Arkitektur

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm – Capital of Scandinavia – trodde det var Köpenhamn…)
Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

”För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål.”

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

”Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare.”

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Annonser

Nybyggen i Göteborg 6: Högsbogatan

Så slutligen har det sjätte inlägget i denna serie kommit till. Nästan ända sedan den femte, som berörde den mörka sidan av Frölunda Kulturhus (för vilka White nu säger sig delvis tänkt om), har jag vetat vad jag skall skriva om. Att det tagit så lång tid beror delvis på lathet, men också på att jag känt ett behov att ta lite egna bilder och också komma fram till vad jag egentligen tycker om detta projekt i Högsbo.
Bevarad hundtoalett på Högsbogatan

Anledningen till mitt intresse handlar delvis om att jag ofta cyklar förbi. platsen för nybygget. Jag var dock inte medveten om detta när jag började läsa detaljplanen. I den framhävdes nämligen hur viktigt ett grönområde var för de närboende. Det var kanske inte riktigt det intrycket jag fått när jag cyklat förbi. Låt mig börja att lite översiktligt förklara platsen för de som inte är bekanta med denna avkrok i Göteborg.

Det före detta grönområdet vid Högsbogatan

Mellan två broar för Högsboleden och spåret mellan Marklandsgatan och Axel Dahlströms torg går Högsbogatan (som sedan fortsätter upp för en brant backe förbi Högsbo kyrka och Axel Dahlströms torg åt ena hållet, bort mot Kungsladugårdsgatan förbi limpor på gräsmattor och villor åt det andra). På den ena sidan av Högsbogatan ligger Skäpplandsgatan med sex stycken höga skivhus utplacerade mellan vägar och spårvägar i ett landskap av parkeringsplatser, menlösa gräsmattor och buskbeväxta bergsknallar; ett typexempel på hur Hus i Park i realiteten ofta blir Hus på Parkering, i alla fall om exploateringsgraden skall vara i närheten av den traditionella kvartersstaden (se tidigare inlägg om exploateringstal). Dessa hus är den nordliga utposten för ett stadsrum som följer Dag hammarsköldsleden ner mot Järnbrottsmotet och hela Frölunda. Allt är förstås effektivt separerat med hjälp av natur- eller trafikområden vilket effektivt försvårar rörelse inom och mellan områden. Vi talar alltså typisk förort, nära nog antitesen till en levande och sammanhängande stadsmiljö.

Hus på parkeringsplats – Skäpplandsgatans 60-talshus

På andra sidan om Högsbogatan fanns en skogsbeklädd backe som sträckte sig upp mot några öppna storgårdar. Det är denna som ansågs som viktig för närområdet. Jag passerar oftast förbi platsen på förmiddagen och vid den tidpunkten har den framförallt fungerat som hundtoalett (hundägare; dessa hjältar som med sina jyckar brukar alla de grönområden som ingen annan ser någon nytta med). Dessutom kunde den ge känslan att man befann sig i en skog. I alla fall om man agerade trafikfarligt och stirrade åt ena sidan samtidigt som man kisade med ögonen samtidigt som man visslande fösökte härma fågelljud. På många sätt kan man säga att detta skogsparti fungerade som en modern motsvarighet till en Potemkinkuliss, kanske framförallt för de boende i Skivhusen på andra sidan. Till skillnad från 1700-talet är det dock i den moderna världen staden som skall döljas bakom orörd natur och inte vice versa (här finns det möjlighet för långa uttlägg om människans förhållande till naturen, men inlägget är redan alldeles för långt).

Detaljområde från norr

Min första reaktion när jag fick reda på vad som kommer byggas på platsen så agerade jag instinktivt med suck och stön. Ordet punkthus dök nämligen upp. och på bilden sågs smått kubistiska skapelser ovanför en stor parkeringsyta. Men med tiden var jag tvungen att revidera mina åsikter till det bättre, förslaget försöker förvisso hålla sig inom vad man kan förvänta sig att stöta på i en gammal grannskapsenhet på väg att bli miljonprogram. Men samtidigt följer också vissa förbättringar med i detaljplanen. Enkelt uttryck är Högsbogatan på en del punkter ett fall framåt.

Hur ofta ser man så färgglada fjärilar i Högsbo?

