånden och de menlösa gräsmattorna växer i minst samma takt som hustaken strävar mot den grådaskiga himmelen. Att dubbla våningshöjden i befintlig bebyggelse vid tillfälle kommer även det att möta på kraftigt motstånd (Kungsladugård och liknande områden är nästan identiskt höga rakt över, något som vissa anser vara ett värde i sig). Som en följd av detta väljer folk istället att åka in till staden, och höja efterfrågan på dessa lokaler, eller åka ut till köplador för sina behov.

Vi står alltså för ett paradoxalt dilemma. Bebyggelsen måste vara högre för att tillföra en tillräcklig lokal efterfrågan som kan underhålla en blandstad, samtidigt är kostnaderna att hyra in sig i dessa nya hus så höga att det ändå inte bär sig – i alla fall inte på kortare sikt. Att kissa i byxorna är ett enkelt, kortsiktigt sätt att värma sig när det är kallt men det är sällan en lysande strategi i längden.

Till synes står vi inför ett marknadsmisslyckande. När exploatören inte kan se något kortsiktigt behov av lokaler i nya hus kommer vi på sikt inte heller att få lokaler i halvgamla och uråldriga hus där dessa lokaler kan bära sig. Det är av anledningar likt dessa som Sverige har ett kommunalt planmonopol; för att se till att andra behov än de kortsiktigt, marknadsmässigt gångbara behoven tillfredställs. Ser vi något sådant långsiktigt planerande i detta avseende?

Annonser

Parkeringspolicyn i Göteborg skapar oenighet

Det finns en sakfråga bland stadsbyggnadsfrågor där politiker inte nöjer sig med luddiga visioner och det är parkeringspolicyn. Vet inte ens om Mona Sahlin tycker det är vidare sexigt, men nog är det en fråga med viss betydelse. I lördagens Gepe* lyfts oenigheten mellan moderater, folkpartister samt kristdemokrater på den ena sidan och socialdemokrater, miljöpartister samt vänsterpartister på den andra. Båda blocken har lämnat in återremisser på en stundande ny parkeringspolicy.

Målkonflikten är uppenbar, dels är det positivt att staden är tillgänglig men det är samtidigt problematisk med allt för mycket trafik i innerstaden samtidigt som kollektivtrafik, gång och cykling är bättre för miljön och tar mindre plats på stadens gator och torg. Det borgerliga blocket har en poäng när de säger att att mindre parkeringsplatser i staden gör den allt mer otillgänglig och risken ökar att folk istället väljer externa köpcentrum.** Samtidigt har s, mp och v vid flera byggärenden under hösten yrkat för lägre P-norm och vill bygga ut och förbättra pendlarparkeringar.

West Edmonton Mall i Alberta, Kanada har världsrekordet med 20 000 parkeringsplatser – Var i helvete ställde vi bilen?

Parkeringsplats som parkeringsplats, tänker säkert många. Men det bör enligt min mening göras en klar åtskillnad mellan besöks- och kundparkeringar i gaturummet och boendeparkeringar i innerstaden. De senare bor på en plats med goda möjligheter att transportera sig på annat sätt. Däremot är situationen en annan för Lerumsbor och andra som verkligen har små möjligheter att klara sig utan bil i sitt dagliga liv. Notera till exempel diskussionen kring ett ombygge från kontor till bostäder i västra nordstaden som pågår på YimbyGBG här och då speciellt denna kommentar av en person involverad i projektet.

Det är tämligen bökigt att köra bil i innestaden och många som gör så har näppeligen börjat på en plats med god kollektivtrafik. Att tro att människor från kranskommuner eller villaområden i någon högre utsträckning skall ställa sin bil halvvägs utanför centrum och byta till någon buss är nog tyvärr orealistiskt. Dessutom ger faktiskt även bilar liv till staden. Att i praktiken separera bort bilen från innerstaden för att den äldre kärnan av staden skall bli en sån där plats där människor skall gå runt och mysa*** medan alla stora inköp görs i bilburna köpcentrum riskar att förvandla innerstaden till en funktionalistisk död zon.

Det är min uppfattning att det inte skall var omöjligt att parkera i Göteborg.Ppå samma sgång som jag blir lätt kräkfärdig av stora parkeringsytor finner jag ofta en rad av bilar längst trottoaren som tecken på liv. Tillåt parkeringar längst trottoarer på så många platser som möjligt, dölj övriga bilar i parkeringshus och få bilisterna att i högre utsträckning anpassa sig till lägre fart på cykelns, kollektivtrafikens och gångtrafikantens villkor.

