Månad: juni 2009

Överetablering av köpcentrum

Enligt en artikel i dagens DN bär sig galleriorna i landet dåligt, sämre än för handeln i stort. Samtidigt är flera nya köpcentrum på gång i landet.

Nya köpcentrum och gallerior tycks ofta gå rätt bra. Baksidan är dock oftast att ett nytt köpcentrum innebär döden för ett äldre, mindre och mer slitet köpcentrum någon annanstans.

Köpcentrumet Eken

Jag har tidigare tagit upp Köpcentrumet Eken nära IKEA i Kållered som tydligen skall gå mycket dåligt, med tomma lokaler (jag har ju inte varit där…).

Till detta kan nu enligt andrahandsuppgifter från en källa i branschen läggas till det förhållandevis lilla och avsides belägna Backa 3 som tydligen skall byggas om för någon vårdinrättning. Att ett förfallet, externt köpcentrum kan återanvändas(om nu byggnaden inte plötsligt anses vara kulturhistoriskt unik och döms till förfall) torde dock inte tillhöra det vanliga.

Backa 3

Men vid nästa högkonjunktur kommer nog handlarna slå klackarna i taket så att än fler köplador kan uppföras i Bäckebol och Sisjön och kommunen får bygga ut vägnätet för än högre kapacitet.


Landet i väster är återigen före Sverige?
Urbaniserng av ett gigantiskt förorts-centrum
Dying Malls
The vanishing shopping mall

Annonser

Vitsen med U21

Låg i soffan med folköl 2,8 och kollade på U21 semifinalen mellan Sverige och England, samtidigt som dovt muller från Metaltown i Frihamnen letade sig in genom den öppna balkongdörren.

– Men vadå? Du sa ju för en tid sedan att du inte brydde dig om svenska landslaget, tänker kanske den minnesvärde läsaren.

Jo, det är sant men jag tittar faktiskt på en hel del på förhand ointressant fotboll också. Matchen verkade ju inte heller arta sig till att bli vidare intressant heller, då England körde över Sverige i första halvlek.

Då var det verkligen intressant hur matchen efterapade Europacupsfinalen mellan Liverpool och Milan 2005. Då gjorde Maldini mål efter 52 sekunder och det var la precis vad Englands Martin Craine gjorde; 3-0 i första halvlek blev 3-3 i andra, förlängning och straffar.

När jag tittar på de spelare som deltog ställer jag mig dock en smula tveksam till hela vitsen med U21. Vitsen torde la i första hand vara att det skall vara utvecklande för spelare som ännu är för unga för att ta första plats på scenen. I och med att regeln för under 21 år avser tiden för att kvalet startar (född tidigast 1/1 1986) är dock spelarna mycket äldre än 21 år gamla.

Kanske är matchens nivå utvecklande för några av de svenska spelare som ännu inte blivit proffs i holländska ligan, men de flesta av dessa är redan givna startspelare i Allsvenskan. För de engelska spelare som startar verkar det knappst som motståndet är så fruktansvärt utmanande om man redan är med – och i vissa fall givna – i olika premier leauge-klubbars förstauppställningar.

– Från det att vi träffade i november 2006 fram till nu har varit en enorm investering i svensk fotbolls framtid. Den erfarenhet vi har fått genom själva resan i form av 23 träningsmatcher mot olika typer av spelstilar, hemma och borta, och hela förberedelserna inför den här turneringen är en enorm erfarenhet de här spelarna har med sig den dagen de skall in i ett mästerskap med a-landslaget.


Nä, i detta skedde känns det mer som en B-lagsturnering. Tycker att de skulle ändra ålderskraven neråt en smula, ett år eller så. Åldern på de ledande utespelarna är bara två, tre år från den ålder då de förväntas vara som bäst. I det avseendet gör Spanien rätt att sända iväg flera av sina bättre, unga spelare till en annan turnering med marginellt värde. Men jag misstänker la att med mitt förslag skulle lagen tappa flera fixstjärnor och det skulle bli svårare att marknadsföra turneringen.


När Molins brände sista straffen blev jag faktiskt lite lättad för Psycho Pearce skull som nu slipper ligga och gråta ute på planen i ännu en semifinal för landslag.


Mot slutet av matchen sa kommentatorerna att nästan hela publiken stod upp på Gamla Ullevi och implicit vad detta något positivt – så förvirrande.


