Månad: april 2014

GAIS 2-2 Ljungskile SK

Knappt en minut kunde man sitta vid köksbordet med sin bärbara dator och en skäl med spagetti och pesto innan söndagen var förstörd. Redan efter en dryg minut släppte GAIS, genom en serie av pajasartade pojklagsmisstag, in 0-1 till gästerna. Bland alla de taffliga uttryck i sportjournalist-prosans ofta misslyckade försök att förmedla en match är ”redan efter” en av de jag tycker sämst om. Ibland står det exempelvis ”hemmalaget tog ledningen redan efter 30 minuter”; Vadå redan? Matchen har hållit på i trettio minuter! Denna gång var det redan men samtidigt inte så oväntat. GAIS har ju trots allt något av en tradition av att inte komma in i matchen från start utan att ge bort ett par gratischanser först till lag som är lite mer på tårna.

En annan tradition är att bli chockade av att motståndare emellanåt tar tillvara det som bjuds dem gratis och gör mål också. GAIS spelade av de första femton minuterna som om de var granatchockade. Nej, kriget kommer inte vara över till jul, för då är det hög tid att börja förberedda sig för nästa säsong i superettan.  Ja, angående granatchocker så kanske det är på sin plats att göra en liten utveckling kring det ämne som i högre utsträckning än fotboll verkar ha präglat supportrarnas tankegångar under den gångna veckan (inte så konstigt kanske, fotboll verkar ju vara av något underordnad betydelse för såväl spelare som supportar). I en passiv roll har jag följt diskussionen kring föregående söndags bengalbränning. En bränning som, i den mån jag kan bedöma från min horisont, var säkrare utförd än de flesta jag råkat ut för i min egen supporterkarriär (jag har inte alltid varit en köksstols-och-latop-gaisare). Min uppfattning är att även detta är en parantes. Efter den allvarliga händelse som skedde i Helsingborg för en tid sedan var det inte särskilt oväntat att såväl lokal media, polismyndighet och arenabolag slängde sig på första bästa tillfälle att markera att de gör något mot problemet. Det hela är är förstås endast en symbolisk dans som inte på något sätt verkar mot Problemet. Efter att barbarerna (så som de uppfattas av ett allt marginellt GePe, ett allt mindre effektivt polisväsende och ett bolag som inte förstår sina kunder men gärna vill framstå som aktiva för sina riktiga ägare, gubbarna i Gbg) tvingas till en kowtow och att acceptera ett luddigt policydokument som endast är marginellt mer lagligt och verklighetsförankrat än de kontrakt som HIF hittade på.

Medan matchen går, och jag har ätit upp min spagetti och därigenom dövat något av den ilska som brann i mitt inre börjar jag irritera mig på GAIS spelidé (ett ord som här använts tämligen fritt). Askebrand har av någon anledning, som jag inte riktigt förstår, fått för sig att spela med indragna yttrar. I denna match yttrar det sig genom att Malkolm Moenza spelade till höger. Jag förmodar att tanken är att det därigenom skall skapas plats för ytterbackarna att komma fram. De gör de också flera gånger under första halvlek, när de har orken till det. Problemet inte att det skapas plats för ytterbackarna i det offensiva genom att de inventerade yttrarna går inåt i planen. Problemet är att de verkar ha en central utgångsposition. Det blir trångt i mitten och Andreas Drugge blir stort sett meningslös. Det blir trångt, vilket ger honom mindre tid med bollen, och de finns inga spelare som sträcker ut spelet som han kan slå sina djupledsbollar på. I och med att Drugge stort sett bara är bra på detta och att slå fasta situationer, så innebär det att GAIS under stora delar av matchen inte får ut något av spelarnas styrkor. Kanske skulle detta fungera hjälpligt med enbart en anfallare, med Drugge som offensiv inner tillsammans med två mittfältare bakom honom som kan täcka upp när ytterbackarna går framåt. Som det fungerar nu verkar det snarare bidra till ett ineffektivt anfallsspel, som bara fungerar när motståndarna går framåt och ytterbackarna är pigga, samtidigt som defensiven försvagas och är känslig för omställningar.