*Finns ej på nätet för tillfället.
** Ni vet, såna som politiker med glädje ger bygglov till, förser med vägar, planerar för…
*** Observanta läsare har säkert noterat min avsky över seperation av dagligvaruhandel och andra verksamheter.

Funktionsblandning skall rädda Rosenlund

Rosenlundsgatan är ett återkommande ämne i den offentliga debatten. Ett centralt beläget läge som främst associeras med horor snarare än vad platsen borde vara känt före; feskekôrka.
Nu – innan horor och torskar börjar cirkla runt
Några lösningar för att driva bort sexhandeln har varit att stänga av gatan och kameraövervakning har diskuterats. I lördagens gepe tas det dock upp att de som arbetar på platsens kontor gärna vill se en mer övergripande förändring. Under byggandet av Götatunneln har gatan varit en återvändsgränd. Nu är gatan återigen tillgängligare i princip, men folk undviker stråket. Så har det inte alltid varit och situationen har varit uppe till diskussion på yimbyGBG (varifrån jag även stulit bilderna).

Den mer övergripande förändringen skulle vara att införa boende på gatan, i första hand genom att bygga bostäder på kontorshusens tak, bygga ut affärer och kontor i arkaderna och lägga till en extra gångbro vid feskekôrka för att underlätta förbindelsen med Järntorget. Alla tre enligt min uppfattning utmärkta idéer för att öka funktionsblandningen, öka tillgängligheten och göra området till en mer attraktiv plats att vistas på även för oss som inte är så patetiska att vi måste köpa kärlek för pengar.

Då (1905) – måhända skall mannen hämta torskar?

Dock så föreligger det en massa problem. Framförallt beroende på vad som eventuellt skall kanske hända med Västlänken och andra liknande frågor som behovet av en ny detaljplan och en massa red tape som de säger over there.

Husen på gatan innehåller alltså i första hand kontor och platsen lämnas öde för sin alternativa funktion på kvällarna. För ett antal år sedan arbetade min fars dåvarande fru på en av dessa kontor. Vid ett tillfälle då min far skulle plocka upp henne med bilen (antagligen en tysk bil – vilket kan förklara kvinnan agerande; tyskar och sex) var han lite tidig och fick vänta. Då hoppar ett vilt främmande fruntimmer in i bilen. En kvinna som han givetvis inte ville ha kvar, speciellt inte som hans fru var på väg – vilket skulle göra situationen om möjligt än mer märklig och obekväm. I fortsättningen låste min far alltid alla bildörrar när han åkte till Rosenlundsgatan.

Mysiga, döda stad

För några dagar skrev gepe om ett förslag som från arkitekten Johan Casselbrant gått via folkpartiets Kerstin Ekman och går ut på att göra Norra Hamngatan till en gågata från Brunnsparken, förbi Gustav Adolfs torg och hela vägen bort mot Göta älv. På denna från trafik fredade yta skall det enligt förslaget fyllas ut med mysiga uteserveringar och folk skall fås att promenera ner till älven:

– Torget har varit stadens mittpunkt och en naturlig mötesplats. Jag vill väcka liv i Gustaf Adolfs torg igen, det kan bli en idealisk plats för uteserveringar, säger Kerstin Ekman (fp). I går lämnade hon in en motion till fullmäktige om att utreda frågan. Casselbrant har på eget initiativ kommit med idéer för hela stråket från Brunnsparken, via Norra Hamngatan och ut på Stenpiren. – Stråket har samma soliga väderstreck men potentialen överstiger Nyhavn i Köpenhamn, säger Casselbrant, som i flera år funderat på varför sträckan är så outnyttjad. I stället för trafik på Norra Hamngatan, vill han se restauranger och uteserveringar i exempelvis Rådhuskällaren. Ett stråk längs Stora Hamnkanalen som får folk att röra sig ner mot älven.

Folk i allmänhet tycker förstås det hela låter himla mysigt! Jag tänker mer på hur många fel jag kan hitta i ett sådant resonemang och hela idén. De själva pekar på den springande punkten, men till synes utan att förstå. En kort artikel i gepe kan förstås vara missvisande men jag undrar varför denne Casselbrant behövt fundera flera år på något som för mig är tämligen uppenbart.

För att friska upp mig eget minne tog jag en marginell omväg och cyklare på gatan tidigare idag. Det var kanske inte fullt så dött, men det är inget livligt stråk. Och det handlar inte om solen och så värst mycket om bil- och busstrafiken heller. Utan tillgång till mer sofistikerade mätmetoder får jag nöja mig med några enkla observationer. Måhända har jag fel.

