Månad: juli 2013

GAIS 3-3 GIF Sundsvall

Även om lördagens match inte riktigt nåde upp till föregående helgs dramatik så var det i vilket fall en på många sätt välspelat superettanmatch. Enligt vad undertecknad erfar i vilket fall mindre loj än den så kallade supermatchen. Att GAIS inte kunde ta sin tvåmålsledning och vinna matchen är onekligen irriterande. I dagens läge kan jag emellertid inte riktigt mäkta med att bli så upprörd som jag troligen hade blivit under andra omständigheter, då jag inte riktigt tror på GAIS som ett allsvenskt lag 2014. För detta vill jag först ha lite stabilitet i ekonomin.

Men det var skönt att i alla fall slippa den inledande kallduschen i föregående match. Istället fick vi uppleva lite numerologiska tecken när Joel Johansson, spelare nummer nio kunde göra sitt nionde mål i den nionde matchminuten. 9-9-9 the number of the Mackerel? Nä, så bra gick det ju inte. Askebrand tycks ha gett hoppen om andra anfallare än just nummer nio och använde Malkolm Moenza som den andra anfallaren. I realiteten verkar han dock i första hand spelat som en offensiv mittfältare ute till vänster och GAIS fick på så sätt lite bättre ordning på mittfältet genom att eliminera övertaget som GIF hade centralt förra gången. Möjligen som en följd av denna på vänsterkanten överbelastning anföll GAIS under första halvlek denna vägen initialt för att, när något genombrott inte kunde nås på den kanten, låta bollen gå ut mot högerkanten för inläggsfötter. Jag kommer osökt att tänka på von Schlieffens påstådda dödsord ”Kom ihåg att hålla den högra flygeln stark”; fast spegelvänt då.

Precis som vid slaget vid Marne så gick det la sådär i slutändan. GAIS tog ledningen i första halvlek i en hyfsat jämn, välspelad halvlek från båda sidor. I andra halvlek tog GAIS kommandot och den kanske mest irriterande mål som GAIS släppte in var Sundsvalls reducering till 2-1, som då skedde helt mot spelets riktning. GAIS kunde återigen dryga ut ledningen till 3-1 genom ännu en säker straff av Andreas Drugge – GAIS 2-0-mål var en stabil nick av Björn Andersson – och borde alltså i detta läge kunnat hålla ut till seger. Istället kände tränare Askebrand något slags behov av att destabilisera backlinjen – som fungerade väl internt om än sådär i relation till målvakten – med Jimmy Tamandi och Mirza Mujcic.

Nu vet jag inte riktigt vad statistiken säger, då sändningen via csports är så pass grundläggande att bilden inte störs av diverse statistik med jämna mellanrum. I slutändan tror jag dock att det var gästerna som hade lite fler farliga halvlägen. I hög grad skulle jag säga att detta beror på en dålig kommunikation i försvarslinjen med Tommi Vahio. Det är allt för många gånger farligheter måste lösas med ingripanden i sista stunden när Vahio inte går ut och tar bollen i straffområden. Att motståndarna kunde göra två – i och för sig snygga – frisparksmål och chippa bollen över vår målvakt efter en luftpastej in i straffområdet torde ju vara exempel som understryker detta problem. Att då avståndet mellan försvar och mittfält inte var så enerverande dåligt som förra helgen blir på så sätt en klen tröst.

[Recension] XCOM: Enemy Unknown

Innan linser blev relativt billigt hade jag glasögon. Jag har således spelat en hel del datorspel. Det är i all fall så den (anti-)sociala (det har var innan spel på nätet, vilket jag för övrigt inte tycker om) logiken tycks fungera. Jag tror däremot inte att jag har spelat så värst många datorspel i jämförelse med en del andra. En något så där begränsad budget (även om piratkopiering var möjligt så var det lite mer omständligt förr om åren) och måhända en viss fallenhet mot förändringar innebär att det är några spel, eller spelserier, som tagit upp en stor del av min datorspelstid.