Medan jag sitter och svär över detta så tar GAIS svar på Arjen Robben, Moenza, och går in med bollen från höger och sätter 1-1 med hjälp av sin vänster. Sandeep Mankoo börjar (möjligen på grund av en huvudskada) ånga på som kanten som Daniel Alves och snår och sig bollar med fart och i ett anfall kommer bollen till Linus Tornblad, som alltid tycks missa allt, som famlar med bollen likt Bambi på hal is vid straffområdescirkeln men lämnas av ett passivt LSK-försvar och får iväg ett skott som med minsta marginal går höger stolpe in. 2-1 på två minuter och allt faller på plats. Två minuter som sagt. I slutet av halvleken gör laget sitt bästa för att uppvisa ett panikartat försvarsspel och Sema, samma spelare som gjorde det första målet, är nära att göra det igen.

Den andra halvleken börjar nästan som den första. Det är jobbigt det här att faktiskt börja spela fotboll samtidigt som domaren blåser igång. Men det är klart, har man tagit ledningen så finns det ju ingen anledning att stressa. Joel Johansson, som jag inte tycker man såg så värst mycket av i första halvlek (i alla fall jämfört med vad man är van) får gå ut på grund av axelskada och ersätts av Gabriel Altemark-Vanneryr. Detta är det första av tre misslyckade byten. GAV är seg som sirap. Nu är detta i och för sig inte så förvånande eller något som egentligen skall ligga honom till last. Han är helt enkelt inte riktigt redo för A-lagsfotboll ännu. Att han ville spela, och att tränaren byter in honom, skall ju inte han lastas för. Han fungerar i alla fall väl som target och är också väldigt nära att göra 3-1 efter drygt 70 minuter, då han från höger kortlinje skjuter stolpe ut. GAIS har några chanser att göra 3-1 men slarvar bort dem. Detta hade avgjort matchen men istället går tiden och under den sista kvarten är laget helt under isen. Måhända är det tränarens berömda konditionsträningsprogram som skördar ännu fler bittra frukter. Samtidigt går det en del rykten om att sjukdom grasserat i tuppen under veckan. Sandeep blir liggande med kramp eller nåt efter att GAIS gjort alla sina byten. Tommi Vahio gör en enhandsräddning på ett hårt skott och håller kvar GAIS ledning men till slut går det inte. Gästerna gör 2-2 och sett till att GAIS bara spelar vettig fotboll i trettio minuter i första halvlek och kanske tio minuter i andra så är det inte heller orättvist (annat i min rent subjektiva verklighet där allt som inte går GAIS väg, från matchresultat till publiksiffror, väder och lottning är orättvist).

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 27 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på sjätte plats.

Annonser

GAIS 1-0 GIF Sundsvall

Efter en svag insats med ett något sådär lyckat utfall i seriens första omgång följde en habil insats i den första hemmamatchen. GAIS var överlag snäppet bättre än gästerna, det topptippade norrlandslaget GIF Sundsvall, matchen igenom. Ingen spelare föll ur ramen, Linus Tornblads arbetsinsats var är emellertid i sig värd att framhäva, då han fått så mycket kritik tidigare. Han och målskytten Joel Johanssons löpningar skapade ytor nog för att även Andreas Drugge kunde börja spela långa svepande och öppnande passningar från sin mittfältsposition. Något vi sett väldigt lite av på senare tid. Även Malkom Moenza skall framhävas, då han gjorde ett förnämligt jobb som högerytter under matchen. Detta var framförallt framgångsrikt den första kvarten, innan Sundsvall tycks ha fått lite mer kontroll på sin försvarsorganisation. Däremot är frågan fortfarande öppen, i alla fall i mina ögon, för hur GAIS skall spela mot ett lag som inte vill vinna, vilket Giffarna trots allt var intresserade av.

IFK Värnamo 1-1 GAIS

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Bland annat Svenska Akademin har gått hårt åt en bilreklam som nyttjat sig av en av Karin Boyes dikter. Med risk att sälla mig till denna grupp av konserverad gröt-försäljare så vågar jag nog påstå att raden stämmer bättre på GAIS spel på Finnvedsvallen än vad dikten I Rörelse har med bilpendlande mellan Upplands Väsby och Södertälje. Det stora problemet är emellertid att för många av oss gror ett tvivel om att det skall komma en vår efter denna fadäs. Snarare att GAIS drar sig åter in i knoppen och stannar kvar till nästa år.

