”Det är som på film, snö är så romantiskt.”, kvittrar kvinnan. Som i the Shining, menar du? Snö i massor. All work and no play makes Jack a dull boy. Inte? Jag försöker koncentrera mig på The Guardian. Tidningen ägnar sin kulturbilaga åt ”The joy of snow”. Jag läser en rusig essä om snöns skönhet, oskuldsfullhet och anarkistiska möjligheter. Skribenten har uppenbarligen aldrig hackat fram sin bil ur en glaciär av is bara för att sedan höra startmotorn uppgivet tugga. Jag vänder blad. Där möter mig rubriken ”How to make the perfect snowball”, en steg för steg instruktion till hur man kramar snöbollar. Den, enligt the Guardian, mest romantiska konstarten av dem alla. ”Slut dina händer och rotera dem som om du försökte fånga en insekt utan att döda den”. Jag suckar uppgivet åt denna ogenerade naivitet. En snöboll kramas naturligtvis med maximal kraft som om du försökte strypa någon.
London
Det inställda London
Anlände på lördagen. Resan gick bra och framme vid Liverpool Station var det enkelt att byta till Central Line västerut mot Sheperd’s Bush. Vi valde ett vandrarhem tillhörande en kedja som vi bodde på förra besöket i London, den gången dock i Southwark. Är la OK standard till ett OK pris. Det stora problemet med kedjan är dock dess australienska koppling. Har träffat många trevliga människor från down under men i allmänhet är den unge aussien som gör Europa (eller USA för den delen) en högljudd och påfrestrande individ. Hade dock inte som målsättning att hänga i ett skabiggt chill-out room (typiskt, tramsigt aussie-uttryck) utan lämnade direkt igen. Hittade en utmärkt vegetarisk kinarestaurang på Uxbridge Road ut mot Sheperd’s Bush Green vars buffé fyllde på två till bristningsgränsen för under 20 pund. Rullade vidare till närmsta pub i hörnet Uxbridge Road – Wood Lane, ett välbesökt vattenhål som spelade hyfsad musik för hipsters. Under besöket han vi besöka tre pubar i närheten och av dessa var nog sunkhaket The Green mitt emot det första det vi trivdes bäst med.
På söndagen gav vi oss direkt efter frukost av mot Camden Market. En av Londons mest populära resmål och en marknad för krafts runt en gammal kanal. Området skulle egentligen saneras men är nu en en vital marknad. Eller krafts och kraft, det blandades högt och lågt bland hundratals små stånd där jag gick runt och hoppades att min bättre hälft inte hittade något som hon menade att jag behöver. Tycker nog att det var rätt trevligt i alla fall.
Efter detta tog vi oss ned mot Museum of London i City. Vid förra besöket var delen efter branden 1666 stängd och jag tänkte att ett halvt Museum var lagom innan lunch. Dessutom var det bra läge för min bättre hälft att komma till några vettiga toaletter. Medan jag stod och väntade i entrén på toabesöket så startade brandlarmet. Min stackars bättre hälft hade bara hunnit öppna dörren när larmet började bröla. Samtidigt började ett lätt snöfall driva längst London Wall och några aussies som såg ut att vara i senare tonåren började skrika, hoppas och låtsas-slåss som småbarn – inte var jag förvånad.
Nu gällde det att hitta en ny toalett i City of London en söndag förmiddagen. Inte den lättaste saken i världen i ett område utan boende och arbetsplats för tiotusentals slippsnissar under veckodagarna. På söndag är området nästan helt öde. Vi fick ta vår tillfälle till stationen Bank och reste ner till Southwark där vi visste att det inte skulle vara några problem att hitta en pub för lite söndagskäk. Efter detta vandrade vi tillbaka mot Museum of London via Millenium Bridge. Området på den södra sidan av stranden är fullt av turister och andra som traskar runt – trots allt det är klämt mellan ett vattendrag och tågräls mellan Waterloo och London Bridge Station – konstigt va? När vi så slutligen kunde återta vårat hastigt avbrutna besök upptäckte jag att avdelningen som var stängd för ett år sedan fortfarande inte öppnats – snopet! Vi åter till British Museum istället och gjorde ett kort besök, att ens försöka gå igen hela på ett besök är i vilket fall hopplöst. Sedan vandrade vi planlöst bort västerut mot Soho…
Under natten till måndag föll det en hel del snö. Detta fick hela huvudstaden att fullständigt kollapsa. Tunnelbanan slutade fungera och skolorna stängde. Eftersom jag tänkt gå på fotboll dagen efter var jag lite orolig att de skulle fortsätta fall snö om engelsmän hade så svårt för någon decimeter snö. Vi tog i alla fall och traskade bort till Loftus Road – inklämt i ett område av stadsradhus – för att köpa biljetter och se till att vi verkligen hittade.