Sex punkthus bestående av två olika kroppar, sammanbundna av trapphuset, på 8 och 9 våningar skall ge totalt 193 lägenheter. Hälften av husen har Riksbyggen som byggherre och kommer således att bli bostadsrätter, mellan den andra hälften tillfaller Wallenstam och kommer att bli hyresrätter (båda bolagens sidor innehåller som vanligt en förväntad andel eufemismer och halvsanningar – i Riksbyggens fall kan man la nästan få intrycker att husen ligger i Slottskogen). Att blanda hyres- och bostadsrätter är som bekant den del av blandstad som även Göteborgs politiker har lyckats införliva i sin föreställningsvärld.

Från början – när SBK hittat platsen i sin inventering av ytor lämpliga för kompletteringsbyggnader – föreslogs sju lamellhus sedvanligt lite käckt på snedden med tillhörande avståndstagande från gatan (som således i realiteten är en väg). Men dessa långa huskroppar ansågs otypiska för Högsbo (ingen tittade tydligen tvärs över gatan) och dessutom skulle det blockera vyn av den del av den gröna Potemkinkulissen som kommer att finnas kvar. Således lyftes lammellhusen på höjdled och blev punkhus i park (snarare i grönområde; det finns inga riktiga parker i Högsbo). Tämligen väntat och inte precis vad jag hade hoppats på, men det verkar ha fått några oväntade positiva effekter med sig.

Detaljområde från söder

För det första kommer nästan alla parkeringsplatser att grävas ner och placeras under mark (117 parkeringar under mark och 24 på förgården för besökare; klarar normen precis) med två infarter ett halvt våningsplan ovan gatuplan. I realiteten är de framtida punkthusen uppstickare från ett nedgrävt parkeringshus(1000 kr/månad enligt Riksbyggen). Således slipper vi undan den vedervärdigt tråkiga parkeringsytan på andra sidan. Troligen delvis för att det inte finns utrymme för så stora parkeringsplatser i den bitvis branta backen. Marken ovanför parkeringsplatserna kommer istället bli bostadsgårdar som genom att sticka upp en bit från gatuplan kommer att få en mer halvprivat prägel än vad som annat kan vara vanligt runt punkthus.

Berg sprängs bort för parkeringsgrotta. uppe ligger återvändsgränden Silvermyntsgatan med indignerad bostadsrättsförening

För det andra kommer husen faktiskt att ge något till gaturummet. Husen kommer att bli tydligt förankrade till Högsbogatan och även om det i första hand kommer att bli bostäder kan det i framtiden bli möjligt att göra om bostäder i entréplan till kontor eller butiker i framtiden. Högsbogatan är till skillnad från vad som brukar vara gaturum i en förort inte en återvändsgränd utan sammanbinder Axel Dahlströms torg med Kungsladugård. Genomfartstrafiken kan betecknas som måttlig med 2700 bilar ÅMVD (årsmedelvardagsdygn) i, för det mesta, 50 km/h. Detta kommer att stiga något med fler boende. det är inte för många för att det skall gå att bo där, men samtidigt inte så få att det inte skulle finnas möjlighet att i framtiden etablera verksamheter på gatuplan. Om man sedan byggde lägre bebyggelse mot gatuplan på andra sidan, på den befintliga parkeringsplatsen så har man faktiskt skapat något som börjar likna ett stadsrum. Jämför till exempel med närliggande Högsboleden med 20000 bilar i 70 km/h. Gatuplan kommer samtidigt att rustas upp och ges en separat cykelbana (något jag i och för sig inte tycker behövs). Genom att förankra husen mot gatan kan på sikt rörligheten i området underlättas.

Lokalt näringsliv – en pizzeria och en frisör i huset till höger. Gräsmattor kring lameller från 40- eller 50-tal Detaljområdet bortom bro i fjärran.

För det tredje är det bra för den närliggande verksamheten vid till exempel Axel Dahlströms torg att få lite fler närboende som måhända till och med orkar gå upp för den sega backen och ge lite fler kunder även där. Det finns även en del andra verksamheter som biter sig fast i det separerade landskapet. Precis som till exempel Guldheden har invånarantalet i Högsbo halverats sedan dess glansdagar och att dessa skall kunna försörja närservicen med kunder samtidigt som bilburna köpcentrum lockar är förstås en svår ekvation. Förtätning är nödvändig för att upprätthålla ens befintlig service i många av stadens förorter (SDN är också mycket nöjda med detta i sin remiss till detaljplanen).