Om matchen kan jag inte säga mycket annat än att den var just smärtsam.  Ungefär samtidigt som jag kopplar upp mig på den bärbara datorn för att se på matchen kommer min dotter på att hon vill se på ”Dora Upptäckaren”, ett barnprogram som hos oss endast kan ses via en stream på datorn, inte på televisionsapparat. Mitt resonemang om att GAIS endast går att se här och nu, en gång i veckan, medan man kan se på Dora dygnet runt (i alla fall tills gratis-abonnemanget är slut) hade föga effekt: – Jag älskar Dora, jag älskar inte GAIS. Vi hade nyligen kommit hem från ett barnkalas där dottern blivit målad i ansiktet. Tårarna över att inte få se på Dora smetade ut färgen i ansiktet, på händer och armar. De blickar jag under de första tjugo minuter kunde slänga på GAIS var ungefär lika psykiskt knäckande som att se min dotters ansikte. Om inte mer, min dotter kan må bra av att höra nej emellanåt men när det kommer till GAIS kan man ju tycka att kvoten av besvikelse någon gång borde vara fylld. Min dotter såg det inte så.

GAIS var helt enkelt urusla över hela plan och det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Anfallsspelet var obefintlig (kan knappt komma ihåg att jag såg dem) och mittfältet ett rundningsmärke. Andreas Drugge verkade helt försvunnit, annat än då han då och då slog bort någon djupledsboll, och på mitten stod Asgeir Asgeirsson helt själv och försökte något något teatraliskt desperat slänga sig iväg till höger och vänster. Två lama avslut av Petrit Zhubi var ungefär vad GAIS mäktade med under halvleken medan Värnamo dominerade över hela plan och kom till 13 avslut innan halvtidsvilan. Ett av dem ledde till ett mål, inte så mycket att säga om den saken. Under denna önskade jag mig, nej krävde, en omfördelning med tre man på innermitt för att i någon mån i alla fall få kontroll på matchen. Vad jag fick var Joel Johansson och till synes en rejäl utskällning. En utskällning som kanske borde ha kommit redan i halvtid mot IS Halmia istället för halvvägs in i den första matchen i seriespelet. Sedan kan man ju tycka att människor som, mer eller mindre, får sin försörjning som idrottare på elitnivå inte skall behöva skällas ut med jämna mellanrum för att nå upp till sin normala nivå.

På något sätt hängde GAIS prestation samman med min dotters humör. Särskilt under de första tio-tjugo minuterna hade hon helt glömt bort Dora och lekte gladd på sitt rum och åt av den frukt jag skärde upp till henne.  Till och med ett av hemmalagets farligare målchanser korrelerade med att hon blev lite irriterad över att tappa en äppelbit på marken. Medan GAIS spel knappast kan sägas var lysande under andra halvlek så var det i alla fall acceptabelt. Hade laget spelat på den nivån i båda halvlekarna hade det varit i linje med den realistiska förväntningar man kan ställa på de spelare som GAIS, mer på papperet än i uppvisad spel, startade med. Att IFK Värnamo spelade samlat på omställningar var ju inte i sig särskilt förvånande. Malkolm Moenzas sena kvitteringsmål var dock befriande. Efter en fast situation kommer bollen ut till mittplan och Moenza har mod och sinnesnärvaro att direkt gå framåt och gå på avslut. Inte något toppenläge eller något toppenavslut men det blev ju mål. Det är lite det som räknas, trots allt.

Jag är inte en person som förordar radikala spelarförändringar och tror att det på detta sätt går att lösa problem enkelt och smidigt. I alla fall till GAV blir frisk (i väntan på Godot…) undrar jag inte om det vore på sin plats med en tillbakadragen 4-3-3, det vill säga 4-1-4-1. Om Joel är frisk nog kan han spela ensam på topp, annars får vi förlita oss till Fredrik Jonsson tills vidare. Förslagsvis får Adam gå in på mitten och täcka upp för när Drugge inte har lust. Att Drugge tas ut kan vi ju inte förvänta oss.