Europacupsfinalen 2005 var ett intressant minne på flera sätt för mig. Den natten skulle jag vikariera som nattstädare på ett träningscentrum. Jag skulle börja strax efter att ordinarie matchtid tog slut, när första halvlek var slut övervägde jag att stänga av teven men stannade precis som igår kvar i soffan. Sedan, när det gick mot förlängning och arbetspassets start hamnade jag i en märklig situation. Lösningen blev att slänga sig på cykeln och snabbt som fan komma iväg. Det mesta av förlängningen och straffarna kunde jag se ståendes på ett löpband.

Ståplatsbeslut väntat men hur?

Lokalblaskan kunde idag avslöja att Higab planerar att ta bort ståplatserna på Preppens läktare för att komma runt problemet med markvibrationer.

Det var näppeligen med tungt sinne Higab (och övriga intressenter?) kom till detta beslut. Det har länge varit min uppfattning att ett sådant beslut skulle tas förr eller senare.

Nej, jag är inte konspiratorisk; att higab avsiktligt låtit bygga en undermånlig* arena för att kunna förbjuda ståplats. Däremot är jag övertygad om att de var glada över att kunna använda detta som en förevändning att få igenom sitt önksemål och tar bort ståplats – stick i stäv med preferenserna hos en stor andel av det mest lojala segementen av Gamla Ullevis kundkrets.

Min spontana fråga är dock hur detta i realiten skall genomföras. För närvarande är läktaren en så kallad kombiläktare. Det finns stolar men dessa är låsta under matcher med ståplatspublik. I realiten kan man därför kalla det en sittplatsläkare redan nu, bara man kan släppa ner stolarna.

Att det plötsligt är sittplats ändrar dock i realiteten väldigt like. Anders Almgren – ordförande i Smådjävlarnas supporterklubb och av media utsedd till ståplatspublikens röst – konstater lakoniskt att ”vi har stått på ståplats förr”.

Jag ser – från ett Higab-perspektiv – två omedelbara lösningar på problemet. Dels kan man ta bort de räcken som finns på kombiläktaren. Om läktaren dock i realiteten blir ståplats i alla fall är detta ett mycket dåligt beslut ur säkerhetssynpunkt.

Den andra metoden är att med hjälp av personal och andra matkmedel aktivt tvinga publiken att sitta ner. Ja, då blir det ju verkligen mysig stämning på en massa evenemang i goa, glada Götelaborg.

För egen del är det extra bittert då jag som ståplatspublik av den engelska skolan (sång snarare än koordinerade Bunny hops till trumma som förekommer i vissa andra klackar (och som dessutom är många fler, men det talar vi ju tyst om…)) inte direkt bidrar till problemet men ändå måste ta konsekvenserna av ett minst sagt misslyckat agerande från början till slut av Higab.

* Har i och för sig hört – från två olika håll – att det inte enbart är arenan som är undermånlig. Även HSB-husen mitt emot skall vara riktiga fuskbyggen på blålera.


Som en positiv sideffekt kan nu GAIS höja biljettpriserna på Sektion J och H i och med att dessa uppgraderas från slummig ståplats till lyxig sittplats.

Från Videojuggar till Youtubebrassar

Kommer ni ihåg Videojuggarna? Det var en kavalkad för den skadeglade icke-hammarbyaren för nästan tio år sedan när Hammarby IF köpte in två sydslaviska spelare enbart utifrån vad de kunnat se på ett videoband (och nej, det var inte motorsågsmassakern!). Resultatet var något av en katastrof både på och vid sidan av planen. En halvlek respektive en match och två korta inhopp var den nytta klubben fick ut av två spelare som knutits på tre år.

Sensmoralen var på den tiden tydlig för de flesta – trots all modern teknik och de möjligheter det ger så är det fortfarande viktigt att uppleva en spelare på plats för att få någon slags grepp om vilka kvalitéer dessa besitter. GAIS köpte trots allt – om jag nu inte missminner mig – Daniel Morais Reis på video och andrahandsuppgifter, utan provträning. Det har la ärligt talat inte varit ett lysande förvärv för atleterna även om 17 matcher och fyra mål i Allsvenskan och Svenska cupen är mycket bättre än vad videojuggarna mäktade med.

Med teknikens utveckling har dock vi idio… supportar fått ökade möjligheter att spekulera och diskutera obskyra spelarförvärv på basis av hemsidor och youtubeklipp. Intresset för att dekryptera det gamla armeniska alfabetet steg kraftigt i Göteborg när Levon Patjadzjan var på G.

Inte för att vi idio… supportar egentligen behöver detta för att komma till självsäkra och uttömmande bedömningar, men nog har det underlättat!