Sedan tänkte vi försöka ta oss in mot centrum men efter en kvarts väntan på White City-stationen nära BBC gav upp och traskade in på det tämligen gigantiska shoppingscentrumet Westfield som breder ut sig mellan hållplatsen och vårt vandrarhem. Tydligen byggt på övergiven industrimark är detta ytterligare ett exempel på den australienska rasens dåliga inflytande på London. Westfield är inte ett historiskt namn på platsen utan en kedja av stora köpcentrum som tycks rikta in sig på lite dyrare och exklusivare varor. Inifrån ser allt väldigt påkostat ut, utifrån sett är byggnaden lika ful och något av en smutsfläck på stadsbilden som dessa typ av byggen alltid får vara. Tråkigt och enkelriktad och inte heller hade någon vettig pub. Efter en fika på Costa Coffee – ett kedja av fik förvillande lika Starbucks men med måhända lite bättre kaffe – som hjälper till att berika världen med likriktning satte jag mig ner med dagens nummer av The Guardian och lät den bättre hälften härja fritt utan att behöva ha en sur gubbe i släptåg.
Framåt kvällen hade tunnelbanan börjat gå hjälpligt och vi gav oss av för att hitta en biograf. Många affärer och annat var nämligen stängt på grund av folks oförmåga att ta sig till arbetet. Vädret och kanske framförallt underlaget lämpade sig föga för stadsvandringar. Efter många om och men kom vi Leicester Square där vi tog första bästa film som vi inte trodde illa om – Changeling med Angelina-Sug-propp-Jolie – helt OK film.
På tisdagen går jag upp och köper the Guardian och kan givetvis konstatera att alla matcher i London är inställda. Dessutom är skolorna i London fortsatt stängda. Ett direkt löjligt beslut, då vädret har varit utmärkt och tunnelbanan endast är marginellt påverkad. The Guardian hintar något om att polisen i London är glada att kunna slippa tänka på fotbollen dessa snöiga dagar. Jag fick traska bort tillbaka till Loftus Road och lösa in biljetterna. I sin glädje att få gå på fotboll (hon har gått på en GAIS-match i sitt liv, en tråkig förlust mot Örebro på Nya Ullevi tror jag det var) och köpte en halsduk som vare sig var blåvit eller hade klubbnamn eller märke väl synligt. Nu har vi alltså en QPR-halsduk utan att någonsin varit på en match med laget. Måhända lite pinsamt. Men jag har i alla fall sett arenan utifrån och torde bara genom det vara bättre än nio tiondelar av de svenska flanar som går runt med Manchester United och Barcelona-märken på sina kläder.
Därefter följde jag sur och grinig med till Madame Tussauds vaxgubbar på Baker Street. Kanske inte billigt, men inte heller så dyrt som jag trodde. Förväntade mig mer, även om några av vaxdockorna var riktig bra. Tog ett bra foto med den bättre hälften och gamla Maggan.
Därefter tog vi oss ner mot Oxford Street och därefter ner runt Carnaby Street. Efter ett tag tröttnade den bättre hälften på att jag var surare än vanligt, både över den inställda fotbollen och shopping. Efter att jag gnällt lite över att de är för mycket valfrihet på Subway tog vi tunnelbanan till Docklands för att titta in Londons motsvarighet till Lilla Londons Lindholmen. Lokalbefolkningen på gatuplan bestod mestadels av nervöst rökande slipsnissar som stod och tog sig en paus efter vad man får förmoda dålig förmiddag uppe i glashusen som sträckte sig mot molnen. Tog och slog ihjäl några timmar på Musuem of London Docklands vars utställningar inte tog slut 1666.
