Det inställda London

Nej, titeln innehåller ingen felstavning, mitt besök i London präglades av inställda företeelser. Då jag tog väldigt få bilder är alla bilder tagna från internet, mestadels Wikipedia.

Anlände på lördagen. Resan gick bra och framme vid Liverpool Station var det enkelt att byta till Central Line västerut mot Sheperd’s Bush. Vi valde ett vandrarhem tillhörande en kedja som vi bodde på förra besöket i London, den gången dock i Southwark. Är la OK standard till ett OK pris. Det stora problemet med kedjan är dock dess australienska koppling. Har träffat många trevliga människor från down under men i allmänhet är den unge aussien som gör Europa (eller USA för den delen) en högljudd och påfrestrande individ. Hade dock inte som målsättning att hänga i ett skabiggt chill-out room (typiskt, tramsigt aussie-uttryck) utan lämnade direkt igen. Hittade en utmärkt vegetarisk kinarestaurang på Uxbridge Road ut mot Sheperd’s Bush Green vars buffé fyllde på två till bristningsgränsen för under 20 pund. Rullade vidare till närmsta pub i hörnet Uxbridge Road – Wood Lane, ett välbesökt vattenhål som spelade hyfsad musik för hipsters. Under besöket han vi besöka tre pubar i närheten och av dessa var nog sunkhaket The Green mitt emot det första det vi trivdes bäst med.

Sheperd’s Bush Green när det faktiskt är grönt

På söndagen gav vi oss direkt efter frukost av mot Camden Market. En av Londons mest populära resmål och en marknad för krafts runt en gammal kanal. Området skulle egentligen saneras men är nu en en vital marknad. Eller krafts och kraft, det blandades högt och lågt bland hundratals små stånd där jag gick runt och hoppades att min bättre hälft inte hittade något som hon menade att jag behöver. Tycker nog att det var rätt trevligt i alla fall.

Camden Lock

Efter detta tog vi oss ned mot Museum of London i City. Vid förra besöket var delen efter branden 1666 stängd och jag tänkte att ett halvt Museum var lagom innan lunch. Dessutom var det bra läge för min bättre hälft att komma till några vettiga toaletter. Medan jag stod och väntade i entrén på toabesöket så startade brandlarmet. Min stackars bättre hälft hade bara hunnit öppna dörren när larmet började bröla. Samtidigt började ett lätt snöfall driva längst London Wall och några aussies som såg ut att vara i senare tonåren började skrika, hoppas och låtsas-slåss som småbarn – inte var jag förvånad.

Nu gällde det att hitta en ny toalett i City of London en söndag förmiddagen. Inte den lättaste saken i världen i ett område utan boende och arbetsplats för tiotusentals slippsnissar under veckodagarna. På söndag är området nästan helt öde. Vi fick ta vår tillfälle till stationen Bank och reste ner till Southwark där vi visste att det inte skulle vara några problem att hitta en pub för lite söndagskäk. Efter detta vandrade vi tillbaka mot Museum of London via Millenium Bridge. Området på den södra sidan av stranden är fullt av turister och andra som traskar runt – trots allt det är klämt mellan ett vattendrag och tågräls mellan Waterloo och London Bridge Station – konstigt va? När vi så slutligen kunde återta vårat hastigt avbrutna besök upptäckte jag att avdelningen som var stängd för ett år sedan fortfarande inte öppnats – snopet! Vi åter till British Museum istället och gjorde ett kort besök, att ens försöka gå igen hela på ett besök är i vilket fall hopplöst. Sedan vandrade vi planlöst bort västerut mot Soho…

Loftus Road, hem för the Hoops

Under natten till måndag föll det en hel del snö. Detta fick hela huvudstaden att fullständigt kollapsa. Tunnelbanan slutade fungera och skolorna stängde. Eftersom jag tänkt gå på fotboll dagen efter var jag lite orolig att de skulle fortsätta fall snö om engelsmän hade så svårt för någon decimeter snö. Vi tog i alla fall och traskade bort till Loftus Road – inklämt i ett område av stadsradhus – för att köpa biljetter och se till att vi verkligen hittade.