När Nordstaden sanerades skedde en uppdelning av Östra och Västra Nordstaden enligt tidens melodi. Östra Nordstaden är allmänt känt i hela landet som Nordstan och är platsen för konsumtion. Det mer bevarade västra delen har en del bostäder men har också många administrativa och officiella byggnader som Rådhuset, Börsen, Tingsrätten, Hovrätten och faktiskt just Stadsbyggnadskontoret. Utbudet av andra lokaler är tämligen modest, dessutom gynnas troligen inte just Norra Hamngatan av de destinationer som faktiskt finns. Skall man till Kronhusbodarna eller styr stegen mot Deliriums ölutbud skulle jag tro att Postgatan och Kornhusgatan är mer naturliga leder om man kommer från Östra Hamngatan.

Kanske framförallt är området något av en återvändsgränd, där Götaleden och älven är en barriär för annat än lite mer långväga bilresenärer (som nu dessutom skall stängas av enligt förslaget). Det är inte alls en död plats, men verkligen inte heller någon stadsdel med något folkmyller. Varför skulle en avstängd gata ändra på det? Den leder ju ingenstans annat än ut till en motorled! Om eller när detta område bebyggs kan situationen förändras. Då får troligen gatan en större genomströmning av människor och då finns det kanske underlag för en uteservering.

Det tycks vara ett exempel på om hur funktionalismens separeringsmani satt sig på den svenska folksjälen. Vi kan tydligen inte föreställa oss platser som har mer än en funktion; här åker vi bil, här skall vi ha det mysigt, här ska vi konsumera och här ska vi gå ut med hunden. Enligt förslaget skall Norra Hamngatan bli en plats där vi har det mysigt. Vid första anblicken tycks de mysiga platserna (parker, grönområden, strandpromenader…) idealiska. Men ligger de som i vad som kan betecknas som återvändsgränder är risken stor att platserna endast besöks sporadiskt. Att det inte är så mycket folk kan ibland vara en fördel – en oas i storstadsdjungeln som till exempel just Kronhusparken i närheten – men det la är inte något som associerad med uteserveringar. Att dessutom använda en given yta till flera saker samtidigt, hemska tanke!

Göteborgs stadsmuseum hade kunnat vara en naturlig destination. Tyvärr har sällan museum den lockelsen som man kanske skulle önska (att planera utifrån hur människor borde vara -aktiva museibyggnader som gillar att promenera- istället för hur de verkligen är shopaholics med stor bil- är kanske inte alltid så lyckat). Dessutom leder den byggnaden in mig på en annan viktig poäng som måhända kan förklara varför gatulivet är en smula torftigt; husens karaktär. Byggnader som Ostindiska huset, Tyska kyrkan, hovrättsbyggnaden och stadshuset skriker inte precis folklig kommers (mer parti än minut) och fåfängens marknad, även om det förstnämnda huset har de möjligheterna (vilket jag misstänker att det inte haft om det byggts idag).

Folkpartiets Ekman vill göra platsen till en naturlig mötesplats. Lösningen är uteserveringar, antagligen för att uteserveringar oftast finns runt naturliga mötesplatser. Med en synbart vettig logik så skapar alltså uteserveringar mötesplatser. Är det inte måhända tvärtom? Det är mötesplatser som skapar uteserveringar (Muséet har ett fik. Jag kan garantera er att fiket ligger där för att det finns ett museum och inte vice versa). Just varifrån initiativet kommer säger nog en del om hur stadsutveckling sker i Göteborg. Det är arkitekter och politiker i fullmäktige som bestämmer var uteserveringar och restauranger skall finnas, inte kaféägare och krögare. Luktar det inte lite Gosplan?