Som en del av planen kommer även ett mindre hus med 56 studentlägenheter som byggdes 2002 med ett tillfälligt bygglov permanenteras. För detta föreslås dock antalet parkeringsplatser höjas från nuvarande fyra till sex (0,1 per studentlägenhet). Jag är storsint nog att jag kan bjuda på detta bidrag till massbilism.

Studentbilism lovas stiga med femtio procent!

Totalt är det alltså inte så värst illa som jag trodde från början. Det är inte precis en plats jag kommer att flytta till frivilligt. Men samtidigt förbättras möjligheterna i Högsbo en smula och vem vet vad som kan göras när de där skivhusen på andra sidan ramlar ihop. Om inget annat kunde de också få ett parkeringshus så att en del av ytan direkt mot Högsbogatan från öster kunde bebyggas och ge ett komplett stadsrum och kanske även tillskänka Skäpplandsgatan en vettig park – fast det är la långt i framtiden. Totalt sett är det förstås mycket bättre att förädla marken framför en Potemkinkuliss, som faktiskt inte försvinner helt än att någon stackars åker i Kållered skall behöva förstöras.

(Bilderna blir större om du klickar på dem!)

[Bok] Den glada arkitekturen

Min bättre hälft påpekar gärna hur långsamt jag läser (och hur lätt jag har för att somna när jag gör det) att jag ibland blir förvånad när jag vänder sida och upptäcker att boken är slut. Nu har det dock hänt igen:

The Architecture of Happiness av Alain de Botton är en till sin form enkel bok med ett rikt språk om vari vår omgivning som vi uppfattar som vackert, eller snarare vad som gör oss glada. Det är nämligen en grundtanke i boken att vår omgivande miljö medför något för vårt sinnelag.
The failure of architects to create congenial environments mirrors our inability to find happiness in other areas of our lives. Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendency which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.

In architecture, as in so much else, we cast around for explanations to our troubles and fix on platitudinous targets. We get angry when we should realize we are sad and tear down ancient streets when we ought instead to introduce proper sanitation and street lights. We learn the wrong lessons from our griefs while grasping in vain for the origins of contentment.

The places we call beautiful are, by contrast, the work of those rare architects with the humility to interrogate themselves adequately about their desires and the tenacity to translate their fleeting apprehensions of joy into logical plans — a combination that enables them to create environments that satisfy needs we never consciously knew we even had.

Boken är utmärkt och tankvärd för de flesta av oss som inte är vidare bevandrade i arkitektur eller design men som ändå är mottagliga för nya sätt att betrakta vår omgivning. Även om mycket av boken handlar om vad som är vackert i en byggnad – något svårtfångat som inte kan sammanfattas med enkla och klara regler men ändock diskuteras – fínns det en avslutande slutkläm med ett syfte. Nämligen att de nya hus vi bygger inte skall vara mindre vackra än de fält vi öderlägger och att vi måste ställa krav på de som bygger hus på dessa ängar. Varför skall nya områden vara trötta pasticher bara för att det finns köpare?

Efter att ha betraktat en grynig bild på författaren inne i boken förstår jag även att jag känner igen honom från en miniserie som jag tror gick på TV8 för en tid sedan som heter The Perfect Home.

Husets ögon

Ett uttryck som man hör ibland är att ögonen är själens fönster. Om man (som jag självklart måste göra på ett närmast obstinat sätt) drar analogin allt för långt, blir fönsterna på ett hus dess ögon.

Låter förstås fruktansvärt pretentiöst. Jag tycker dock att det kan vara viktigt när jag tittar på hus. Som en i grunden oskolad (autodidakt, om vi skall försöka vara lite positiva) människa när det kommer till arkitektur har jag (framför allt förr) tämligen oreflekterat med en snabb blick sorterat byggnader i fula och vackra. Jag förstår förstås att det tränade ögat ser många fler detaljer och i dess hjärna dyker olika arkitektoniska begrepp upp för att tolka det ögat ser.

Vad jag ofta tycker mig uppfatta som en brist i modern ( inte nödvändigt modernistisk) arkitektur är fönsterna. Jag spekulerar om ivern att förenkla och uppnå en avskalad och geometrisk form ändå framför allt misslyckats genom sina tråkiga fönster (jag talar inte här om de byggnader där fönstet och fasaden blivit ett och detsamma; något som var djävligt coolt för gemene man i början av Dallas någon gång i början av 1980-talet, men nu för min del inte längre känns som ett spännande material). Jag efterfrågar verkligen inte Vasastadens mest överdådiga fasader där fönstret ramas av något som kan liknas med en gräddtårta (gräddtårta är alltid var jag tänker på när jag ser Wallenstams nyrenoverade hus vid Avenyn med bokstäver i guld) och där olika inramningar på olika våningar skall markera social status hos de inneboende. Men någon form av markering av fönster upplever jag oftast som bättre, vackrare. Ju större fasaden, och därmed antalet fönster, blir desto större blir avsaknaden. Vad är detta?