Sista dagen checkade vi ut och tog tunnelbanan till Queensway för att sedan promenera över Kensington Gardens. Vid denna tidpunkt var det mestadels rastplats för hundar som var ute med sina husar och mattar. Överallt runt omkring oss låg dock stora, vita klot som låg kvar efter skolfria ungars snöyra på måndagen. Vi tog sikte på Drottning Victorias minst sagt vulgära minnesmärke av sin älskade Albert och tog oss ner till Museum of Natural History där vi, efter att vi lämnat in våra väskor, kunde vandra runt i några timmar innan vi behövde ge oss av mot flygplatsen. Efter att både det ena och det andra ställts in var jag lite nervös för att även flyget skulle ställas in. Men efter den sedvanliga väntan på säkerhetsteatern gick allt som smort.
Som enda inköp för egen del tog jag efter en del betänkande med mig en liter Whisky. Sedan maltwhisky blivit trendigt har taxfree-affärer svämmats över av flaskor med fantasirika namn som döljer udda lagringsår. valde i alla fall till slut en Glenmorangie-sort som numera kallas Quinta Ruban och vilket jag hoppas är precis samma som de förut kallade Portwood Finish och inget annat. vi får se när jag tillslut fått ner denna reserapport…
Real Gefle och the Hoops
– Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande.
Sportchef och tränare Pelle Olsson till Gävle Nyhetsbyrå
Det handlar alltså om marknadsföring. Så spännande det låter. Kan riktigt föreställa mig hur diskussionerna går vid matsalsborden i stadens radhus: – aha, Gefle IF skall spela med vita tröjor, ja men då bara måste jag att gå och köpa årskort på studs! Vad spelar de för sport egentligen, curling? Jag har en sporadisk läsare som faller in på den målgruppen. Han har måhända en kommentar? Hela fotbollsverige står och håller andan för att se hur det skall gå med detta nydanande och spännande exempel på modern marketing!**
* Fotbolldirekt säger fram till 1950-talet, men det tycks råda delade meningar om detta, då klubben själv säger något annat – journalist som slinter på tangenterna?
** det heter förstås marknadsföring på svenska, men människor som håller på med det brukar ha dåligt grepp på såväl engelska som svenska, så det blir till att blanda vilt.
—
Löjliga säsongen ur ett spelarperspektiv
”For Portsmouth the media transfer speculation started months ago. Back in November I was quoted saying I would not leave the club in January (although I was never actually asked). The next day at training one of my team-mates ran over and said: ”So you’re definitely going then.” In football speak, if you say you’re staying, then you’re going. That’s how the rumours start. Then things begin to get crazy. Suddenly everyone is looking at everyone else with suspicion.”
David James i The Guardian
Förra januari köpte Portsmouth FC loss anfallaren Jermain Defoe från Tottenham Hotspurs. Managern för den köpande klubben var i båda fallen Harry Redknapp, måhända inte så förvånande. Redknapp har länge varit misstänkt för att själv tjäna sig en hacka (eller i alla fall en tävlingshäst) på att hålla igång värvningscirkusen. Eller så råkar han gilla att arbeta med Defoe och tycker att han är en bra spelare, om man nu tror på sådana sagor. Pomey gjorde i alla fall en hyfsad förtjänst på anfallaren då de ska ha köpt honom för £9 miljoner och sålt honom för £18 miljoner.
Än så länge har värvningen av Defoe inte hjälp ett underpresterande Hotspurs utan förlorade sin första återföreningsmatch borta mot Wigan Athletic. Häri finns ytterligare en koppling till David James’ krönika. I denna skriver han om Football speak, en referens till George Orwells New speak i romanen ”1984”. En av hans reportageböcker heter ”The Road to Wigan Pier” (1937) om fattigdomen i depressionens norra England. Förhoppningsvis kan Jermain Defoe trösta sig med sin nya lön på vägen hem till London.
Pianisten och annat
Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag – om än litet – får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför ”The Pianist” av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket – 8 pund eller 100 kr – kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.
Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot – utrensningar som förde hela hans familj till döden – och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.
Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken – med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven – trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis ”Är detta en människa?” och för all del även Imre Kertész’ ”Mannen utan öde” (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs ”Skovelmästaren” och Aleksandr Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.