Friggagatan på gång igen

I dagarna bestämde sig länsstyrelsen att avslå överklagandet mot den nya detaljplanen (detaljplanen från 2006) för kvarteret Bangården längst Friggagatan. En person boende i området hade anfört att platsen var olämplig för bostäder och samt den nuvarande funkishusens kulturhistoriska värde. På sidan för den främsta byggherren Stigberget Fastighetsutveckling AB (huvudsaklig byggherre, men även Söfast AB skall bygga ett hus) har de publicerats ett ovanligt öppenhjärtat och indignerat inlägg i debatten om den enskilde individens möjlighet att stoppa upp stora byggprojekt och därmed fördyra processen ytterligare.
Kvarteret Bangården
Personligen har jag vacklat lite i min ståndpunkt. Först var jag en smula negativ till rivandet av de gamla husen. Inte först och främst för husens arkitektoniska kvalitéer, utan för att skövlandet kommer rensa ut en del kommersiella verksamheter som inte ges plats i den nya staden; ut med små, enskilda firmor och hantverkare som säljer till en ofta nischad målgrupp och in med slätstrukna kedjor.
Nuvarande bebyggelse
Samtidigt kan jag inte säga något annat än att jag är positiv till 450-500 hyreslägenheter ett stenkast från centralstationen. Sådär 6-8 våningar är inte helt fel det heller, hyfsad exploateringsgrad. Synd att de inte verkar finnas några planer på slutna kvarter, två rader med lamellhus med ett föga intressant utseende, men kan man ens hoppas på något annat längre? Det finns en risk att området blir lika tråkigt som Annedal, Landala eller Vegastaden (lamellhus från 1970-tal och liknande) om det inte anknyts till befintlig stad – nuförtiden är det som bekant omöjligt att planera levande och fungerande stadsmiljöer. Det är måhända just detaljplaneringen som är problemet.
Lamellhus a la White Arkitekter
Arkitekten Ronny Reinholdsson hade en arg insändare om planerna i augusti 2007 (jag har tidigare påpekat att det är svårt att få några vettiga resultat av gepes sökmotor, se dock inlägg och debatt på diskussionsforum för Sveriges arkitekter) där han för fram den svenska arkitektkårens vanliga argument, några som jag personligen tycker är relevanta andra inte. Till exempel oroar sig de ofta allt för mycket över ljuset. En föreställning som i ett historiskt perspektiv måhända är relevant, men nu förlorat alla perspektiv – inget byggs längre som på 1920-talet. Reinholdssons vision om det nya, ”mörka” kvarteret som ett framtida bostadsslum känns tämligen löjligt i sammanhanget. Vasastaden har la också en del mörka innergårdar.

Att han tycker att husen har ett kulturhistoriskt värde förstår jag också, men samtidigt kan inte en levande stad bevaras som ett museum -många funktionalister härjade fram bland äldre kulturhistoriskt intressant bebyggelse, varför skall funkis i sin tur inte råka ut för samma sak? Jag är kluven i frågan.
SöFasts del av kvarteret (närmast Odinplatsen)
Personligen hade jag måhända önskat att nya områden inte bara lämnades över till en eller ett fåtal byggherrar utan att mindre tomter i högre utsträckning lämnades över till olika byggherrar. Ett resultat skulle kunna bli en mer varierad, dynamisk och intressant bebyggelse. Kvarteret Bangården är inte stort som ett miljonprogram, men nog är det risk för att det blir lite av en monokultur. Tyvärr är la en sådan förhoppning stick i stäv med rådande branschstruktur och skal-ekonomi.

De krympande ikontornen

Med risk för att verka självgod [utrymme för att den dåliga vitsen skall sjunka in] måste jag nog ta och referera till vad jag själv skriv för bara några dagar sedan :”Ett gigantiskt höghus, en ikonbyggnad, är numera alltid lösning 1A på alla stadsplaneringsfrågor i Göteborg; sedan krockar visionen med verkligheten. Mindre än två veckor efter att höghustankarna i Gårda lagts på is har de nu kommit fram att de två höghusen på 13 och 15 våningar som skulle byggas vid det gamla posthuset nu inte längre verkar aktuellt. de två tornens saga är all och istället skrivs det om ett eventuellt torn på tolv våningar.

Likt nästan allt nytt i Götelaborg har idén med två torn mött motstånd. Allt över 4-5 våningar ses allt som oftast som ett hot av en stor grupp människor. Jag är personligen inte är någon stor anhängare av ikonbyggnader – det är nog bara i Göteborg och några mindre afrikanska byar ett ordinärt höghus i glas på 13-15 våningar kan ses som en ikonbyggnad – som koncept. Men om det nu tvunget skall upp ett högt hus hade jag inte haft något emot om de kunnat ta i lite. Alltihop är ändå ett hotell-ghetto redan. Vidare undrar jag lite stilla varför någon för ut en plan som sedan inte klarar av en närmare granskning från ett krasst ekonomiskt perspektiv. Är det idén om en magnifik fallos som sedan krockar med budgetens röda siffror?

Vi har sätt att få ur dig sanningen!
Sedan delar jag inte riktigt många människors vurm för det gamla centralposthuset – om jag var en amerikanskt, lagom rund turist som steg ut på Drottningtorget skulle jag nog tro att det var dit in som dissidenterna fördes för att torteras av säkerhetspolisen innan muren föll och den demokratiska kapitalismen och McDonald’s kom till Sverige. Att det finns McDonalds i Sverige är vad turisten kommer att skriva på vykortet hem till Springfield, de fjuttiga höghusen bakom NKVD:s gamla byggnad lägger han eller hon nog inte märke till.

