Nutidens plattformspel

Jag har aldrig varit mycket för tevespel. Rätt tidigt var det datorn som gällde, från en C64 med kassettstation och framåt. Spelade inte så värst mycket Nintendo. När detta skedde var det främst hos min far och min dåvarande styvbror som hade en sån där fyrkantig sak med fyrkantiga kontroller.

Super Mario Bros

Till tevespel var det mest olika slags plattformspel och liknande som gällde. Super Mario Bros, Megaman, Metroid och vad de nu hette. Tre liv hade man på sig och sedan fick man börja om från början. Ingen vidare roligt om man inte var så värst bra och inte hade tid att spela in sig. ett snedsteg kunde radera allt som uppnåtts.

Prince of Persia

För något halvår sedan så lurade min bättre hälft mig till att vi skulle köpa ett sånt där tevespel som jag knappt varit i kontakt med sedan Super Nintendo. Ett Xbox 360 inhandlades och jag var la rätt skeptisk. Det enda jag trodde jag skulle ha apparaten till var att spela Fallout 3, som jag såg fram emot vid denna tidpunkt. Fast det spelet släpptes till dator också så det var egentligen inte så värst viktigt.

Nu har jag dock precis klarat av Mirror’s Edge och för en tid sedan knäckte jag nyversionen av Prince of Persia. Två underhållande spel med en genomtänkt grafisk stil som förhöjer spelupplevelsen. Båda bygger i stort sett på att man skall hoppa runt med sin karaktär och klara av olika hinder, även om en och annan fiende också står i vägen.

Mirror’s Edge

Den stora skillnaden mot gamla tiders plattsformspel är att numera så görs dessa inte för små, galna pojkar i lägre tonåren utan för vanligt folk (läs: mig!). Om man ramlar ner och dör för att man vill sörpla lite kaffe medan man hoppar mellan två höghus så är det inte så värst farligt. Istället för att få börja om ända från början så får man en ny chans nästan från samma plats som man började famla efter kaffekopppen.

Nu kan även klantiga och långsamma individer med kass finmotorik klara av plattformspel! Det är nästan som att de kommit på att folk spelar spel för att det är roligt…

Extrajobb stör bloggande

Väldigt svettiga arbetskläder

Som några kanske har noterat har takten och kanske framförallt kvalitén på blogginlägg sjunkt som en sten under senaste tiden. Anledningen, mina kära läsare, står att finna i mitt extrajobbmed att rensa ut supermutanter från det postapokalyptiska Washington D.C.:s tunnelbanesystem. Det är ett tufft och svettigt jobb som tar en massa tid. Dessutom får man inte ens in P1 bara Galaxy News Radio, så det är svårt att hänga med i den svenska debatten.

Läser bok, återupptäcker spel och förlorar min dator

På grund av min New York-resa köpte och läser jag en bok om stadens historia från Nya Amsterdam och fram till 1960-talet, ”The Epic of New York City” av Edward Robb Ellis. En rätt trevlig och intressant skildring som i en hyfsat avslappnad prosa förtäljer om såväl högt som lågt, detaljer såväl som de stora dragen.

På grund av bokens inledande kapitel kring områdets kolonisering kom jag att tänka på det gamla Microsoft-spelet Colonization från 1994. Då jag tidigare spelat det på PC, för vilket det fungerare rätt bra trots byte av operativsystem, tänkte jag att jag skulle leta reda på det. I och med detta upptäcker jag att de släppts en ny uppdaterad version. Precis som Colonization från 1994 var en utveckling och anpassning av Civilization är den nya versionen en anpassning av Civilization IV. Samtidigt var det på många sätt sig likt och efter att jag fått tag i spelet så var det inte svårt att komma in i det. Samtidigt har man en del hjälp av att vant sig vid spelets koncept och kontroller sedan det första Civilization.

Tänkte att min bättre hälft, som aldrig tycks gilla samma spel som jag gör, att detta lite pilliga strategispel kanske kunde vara något som hon skulle gilla. Tyvärr visade det sig vara så, för nu får jag inte längre ha min dator ifred. Hon läser aldrig böcker som jag rekommenderar eller bara fnyser åt dem, så hur skulle jag kunna tro att hon faktiskt skulle ge det en ärlig chans!

Det blev därför mitt öde att ägna söndagen åt att se på Brommapojkarna mot Örgyte och annan skitteve när man lite trött och seg mest ville sitta framför datorn och spela Colonization eller till och med blogga. Boken väger för mycket för att hålla uppe när man är lite söndagstrött.

Förräderi i Worchester

Senast jag rapporterade om mitt återfall i Football Manager hade jag nyligen genom ett mirakel tagit upp Worchester City till Blue Square Premier genom kval. Jag, styrelsen, supportarna och truppen var förstås beredda på en hård kamp för att hålla oss kvar.