Utan någon form av inbördes ordning är spelen i fråga Pirates!, Civilization, Championship/Football Manager och UFO: Enemy Unknown (XCOM var den amerikanska titeln). Som synes har datorspelsutvecklaren Sid Meier och de bolag han arbetat medhaft en del påverkan på min barndom och uppväxt. Med undantag för CM/FM, som jag började spela 2000 så är detta spel från forntiden som jag emellanåt återbesökt på ett eller annat sätt. Pirates! och Civilization har kommit i en del uppdateringar men för UFO har det varit originalet från 1994 som jag flera gånger återkommit till och som senare adaptioner aldrig kunnat mäta sig med. Med datorers allt mer utvecklade kraft att hantera snabb, rörlig grafik är turbaserade spel likt detta inte så lätt att hitta överhuvudtaget. Realtidsspel är inte något jag uppskattar.

(1994) Tre soldater förbereder sig för att storma ett nedskjutet ufo (bild från mobygames.com)

Häromåret så släpptes så en uppdatering av det gamla spelet som har kvar många av det gamla spelets element. Jag upptäckte det inte fören för några månader sedan och slapp på så sätt den numera obligatoriska beta-testningen på de kunder som betalar mest pengar för produkten som numera tycks vara kutym inom dator- och tv-spelsbranschen; spelet kunde inhandlas för ett förhållandevis modest pris i ett spelbart skick.

I många avseenden är det sig verkligen likt, även om spelet inte börjar i januari 1999 längre (jag kommer faktiskt inte ihåg vilket år det är). Fientligt inställda utomjordingar börjar terrorisera jordens befolkning och 16 länder går samman för att finansiera en internationell myndighet, XCOM, för att möta det interplanetariska hotet. Spelet har en strategisk och en taktisk dimension. På den strategiska dimensionen så bygger man ut sin bas, forskar på nya projekt för att få tag i bättre vapen och utrustning och bygger en del av dessa sakerna själv. På det taktiska planet så tar man med sig 4-6 soldater ner på markplan och slåss med utomjordingarna på små kartor i olika miljöer.

Jag har nu varvat spelet (som man sa om att ha klarat spelet back in the days) efter sådär 30-40 timmars speltid på normal svårighetsgrad. Överlag har det varit en positiv upplevelse där många av de aspekter av det gamla spelet bevarats och utvecklats på ett vettigt sätt.

På det strategiska planet har spelet till synes blivit svårare. Förr så var det oftast inte så värst svårt att hålla medlemsländerna hyfsat nöjda. Numera har varje land en panikskala på några steg som rätt snabbt kan nå max. Om skalan är på max vid slutet av en månad så lämnar landet XCOM-samarbetet och kommer aldrig igen.Förr kunde man ofta kakan och ha den kvar. Nu ställs man ofta inför val där tre attacker sker samtidigt och man tvingas välja en. Om det sker angrepp i Paris, Edmonton och Lagos och jag väljer att åka till Lagos (alla alternativ ger olika former av belöningar), så kommer panikskalan att minska i Nigeria men stiga över hela Europa och Nordamerika, Det kan snabbt bli panik i flera länder.

(2012) Vi möts igen, kära Sectoider! (bild från pcgamer.com)

Pengar är en konstant bristfråga, i alla fall för mig. I vissa avseenden har spelet förenklats, eller snarare gjorts mindre påverkbart. Förr kunde man bygga baser över hela världen. Numera har man en bas för sina soldater men det går att bygga satelliter och placera ut sina jaktplan över hela världen. Denna förenkling är väl egentligen mest en förbättring. Att flytta runt soldater och material mellan olika baser var ett inslag av mikromanagement som inte gav så mycket i det gamla spelet och det gick, bortsett från behovet av satelliter, bra att klara sig med en bas i gamla spelet. Ingenjörer och vetenskapsmän tilldelas nu av medlemsländerna eller som belöning för uppdrag och behöver inte köpas in och tilldelas bostäder och så vidare.