Vår över Gårda

Så var det så slutligen dagen som man gått och både väntat på och fasat över; GAIS första träningsmatch för säsongen och början på ett nytt decennium i mitt liv.

Bestämde mig rätt snart för att traska bort till Valhalla ip; söndagar är som gjorda för promenader. Först går man förbi den där byggtomten där ett nytt kvarter är på gång döpt efter den gamla porslinsfabrik som en gång i tiden låg där. Har redan tidigare beklagat mig över att platsen marknadsförs på ett så förutsägbart sätt, det är lätt att ta sig till centrum och att de som betalar mest får utsikt bort från Hisingen. Att nämna närheten till en ännu fungerande stadsmiljö kring Kvilletorget kommer inte först (men det står en del om det också, faktiskt). Stannar vid en skylt på ett stängsel som viar en skiss av området. Flera hus står runt en öppen plats likt en gård, men inte vågar de sluta kvarteret till en helhet som yimby förespråkar i DN. Kommer nog att bli lagom blåsigt där mellan husen tänker jag och traskar upp på Göta älvsbron där det blåser friskt.

Kommer över på fastlandet och går förbi Nordstan och slänger ett getöga bort mot den tomma tomt på södra hamngatan nära brunnsparken där Wingårdhs arkitektfirma (kolla under nyheter för 30 januari) återigen vunnit ett pris för ett nytt hus. Någon annan arkitekt än Wingårdh men idén ser ut som hans; ett par gigantiskta fönster med ram. Det står i gepe (texten verkar inte vara upplagd) att om fönsterna är någorlunda rena kommer palace-huset att spegla sig. Man frågar lite om:
a) om det är fint att palace-huset speglar sig, kunde det inte vara en idé att bygga ett hus som ser ut som palace-huset?
b) kommer rutorna att vara rena?
c) om alla hus i staden skulle byggas av Wingårdhs, skulle då Götelaborg blir som en gigantisk kopia av kristallsalongen på Liseberg?

Ja, jag är kanske reaktionär, men jag tycker inte alls att glas är ett spännande material. Men jag kan även tycka att monokultur är trist så huset kan la få ligga där (några av de andra förslagen så än värre ut, men det kan också ha att göra med att Wingårdhs är duktiga på att göra snygga bilder av den tänkta byggnaderna, några av de andra så väldigt tafliga ut).

Min promenad fortsätter. Försöker undvika eventuella shoppare genom att inte välja Fredsgatan utan tar i stället Östra Larmgatan där jag strax hör ett bekant muller från Harry Hjörners plats (Gårdakvarnen som maler ner på planen…). Men jag är verkligen inte lust att hänga bland lätt berusade gårdakvarnar denna dag när jag fått upp farten. Jag använder innehavaren av gais.nu som en rundningskon där han står och bistert betraktar ungdomen och ner på trädgårdsgatan för att hoppa över kanalen med ett långt steg.

Efter att passerat heden och avsiktigt virrat lite genom några kvarter i staden är jag framme på Vahalla ip och ställer mig på ståplats med Mölndalsån i ryggen. Cirka 1700 själar hade samlats för matchen mot Bröndby, lite mer än vad öis brukar på sina seriematcher således. Kung Ekong var bra som vanligt, Suma visade återigen att han har spelförståelse som en kanariefågel och ingen av de endast två närvarande nyförvärven gjorde bort sig. Inledningen med ett misstänkt offsidemål efter några sekunder (de e la GAIS) gav derbykänningar i magtrakten.

När jag skulle börja traska ifrån idrottplatsen efter två timmar kände jag att det gjorde lite ont att böja på fötterna som stelnat och jag bjöd in mig själv på kaffe hos min brorsa i Gårda, boendes i en av de få kvarteren som ännu finns kvar från den tiden där GAIS kärntrupper kom från detta arbetarområde. Rivningskontrakt sedan 1965 eller nåt och under ständigt hot från monstret svenska mässan. Rustikt men charmigt och definitivt slutna kvarter.

Vid Lisebergs spårvagnshållplats har någon tönt satt upp en massa klisterlappar för ramberget.com där det står ”Nej till Moské vid Ramberget”. Har två minuter på mig innan femman kommer. Inte oväntat innehåller sidan diverse islamofobiskt och nationalistiskt svammel.