Knappt en minut kunde man sitta vid köksbordet med sin bärbara dator och en skäl med spagetti och pesto innan söndagen var förstörd. Redan efter en dryg minut släppte GAIS, genom en serie av pajasartade pojklagsmisstag, in 0-1 till gästerna. Bland alla de taffliga uttryck i sportjournalist-prosans ofta misslyckade försök att förmedla en match är ”redan efter” en av de jag tycker sämst om. Ibland står det exempelvis ”hemmalaget tog ledningen redan efter 30 minuter”; Vadå redan? Matchen har hållit på i trettio minuter! Denna gång var det redan men samtidigt inte så oväntat. GAIS har ju trots allt något av en tradition av att inte komma in i matchen från start utan att ge bort ett par gratischanser först till lag som är lite mer på tårna.
En annan tradition är att bli chockade av att motståndare emellanåt tar tillvara det som bjuds dem gratis och gör mål också. GAIS spelade av de första femton minuterna som om de var granatchockade. Nej, kriget kommer inte vara över till jul, för då är det hög tid att börja förberedda sig för nästa säsong i superettan. Ja, angående granatchocker så kanske det är på sin plats att göra en liten utveckling kring det ämne som i högre utsträckning än fotboll verkar ha präglat supportrarnas tankegångar under den gångna veckan (inte så konstigt kanske, fotboll verkar ju vara av något underordnad betydelse för såväl spelare som supportar). I en passiv roll har jag följt diskussionen kring föregående söndags bengalbränning. En bränning som, i den mån jag kan bedöma från min horisont, var säkrare utförd än de flesta jag råkat ut för i min egen supporterkarriär (jag har inte alltid varit en köksstols-och-latop-gaisare). Min uppfattning är att även detta är en parantes. Efter den allvarliga händelse som skedde i Helsingborg för en tid sedan var det inte särskilt oväntat att såväl lokal media, polismyndighet och arenabolag slängde sig på första bästa tillfälle att markera att de gör något mot problemet. Det hela är är förstås endast en symbolisk dans som inte på något sätt verkar mot Problemet. Efter att barbarerna (så som de uppfattas av ett allt marginellt GePe, ett allt mindre effektivt polisväsende och ett bolag som inte förstår sina kunder men gärna vill framstå som aktiva för sina riktiga ägare, gubbarna i Gbg) tvingas till en kowtow och att acceptera ett luddigt policydokument som endast är marginellt mer lagligt och verklighetsförankrat än de kontrakt som HIF hittade på.
Medan matchen går, och jag har ätit upp min spagetti och därigenom dövat något av den ilska som brann i mitt inre börjar jag irritera mig på GAIS spelidé (ett ord som här använts tämligen fritt). Askebrand har av någon anledning, som jag inte riktigt förstår, fått för sig att spela med indragna yttrar. I denna match yttrar det sig genom att Malkolm Moenza spelade till höger. Jag förmodar att tanken är att det därigenom skall skapas plats för ytterbackarna att komma fram. De gör de också flera gånger under första halvlek, när de har orken till det. Problemet inte att det skapas plats för ytterbackarna i det offensiva genom att de inventerade yttrarna går inåt i planen. Problemet är att de verkar ha en central utgångsposition. Det blir trångt i mitten och Andreas Drugge blir stort sett meningslös. Det blir trångt, vilket ger honom mindre tid med bollen, och de finns inga spelare som sträcker ut spelet som han kan slå sina djupledsbollar på. I och med att Drugge stort sett bara är bra på detta och att slå fasta situationer, så innebär det att GAIS under stora delar av matchen inte får ut något av spelarnas styrkor. Kanske skulle detta fungera hjälpligt med enbart en anfallare, med Drugge som offensiv inner tillsammans med två mittfältare bakom honom som kan täcka upp när ytterbackarna går framåt. Som det fungerar nu verkar det snarare bidra till ett ineffektivt anfallsspel, som bara fungerar när motståndarna går framåt och ytterbackarna är pigga, samtidigt som defensiven försvagas och är känslig för omställningar.
Medan jag sitter och svär över detta så tar GAIS svar på Arjen Robben, Moenza, och går in med bollen från höger och sätter 1-1 med hjälp av sin vänster. Sandeep Mankoo börjar (möjligen på grund av en huvudskada) ånga på som kanten som Daniel Alves och snår och sig bollar med fart och i ett anfall kommer bollen till Linus Tornblad, som alltid tycks missa allt, som famlar med bollen likt Bambi på hal is vid straffområdescirkeln men lämnas av ett passivt LSK-försvar och får iväg ett skott som med minsta marginal går höger stolpe in. 2-1 på två minuter och allt faller på plats. Två minuter som sagt. I slutet av halvleken gör laget sitt bästa för att uppvisa ett panikartat försvarsspel och Sema, samma spelare som gjorde det första målet, är nära att göra det igen.
Den andra halvleken börjar nästan som den första. Det är jobbigt det här att faktiskt börja spela fotboll samtidigt som domaren blåser igång. Men det är klart, har man tagit ledningen så finns det ju ingen anledning att stressa. Joel Johansson, som jag inte tycker man såg så värst mycket av i första halvlek (i alla fall jämfört med vad man är van) får gå ut på grund av axelskada och ersätts av Gabriel Altemark-Vanneryr. Detta är det första av tre misslyckade byten. GAV är seg som sirap. Nu är detta i och för sig inte så förvånande eller något som egentligen skall ligga honom till last. Han är helt enkelt inte riktigt redo för A-lagsfotboll ännu. Att han ville spela, och att tränaren byter in honom, skall ju inte han lastas för. Han fungerar i alla fall väl som target och är också väldigt nära att göra 3-1 efter drygt 70 minuter, då han från höger kortlinje skjuter stolpe ut. GAIS har några chanser att göra 3-1 men slarvar bort dem. Detta hade avgjort matchen men istället går tiden och under den sista kvarten är laget helt under isen. Måhända är det tränarens berömda konditionsträningsprogram som skördar ännu fler bittra frukter. Samtidigt går det en del rykten om att sjukdom grasserat i tuppen under veckan. Sandeep blir liggande med kramp eller nåt efter att GAIS gjort alla sina byten. Tommi Vahio gör en enhandsräddning på ett hårt skott och håller kvar GAIS ledning men till slut går det inte. Gästerna gör 2-2 och sett till att GAIS bara spelar vettig fotboll i trettio minuter i första halvlek och kanske tio minuter i andra så är det inte heller orättvist (annat i min rent subjektiva verklighet där allt som inte går GAIS väg, från matchresultat till publiksiffror, väder och lottning är orättvist).
Min prognos för Superettan säsong 2014 med 27 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på sjätte plats.
Självgod och bitter 