Även de taktiska striderna har förenklats, eller förändrats i en positiv riktning. Grunden är dock densamma, först är det min tur att röra mina soldater och sedan ät det utomjordingarnas tur. Förr hade man ett antal tidsenheter per soldat som var tämligen detaljerade. Ett par tidspoäng för att vända sig, stå och, gå ett par steg och – givetvis – skjuta. Nu är det mycket enklare genom att det går att göra maximalt två saker: i grunden springa, skjuta eller bevaka. I och med att soldater överlever ett par uppdrag, och skjuter skallen av ett par utomjordingarna, blir de bättre och kan specialisera sig enligt klasserna Assualt, Support, Heavy eller Sniper. I och med detta kan soldaterna göra diverse olika specialmanövrar, såsom eldunderstöd, huvudskott eller plåstra om sina vänner. Ens möjligheter att lasta på sina soldater en massa utrustning har kraftigt begränsats. Det går att ha med skyddskläder, ett huvudvapen, en pistol eller en raket samt ett extra föremål, såsom en granat eller en första förbandslåda som går att använda en gång. Medan ammunitionen till huvudvapnet inte kan ta slut så måste man ladda om rätt ofta och överlag så tvingas man tänka taktiskt och hushålla med sina grejor.

(2012) Tuffa tag i stan (bild från Pcgamer.com)

I striderna beter sig utomjordingarna hyfsat smart utan att för den sakens skull agera utifrån information de rimligen inte kan ha. De söker i de flesta fall skydd innan de börjar skjuta tillbaka och försöker då och då komma runt på flanken. En förändring som jag emellertid inte vet om det är någon förbättring är hur utomjordingarna kommer in i spel på den taktiska kartan. Förr om tiden så stod det bara kringspridda på kartan och kunde överraska en var som helst. Nu är de placerade i grupper runt omkring men börjar inte röra sig fören de blir upptäcka, då de direkt får en chans att springa i skydd. Det ser oftast snyggt ut men det innebär också att jag, som något så där smart spelare, fattar att jag inte kommer att upptäcka att en annan fiende har vandrat in från sidan och jag kan, med lite tur, avverka en grupp av fiender i taget utan att oroa mig för mycket för övriga fiender på kartan som står och väntar på att bli upptäckta.

Överlag är spelet ändå likt originalet. Kanske för likt originalet. För mig, som bara spelat fyra datorspel i mitt liv, är detta emellertid en fördel och rätt trevligt, även om jag förstås inte blir så värst överraskad över spelets gång – även om slutstriden (som kanske var lite väl lätt) nu är på ett skepp snarare än på Mars.

Matchnings-träsket

För ett par dagar sedan publicerades en artikel på DN Debatt (22/7) där två företrädare för Saco (Håkan Regnér, Emelie Lilliefeldt),  i rubriken menade att det är ”dags att överge drömmen om perfekt matchning”. För den som inte är insatt i begreppet så avser matchning den process igenom vilket arbetsköpare och -säljare möts och gör upp om en anställning. Ja, alltså hur folk får jobb, typ. Denna anses fungera dåligt, vilket i stort sett alla är överens om. Det föreligger egentligen två dimensioner av detta problem:

1) Det finns individer med kvalifikationer som inte hittar till, eller hittas av, arbetsgivare som söker just denna kompetens.

2) Arbetsgivarna söker en viss kompetens och det finns arbetssökande, men dessa saknar den efterfrågade kompetensen.

Matchningsproblemet är alltså egentligen två olika problem. För det första ett sök- och informationsproblem där parterna inte hittar varandra och för det andra ett problem där utbud inte möter efterfrågan; utbildningsväsendet producerar inte den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar och/eller de framtida arbetssäljarna (ungdomar, studenter et cetera) väljer bort den kompetensutvecklingen som leder till arbete.

Saco-inlägger berör båda dessa frågor, vilket också väckt en del reaktioner. De vänder sig nämligen mot att företag söker kandidater som är perfekt matchade för jobbet istället för att ta eget ansvar för skapandet av den kompetens de efterfrågar:

Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.”

