Pianisten och annat

När var i London gick jag, som den trogne blogg-läsaren (ni besöker la inga andra bloggar än min va?), till flera gratis Museum. Ett av dessa var Imperial War Museum. När jag och min bättre hälft för ett antal år sedan var i New York gick vi på the Metropolitan Museum of Art som också menar sig vara gratis. Skillnaden dessa museum emellan är att medan det i London finns några platser att lämna donationer vid med ett relativt anspråkslöst donationsförslag på tre pund innebär ett besök på Metropolitan att även om det är gratis så måste man passera en kassa och lämna ifrån sig sitt ”frivilliga” bidrag som, vad jag missminner mig, inte var så värst anspråkslöst. De lever helt enkelt på att jag skall skämmas så mycket för att gå in utan att lämna något att jag faktiskt gör det.

Problemet för mig är att sådan utpekande taktik fungerar på mig. Hade någon trängt sig före i kön till gaskamrarna i ett dödsläger hade jag indignerad stått vid sidan och muttrat något om ohyfsat beteende. Skitstövlarna som inte har en tanke på att betala något rycker la bara på axlarna och går in, men jag som faktiskt vill lämna ett bidrag – om än litet – får stå och ta illa vid mig i en kö. Så när jag gick där på Imperial War Museum tänkte jag att jag nog måste lämna något. Tursamt nog behövde jag köpa en pocket och köpte därför ”The Pianist” av Wladislaw Szpilman. Eftersom den var dyr för en pocket – 8 pund eller 100 kr – kände jag att jag gjort mitt och kunde istället använda mina mynt till att köpa en kopp té i parken utanför.

Jag har förstås redan sett Polanskis belönade film med Adrian Brody i huvudrollen. För den som levt i en jordkällare de senaste fem åren och missat denne film och inte läst boken kan jag kortfattat säga att den handlar om hur en judisk pianist i Warsawa överlever kriget genom att med lite tur och skicklighet slinka undan utrensningarna i ghettot – utrensningar som förde hela hans familj till döden – och sedan lyckades gömma sig i staden som under krigets lopp förintades till ungefär 90 procent. Från att ha varit en av Europas storstäder förvandlades Polens huvudstad till en nästan öde ruinstad.

Filmen, som är tämligen lång, är verkligen en i det närmaste exakt återgivning av den rätt korta boken – med ett par undantag för att kunna fullfölja Polanskis visuella visioner där huvudpersonen ser mycket av vad som händer genom fönster. Det är en bra metod för att avspegla hur saklig den hemska utvecklingen i boken är skriven – trots att Szpilman vid några tillfällen överväger självmord. Det är något som den har en hel del gemensamt med andra skildringar från förintelsen såsom Primo Levis ”Är detta en människa?” och för all del även Imre Kertész’ ”Mannen utan öde” (även om den senare aldrig gav något bestående intryck på mig i övrigt). Så pass hemska historier behöver inte förstärkas genom vältrande i känslor, saker och ting är illa nog som de är. I detta avseende liknar dessa skildringar några av mina andra litterära favoriter som beskriver vedervärdiga historiska skeenden; Varlam Sjalamovs ”Skovelmästaren” och Aleksandr Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s