Staden London – några observationer
Nu låter det kanske -med upprabblande av alla stadsdelar – som en väl planerad genomgång av centrala London. Så icke fallet, det var mer effekten av planlöst promenerande kombinerat med ett vaket öga. Var till exempel inte någon längre stund i Islington för så fort jag fick syn på en skylt mot Highbury och ville se hur det gick med ombygget från fotbollsarena till bostäder mummlade min ömma sambo något om att de inte verkade finnas några affärer åt det hållet och istället hamnade vi på ett Starbucks bakom en kontorskrapa så hög och stor att den blockerade mobilsignaler. hade också av vissa cinemanostalgiska skäl lust att ta mig till hållplatsen Shadwell mot Docklands till, men det skulle bara varit dumt.*
Vad jag hört en del tidigare om och inte trodde var möjligt att det var så illa i verkligheten var deras byggnadsteknik. Jag talar förstås i första hand om deras vatten och avlopp. Rör drogs ofta utanför engelsmännens slitna gamla tegelhus. Till och med Towern hade rör utanför väggarna! Som ut var hade vandrarhemmet i alla fall inte heltäckningsmattor. Engelsmännen verkar obenägna att i det stora hela ge upp eller riva ner det gamla och omoderna.
Däremot är de inte rädda för att bygga nytt mitt i det gamla. Om det någon gång varit någon panik kring byggandet av gigantiska glasskrapor i stadens hjärta är det en inställning som numera är besegrad. Om SvD bedriver en kampanj mot ett modernt Stockholm, som är en normal uppfattning på yimby.se så kan nog båda sidor åka till London för att få ammunition. Det byggs nya höga hus både här och där, utan att för den sakens skull riva allt gammalt runt som det gjordes i svenska småstadskärnor när EPA ville bygga ett varuhus. Överhuvudtaget tycks de i London vara beredda att arbeta sig runt problem och befintlig bebyggelse snarare än att rensa hejdlöst för att ge nybyggen sin plats i solen – men nu var jag i och för sig inte i Docklands. Måhända är ett värre problem att de bygger kontor men inga bostäder, stora delar av city of London verkade endast besökas av turister och var en aning själlösa utan alla pubar och små affärer som finns i andra delar av staden.
Besökte en massa museum, alla gratis (även om bidrag förstås välkomnades); British Museum, Imperial War Museum, Museum of London och Tate Modern. I det stora hela bra museum med mycket att titta på. Eller, jag fattar i stort sett inte ett jota på Tate Modern, men min sambo har talanger och förståelse för sånt. Tyvärr var halva Museum of London stängt på grund av ombyggnad och det fanns ingen historia efter branden 1666 (samma år brann även Varberg – alla andra jämförelser överflödiga…). Trist, men en liten vägg gav ändå en bra illustration av den uppfattning som jag fick av London; efter branden kom det in några förslag om hur staden skulle planeras och byggas men de tyckte sig inte ha råd eller tid och staden byggdes upp i stort som förr. Måhända charmigt, men det kunde kanske inte skadat med mer renässans och mindre medeltid i en av Europas största städers centrum av praktiska skäl.
* ”One Gerry Edwards, there’s only one Gerry Edwards, one Gerry Edwards, there’s only one Gerry Edwards!” [Nej, jag uppmuntrar eller accepterar ej huliganism].
Tillbaka från ett London där David vann mot Goliat
Jag hade verkligen inte som ambition att gå på fotboll, men att titta kostar sällan något. Att stå på en pub och bevittna Chelsea få stryk av Barnsley FC på Oakwell i södra Yorkshire omgiven av flertalet Chelseahatande Londonbor och andra som verkligen inte kan hjälpa att heja på dvärgen, Tykes från kolstaden, mot jätten, Chelsea från världsmetropolen med sina ryska oljepengar.
Medan några överförfriskade cockneys (om det nu finns sådana längre) skrålade ”Hata Chelsea”-visor kunde jag med en pint Guinness för 2.60 pund i näven se hur Barnsley-spelarna hejdlöst slängde sig in i livsfarliga närkamper för att åter igen beröva bollen från FA-cupens regerande mästare. FA-cupen är bättre på plats, även om den platsen är en pub i Southwark.