De går så långt som att ifrågasätta arbetsgivarnas kompetens:

”Arbetsgivare har ett stort ansvar för arbetsmarknadens funktion. Hela ansvaret för att rätt person har rätt jobb ska inte vältras över på enskilda jobbsökande eller anställda. Det är möjligt att arbetsgivarna själva orsakat en del av de upplevda matchningsproblemen. Vi vill vända på perspektivet i debatten och fråga: Vet arbetsgivarna verkligen vad de behöver? […] Vågar arbetsgivarna tänka utanför ramarna? […]I stället för att med skygglappar rekrytera efter utbildningsinriktning bör arbetsgivare fråga sig hur de på bästa sätt kan utveckla personer med olika kunskapsbakgrund. ”

DN har publicerat tre svar på DN.se som bemöter Saco-representanternas påstående. Först ut är Niklas Svanlindh för Centerstudenterna. Svanlindh ogillar skarpt att Saco-företrädarna och att dessa menar att företagen inte själva vet vad de behöver, eller vill ha:

”Att utbilda sig är en investering, både för samhället och för studenten som tar stora lån och lägger ner många år av tid och engagemang. Självklart ska en investering löna sig. […] På en fungerande marknad möts tillgång och efterfrågan dynamiskt om man tillåter det. Att arbetsgivare egentligen inte skulle veta vad de efterfrågar eller att det är deras eget ansvar att skapa det faller på sin egen orimlighet.”

Två företrädare för arbetsgivarorganisationen Almega vänder sig emot Sacos påståenden om dem som arbetsgivare:

[Saco-företrädarna] målar upp en bild av att matchningsproblemen är en chimär, byggd på arbetsgivarnas allt för höga krav och ovilja att introducera nyanställda. […] Matchningsproblemen rör hur utbudet av arbetskraft och utbildningar ska kunna möta denna snabbt ökande efterfrågan. […] Kunskapsglappet är för stort för att arbetsgivarna ska kunna ta investeringarna som behövs i personalutbildning.”

Och sist, men verkligen inte minst, svarar företrädare för Svensk Näringsliv:

”Ja, arbetsgivarna vet. För flertalet företag är en väl fungerande kompetensförsörjning en avgörande faktor. Företagen måste helt enkelt av konkurrensskäl ha rätt person på rätt plats. […]  En komplex och föränderlig arbetsmarknad kräver att utbildningssystem och arbetsmarknad samverkar. […]Att säga sig vilja ha en intellektuellt hederlig debatt om matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt låta påskina att företagen inte vet vilken kompetens de behöver är bara ett försök att ta billiga poänger.  Hur väl matchningen fungerar på arbetsmarknaden förklaras av en rad olika faktorer, exempelvis individers utbildningsval, utbildningens kvalité och relevans, hur utvecklad samverkan mellan utbildning och arbetsliv är, rörligheten på arbetsmarknaden, Arbetsförmedlingens effektivitet, utformningen av arbetslöshetsförsäkring och skatter på arbete.”

Vad jag tycket är intressant med detta debattinlägg, och kanske i än högre utsträckning, är svaren man får på några frågor som jag tycker är relevanta för en fråga i politik ekonomi likt denna:

– Vem har ansvaret för arbetsmarknadens funktionssätt?

– Vem skall stå för kostnaderna för utbildningen?

– Vem skall stå för riskerna vid felmatchningen?

Läser man de tre svaren i följd så får man följande svar på de tre frågorna: inte arbetsgivarna!

Arbetsgivare vet alltid precis vad de vill ha och vad de behöver. Om folk har fel utbildning så är de deras fel. Det är ju bekant att dagens ungdomar är lata och saknar vanligt hyfs. Om arbetsgivare och arbetstagare inte kan finna varandra så är det troligen arbetsförmedlingens fel. Inget fel kan i vilket fall finnas hos företagen, då deras agerande på arbetsmarknaden axiomatiskt är felfritt. Högskolan skall utbilda för företagens heterogena, skiftande och mångfacetterade behov. Företagen har däremot inget ansvar för att studenterna inte förstod att efterfrågan skulle förändras några år längre fram i tiden. Dessutom har inte företagen råd att utbilda och fortbilda sin egen arbetskraft, det skall någon annan göra åt dem. Almega, som tycker att deras företag beskattas onödigt hård och orättvist, har inga problem att vältra över kostnaderna på det offentliga.

Nu tror, och hoppas jag, att den så kallade verkligheten inte riktigt ser ut som så.  Tycker verkligen seriösa företagare att det är i deras intressen att Almega, Svenskt Näringsliv och deras nyttiga idioter i det nya Centerpartiet framställer företagare som bidragsberoende offer som inte kan tänka lite utanför givna ramar och jobbannonsernas modeord och ta lite ansvar för sin egen situation utan skall handmatas färdigstöpt arbetskraft av myndigheterna?