Westfield

Sedan tänkte vi försöka ta oss in mot centrum men efter en kvarts väntan på White City-stationen nära BBC gav upp och traskade in på det tämligen gigantiska shoppingscentrumet Westfield som breder ut sig mellan hållplatsen och vårt vandrarhem. Tydligen byggt på övergiven industrimark är detta ytterligare ett exempel på den australienska rasens dåliga inflytande på London. Westfield är inte ett historiskt namn på platsen utan en kedja av stora köpcentrum som tycks rikta in sig på lite dyrare och exklusivare varor. Inifrån ser allt väldigt påkostat ut, utifrån sett är byggnaden lika ful och något av en smutsfläck på stadsbilden som dessa typ av byggen alltid får vara. Tråkigt och enkelriktad och inte heller hade någon vettig pub. Efter en fika på Costa Coffee – ett kedja av fik förvillande lika Starbucks men med måhända lite bättre kaffe – som hjälper till att berika världen med likriktning satte jag mig ner med dagens nummer av The Guardian och lät den bättre hälften härja fritt utan att behöva ha en sur gubbe i släptåg.

Serieproducerat kaffe som i alla fall inte kontrolleras av de där onda australiensarna

Framåt kvällen hade tunnelbanan börjat gå hjälpligt och vi gav oss av för att hitta en biograf. Många affärer och annat var nämligen stängt på grund av folks oförmåga att ta sig till arbetet. Vädret och kanske framförallt underlaget lämpade sig föga för stadsvandringar. Efter många om och men kom vi Leicester Square där vi tog första bästa film som vi inte trodde illa om – Changeling med Angelina-Sug-propp-Jolie – helt OK film.

Leicester Square

På tisdagen går jag upp och köper the Guardian och kan givetvis konstatera att alla matcher i London är inställda. Dessutom är skolorna i London fortsatt stängda. Ett direkt löjligt beslut, då vädret har varit utmärkt och tunnelbanan endast är marginellt påverkad. The Guardian hintar något om att polisen i London är glada att kunna slippa tänka på fotbollen dessa snöiga dagar. Jag fick traska bort tillbaka till Loftus Road och lösa in biljetterna. I sin glädje att få gå på fotboll (hon har gått på en GAIS-match i sitt liv, en tråkig förlust mot Örebro på Nya Ullevi tror jag det var) och köpte en halsduk som vare sig var blåvit eller hade klubbnamn eller märke väl synligt. Nu har vi alltså en QPR-halsduk utan att någonsin varit på en match med laget. Måhända lite pinsamt. Men jag har i alla fall sett arenan utifrån och torde bara genom det vara bättre än nio tiondelar av de svenska flanar som går runt med Manchester United och Barcelona-märken på sina kläder.

Därefter följde jag sur och grinig med till Madame Tussauds vaxgubbar på Baker Street. Kanske inte billigt, men inte heller så dyrt som jag trodde. Förväntade mig mer, även om några av vaxdockorna var riktig bra. Tog ett bra foto med den bättre hälften och gamla Maggan.

Inte en bild på min bättre hälft

Därefter tog vi oss ner mot Oxford Street och därefter ner runt Carnaby Street. Efter ett tag tröttnade den bättre hälften på att jag var surare än vanligt, både över den inställda fotbollen och shopping. Efter att jag gnällt lite över att de är för mycket valfrihet på Subway tog vi tunnelbanan till Docklands för att titta in Londons motsvarighet till Lilla Londons Lindholmen. Lokalbefolkningen på gatuplan bestod mestadels av nervöst rökande slipsnissar som stod och tog sig en paus efter vad man får förmoda dålig förmiddag uppe i glashusen som sträckte sig mot molnen. Tog och slog ihjäl några timmar på Musuem of London Docklands vars utställningar inte tog slut 1666.

Isle of Dogs

Sista dagen checkade vi ut och tog tunnelbanan till Queensway för att sedan promenera över Kensington Gardens. Vid denna tidpunkt var det mestadels rastplats för hundar som var ute med sina husar och mattar. Överallt runt omkring oss låg dock stora, vita klot som låg kvar efter skolfria ungars snöyra på måndagen. Vi tog sikte på Drottning Victorias minst sagt vulgära minnesmärke av sin älskade Albert och tog oss ner till Museum of Natural History där vi, efter att vi lämnat in våra väskor, kunde vandra runt i några timmar innan vi behövde ge oss av mot flygplatsen. Efter att både det ena och det andra ställts in var jag lite nervös för att även flyget skulle ställas in. Men efter den sedvanliga väntan på säkerhetsteatern gick allt som smort.

Taxfree-sprit byggde min vackra kropp!

Som enda inköp för egen del tog jag efter en del betänkande med mig en liter Whisky. Sedan maltwhisky blivit trendigt har taxfree-affärer svämmats över av flaskor med fantasirika namn som döljer udda lagringsår. valde i alla fall till slut en Glenmorangie-sort som numera kallas Quinta Ruban och vilket jag hoppas är precis samma som de förut kallade Portwood Finish och inget annat. vi får se när jag tillslut fått ner denna reserapport…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s