Bästa elvan 2008/09

Säsongen 2008/09 börjar förvånansvärt bra. Som nykomling blir jag och mina spelare ofta underskattade och vi vinner flera matcher, inklusive spektakulära segrar som 5-0 mot både lokalkonkurrenten Kidderminster Harriers och Grays Athletic. På våren går det dock allt sämre och laget faller ner i en djup svacka. Självförtroendet är nära noll och många mål ges bort genom att stressade och nervösa City-spelare daltar med bollen och slår bort den till framrusande motståndare. Mot sluttampen spelar jag 10 matcher i rad utan vinst. Jag klarar dock kvar klubben i divisionen, håller hårt i enkonomin och når alla mål som satts upp.

Mitt kontrakt med klubben går ut till sommaren och i media börjar det spekuleras lite om jag kommer att sticka. Jag är dock lugn. Jag har vida överstigit deras förväntingar och även om det snackas lite löst i styrelsen om att satsa nästa säsong så tror jag inte att det berör mig som person utan om mer resurser. Jag flikar in lite att det kanske är dags att ge mig ett nytt kontrakt och jo visst säger ordförande Dave Boddy. Men när säsongen tar slut så bestämmer de sig istället för att låta mitt kontrakt löpa och anställer någon fjant som heter Ian Hazel – för detta tränare för Merseyside-laget Marine FC för en spotstyvel! Skandal!

The Pitmen

Så nu står man här deltidsarbetslös. Söker och erbjuds två olika tjänster. Till slut väljer jag att ta över laget Hednesford Town FC från kolbrytarorten i Staffordshire med samma namn en bit norr om Birmingham i West Midlands. Ner i Blue Square North igen alltså och återigen tid att få grepp om en hel trupp strax innan säsongen börjar. Suck…

Återfallet fortsätter i Blue Square Premier

(Blue Square Premier är sponsor-namnet för National Conference, 5:e divisionen)

Tabell för Blue Square North 2007/08

Mitt återfall i manager-träsket fortsätter (alla bilder klickbara): Tog till min egna chock och förvåning upp Worcester City direkt till nästa division efter endast en säsong i Blue Square North. Efter att ha lånat in två spelare från Birmingham och plockad in åtta spelare utan kontrakt lyckades jag under en tid ta ledning i ligan. En position som jag inte lyckades behålla, utan tappade till maskinen Kettering Town som senare vann och gick direkt upp. Men jag lyckades i alla fall knipa till mig en hedervärd tredjeplats och tänkte att det inte fanns en chans i h-vete att jag kommer att klara av att vinna kvalet, då laget var i något av en formsvacka.

Men som gaisare ger man la aldrig riktigt upp hoppet. Lotten föll på gamla ligalaget Southport som jag tog emot hemma en solig men lite kylig majdag och lyckades vinna med 1-0 genom ett mål i 90:e minuten av den blott 17-åriga yngligen Wilkes som lyckades göra 15 ligamål på 27 matcher och 8 cupmål på 9 matcher. Borta släppte jag tämligen omgående in ett mål och resen av bortamatchen blev en kamp för att skydda det egna målet. Jag skrek ut till gubbarna att inte lägga något emellan utan smälla på hårt vilket gav mig ett halv dussin gula kort men förde matchen till straffar som jag vann med klara 4-2.

Bra insats av City!

Kvalfinalen spelades inte på nya Wembley eller ens Millenium Stadium utan på den lite mer anspråkslösa Pirelli Stadium i metropolen Burton-on-Trent dit nära nog sextusen åskådare kom för att se mitt lag köra över Hucknall Town med 3-0. Saken var klar och grabbarna hade fört upp laget.

Målvakten Paddy Gamble i upptakten till säsong 2008/09

Klart att det är kul att gå upp, men det är inte fullt lika roligt att ramla ur efter att ha fått stryk vareviga lördag från augusti till maj. det blir till att bjuda in unga spelare som rensats ut från storlagens ungdomsakademier för att försöka få fram lite goda förstärkningar. Trots att jag överträffat målen såväl ekonomiskt som sportsligt drar nämligen klubbledning ner mitt penibla handlingsutrymme till noll igen. Som ut är rensas truppen ut tämligen omgående genom utgående kontrakt så att de skapas plats i lönebudgeten för ungdomar på slavlöner. En tidigare svaghet har varit målvakten och jag knyter till mig en ung målvakt från Nottingham Forest som tidigare gjort en hyfsad insats som utlånad till Stalybridge Celtic i Blue Square North med det oroväckande namnet Paddy Gamble och fem andra gratis spelare.

Jag har faktiskt semester!