Jag har aldrig behövt sitta vid ett ritbord och knåpa med någon liten detalj som en fönsterkarm och har därför inte någon riktig och djup förståelse för de problem en designer ställs inför. Så varför skall någon bry sig om mina åsikter? Jag har inte ritat någon fasad. Jag har inte ens läst någon bok om Fönstrets teori. Mitt perspektiv är amatören som bygger sina idéer och åsikter på adderade observationer; anekdotisk bevisföring och förutsättningslöst förhållningssätt som grundas på djupt liggande och outtalade fördomar.

Till mitt försvar tar jag därför till ett brottstycke ur en bok för att slå i huvudet för de som påpekar detta – som slår in öppna fönster så att säga. Köpte för en tid sedan ”Om arkitektur”, en antologi med brokiga texter från olika tider, med olika objekt och med en brokig skara författare. I dess inledning citerar redaktörerna Claes Caldenby och Fredrik Nilsson en dansk arkitekt, Steen Eiler Rasmussen; ”grunden för en duktig prefessionalism är en intresserad och förstående krets av dilettanter, av icke professionella älskare av konsten.”.

Efter att ha påbörjat de här inlägger traskar jag iväg på ett mindre ärende i min närmiljö – jag går istället för att susa iväg i bil till en fönsterlös kubistisk lada ute på landsbygden för att uträtta mina ärenden. På vägen tittar jag upp på några byggnader som jag tycker om, även om jag inte skulle säga att jag älskar dem, och tittar förstås på fönsterna. De är faktiskt rätt enkla. Kanske de inte bara är fönsterna som jag har lite svårt för, utan helt enkelt något med stilen.

Sedan bör nog inte allt skyllas på arkitekten. När ritningen rycks ifrån honom eller henne så har arkitekten liten möjlighet att påverka när huset renoveras och ägaren sätter in nya fönster som skär sig med fasaden istället för att bara lämna mig oberörd.

*****

En modernistisk byggnad med tråkiga fönster är dock alltid bättre än en grå, slätt betongvägg utan några fönster alls.

Har hört/läst en skröna (?) som går ut på att anledning till att många bostadshus från det gyllene kvartsseklet saknar fönster, eller på sin höjd har några små badrumsfönster, på kortsidorna är att de uppfattades som orättvist att vissa av de välplanerade lägenheterna skulle få fler fönster och mer ljus än andra. Nu finns det la ingen sådan rättvis tanke, vissa svenskar står närmare solguden som de tycks dyrka än andra.

Avsnoppat höghus i Gårda samt vårpromenad

Efter att ha sovit allt för länge på morgonen och slutligen fått igång perkulatorn var det hög tid att börja bläddra i lördagens gepe och derbybilagan som följde med för den stundande matchen mot Den Lille Stan (var precis och kollade på gais.nu där någon som sitter och självbefläckar sig själv framför tv4:s så kallade sportsändning refererar att deras klack står och skriker ”Hata GAIS” som vanligt).
Så var det tänkt
Förutom denna bilaga och ett långt och omständigt reportage om Stena som jag inte iddes bry mig om var det föga oväntat att notera att det planerade höghuset i kvarteret Venus i norra Gårda nu inte blir av. Istället kapas det från 33 ner till 13 våningar. Den som ser höghus som en fallossymbol för medelålders slipsnissar blir måhända nöjda över denna brist på potens. Jag är personligen lite mer ambivalent inställd.

Förvisso är jag ingen anhängare av vare sig höga hus i allmänhet. På Manhattan är det förstås underbart men med dagens sätt att tänka och planera kompenseras en hög exploatering på en punkt med menlösa gräsmattor och parkeringar vilket oftast tycks innebära i det närmaste en lägre exploatering (inte för att jag är säker på att detta blivit så i det aktuella fallet, se dock detta gamla inlägg om exploatering i Stockholm). Jag föredrar i så fall flera kvarter med hyfsat höga hus istället för ett riktigt högt hus omgivet av en lägre bebyggelse.