GIF Sundsvall 4-4 GAIS

En närmast absurd matchutveckling som, återigen, visade på att GAIS anno 2013 kanske inte är seriens bästa och mest stabila lag men har den mentala styrkan att hämta upp underlägen. Det är trots allt inte första gången GAIS kommer igen från underläge i år. Även om ingen av återkomsterna kan sägas vara av denna magnitud. Jag kom osökt att tänka på Liverpool – Milan, CL-finalen i Istanbul. I denna match togs intrigen ett steg längre. Hoppas inte några grönsvarta resenärer lämnade Norrporten Arena under eller direkt efter första halvlek.

Flipp-flopp-tofflorna var kvar på spelarnas fötter under början av matchen. GAIS försvarsspel uppvisade kampviljan hos ett gäng högstadieungdomar på en gymnastiklektion där GIF hade fått välja spelare först. Hemmalaget kunde utan större ansträngning väggspela igenom GAIS, där lagdelarna stod brett ihop medan mittfältarna kikade efter eller tänkte på något annat (korv i halvtid, tjejer, vilken färg som huset skall målas om i…). I och med att GIF dessutom fick utdelning direkt så ökade deras självförtroende och vilja exponentiellt. 3-0 efter strax över tio minuter var nästan inte ens i överkant, då de haft några andra bra chanser.

I detta läge började även jag tänka på annat. Passade på att dra fram strykbrädan och tog hand om lite tvätt. Jag är inte mycket för att stryka i vanliga fall, men nu var det några skjortor som blivit lite för tilltufsade i tvättkorgen. Fyra skjortor och två byxor hann jag stryka till under resten av halvleken, för den som är intresserad.

Emellanåt, när ett lag tar en flermålsledning så snabbt och enkelt som Sundsvall gjorde, förväntar man sig att slutresultatet skall bli tvåsiffrigt eller i alla fall nå tennis-siffror. Detta händer dock inte ofta i slutändan. GAIS spelare tycks ha skramlat ihop tillräckligt med självrespekt för att undvika allt för mycket förnedring och hemmaspelarna började så sakteliga bli bekväma av sig. I andra halvlek var det de som bytt om till foppa-tofflor och tänkte på kvällen grillning och Sangria-sörplande. På en nästan lika kort tid som Sundsvall hade erövrat en ointaglig ledning så hade de förlorat den.

Vändningen var inte bara psykologi. En del taktiska element spelade också in. Efter knappa halvtimmen bytte Thomas Askebrand ut en anfallare, Mommo, för en mittfältare, Patrik Wallin. I och med att GIF spelade med ett femmanna-mittfält som körde över GAIS dito bidrog detta till att ge lite trygghet och stabilitet i spelet. Jag kan inte säga att detta berodde på att Mommo (hann) vara expeditionellt dålig utan var till synes just resultatet av att något behövde göras. I och med att Joel Johansson i slutändan gjorde tre mål under matchen så är det ju knappast något tvivel om att om en anfallare skulle av så var det rätt beslut. Fast även utifrån vår förkunskap om spelarnas kapacitet och förmåga var detta det solklara valet.

Att vända 0-3 till 3-3 är knappast vanligt men inte heller extremt ovanligt. Att Sundsvall gjorde 4-3 i matchens sista ordinarie minut för att sedan se sin viktoria förvandlad till en tumme i sista tilläggsminuten genom 4-4 av Joel gjorde det hela än mer verkligt. I det skedet hade emellertid bytt fönster på datorn och lyssnade på den med tiden allt mer förvirrade semestervikarierande gamla kommentatorn som drygade ut sin folkpension. Det fanns några obesvarade e-post att ta hand om och annat att göra.