Nu har GAIS två brassar på besök och någon har lyckats leta reda på vad som förmodas vara ett Youtube-klipp av en av dessa nya förmågor. Killen har det förtroendeingivande namnet Romarinho och då måste han ju bara vara bra (om den andre killen kallas för Bebetoniho framgår ej)!

Problemet med att bedöma en brasiliansk spelare är att utifrån en liten bildruta inte bara bedöma spelaren utan kanske framförallt sammanhanget. En spelare som knappt platsar i superettan skulle i de flesta fall fullständigt dominera i Korpen och skulle verkligen se teknisk ut. Det är en helt annan sak att vara teknisk på allsvensk nivå där tempot är mycket högre (i jämförelse med Korpen alltså).

Om GAIS får en spelare från England så kan jag ju relativt enkelt få en förförståelse för ungefär vilken nivå vi snackar om. James Keene kom från Portsmouths ungdomsakademi och Ashley Grimes från Manchester City. Det betyder ju inte så mycket, men det ger en viss fingervisning om att de är för dåliga för Premier Leauge men kanske duger för League 1 eller Allsvenskan.

För någon som knappt kan ett ord Portugisiska, aldrig ens varit i Brasilien och inte följer landets fotboll är detta inte lätt. Brasiliansk ligafotboll på högre nivå verkar variera från världsfotboll till svag superettanklass. Nu sitter jag och tittar igenom ett nästan tio minuter långt Youtubeinslag inspelade på vad ser ut att vara övergivna öststatsläktare i betong och mysiga glesbygdsvallar i ett fruktlöst försök att avgöra om Romarinho är den den nya Wanderson.

Som tur är så får dagens brassar provträna först. Men om jag bara orkar fokusera lite mer på det där klippet kommer jag nog snart att kunna göra en träffsäker analys av läget.


För er yngre läsare där ute kan jag upplysa er om att video är föregångare till dagens DVD… eller skall jag skriva Blu-ray? Ärligt talat hänger jag inte riktigt med själv längre.


Nordamerikansk fotboll är inte heller lätt att förstå sig på. PDL där Pablo Campos kom från är i alla fall sämre än Collegefotboll och Boston Eagles, varifrån svensk fotboll fick Reuben Ayarna och Charlie Davies – eller? Charlie Davies ansågs vara helt värdelös sitt första år i – just det – Hammarby IF.

Plocka fimpen eller dö!

I Göteborgs ledande tidning för uteliv – Faktum – passade tf chefredaktör Martin Karlsson i ledaren för #84 på att försöka ge lite perspektiv på debatten om nedskräpning. Nedskräpning har på senare tid blivit ett populärt ämne för politiker och media. Karlsson tar upp ramaskri kring Slottskogen efter Valborg. För en tid sedan tog jag upp champangeglaskross på Avenyn (gatan där allt utom lyxkonsumtion skall förbjudas).

Och nog kan det vara irriterande och mycket onödigt – jag visar emellanåt själv fingret åt eller väser mot människor – ofta vuxna, till det yttre städade människor, utan några synbara missbruksproblem – som bara slänger sitt skräp omkring sig.

Men nog finns det, som Karlsson poängterar, mycket allvarligare problem i Göteborg än nedskräpningen – såsom hemlöshet, segregation och arbetslöshet.

Faktum läses dock tydligen icke av en trojka före detta ambassadörer som på Svenska Dagbladets Brännpunkt. Kaffelattekulturen med sina pappmuggar har tydligen förvärrat situationen i rikets huvudstad.

New York, Tokyo oxh Berlin anses vara mycket renare (jag utgår från att de är städerna där dessa tre personer varit ambassadörer och jag undrar stilla om de går på samma gator som jag gör när jag är i New York).

Lär vara böter på 500 dollar i Singapore. Kanske spöstraff på öppen gata vore något? Ja, det gäller att fokus för samhällets rättskipning läggs på sådant som upplevs som viktigt och som dessutom kan vara ett effektivt sätt att få in pengar till statskassan…

Det haglade på midsommar

Dåligt med inlägg denna månad men samtidigt vet jag ju att folk har bättre saker för sig i juni än att sitta och glo på bloggar – som att i skydd av ett solparasoll försöka få igång en utegrill i spöregn till exempel.
Tillbringade i vilket fall min midsommar i den halländska obygden nära den gamla riksgränsen till Sverige. När det började hagla tog jag ännu en klunk Berliner Pilsner – det kändes så naturligt på något sätt!