Så ser planen ut för tillfället
Problemet, som jag ser det, är att det enda intressanta nyheter som kommer till min kännedom i Göteborg är när någon får för sig att bygga en ikonbyggnad; alla nya kvarter kommer antagligen efter samråd, skisser och byggjättarnas förödande inflytande mynna ut i fega, ointressanta områden med döda ytor och ett obefintligt stadsliv. Radikala förslag kommer då och då flygande, men det känns oftast ogenomtänkt och allt för visionärt för att någonsin bli verklighet. 13 våningar i det nya, döda Gårda – hur spännande känns det? Måhända kan de översta lägenheterna marknadsföra med utsikt bort mot Gaisänga vid Mariakyrkan. Sedan ser det la i och för sig ut som de tänkt bygga ett slutet kvarter, men det tror jag inte på innan jag sett det på riktigt!

*****

Kaffet nersörplat och tidningen genombläddrad (utom helgbilagan ”Två Dagar”; är ej medelålders mullig medelklass) så bestämmer jag att sparka igång en dag som håller på att förvandlas till menlöst, tråkigt slappande genom att övertyga min bättre hälft om en promenad genom relativt okända delar av staden. Hon lockar med sig en väninna och medan vi står och väntar på henne vid den bestämda mötesplatsen, hållplatsen vid Majornas vagnshall, hinner jag språka en del med en glad och trevlig a-lagare som påstår sig varit trea kula i nordiska mästerskapen för juniorer någon gång i början av 1970-talet.

Klippan: numera socker- och porterfritt
Klippan är en intressant miljö. En gång i tiden platsen för Älvsborgs fästning på 1500-talet och därefter tullplats, plats för en hel del av Ostindiska kompaniets verksamhet, senare för bryggeri och sockerfabrik och nu arbetsplats för flera olika företag och med pågående nybyggande. Synd att det ligger så avskärmat från övriga delar av staden, som en egen enklav.

Promenerar vidare förbi Röda Sten mot Nya Varvet, upp kring Kungsten och över Sandarna ner för Mariagatan mot Kungsladugård för att avsluta marschen på ett sånt där modernt café i Majorna; konditorierna för oss tanter med blått hår har stängt på lördag eftermiddag. Utanför fönsterna rullar spårvagnarna förbi och en och annan person i kläder från blåvitts shop vid Berzelligatan traskar glatt förbi, givetvis fullständigt okunniga om att deras favoritlag i samma stund spelar hemmamatch mot Norrköping.

*****

När vi kommer hem plockar vi ut allt från badrummet och städar ordentligt. Det är ju trots allt lördag!

Utopi i Frölunda

Frölunda torg

Läste i måndags av en slump att Sven-Eric Liedman, professor emeritus i Idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, skulle hålla ett föredrag med titeln Den utopiska staden – mellan dröm och mardröm från Babel till Frölunda på Frölunda kulturhus. Tänkte att det kan vara värt en resa, har läst flera av hans böcker men aldrig sett eller hört honom, och satte mig på 99:ans buss. Det visar sig att föreläsningen hänger samman med en utställning om den avlidne professorn i arkitektur Lars Ågren som bland annat var mycket involverad i planeringen av den moderna förorten Frölunda och många andra bostadsbyggen i Göteborg, mycket stjärnhus blev det genom åren.

Nåväl, det är klart att föreläsningen av en idéhistoriker inte i någon högre utsträckning berör stadens planering och arkitektur i detalj utan istället staden som fysisk manifestation av olika idéer om den goda staden genom årtusenden och olika konflikter därom: trädgården versus staden; Babel versus Jerusalem; den planerade staden och den oplanerade staden.

Även om inte så värst många nyheter presenterades för den hyfsat allmänbildade (läs: er stoiska, ödmjuka bloggare) är det alltid intressant att få höra lite nya detaljer kring staden igår och idag. Till exempel den roll som tron spelade på äldre stadsplanering där det inte är ovanligt att placera en större kyrka i mitten och sedan kapell i de fyra väderstrecken för att på något sätt symbolisera den kristna världen, där den stora kyrkan representerar Rom. Ett intressant exempel på dessa försök att avspegla något annat i stadsplaneringen var Kristanstad. Grundad 1614, när förkärleken för geometriska modeller slagit igenom i stadsbyggandet, lades gatorna ut i ett rutnät. Det intressanta i det hela är att vilken ruta/kvarter man bodde i sedan avspeglade sig i vilken plats man satt på i kyrkan. Position i samhället, i staden och i kyrkan blir på detta något sätt något väldigt konkret.