[Recension] Dark Eden

I och med att det blivit sommar, och jag därigenom mer eller mindre frivilligt tagit ledigt från jobbet, så finns det lite mer tid än vanligt att läsa böcker.  I vanliga fall så läser jag många och samtidigt rätt få böcker. Detta hänger samman med mitt ”jobb”. Som akademiker kan jag ”läsa” flera böcker om dagen ibland. Men detta innebär oftast att jag läser käll- och litteraturförteckningen, baksidan, sammanfattningen och lite här och där lite sporadiskt – oftast i den ordningen. Fritidsläsningen blir det lite si och så med. nu har jag emellertid haft möjlighet att plöja ett par böcker. Den första av dem var Svinalängorna av Susanna Alakoski. Den har jag velat läsa ett tag men det har inte gått att köpa pocketboken då den har en bild från filmen med samma namn på framsidan. det skulle vara katastrofalt för mitt kulturella kapital om någon gick och kikade i min bokhylla och trodde att jag köpte böcker efter att ha sett filmen (som jag för övrigt inte ens sett – delvis för att jag ville läsa boken). Sedan, efter att ha tagit del av hur det är att växa upp med periodare som föräldrar, så kunde jag ägna mig åt en gammal tonårsförälskelse – Science Fiction.

Lite på måfå (jag har ingen vidare koll på genren) plockade jag på mig Dark Eden av Chris Beckett. Berättelsen utspelar sig ungefär 160 år efter att två astronauter lite olyckligt blivit kvarlämnade på en främmande planet. De får barn med varandra och efter diverse oundvikligt incestuösa förhållanden i andra och tredje generationen så finns det 532 personer i familjen som alla bor i en dalgång. De försörjer sig som jägare och samlare men är alla samlade runt den plats där landningsfarkosten först landade. Detta på grund av två omständigheter. För det första så finns det en föreställning om att hjälp skall komma från jorden och därför så bör man inte lämna platsen och för det andra är omgivningen mörk. Det finns nämligen ingen sol kring vilket planeten kretsar. Ljuset kommer istället från dalgångens träd, vilka hämtar sin energi från planetens inre. Detta ljus och dess värme gör dalgången upplyst och beboelig men medför också att omgivningen är kall och mörk. Det är förstås ett upplägg som gör resan ut ur dalen så mycket mer intressant. Dessutom så är det något som skulle kunna göra en något så där påkostad filmatisering intressant.

Oundvikligen kan berättelsen kopplas till klassiska socio-ekonomiska utmaningar: Det lilla samhället är på väg in en Malthus-fälla. Maten som går att få tag i börjar närma sig ett läge där det kommer att uppstå svält. Människorna har börjat äta äckligare och äckligare saker och barnen får sedan ett antal år inte längre gå i skolan, då de måste användas för att samla ihop tillräckligt med resurser för att få livet att gå ihop. Samtidigt är familjen organiserad på ett sätt som motarbetar förändring och innovationer. Detta har skapat en stark sammanhållning – skolan verkar snarare haft en sådan funktion än att lära ut något direkt matnyttigt men på sikt kommer förstås förmågan att läsa, skriva och räkna försvinna – och god organisation men det är ett hinder för förändring. Inget gör för att komma till rätta med det oundvikliga – inom en generation kommer svält att drabba det lilla samhället.

Det torde finnas tre alternativ. För det första att begränsa barnafödandet och därigenom hindra en befolkningsökning. För det andra går det att försöka förbättra resursutnyttjandet på den yta som familjen bebor (kvalitativ förändring). För det tredje går det att ta ny mark i besiktning (kvantitativ förändring). Boken behandlar egentligen bara det tredje alternativet, för givetvis finns det ett par ungdomar – med en ledande gestalt – som ser problemet och försöker bryta sig lös från den rådande ordningen och det är kring detta som boken handlar. Det låter måhända lite träigt när det redogörs för på detta sätt men det är samtidigt dessa grundläggande och relativt lättfattliga premisser som utgör grunden för berättelsen. Vad som gör det till litteratur och ger en extra dimension till berättelsen är individernas sätt att agera inom dessa ramar. Den drivande karaktären både anpassar sig till och bryter mot familjens konservativa ideal på ett rätt intressant sätt. Hans ego, att han uppfattat problemet och försöken att få folk dit han vill sker i förhållande med familjens nedärvda föreställningar. Med hjälp av en återfunnen artefakt och lite nödlögner skapar han grunden till en ny berättelse för utbrytargruppen. På så sätt finns ett samspel mellan bas. överbyggnad och en aktörs ego som snarare än maximal ekonomiskt-materiel vinning söker efter att skapa en plats för sig själv i historien.