Återfall i missbruk – FM08

Ja, det måste erkännas. Sedan midsommar har jag återfallit i ett gammalt och hårt missbruk från min ungdom; Football Manager 2008, en förfinad och omdöpt drog som tidigare gått under namn som Championship Manager och liknande sedan 1992.

Det är nog ett av de värsta missbruk jag haft av en produkt överhuvudtaget. Tusentals timmar har ägnats åt att spotta på skärmen, dunka stolar i marken, banka på skrivbordet och för storheter som Cardiff City, Torquay United samt Dagenham & Redbrigde till titlar och ära i fotbollseuropa.

*****

Skulle kanske bellat på tröjan innan; blåvit-randig…

Den nya älsklingen är Worcester City FC, som i början av säsongen 2007/08 spelar i Conference North – på grund av sponsorer numera kallad Blue Square North. Det är alltså nedanför Premier League, nedanför The Championship, nedanför League 1 och Legue 2 och strax under Conference National (Blue Square Premier).

Med noll spänn att förstärka truppen med men med lite marginaler i lönebudgeten plockar jag in en vänsterback (Alan Beeton, tidigare Wycombe Wanderers) på free transfer och lurar över en mittfältare (Alan Moogan) från konkurrenten Burscough. Framförallt får jag styrelsen att sluta ett samarbetsavtal med Birmingham City som sänder ner två unga mittbackar (Sam Oji och Amadou N’Diaye) för att ge dem lite erfarenhet. Dessutom skaffar jag mig en extra tränare för att försöka få lite fart på mina halvtidsproffs.

Av fem träningsmatcher förlorar jag fyra och spelar en oavgjort. Ser inte bra ut då styrelsen förväntar sig en placering på den övre halvan av tabellen. Problemet med detta missbruk till skillnad från andra är att det är en tröskel att komma in i det. Mängder av information, statistik och namn finns att tillgå. De möjliga besluten är så många att det ofta blir enklare att inte fatta några alls. När det går trögt i hemmapremiären på St. George’s Lane mot Barrow lackar jag ur och börjar fixa till taktiken som varit tämligen ordinär 4-4-2. Ändrar om till 4-1-3-2 med centralt spelande mittfältare som skall kötta till det på mitten, lågt liggande backlinje som skall täcka till och inte släppa till så många frilägen och sedan tjonga upp bollen tämligen omgående mot anfallarna som skall försöka göra mål på omställningar och motståndarnas misstag. En destruktiv och primitiv strategi god nog för Lagerbäck och svenska landslaget.

Världsberömt hatderby – Worcester City vs. Redditch United

Taktiken får effekt direkt och Worcester börjar rada upp framgångar för sin hemmapublik som emellanåt är fyrsiffrig. Med vissa bakslag som det mållösa resultatet i hatmatchen mot Redditch United och en snöplig förlust mot Workington börjar det hela arta sig. Självfallet går det lite trögt att gå vidare i kvalifikationsomgångarna till FA-cupen mot erkända storlag som Rugby och Cordby. Den efterföljande FA-cupsegern mot Cambridge United fixas genom den enklaste av lösningar som finns i CM/FM; en inplockad 17-åring med snabba ben och ett hyfsat målsinne, helst portugis. Alan Wilkes från Walsall plockas upp från gatan i oktober och gör fem mål på sina inledande fyra matcher. Nu gäller det att lägga upp strategin för att nå till Champions Leauge där pengarna finns!

Trea efter fjorton omgångar…

It came from the Mail…

Så kom den igen, det säkraste av alla tidiga vårtecken, till och med säkrare än träningspremiär för GAIS eller regn i Göteborg; räkningen från CSN (centrala studiestödsnämnden).

Amos – Så när CSN:s senaste, oskydliga (och hungriga) offer

Jag var beredd, CSN tar nämligen och sänder mig en varning några veckor innan själva räkningarna kommer – kanske så att jag skall hinna hänga mig, eller i alla fall undvika att ligga ner vid brevinkastet utifall själva tyngden av brevet skulle knäcka på min nacke. Försökte förklara detta för min katt, men det är väldigt svårt att förklara något för honom och han blev så när dödad av hin håles brevbärare.

Min enda tröst, när jag beaktar hur jag skall betala räkningarna med två lågt betalda skitjobb – för vilka min gedigna utbildning i stort sett är meningslös- är att tänka på de idioter som förde över hela sitt studielån till det nya systemet! Som någon vis man någon gång sa: skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

*****

Inläggets titel är en parafras på It Came From the Desert – ett dataspel till Amiga från 1989 som bland annat hämtade inspiration från b-skräckisen Them! från 1954, med James Arness i en av huvudrollerna (Zeb Macahan…).