På senare tid har har arkitekter och planerare – i alla fall officiellt – övergett idén om att bygga utifrån guds eller geometrins principer och bygger istället för människan. På det sättet kommer vi fram till Frölunda – den moderna förorten som skall tillgodose det människan behöver istället för indstristaden som ett helvete på jorden. Det är lite märkligt att den första staden som byggts för människan tycks ha förlorat mot den gamla staden som byggdes med helt andra principer – om den nu har det.

Medan jag åker hem igen på 99:ans buss, medan mitt läsande störs av ett evigt tuggummituggande från de två tonårstjejerna bakom mig, som är på väg hem till Eriksberg och definitivt inte varit på ett föredrag på kulturhuset, riktas mina tankar kring Frölunda. Jag är inte särskilt bekant med denna förort; bor man i en förort så åker man sällan och besöker andra. Jag utgår från – måhända är jag fördomsfull – att flickorna varit på gallerian Frölunda Torg. Där finns de mesta en människa kan förväntas behöva, allt samlat på en plats. Men samtidigt är nog antalet pizzerior, kiosker, affärer eller andra näringsidkare mellan Frölunda Torg och Axel Dahlströms torg, fyra kilometer bort, inte fler än att man kan räkna dem på ena handens fingrar. Nu skall torget bli ännu större. Det blir ett väldigt tråkigt landskap där Lars Ågrens stjärnformade punkthus står under januarikvällens himlavalv. Måhända är det även något symboliskt med att tuggummituggorskorna går av vid Eriksbergs centrum pbland norra älvstrandens dyra bostadsrätter – det är svårt att bygga den goda stad.

Även om den sociala ingenjörskonsten som planerade för människorna i Frölunda på senare år fått ett allt mer skamfilat rykte så lämnades i alla fall plats för kulturhus och andra kommunala åtaganden. För en tid sedan publicerade Sören Olsson, professor i socialt arbete och Helena Westholm, arkitekt en debattartikel i gepe där de beklagade sig över att den inslag som från början skulle göra södra älvstranden till en blandstad nu håller på att förvandlas till en gräddhylla; ett homogent område för välbeställda. Den sociala dimensionen i stadsbyggande är på tillbakagång, men det är i alla fall nära till närmsta café – om man har råd att betala för sig.

*****

När Frölunda torg var något nytt och spännande åkte ibland min morsa och hennes kompisar på Varbergs flickskola hela vägen till Göteborg för hänga på Frölunda torg. För mig idag känns det ungefär lika häftigt som att gå ut och hänga på mjälkpallen vid landsvägen. Men samtidigt finns ju de där tuggummituggorskorna kvar…

Nybygge på bakgården – ett länktips

I min fokus på stadsbyggnad har jag varit tämligen fokuserad på just Götelaborg. Tämligen nyligen upptäckte jag dock en snygg och aktiv blogg som handlar om staden på månens baksida som jag varmt rekommenderar för alla som är intresserade av bygg- och stadsplaneringsfrågor i Stockholm (och annorstädes också för den delen).

Bloggen heter Yimby – Yes in my backyard, vilket anspeglar på det inom stadsplanering kända uttrycket nimby – not in my backyard; folk ovilja till att placera något som rubbar deras cirklar ens i närheten av deras hem, fast de kanske kan erkänna att dessa saker behövs, bara någon annan stans. Som till exempel vägar, järnvägar, sjukhus, dagis, moskéer, invandraförläggningar etc.

Idag har bloggen ett genomgång av några sedvanligt tråkiga nybyggen av bostadshus som planeras i Stockholmsområdet, men de hade la kunnat byggas var som helst i Sverige och jag håller helt med analysen till bilderna – framförallt den tredje bilden är ett exempel på en vedervärdig byggnad som jag inte skulle vilja hittas död i.

*****

I övrigt upphör jag aldrig att förvånas att ordet blogg inte känns igen av blogspots rättstavningsprogram. Men sedan kommer programmet i och för sig med mängder av förslag som är uppenbara felstavningar. Så går det om man tror att det inte behövs någon språkvetare till ett seriöst rättstavningprogram och lämnar över ansvaret till programmerare och annat it-folk.