En helt OK bok som jag rekommenderar. Det skall komma en fortsättning någon gång nästa år och jag kommer säkert läsa även den. Science Fiction har i alla fall i jämförelse med den lite mindre utvecklade och lätt utvecklingsstörda Fantasy-genren inte den närmast touretteska egenheten att allting skall skrivas och publiceras i trilogier av trilogier.

(bilden är tagen från författarens hemsida)

Jönköpings Södra 0-1 GAIS

Sista matchen innan sommaruppehållet. GAIS lyckas disciplin i försvarsspelet hålla ut till en bortaseger och har nu uppvisat ett imponerande facit efter en ömsom-vin-ömsom-vatten-inledning på säsongen. Kan spelet räcka till en kvalplats till allsvenskan eller kommer en längre svacka och eventuella spelarförluster leda till att GAIS dalar under andra hälften av säsongen. Jag tror på det senare. I vilket fall kommer GAIS med största sannolikhet klara kontraktet på sportliga grunder. Fast det är ju inte där det avgörs i den moderna fotbollen.

Jönköpings Södra visade upp ett stundtals imponerande kvickt och tempostarkt anfallsspel. Att laget ligger så pass långt ner i tabellen beror knappast på att det saknas talang eller att laget inte i samspel utan på att flera lag, likt GAIS, kunnat ta poäng med hjälp av ett effektivt försvar. När Jönköpings Södras spelare under senare delen av matchen i högre utsträckning försökt gå över till en mer hårdför stil vann de inte mycket på det och GAIS försvar stod pall.

Jönköpings Södra började matchen med ett spelövertag och som väntat försökte GAIS också i högre grad att slå till på omställningar med två snabba anfallare. Linus Tornblad fick starta på grund av Mommos skada och även om han fortsatt inte är alert på ett sätt som man kunde ha hoppas på – det är i och för sig svårt att se bra ut jämte Joel Johansson för tillfället – så spelade han i vilket fall en avgörande roll för GAIS ledningsmål. Linus jagade och vann en boll längst med vänstra linjen som nog de flesta trodde var förlorad och det var genom denna extra insats på en förmodat förlupen boll som möjliggjorde målet. Passningen gick till en i stort sett fri (som jag minns det, har inte sett någon repris av målet) Joel som denna gång klarade av att vara osedvanligt kall i duellen med målvakten och kunde därefter enkelt rulla in bollen i öppet mål.

I försvarslinjen var det egentligen inga anmärkningar att dela ut. Framförallt Andreas Augustsson var en riktig klippa som ofta gick fram och bröt bollen för motståndarna. Det går emellertid att dela ut plus i kanten för alla i backlinjen samt målvakten Tommi Vahio. Trots Jönköpings spelövertag matchen igenom var det sällan de kom fram till några riktigt bra lägen.

Besvikelserna stod snarare att finna på mittfältet, som inte tycktes klara av Jönköpings tempo. Yttermittfältarna Hampus Andersson och Adam Eriksson slog bort allt för många bollar och kom sällan fram på ett bra sätt i anfallet. Ett annat problem var att Andreas Drugge i stort sett lös med sin frånvaro i offensiven. Det var istället Augustsson som fick stå för uppspelen och en – med undantag för ett större misstag – defensivt och offensivt alert Richard Spong som fick stå för de offensiva räderna för mittfältet. Det är lite svårt att se varför på en stream-sändning, även om jag försökte håla koll på Drugges förehavanden under den andra halvleken. Om det var avsiktligt att Drugge föll ner i banan så mycket, eller om en press från motståndare tryckte ner honom dit i jakt på ytor är därför lite svårt för mig att avgöra. Det var emellertid en smula förvånande att när Linus bytes ut mot Patrik Wallin i andra halvlek så gick inte Drugge upp i banan utan verkade snarare falla ännu längre ner.

Fick för övrigt ett MMS från bortaresan (det kom sådär två dygn efteråt eftersom jag har ett så billigt kontaktkort som möjligt) och det verkar ha varit trångt men där det finns hjärterum, eller kanske snarare mycket öl… Ja, jag hoppas inte någon blev ihjälklämd, ihjälslagen eller ihjälkramad på hemresan (jag kan tänka mig att den som sände mig bilden kan ha orsakat det senare).