Vilka är de korkade svenskar som fortfarande tror och hoppas på en solig midsommar? All tidigare erfarenhet säger oss ju att det skall vara kallt och regnigt! Nä, jag är inte alls bitter. Jag är bara smått road av de som faktiskt blir upprörda över en sådan världslig sak. Det är ju bara att böja sig för stormvinden, vilket man som göteborgare är rätt van vid.

Jörnmark är subjektiv, jag är objektiv säger Lernfelt

Debatt kan vara svårt, kunskapsteori är svårare!

I tisdagens gepe går krönikören Malin Lernfelt i polemik mot framförallt Jan Jörnmark och menar att stadsbyggnad kräver helhet. Jan Jörnmark har nyligen sammanställt en ny bok med titeln Övergivna planer och har i detta fått betalt av Fastighetsägarna. I samband med detta publicerade han med andra en debattartikel på Göteborgspostens debattsida, samtidigt som han på min inbjudan publicerade en alternativ text på YimbyGBG:s hemsida.

I stormen öga befinner sig den svenska Plan- och Bygglagen (PBL), Jörnmark et al. menar att den i nuvarande utformning är allt för omständig, opålitlig och förhindrar omvandling och exploatering i svenska städer. Malin Lernfelt tycker däremot att det är viktigt att det är svårt att förändra och omforma områden och hänvisar till 1960- och 1970-talets totalsaneringar. Enligt mig är några av de områden som växte upp i den sanerade askan några av Göteborgs sämst genomtänkta, men dessa skall nu skyddas så att de inte kan fås att fungera som socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbara områden.

Nu stödjer jag givetvis Lernfelts rätt att ha en annan uppfattning om hur stadsplanering skall bedrivas i Göteborg och annorstädes. Gott så, alla kan inte enas om vad som är i det allmännas intresse och det är just det som är det viktiga i den kritik som jag vill rikta mot Lernfelts resonemang.

Hon angriper nämligen Jörnmark för att ”[d]et är bara att beklaga att Jan Jörnmark skriver en bok utan att ordentligt satt sig in i de olika planärendena.”. Underförstått är tolkningen här att om Jörnmark varit insatt hade han nått hennes, förment objektiva, uppfattning.

Detta kan givetvis uppfattas som ett direkt självmål av Lernfelt, för varför skulle hennes insyn och kunskap – som medbarbetare på Gepes ledarredaktion – om stadbyggnadsfrågor övertrumfa en docent i ekonomisk historia (även jag har en examen i ek.hist – vilket givetvis ger det hela en offantlig objektiv tyngd) som intresserat sig för stadsutveckling i åratal?

Det är givetvis i första hand ett fattigt debattknep från Lernfelts sida. Men samtidigt vill jag ge henne ett slamkrypar-rätt. Det är nämligen inte så att Jörnmark per definition vet bättre än Lernfelt om planärendena bara för att han antagligen ägnat mer tid åt dem. Det är nämligen så att i stadsplanering – och de flesta andra samhällsfrågor – befinner vi i oss i en kunskapsteoretisk gråzon mellan subjektiva omdömen och glasklar fakta.

För att bygga den Goda Staden tarvas det först och främst att vi vet vilka värden vi utgår ifrån. Det är givetvis viktigt att poängtera att Jörnmark fått betalt av Fastighetsägarna för att skriva sin bok (och att ICA i ett tidigt skede varit involverade i planeringen av Sannegårdshamnens centrum), men Lernfelt får ju också betalt för att skriva på Gepes ledarsida där denna tidning explicit säger sig uttrycka åsikter.

Det är min uppfattning att det inte längre godtagbart att tro att vi genom insamlande av tillräckligt mycket fakta kan nå total visshet om vad som är god planering. Det objektivt rätta kan inte uppnås av teknokrater som vet bäst och i alla avseenden kan lägga livet tillrätta. Det var en sådan tanke som i många avseenden påverkade den tidiga efterkrigstidens sätt att tänka och planera. Vår syn på samhället präglas nämligen inte bara av insamlande av objektiva fakta utan i än högre usträckning av våra värderingar av dessa fakta. Lernfelt kritiserar denna periods sätt att planera men använder sig av liknande sätt att resonera för att framföra sina åsikter.

Ja, Lernfelt, att planera är komplicerat och oförutsägbart men här är det dubbelfel. Om det är oförutsägbart och komplicerat är det troligen inte genomförbart att utföra stadsbyggnad som kräver helhet på så sätt att planeringen blir ännu en oförutsägbar och komplicerad faktor som inte ens tycks nå bättre resultat.

Avslutningsvis skall det sägas att jag står närmare Jan Jörnmarks ståndpunkt än Malin Lernfelt i själva kärnfrågan – så var det satt.